10 år

I morse klockan halv sex när jag gjorde den dagliga morgonsurfen och checkade in de där sidorna som man bara helt enkelt alltid ”måste” kolla in ni vet (och givetvis gärna i samma ordning jämt dessutom) så snubblade jag över ett kort på mig själv med en himla massa text under. David hade lagt upp ett kort på Instagram (ja, det är där vi håller till nu för tiden förstår ni) och dessutom delat det på Facebook för att uppmärksamma vår tioårsdag idag. Under kortet följde sedan en kärleksförklaring där han bland annat skriver att det han gillar allra mest med mig är den egenskap jag kallar för målmedvetenhet men som David mycket hellre vill kalla för envishet, tjurskallighet och bestämdhet. Hjärtat smälte litegrann och den fantastiskt gråa dagen utanför fönstret kändes faktiskt lite ljusare med en gång som jag läste hans ord. Han kan sannerligen uttrycka sig min Davva.

Idag firar vi alltså 10 år ihop jag och David. Hallå!? 10 år!? Hur gamla är vi egentligen? Tioårsjubileum, är inte det sånt som 40-taggarna sysslar med? Jag var i alla fall 17 år när jag träffade David och du kan kalla det för klyscha om du vill, men redan från första stund så kände jag att det skulle vara vi för alltid. I just knew it.

Ikväll har vi lånat ut Gabriel till hans mormor och morfar eftersom vi tänker fira tioårsdagen med den klassiska och smått vattensäkra kombon ”dinner and a movie”. Syrran har premiärmatch mot Warta ikväll och från början fanns det faktiskt en tanke hos oss att se den matchen, det var ju ändå i en handbollshall vi träffades liksom och att fira kvällen där hade varit litegrann som att sluta cirkeln. Faktum är att handbollen nästan känns synonymt med ”Emma och David”. När jag frågade syrran för ett tag sen om hon kunde komma på någon symbol för mig och David så sa hon exempelvis handboll omedelbart. Det är ju ändå några timmar vi har lagt ner på det genom åren. Sedan vi träffades i Hestrahallen för tio år sedan så har vi nästan umgåtts mer i hallar runt om i Västergötland än hemma och vi har alltid pushat varandra att välja handboll framför annat, även framför varandra. Vi båda har vetat att handboll är det som får den andra att må som allra, allra bäst och därför har vi alltid gett varandra väldigt stort utrymme och tid till att kunna ägna sig åt träning/matcher/cuper/läger/lagfester och så vidare och jäklar vad kul vi har haft i handbollshallarna genom åren! Där har vi helt enkelt mått bra, jag och min Davva.

Det har genom åren också diskuterats en hel del handboll i vårt hem och inte sällan blir de diskussionerna rätt långa. David den gode tränaren talar alltid utifrån det perspektivet medan jag som bara har erfarenheter som spelare talar mig brännhet för spelarnas upplevelser, åsikter och så vidare. Det brukar gå sådär kan jag säga. Jag blir nämligen tokengagerad, David ser då sin öppning och driver sin linje ännu hårdare och överdriver gärna lite bara för att trigga igång mig ordentligt och varje gång får han mig dit han vill. Jag blir superfrustrerad och adrenalinet rusar upp i en nivå som gör att jag i princip skulle kunna gå in ouppvärmd i en match och totalstänga på ren frustration. David älskar att pressa mig dit. Diskussionerna behöver inte ens handla om handboll. Han vet precis vad som eldar igång mig och kan medvetet på ren jäkelskap tala för något som han egentligen inte alls står för bara för att det triggar mig. Ni är några som har umgåtts nära med oss genom åren och ni vet precis vad jag pratar om. Ni har sett Davva in action och om ni skulle beskriva ”Emma och David” så tror jag faktiskt att många av er skulle ta med just denna terror i den beskrivningen. På något stört sätt så är nämligen detta faktiskt en del av det som jag också upplever som ”vi” och som jag faktiskt älskar.

Några andra saker som jag också älskar att hata hos David är dessutom

• hur han alltid snor pålägget från mina mackor när som jag står och gör iordning dem.
• hur han har gjort matstolarna i vardagsrummet till en personlig walk-in-closet
• hur han ändå kan tycka att det känns okej att lägga använda smutsiga strumpor på bordet.

Skämt åsido, idag är det vår tioårsdag och då tycker jag minsann att man får lov att vara lite smörig också, så här kommer nu ett helt paket med Becel.

Bortsett från Gabriel så är David det absolut bästa som har hänt mig. David hämtade upp mig i botten för tio år sedan och åren med honom har hjälpt mig på benen igen och jag har till största delen David med hela sin varma, trygga personlighet att tacka för att jag är den jag är idag. David får fram det bästa i mig. Jag skämtade om hans triggande innan, men faktum är att David känner mig och vet att jag arbetar oerhört koncentrerat och nästan som allra bäst när jag är smått frustrerad med litet andrenalinpåslag. Jag vet att han därför ibland triggar igång mig bara för att hjälpa mig genomföra diverse uppgifter jag har framför mig och jag älskar honom för det. Han tar fram det bästa i mig helt enkelt.

David har alltid mitt och Gabriels bästa framför ögonen. Ibland känns det nästan som att jag måste visa honom ett foto på honom själv för att påminna honom om att rikta sin uppmärksamhet inåt och ta hand om sig själv också. Jag tror inte jag har träffat någon som är mer omtänksam än David. Han har en plats för alla i sitt hjärta och jag spricker av stolthet varje gång jag ser honom i sin tränarroll i en handbollshall. Han gör det så jäkla bra! Inte konstigt att han får erbjudanden var och varannan månad från föreningar som vill att han ska gå över till dem och att spelare som haft honom som tränare och deras föräldrar lovordar honom. Förutom god handbollskunskap så har han verkligen fattat vad det handlar om detta med att vara tränare och ledare. Min Davva.

Romantisk är han också må ni tro. Mycket mer än mig. Med åren har han radat upp presenter och blommor och överraskat med upplevelser. Tänk bara när vi hade varit tillsammans i ett år och gav han mig en hemlig resa i 18-årspresent. Enda informationen jag fick var att vi skulle vara borta i en vecka och att jag inte behövde packa några badkläder och att pass behövdes. Först på landvetter fick jag ett paket och i det så fanns en informationsbok om Paris. ”Dit ska vi du och jag Emma”. Och faktiskt så kom han alldeles nyss innanför dörren med ett paket i handen trots att vi sagt att vi inte skulle. ”Ja, men idag är en speciell dag och det är faktiskt en mans plikt att ta hand om sin kvinna på sådana speciella dagar i min religion. Som iranier…” och där avbröt jag honom med ett enkelt tack eftersom jag inte orkade lyssna på hans jagäreninvandraretrotsattjagärföddisverigeochharensvenskmamma-snack som han gillar att slänga sig med. Inte idag. Idag vill jag bara njuta av vår kväll ihop. Dinner and a movie it is!


Och du Davva, jag älskar dig med!
Puss! Puss! Puss!