För tre år sedan bestämde jag och David oss för att försöka få barn. För det vet man ju, det kan ju både ta tid och kanske inte ens går. Men för vår del tog det ingen tid och det fungerade – jag blev gravid! Under tidig sommar 2010 meddelade jag sedan min tränare att jag inte kommer att vara med nästkommande säsong och berättade varför för att ge honom möjlighet att se sig om efter alternativ om det skulle behövas och ända sedan det samtalet har jag längtat tillbaks till handbollen. Jag kände mig helt enkelt inte färdig. Inte alls. Jag skulle tillbaks, det visste jag och jag hade Davids stöd till det. Han lovade tidigt att kliva av sina egna tränaruppdrag efter graviditeten för att ge mig möjlighet att lira fullt ut igen. Förutsättningarna för mig att återvända till plan såg med andra ord goda ut även som mamma. Men på vägen dök det sedan upp prövningar som vi inte stött på tidigare och vi var helt enkel tvungna att hitta nya sätt att göra saker på. Det tog tid och ork. Exempelvis så var det min plan att fortsätta träna på egen hand under min graviditet för att försöka bibehålla min form så mycket som möjligt trots en kropp i förändring. Men graviditeten förde med sig nio månaders konstant illamående och träning var inte att tänka på. Jag minns att jag inte ens kunde promenera fram och tillbaks till ICA utan att behöva stanna till vid en buske. Det fanns därför inte på min karta att varken ge mig ut att springa eller cykla eller någonting egentligen. Sen blev David färdig med sin utbildning precis innan Gabriel kom och fick jobb i Mölnlycke. Tjena! I ett halvår stod vi ut. Pendlingsdagarna dit förintade alla möjligheter till att göra något annat än att äta tillsammans och sen gå och lägga sig typ. Och när väl han hittade ett jobb i Borås så hittade vi också ett hus som vi köpte och renoverade i närmre ett år. När det sen lugnade sig med huset så var det så dags för oss båda att börja arbeta heltid igen och för Gabriel att börja på dagis. Hösten kom, vintern också och det blev jul, det blev påsk och det blev april och här är vi nu. Äntligen vågar vi med låg röst säga att vi börjar landa i allt och det känns så skönt. Livet idag är långt mycket bättre idag än vad det var innan Gabriel kom. Då njöt vi visserligen också av livet, men vi vet idag att någonting fattades oss.
I tre år har jag nu längtat efter handboll och stundtals har der varit riktigt smärtsamt faktiskt. Det har gått så långt att jag under periode har distanserat mig helt från handboll bara för att inte behöva känna. Jag har struntat i att se matcher jag egentligen velat se, jag har skippat att läsa om handboll i tidningen och när nära och kära fört sporten på tal så har jag lyssnat med ett öra. Jag har förnekat min längtan, tryckt undan mina känslor och försökt intala mig att jag är färdig med handbollen men ändå kan jag inte bli kvitt känslan av att jag inte är helt färdig. Därför återstår det endast en sak för mig att göra, nämligen att prova och ge min älskade sport ensista chans. Kan jag komma i så god form att jag kan kliva in i spel igen? Kommer vardagen här hemma gå ihop sig om jag börjar lira igen? Kommer handbollen ge så mycket att det kommer vara värt tiden det tar ifrån familjen? Allt det är jag nu beredd att testa. Jag är helt enkelt skyldig mig själv det.
Läs gärna mer på www.laget.se/byttorpsifherr
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar