I Sat By The Ocean

Gabriel har ett musikintresse som jag verkligen fascineras av. Han sitter dagligen och spelar på sina instrument och allra helst på sin trumpet och sin gitarr. Han sjunger lika ofta som han pratar och när han inte känner för att sjunga de riktiga sångtexterna så byter han gärna ut texten och hittar på en egen till olika, för honom, välkända sånger. Grabben har dessutom helt oklanderlig smak har det visat sig. Ta tidigare idag som exempel, när jag och Gabriel satt på Trandareds Hembageri och fikade en fralla, så börjar låten I Sat By The Ocean med Queens of the Stone Age spelas på radion och stunden som följde kommer jag aldrig någonsin att glömma.

Jag ser att Gabriel stannar upp i det han gör och börjar lyssna på musiken varpå han sedan börjar digga i takt genom att gunga lätt med knäna (han står upp vid tillfället) och därefter också med huvudet lite fram och tillbaks. Sen börjar det älskade barnet dansa mitt på konditioriet.

"Vilken go danslåt det här va Gabriel" sa jag.
"Ja, jag gillar den. Det är min sång" svarar han diggar och dansar vidare.

Låten tog efter en stund slut men då satte jag på den en gång till på min spotify i mobilen. Gabriel hajade till direkt och kom fram till mig.

"Åh det är den! Jag gillar den sången, den är jättebra!" säger han och tittar på mig.

Ögonblicken var helt oslagbart. Ett så kallat Kodakmoment skulle man kunna säga. Att få bevittna den sanna inlevelsen han hade var så stort. Och ärligt talat, Queens of the Stone Age! Hur grymt är det inte att det råkar vara just dom som totalfrälser Gabriel mitt under vårt mellis?! Är det den typen av band han gillar får han gladeligen spela hög musik i sitt rum som tonåring framöver - inte mig emot. Davva, om du känner dig osäker kan du lyssna in låten i fråga här.

Queens of the Stone Age - I Sat By The Ocean

Kunskapskanalen

Min nya favoritkanal här hemma är utan tvekan Kunskapskanalen. Förutom intressanta dokumentärer så har jag den senaste tiden fastnat och tittat timmar på föreläsningar med forskare från olika ämnesfält. Mycket om skolan/förskolans värld och en hel del om idrott. Idag hsr jag ägnat den senaste timmen åt att kolla på forskningsföreläsningar om Idrott, jämställdhet och genus. Ytterst intressant. Mina tankar snurrar igång med en gång och jag känner som jag så ofta gör när jag kollar på ett program på Kunskapskanalen - ge mig mer! Aktuell forskning rätt genom TV-rutan, hur bra som helst! Jag älskart!

Äntligen är det helg. Hur skönt är inte det? Själv smygstartade jag helgnöjet med att äta en tidig frukost med en god vän på Orion igår morse. Det är så fint det där, att få vara i nuet och bara ägna all uppmärksamhet åt någon man tycker om. Sen bar det iväg upp till jobbet för veckans sista arbetsdag och det blev en rätt behaglig sådan.
Väl hemma rann all energi av mig. Veckans sena kvällar på grund av möten och tränigar drev mig tidigt i säng trots att det var fredag. Innan klockan ens var åtta så sov jag och gjorde sedan det i 11 timmar. Jag upprepar: 11 timmar!! Jag kan inte ens minnas när det skedde sist och ack så välbehövligt det var.

Lördagsmorgonen startade med familjemys i sängen följt av frallfrukost med god frukt i TV-soffan framför Nicke Nyfiken. Gabriels favorit. Snart skulle jag nog kunna citera långa avsnitt ur Nicke utantill framför barnen på jobbet.

Efter frullen bar det av ner till stan och för en frisering av lilleman. Oh my! Bara tanken på att besöka frisören med Gabriel ger behov av en bettskena. Man börjar spänna ihop käkarna av stress redan några dagar innan besöket och väl efter är man helt slut. Han hatar det. Klippningen börjar ofta bra men slutar alltid med tårar, snor och hår i hela ansiktet och en Gabriel i panik som skriker efter mamma eller pappa. Så också idag. Men vi tog oss igenom det och känslan efter är lika skön som en vinst efter en tät match. Lättnaden, segerkänslan - "Na na na - na na - na! We did it, we did it!"

Nu har Gabriel vaknat och snart kommer syrran. Det blir nog en fin avslutning på denna lördag med.

Handbollslängtan

För tre år sedan bestämde jag och David oss för att försöka få barn. För det vet man ju, det kan ju både ta tid och kanske inte ens går. Men för vår del tog det ingen tid och det fungerade – jag blev gravid! Under tidig sommar 2010 meddelade jag sedan min tränare att jag inte kommer att vara med nästkommande säsong och berättade varför för att ge honom möjlighet att se sig om efter alternativ om det skulle behövas och ända sedan det samtalet har jag längtat tillbaks till handbollen. Jag kände mig helt enkelt inte färdig. Inte alls. Jag skulle tillbaks, det visste jag och jag hade Davids stöd till det. Han lovade tidigt att kliva av sina egna tränaruppdrag efter graviditeten för att ge mig möjlighet att lira fullt ut igen. Förutsättningarna för mig att återvända till plan såg med andra ord goda ut även som mamma. Men på vägen dök det sedan upp prövningar som vi inte stött på tidigare och vi var helt enkel tvungna att hitta nya sätt att göra saker på. Det tog tid och ork. Exempelvis så var det min plan att fortsätta träna på egen hand under min graviditet för att försöka bibehålla min form så mycket som möjligt trots en kropp i förändring. Men graviditeten förde med sig nio månaders konstant illamående och träning var inte att tänka på. Jag minns att jag inte ens kunde promenera fram och tillbaks till ICA utan att behöva stanna till vid en buske. Det fanns därför inte på min karta att varken ge mig ut att springa eller cykla eller någonting egentligen. Sen blev David färdig med sin utbildning precis innan Gabriel kom och fick jobb i Mölnlycke. Tjena! I ett halvår stod vi ut. Pendlingsdagarna dit förintade alla möjligheter till att göra något annat än att äta tillsammans och sen gå och lägga sig typ. Och när väl han hittade ett jobb i Borås så hittade vi också ett hus som vi köpte och renoverade i närmre ett år. När det sen lugnade sig med huset så var det så dags för oss båda att börja arbeta heltid igen och för Gabriel att börja på dagis. Hösten kom, vintern också och det blev jul, det blev påsk och det blev april och här är vi nu. Äntligen vågar vi med låg röst säga att vi börjar landa i allt och det känns så skönt. Livet idag är långt mycket bättre idag än vad det var innan Gabriel kom. Då njöt vi visserligen också av livet, men vi vet idag att någonting fattades oss.

I tre år har jag nu längtat efter handboll och stundtals har der varit riktigt smärtsamt faktiskt. Det har gått så långt att jag under periode har distanserat mig helt från handboll bara för att inte behöva känna. Jag har struntat i att se matcher jag egentligen velat se, jag har skippat att läsa om handboll i tidningen och när nära och kära fört sporten på tal så har jag lyssnat med ett öra. Jag har förnekat min längtan, tryckt undan mina känslor och försökt intala mig att jag är färdig med handbollen men ändå kan jag inte bli kvitt känslan av att jag inte är helt färdig. Därför återstår det endast en sak för mig att göra, nämligen att prova och ge min älskade sport ensista chans. Kan jag komma i så god form att jag kan kliva in i spel igen? Kommer vardagen här hemma gå ihop sig om jag börjar lira igen? Kommer handbollen ge så mycket att det kommer vara värt tiden det tar ifrån familjen? Allt det är jag nu beredd att testa. Jag är helt enkelt skyldig mig själv det.

Läs gärna mer på www.laget.se/byttorpsifherr

Tankar vid köksbordet

Sitter just nu vid köksbordet och är så obeskrivligt trött. Borde verkligen gå upp och lägga mig, men jag måste landa på något sätt först. Alldeles nyss klev jag in genom dörren efter att ha varit i Göteborg en sväng hos min kära vän Jonna. Vi tog en riktig långpromenad på Skatås, pratade om livet, åt äggmackor, drack te och kollade handboll och ingenting kunde ha gjort kvällen bättre. På bussresan hem satt jag sedan och messade med en annan mycket kär vän och ikväll, där jag sitter vid köksbordet, är det svårt att känna så mycket annat än en djup tacksamhet över alla de fina vänner som jag har välsignats med. Ni skänker mig så otroligt mycket glädje ska ni veta.

Ytterligare en orsak till att jag ännu inte ligger i sängen är att jag ännu inte har laddat upp tillräckligt med mental styrka för att kunna tvinga kroppen att ta sig uppför ännu en trappa idag. Jag är slut helt enkelt. Utfallsstegen i måndags sotar jag rejält för idag kan jag säga. Framsida lår har smärtat konstant av träningsvärken idag. Tvådagarsprincipen är brutal. That's for sure! Men det är hur som helst gött att vara igång igen. Riktigt gott.

Hur gör du när du går på toaletten?

Jag tänkte att vi ska prata lite om toalettbesök idag. Jag har upptäckt att det finns en skillnad i tillvägagångssättet för hur ett toalettbesök utförs som är kopplat till om du är mamma eller pappa. Mammor utför oftast toalettbesök med vidöppen dörr eller i vissa fall med dörren stängd men olåst. Vanligt förekommande är därav att mammor ofta utför både nr 1 och nr 2 inför barnen som släntrat efter mamman in på toa. Senast igår klättrade Gabriel exempelvis till och med upp i knät på mig där jag satt på toastolen. Där och då kände väl även jag att jag hittade min gräns, men faktum kvarstår - toalettbesöken utförs med en tillgänglighet för barnen. Jag påstår att detta inte är något vi valt utan istället vant oss vid och ser som normalt sedan vi gick hemma själv de där första månaderna med barnet och fick höra från alla håll och kanter att "vad du än gör, lämna för jösse namn ALDRIG barnet under några omständigheter ensamt" (även om dina toalettbesök råkar vara en sån omständighet som du egentligen vill hantera just ensam). Ville man således gå på toaletten (och det behovet uppstår ofta med rätt hög frekvens månaderna efter en förlossning kan jag informera om) så återstod bara alternativet att bära med sig barnet in på toaletten. I stunder av panikartat toalettbehov förekom det även att jag bar med mig Gabriel ammandes vid bröstet och krångla ner brallorna med en hand innan jag väl sittande kunde andas ut med insikten att jag lyckats undvika att tvättberget hade behövt utökas med ytterligare två plagg och ett sofföverdrag.

Och hur gör då papporna? Jo, de stänger dörren och låser och låter dörren förbli stängd under hela toabesöket även om så barnen skulle skrika sig hesa av förtvivlan för att de vill komma in. Jag tror bannemig att det skulle kunna avlossas fyrverkerier utanför dörren utan att de skulle bli berörda nog att öppna. Fast detta tillvägagångssätt har intr sin utgångspunkt i att de inte klarar av att göra någonting annat eller prata medan de kissar eller bajsar, för det kan dem. När pappor går på toa blir bloggar skrivna, tidningar lästa, sporthändelser diskuteras över sociala medier, laguttagningar presenteras osv. De stänger alltså dörren för att få vara ensamma och hinna göra allting de önskar hinna göra för att känna sig som män.

Ungefär så vill jag påstå att det är. Om man nu får lov att generalisera lite.

Hur som, i morse var jag jäkligt tacksam att jag hade dörren öppen och att Gabriel satt och lekte på toalettgolvet. För det som bara inte får hända hände. Toalettpappret tog slut och det fanns inget extra inom räckhåll. Panikkänslan kom krypande. What to do? Det var inte den formen av uträttande som man i värsta fall kan skaka sig torr ifrån, utan det andra... Men jag fann mig och bad Gabriel ställa sig upp och så tittade jag på honom. "Mammas papper är slut. Kan du hämta det pappret som mamma brukar torka dig med? Det ligger på din vita byrå jämte skötbordet."

"Ja!" svarade Gabriel och sprang iväg och drog ut en våtservett ur förpackningen kom med den.

"Åh, tack vad snäll du är. Våtservetterna är jättebra att torka sig med (sa jag men tänkte - bara om jag måste). Kan du kanske hämta de andra papprena också?"

"Ja!" svarade Gabriel som sprang iväg och kom tillbaks med hela förpackningen med våtservetter.

"Jaha, åh vad bra! Tack snälla Gabriel. Men du, kan du kanske hämta de andra papprena med, de som låg under våtservetterna med blå plast runt? Papperspapprena."

"Ja!" svarade Gabriel, sprang iväg och kom sedan äntligen med tvättlapparna!

"Åh tack snälla du Gabriel! Nu kan mamma torka sig. Det va bra. Tänk, nu hjälpte du mamma precis som jag brukar få hjälpa dig när du bajsat."

"Jaa-a!" sa Gabriel. Superstolt.

(Hua. Hör nästan förskollärarklangen i konversationen nu när jag formulerat den i skrift...)

Vad vill jag då egentligen få sagt med detta inlägg? Det är knappt att jag vet det själv längre. Men en sak är säker. Idag var jag jäkligt tacksam att jag är en mamma som skiter med öppen dörr istället för en pappa som gör detsamma med låst dörr och Aftonbladets rosa sportsidor på Iphoneskärmen.

Avslutar med en bild på min räddare i nöden. Bästaste Gabriel!

En dröm

Det kan hända att jag drömde årets roligaste dröm natten till i söndags. Tidigare på kvällen hade jag sett filmen Gracie som handlade om en tjej som beslutar sig för att försöka ta en plats i pojklaget i fotboll på grund av sin kärlek till sporten och för att hedra sin storebror som lirade i det laget innan han omkom i en bilolycka. Jag vet inte om det var filmen som manade på drömmen, men det känns så. Låt mig berätta.

I drömmen befinner jag mig på jobbet med mina tre kollegor och barn överallt. In på förskolan dundrar då min tidigare tränare Jan-Roger med det bredaste leendet. "Emma, vänta så ska du få se vad jag har hittat!" och så lämnar han rummet och kommer tillbaks med en gammal TV på ett högt stativ med hjul på (ni vet en sån som alltid rullades in i klassrummet när man skulle se någon film i skolan) med tillhörande VHS-spelare (yngre läsare kan googla det så förstår ni vad jag menar). "Känner du Emma?" frågar barnen. "Jajjemän, jag och Emma känner varandra. Jag har varit Emmas tränare, men nu har hon inte tränat på länge för då hade jag inte kunnat göra såhär!" säger Janne och lyfter upp mig o slänger ner mig i den stora lådan som vi förvarar tågbanan i och skrattar. Sen visar han filmen som föreställer en gammal gubbe som gör en strålande comeback som handbollsmålvakt. "Kan den gamle kan du! Jag har en spelare kvar att rekrytera, kan jag se det som klart?"
Sen fortsatte drömmen en bra stund men resten har jag bara diffusa minnen kvar av. Minst sagt en rätt otippad men fantastiskt underhållande dröm. Skrattade gott för mig själv åt den när jag sedan blev väckt ur den av Gabriel.

Så tack för gästspelet Janne! It made my day.

Two in a row

Ack så skönt det kan vara att slappa i soffan ibland alltså. Alldeles nyss sa jag hejdå till syrran som kom över med lite fikarester från hennes födelsedag igår, Gabriel sover, Davva sitter på toa (dvs skriver blogginlägg) och jag chillar alltså i soffan. Hur skönt som helst! Spanar in det nya programmet Helt sjukt och nickar instämmande i min ensamhet åt det som diskuteras. Många tankar känns igen. Känslor också. Ägnade hur som helst reklampausen till att försöka komma ihåg när jag faktiskt satt här helt avslappnad sist och jag kan faktiskt inte komma ihåg när. Det hinns sällan med helt enkelt och när det väl finns tid för't så är klockan ofta så mycket att jag stensomnar efter fem minuter följt av att David får tjata på mig i en halvtimma för att jag ska vakna och gå upp och lägga mig istället. Same procedure every night. Likadant är det om jag istället väljer att gå upp tidigare till sovrummet bara för varva ner genom att läsa en stund. Jag somnar då med. Min slutsats är därför att min kropp bara har två lägen. Antingen är knappen vriden åt höger och då är det fullt ös, många tankar/reflektioner och det cirkulerar konstant många bollar i luften, eller så är knappen vriden åt vänster - dvs SLEEP MODE. Ta bara nu som exempel. Under den korta tid som det tar för mig att författa detta inlägg så har ögonlocken börjat väga tungt och jag har nickat till flera gånger. Ruggigt jobbigt, för jag minns knappt vad jag har skrivit eller vad jag håller på att skriva. Allt bara blandas samman. Alla ord och alla tankar. För jäkla jobbigt! Minns inte ens vad jag hade för tanke med detta inlägg, vart jag ville komma med det. Skit samma. Det viktigaste för mig var nog mest bara att statuera för David att jag är dig i hasorna och att jag är här för att stanna.

Nog sagt. Nu går jag och lägger mig. Och nu vaknade Gabriel till dessutom. Godnatt!

Let the game begin darling!

Ja, det var ju ett tag sedan jag skrev något här nu och det är inte utan att jag faktiskt känner mig lite ringrostig vid tangenterna, men det är dags att göra comeback nu. I december började jag känna ett sug efter att börja skriva igen och nämnde det litegrann i förbifarten för David som genast såg en tävlingsmöjlighet i det och stängde in sig på toaletten och skrev ett inlägg på direkten där han deklarerade att han vann, att han minsann hann först! Därefter rasslade det till och Davva publicerade inlägg på inlägg medan jag stod kvar i startgropen och undrade vad som hände. Men nu, 91 inlägg senare, har jag nog lyckats ta mig in på plan i alla fall och jag ska fan vara med och spela om andra halvlek. I första halvlek får jag väl erkänna David som vinnare, det inser jag. Fast nu baby, nu är det match. Nu ska jag nog se till att allmänheten ges en rättfärdig bild av vardagen hos familjen Payani igen och inte bara uppleva den ur dina halviranska ögon. Bara så du vet.

Till er kännedom kan jag berätta att har genomskådat den taktik Davva använder för att hinna/kunna publicera inlägg efter inlägg. ”Jag kommer snart, jag ska bara gå på toaletten!”. Tjugo minuter senare kommer Davva ut från toaletten och ett inlägg ut på bloggen. Smått genialiskt. Så älskling, jag bokar toaletten imorrn bitti redan nu.

På återseende! 

Att älskas

Kärlek kan vara många saker. Idag är kärlek för mig att få sitta kvar i soffan och titta på Mia på Grötö medan David, utan att jag bad honom, erbjöd sig att fixa lite kvällsmat. Vardagsromantik hos småbarnsföräldrarna. Fint är det.

Idrottens Hus

Egentligen vill jag inte blogga just precis nu, men en händelse gör att jag bara måste yttra mig om en sak innan lördagsmyset med syrran fortsätter. Elin har kommit över på en systerkväll nu när Davva ändå är i Katrineholm och som så ofta pratar vi handboll såklart. Kvällens ämne är Lundbyhallens uppbyggnad och huruvida det mellan de två planerna kommer vara nät eller en vikvägg i stil Idrottens Hus. Vi frågade David om saken varpå han kontrar med vadå Idrottens Hus? För handbollsspelare och tränare i Västgötaregionen anser vi det vara helt givet att det är såklart är hallen i Lidköping man menar när man säger Idrottens hus eftersom hallen i fråga heter det och alla spelare/tränare i Västgötaregionen har garanterat gjort ett antal matcher där - så också Davva also known as förbundstränaren. Jag vet inte, men det känns som en liten skämsstämpel bör delas ut men jag kan inte bestämma mig för om det är min Davva som ska ha den eller förbundet som har anställt en gubbe med så dålig koll. Over and out.

Pappa löser problemen

"Dammsuga, dammsuga, dammsugaaaa..."

Just nu finner Gabriel fantastisk glädje i diverse hushållsbestyr. Han tycker bland annat att det är superkul att laga mat, diska, skära frukt, skotta, tvätta, sopa, städa och sist men absolut inte minst så tycker han om att dammsuga! Hans pappa tyckte dock att det var sådär roligt när Gabriel prompt vill dammsuga mitt under Uniteds match igår. Men Davva kom till slut på en utväg som blev rätt tillfredställande för dem båda.

"Dammsuga, dammsuga, dammsugaaa..."

Hört i ett vardagsrum i Borås

"Dom gillar nog att han ser rough ut och kör balett."

"Han kanske inte ens kommer vidare..."
(10 sekunder senare får dansaren stående ovationer och en direktbiljett till Las Vegas)

"Man ser ju redan här att han är klar för Vegas!"

"Hade jag försökt göra så hade jag brutit ryggen!"

Citat från två "vilåtsasattvikannågotomdans"-töntar under kvällens säsongspremiär av So you think you can dance.

Några noteringar

- Det går alldeles utmärkt att sätta midsommarstången i en julgransfot istället för att trycka ner den i marken. Det gjorde vi nämligen på jobbet idag.

- Jordgubbar och priset på dem tycks ersätta det vanliga socialiserande "väderpratet" i början av juni. Jag vet inte hur många gånger som jag den senaste veckan har hört: "Vi åt jordgubbar igår!" "Jaså, svenska eller?" "Ja!" "Va är priset på dem nu?"
Senast idag hörde jag frågan om vad de kostar nu ställas av hela fem personer.

- Tydligen är inte dessert så EM-aktigt. När vi bad om det till kaffet efter middagen på Torget igår så vart det bom stopp. "Vi har ingen dessert, vi har en speciell EM-meny nu och vår chef har valt att inte servera dessert. Men jag hade också gärna velat ha något till kaffet om jag var ni" lät det.

Annars då? Det var ju ett tag sen vi hördes nu och sen dess har jag hunnit med att va sjuk hela tre gånger. Föga roligt. Men nu så, peppar peppar! Jag vill minnas att mitt sista inlägg handlade om hantverkarna och för att knyta ihop säcken lite så kan jag säga att det nya golvet blev görsketabra! Tanken var la sedan att vi skulle chilla från hantverkare och renoveringar ett tag, men istället har det blivit bestämt att vi ska byta vårt tak i höst och förhoppningsvis också lägga nya markplattor ute och riva en häck för att istället bygga en mur till grannen. Allt hänger på den värdering av huset som gjordes igår. Inför värderingen kände jag mig förövrigt lite stressad över att jag så gärna ville röja iordning vårt uteförråd, det råder nämligen verkligen kaos därinne. Till slut blev dock tiden knapp och prioriteringar var tvungna att bli gjorda. David fick mig att släppa förrådet och med facit i hand var la det tur för mäklaren kollade aldrig ens in där.

Nu ska jag dricka kaffe och förmodligen kommer jag undra varför jag gjorde det imorrn. Efter graviditeten så har jag fått det svårt att ibland sova när jag dricker kaffe för sent på kvällen, men det skiter jag i ikväll för imorrn är det ju en torsdag som är som en fredag. Jag älskart!

Klantar!!!

Nu kom gubben. Bytte några ord med honom. Fråga om han trodde han blir klar idag. "Jaja, det är ju bara det under trappen kvar" sa han. "Nej, det är lekrummet också" sa jag. "Men jag har bara fått order om att göra vardagsrum o hall".

Ååååh!!! Klantar!!

Hantverkare - 4 av 5 toasters

...or NOT!

Alltså ärligt. Vi firar snart vår ettårsdag med renoveringar och ännu har jag inte varit med om en hantverkare som varit här på utsatt tid. Just nu sitter jag och väntar på golvläggarna för att hinna byta några ord med dem innan jag går till jobbet. Med en far som är rörläggare vet jag ju att den normala arbetstiden för hantverkare är 7-16. Då undrar jag, vad har de för sig nu? Det hinner ju knappast med ett annat jobb nu på morgonen när de ännu inte ens har rivit den gamla parketten i ett utav de rum de ska lägga in nytt i här hos oss och kl. 16 idag ska de vara klara har de sagt. Vi får väl se hur det blir med det.

By the way, visste ni att det är golvläggarfirman själva som är orsak till att vi nu måste byta parkett? I somras lät vi den gamla parketten ligga kvar i vardagsrum och lekrum och valde att bara anlita en firma för att slipa och lacka om. De kom, gjorde sitt jobb och allt såg bra ut. Sen kom hösten och springorna växte mellan parketten och golvet reste sig till och med mellan själva stavarna i parketten. När sen vintern kom hade det rest sig o bildat så vassa kanter att Gabriel rivit sig vid några tillfällen. Vi ringde hit dem, de tog på sig ansvaret och det hela har nu resultetat i golvbyte. Hyfsat drygt att behöva tömma hela vardagsrummet på möbler dock. Köket är i detta nu helt fyllt med soffa, matsalsbord, tv-bord, sideboard och så vidare. För att inte tala om hur övervåningen ser ut. KAOS är ordet. Så nu tycker jag att de får komma hit och börja jobba.

Omdöme

"David har utav befäl och kamrater uppfattas som intelligent och allmänbildad. Han har lätt att prata med människor och han är inte rädd för att ta tag i saker och ting. Han bevarar alltid sitt lugna sätt oavsätt vad det gäller."

Davids omdöme efter värnplikten, formulerat av en kompanichef back in the days som uppenbarligen hade det lite kämpigt med att stava rätt. Hur som helst så känner jag att det var skönt att få reda på att David iallafall var en vältalig militär. Känns tryggt tycker jag.

"Stopp du kära afghanska soldat. Får jag vänligen be dig att överlämna ditt eldvapen till mig. Jag upplever det inte särskilt konstruktivt att bruka våld i den omfattningen du dagligen gör utan mitt förslag till dig är att vi istället sätter oss ner och talar om saken..."

FN, gör er redo för David Payani. He will come, he will see and trust me - he will conquer!

Sanna mina ord, han ljuger!

Kommer ni ihåg Davids ironiska inlägg om att hans krigsplacering har upphört. Jag gör det. Han raljerade om att han legat sömnlös av oro över att behöva rycka in och så vidare. Och nu har jag hittat bevis på att det ändå kanske fanns en viss sorg inom honom när han skrev det där inlägget. Sitter nämligen i detta nu och sorterar papper och har kommit till högen med alla våra intyg och betyg och liknande. Jag skojar inte när jag säger att David alltså har typ 20 stycken exemplar av sitt diplom för genomförd militär grundutbildning och lika många av själva betyget för värnplikten. Så lite viktigt måste det allt ha varit för honom. Eller? Han har nämligen lika många exemplar av sitt tjänstgöringsintyg från hans tid som köksbiträde på KSS sommaren 99. Där var han i 37 dagar, sammanlagt 261 timmar tydligen. Jösses vilken sommar det måste varit eftersom. Ytterst meriterande dokumenthandlingar inför framtiden.

Ny dag, nya rutiner

Jaha. Då börjar man jobba idag igen då ja. Började dagen med att väcka Gabriel när jag gick ner för trappan nyss. Fint. (Sorry David. Jag försökte verkligen smyga.)

Hur som helst så är jag otroligt glad över att David kommer att vara hemma med Gabriel nu. Av många orsaker. Dels för att första separationen från Gabriel slipper vara när vi lämnar han till förskolan, men främst för att de två nu kommer få mycket tid ihop och binda nya och starkare band till varandra. David är som mi förstått lite orolig, men jag vet att han kommer klara det galant för hans hjärta är sprängfyllt med kärlek. Saker kommer gå snett, det har det gjort massor med gånger för mig med. Men så länge hjärtat är sådär sprängfyllt med kärlek som Davids så kommer allting alltid att ordna sig.

David och Gabriel, jag älskar er! Ha det nu riktigt roligt ihop. Njut av varandras sällskap. Pussa och krama varandra massor! Ni två är mitt allt!

Grabbhäng och tankar om veckan

Gabriel sover, David är och tränar och jag hänger med grabbarna i soffan - Alfons och Ruben. På bordet står en mugg med varm choklad och i knät har jag en "jobb-bok"

(Notis: Jag hatar särskrivningar men "jobbok" såg inte klokt ut när jag skrev det. Så vet ni det med.)

Sammanfattningsvis kan det helt enkelt sägas att det finns ett gäng tisdagar som onekligen varit roligare än denna. MEN imorrn är det onsdag. David har då sin korta dag på jobbet och jag ska ha ett föräldramöte på mitt jobb tillsammans med mina kollegor på kvällen. Sen är det torsdag. David jobbar sent, men gör samtidigt sin sista dag på jobbet på väldigt länge vilket gör känslan annorlunda.

Fredag = Familjemys.

Lördag = Familjemys.

Söndag = Familjemys.

Sen kommer måndag och då börjar jag jobba!

Att vårda äktenskapet

"Ett äktenskap behöver vårdas" sa prästen under vårt vigselsamtal. "Framförallt är det viktigt att ni som är småbarnsföräldrar tänker på detta. Småbarnstiden kan vara några tuffa år och då är det viktigt att man tar hand om varandra och inte tar den andre för given".

Detta har vi verkligen tagit fasta på och denna lördagkväll skulle lika gärna ha kunnat vara regisserad av Mr Amor himself. Ostmacka, ägg och vatten till kvällsmat. Davva kollar Dödlig Fångst på TV, jag kollar på Livet blir bättre på vår bärbara dator och Gabriel sover.
Så. Galet. Skönt.

Just idag, just ikväll kan jag inte komma på ett mer fulländat sätt att vårda äktenskapet på. Egentid = en totalt underskattad balsam för själen. That's for sure!

Nu ska jag återgå till att kika på Patrik Sjöbergs bedrövliga livshistoria medan Davva ser hur ännu en bur med krabbor dras upp ur något iskallt hav någonstans. Chip å hej!