10 års oro - nu kan jag äntligen sova!

Idag är det efter många om och men dags att kliva in i badmintonturneringen! Två matcher på två dagar - Det är ett intensivt spelschema som ligger för tävlingsledningens fötter! Men det är precis som om något vakar över mig.

För efter tio års oro, ovetande, nervositet och spänning, så kan jag äntligen sova om nätterna. Que? Jo, så här är det, igår damp följande brev ner i brevlådan:

"Enligt 3 kap. 12 paragrafen lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt är du krigsplacerad i högst tio år.. [bla bla bla]... Din krigsplacering har upphört.

Va!?! Neeeej! Är det sant?? Jag som legat sömnlös om nätterna i tron om att de ska kalla in en halviranier med kraftig benstomme som hoppade på kryckor hela lumpen - till de mest krigshärjade områdena. Så blev det inte. Jag har gått jouren i tio år kan man säga... Så orolig jag varit, att jag ska behöva lämna hus & hem får att stå upp för de vårt gulblå land. Vi som krigar så mycket.

Avslutet på brevet är bäst.

"Enligt 11 kap. 4 paragrafen lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt kan detta beslut INTE överklagas."

Vad synd. Det är nog många som gör det. Verkligen.

Här kommer en bild på den tunga sten som lättat från mitt hjärta. Pappret är trasig då jag var lite klumpig vid öppnandet. Man kan väl säga att det var en jäkla tur att försvarsmakten inte satte ett vapen i nävarna på mig...

Grabbhäng och tankar om veckan

Gabriel sover, David är och tränar och jag hänger med grabbarna i soffan - Alfons och Ruben. På bordet står en mugg med varm choklad och i knät har jag en "jobb-bok"

(Notis: Jag hatar särskrivningar men "jobbok" såg inte klokt ut när jag skrev det. Så vet ni det med.)

Sammanfattningsvis kan det helt enkelt sägas att det finns ett gäng tisdagar som onekligen varit roligare än denna. MEN imorrn är det onsdag. David har då sin korta dag på jobbet och jag ska ha ett föräldramöte på mitt jobb tillsammans med mina kollegor på kvällen. Sen är det torsdag. David jobbar sent, men gör samtidigt sin sista dag på jobbet på väldigt länge vilket gör känslan annorlunda.

Fredag = Familjemys.

Lördag = Familjemys.

Söndag = Familjemys.

Sen kommer måndag och då börjar jag jobba!

Tack - min älskade!

Tack!

Min älskade.

Jag säger det säkert för sällan och visar det likaså. Så jag tänkte ägna ett inlägg till Dig.

Du finns alltid där för mig. Det spelar ingen roll om jag är glad eller ledsen. Jag vet att du finns där.

Jag har stundtals varit ifrån dig ofta och länge. Skola, handboll, pendla och jobb. Du har aldrig sagt något. Snällt har du väntat och visat beundransvärt tålamod.

Hur ska jag någonsin kunna skriva min tacksamhet i ord?

Når förmodligen inte fram.

Hur ska jag någonsin kunna säga hur tacksam jag är?

Jag tror inte att du hör mig.

Förhoppningsvis kan jag beröra dig på ett sätt jag inte tidigare gjort. Men vilket ord passar bäst in på min tacksamhet och kärlek till dig? Jag vet inte men jag letar febrilt. När jag finner det jag söker blir du den förste att veta.

Tills dess får du nöja dig med ett vanligt:

Jag älskar dig - Min nya underbara fjärrkontroll!

Nää... Bara skojade! (for once)

Jag älskar dig Emma!

Familia mea omnia mea!

Min familj är mitt allt!

4 dagar - Rädsla, Rödspätte & Rångedala!

Det är rätt sjukt när jag funderar på det. Nu är vi snart där. Dagen då gumman börjar jobba och jag ska vara hemma i fem månader. Pappaledig. Jäklar vad nervös jag blev nu. I vanlig ordning är det 2000 saker som ska göras så veckan lär väl säkerligen bara försvinna. Hmm... Det ska bli underbart, men jag skulle ju ljuga om jag inte skrev att jag samtidigt är skitnervös och osäker.

Jag menar, hur gör man - med
allt?

Rätt skrämmande.

Vad ska man hitta på?? Jag måste komma iväg annars kommer väggarna här hemma käka upp mig. Även om jag är enormt hemmakär. Beundrar Emma som varit hemma i över ett år! Vet inte om jag pallat det. Hon är och har varit en fantastisk mamma till Gabriel. Han är lyckligt lottad. Nu tror jag hon tycker att det ska bli skönt att börja jobba - tro fasen det! Få lite mer ramar och struktur i sin vardag. Träffa folk och börja socialisera sig mer igen.

Själv är jag smått livrädd för att bli isolerad.

Även om jag får vara hemma med världens guldklimp!

Senare idag får jag besked om jag får haka på till Fredrikshamn i april - Rödspätte Cup med kamelerna. Vore riktigt sköj!! Blir det av så är det tionde året i rad som jag beger mig. Det har liksom blivit lite av en vana... Fast sen får set nog bli lite firande med familjen.

Rädsla, Rösapätte & Rångedala. Vad har Rångedala med det här att göra? Precis ingenting! Har inget ytterligare att skriva. Men det lät så futtigt att bara skriva Rädsla och Rödspätte.

Nåväl, avslutar med ett brett smile! Det är gött med chili con carne!!

Att vårda äktenskapet

"Ett äktenskap behöver vårdas" sa prästen under vårt vigselsamtal. "Framförallt är det viktigt att ni som är småbarnsföräldrar tänker på detta. Småbarnstiden kan vara några tuffa år och då är det viktigt att man tar hand om varandra och inte tar den andre för given".

Detta har vi verkligen tagit fasta på och denna lördagkväll skulle lika gärna ha kunnat vara regisserad av Mr Amor himself. Ostmacka, ägg och vatten till kvällsmat. Davva kollar Dödlig Fångst på TV, jag kollar på Livet blir bättre på vår bärbara dator och Gabriel sover.
Så. Galet. Skönt.

Just idag, just ikväll kan jag inte komma på ett mer fulländat sätt att vårda äktenskapet på. Egentid = en totalt underskattad balsam för själen. That's for sure!

Nu ska jag återgå till att kika på Patrik Sjöbergs bedrövliga livshistoria medan Davva ser hur ännu en bur med krabbor dras upp ur något iskallt hav någonstans. Chip å hej!

Påsken är räddad!

Mora Träsk kommer till stan! Gissa vilka som ska dit, stå så långt fram som det går och säkerligen också köpa varsin nördig merchandisetröja?!?! Jorå, familjen Payani såklart!

Den nakna sanningen

Detta med att få ett barn, det är stort. Ingenting vill man missa och allt vill man dokumentera. Detsamma gäller tydligen när ens barn får barn. I samband med att Gabriel föddes köpte mamma en ny kamera och den har använts flitigt. På gott och ont kan jag lova. Ett stort plus är givetvis att vi har kunnat få fler kort på Gabriel och att vi faktiskt förekommer på korten tillsammans med honom istället för att befinna oss bakom kameran. Dessvärre har vi inte fått lov att påverka när dessa kort skall tas vilket innebär att det finns en hel del kort som inte är helt smickrande att spara alltså. Härom veckan la vi över alla foton som mamma tagit sen Gabriel föddes på vår dator och de flesta var underbara. Några var rent av bättre än många av de kort vi lyckats knäppa. Men så fanns där också några kort som också var outstanding, fast i en helt annan klass. Vi har döpt dem för "den nakna sanningen". Det är tydligen såhär man ser ut mitt i vardagen, en seg eftermiddag efter lite käk hos mormor och morfar. Stilfullt värre. Mmhmm...

Men jag är inte den som är den. Självklart ska ni får se vad jag menar. Skratta gärna. Det gjorde både jag och David. Länge och högt. Till favoriterna hör mittenbilderna i del 2 ("Hej jag heter Emma och jag är fem år") och del 3 (systrarna Ohlsson i all sin prakt). Enjoy för bövelen!

Ocensurerat del 1

Ocensurerat del 2

Ocensurerat del 3

Ocensurerat del 4

Trött men stolt!

Vaknade till med ett ryck vid 5.30. Jäklar! Det är en vecka kvar sen är jag pappaledig. Det blev som en klump i magen och den skräckblandade känslan gjorde sig påmind. Hur fasen ska det gå? Klarar jag av det?

Hur gör man?

Kort och gott. det lät bli ett jävla uppvaknande nästa måndag. Förvirring. Chock. Osäkerhet.

Tvi vale.

Igår hade vi vernissage på jobbet, det var riktigt kul! Det vällde in människor och det överrumplade nog både mig och min kollega. Fast på ett positivt sätt! Vi har fritids för de äldsta barnen och de är ju i en utslussningsfas från fritids, kan man väl säga. Det var nog därför det var så himla kul att se att så många av barnen och deras familjer ändå kom! Barnen var spända och hade jobbat hårt med förberedelserna, så det var kul att se att föräldrar/syskon/släktingar/vänner besvarade deras entusiasm! Det gjorde gott för själen!

Så man var trött men lycklig och stolt igårkväll när jag kom hem. Fru Payani hade fixat en kladdkaka. Det är världsklass!

Idag bränner "Herr L" av en kortvasa. Jag på hatten! Det är fasen inte dåligt gjort. Mycket imponerad! Han frågade om jag ville åka nån gång men... Alltså... Tyvärr så är det plusgrader, regn och blåst. Tre komponenter som gör att snön försvinner.

Men till mitt försvar så har jag faktiskt kollat upp på ett par ställen. Eller ett ställe. Jajamensan - vi har skidor! sa dem.

Vad bra, sa jag. Jag har aldrig åkt längdskidor innan.

Ehhh, längdskidor? frågade dem förvånat. Det fanns nog inte. De skulle kolla upp men... Kändes liksom inte så, ja... Vanligt att folk vill hyra längdskidor.

Än mindre halviranier.

Fast det hade ju inte med saken att göra.

Så...

Nu ska jag till jobbet och städa. Sköj.

Gick ner för trappen precis och såg att emma satt upp... Eh... Vad heter det... Såna runda. Gröna. I trädet. Med fågelmat i. Hur som, det måste va vuxenpoäng!? Nu är det bara köpa en hagelbössa så vi kan fixa kvällsmaten på egen hand...

"Fulskor" is the shit!

Kalla mig tantig. Kalla mig morsa. Kalla mig för yrkesskadad kläderefterväderförespråkande förskollärare. Ja, kalla mig vad du vill och jag kommer ändå argumentera för att "fulskor" is the shit. Mina eccoskor i goretex och dessutom med kardborreband är de bästa vinterskorna jag ägt. De är varma, torra och har bra fäste och jag får lätt på mig dem. Utifrån en observation av juniortjejerna i laget så är det nämligen tydligen "inne" att bära dyra stövlar som sitter så hårt på foten att draghjälp behövs för att få av dem. "Själv bär jag goretexkängor med kardborreband" sa jag till dem. "De kan man sparka av sig med en hand på bara några sekunder. Hur värt känns det att gå runt i ett par dojjor som ni inte ens får av er själva?" frågade jag sen.

Tystnad.

Och tro nu inte att det blev tyst för att jag lyckats få in en poäng. No way! Tystnaden var ett gemensamt svar från deras sida. Budskapet sades inte, men jag hörde det ändå. "Vem vill liksom gå runt i fulskor?"

Svar: Jag! Fulskor is the shit och allra helst ska de bäras utan på jeansen som på bilden nedan så att inte byxorna blir blöta av slasket. Jag vet, det ser görtöntigt ut kanske, det är iallafall vad Davva jämt påpekar när jag har dem så. Men vem bryr sig? Orka bli blöt, som de däringa ungdomarna skulle sagt...

Yes!

Yes! Skönt att det snöa igår så man inte ser isen. För nu behöver man inte oroa sig - man kommer halka. Det är bara att ta smällen och hoppas att benpiporna inte pekar åt alla håll och att det är rabatt på höftproteser.

Man landar ju mjukt(mjukare) och även det är ju rätt positivt.

Men på tal om höftproteser, idag rullar badmintonturneringen på jobbet igång för min del! Ica-kassen är packad och jag känner mig redo! Det kan gå precis hur som helst! Men jag har 112 inslaget på mobilen, höftprotesen och kryckorna är nedpackade... Bara så att jag kan fejka skada om det skulle gå åt skogen. Det ska bli riktigt kul! Vi är 16st på jobbet som är med och deltar, i blandade åldrar, skicklighet och med varierad ambitionsnivå. Nu får man se vilka som är vinnarskallar! Det kryper allt fram här... Meeeen, det viktigaste är ju att ha roligt!

Yeah right.

Jag har roligt om jag vinner.

Förlorar jag så får jag gå walk of shame hela pappa-ledigheten! :)

Nu till bilbesiktningen! Wohoo!

Off we go!

Inte en tillstymmelse till ångest inför jobbet, där är jag lyckligt lottad! Vet att många, många har det men jag trivs så himla bra så jag slipper!

Det är idag bara två veckor kvar tills dess att jag och Emma byter uppgifter. Hon får gå på semester och jag får slita häcken av mig. Ska bli riktigt kul! Gårdagen visade på att man har en bit kvar innan man är fullt organiserad. Men det var en start iaf!

Det är väldigt mörkt i huset, och varför är enkelt. Gabriel når nu upp till strömbrytarna. Problemet är att han inte når så att han kan tända lamporna också... Så han kravlar runt och släcker lampor i hela huset! (se bild)

Gårdagen rundade av med ett bad, första gången jag använde skum i vattnet, det blev nästan vatten i skummet... :) Jäklar vad skum det blev, först tyckte G att det var jobbigt efter som han käkade det, men sen så! Då var det klackarna i taket!

På en av bilderna kan ni se varför socialen var här, han får ingen mat så han har börjat käka på bordet istället. Nej, skämt åsido. Men bordet var nog gott!

Fredagskvällen avrundades med byxorna på huvudet, det tyckte Gabriel var hysteriskt roligt...

Eller var det hans pappa dom tyckte det?

Medan morsan roar sig i götet...

...så har jag och farsan varit en sväng på Knalleland och roat oss. Farsan hittade ett par vantar vilket var tur då morsan tvättat sönder hans förra favoriter. Jag hittade tre jongleringsbollar som jag ska börja träna lite med. Det var perfekt för jag har ledsnat på de 30 andra bollarna.

Men resan var inte så behaglig varken för farsan eller mig. Jag vaknade upp på baksidan och det var väldigt... Vitt. Jag skrek lite och vips så kom farsan lufsandes i ett par tygskor i snön. Han tog in mig i värmen och bytte blöja, det var tur för det hade hänt en liten olycka kan man väl säga! Sen pulsade vi vidare i slasket till bilen. Han satte ett mut-rån i handen på mig när vi skulle åka. Farsan vet att jag inte gillar att åka bil. Det kan gå bra om morsan sitter och fånar sig med mig! Vi hade åkt en bit då jag hörde farsan "slänga ur sig en groda". Jag undrade först vad det var, det visade sig att klant-farsan glömt vagnen hemma. Han tog upp mig ur vagnen, bytte blöja och åkte. Missade den lilla detaljen.

Vi kom fram. Farsan muttrade fortfarande lite. Hur skulle vi lösa det här?? Farsan muttrade lite till. Han tyckte väskan var för bökig så han proppade fickorna fulla med saker, mellis, handduk, vattenflaska, blöja, frukt mm... En halviranier med putande fickor känns ju inte så misstänksamt. Jaja, hans fickor var fulla och han tog upp mig ur bilstolen. Då började farsan muttra igen, jag hade mosat sönder rånet han gav mig. Inte för att jag inte ville ha det utan för att han inte tagit av mig tumvantarna! Lite svårt att äta då...

Han kämpade och slet, bar runt mig i olika affärer. Först in på intersport. Han såg ett par vantar, tog dem utan att prova, betalade dem och sen var det klart. Vi gick sen till BR där frågade farsan om de hade några bollar. Han vet precis vad jag vill ha!

Nej, sa dem. Två minuter senare hittade vi en hel korg full. Undra om de inte ville sälja sina varor? Det kanske var de där putande fickorna som skrämde??

Tre bollar blev det. Inget mellis. Det glömde farsan att han hade i jackfickan. Vi åkte hem. Jag var lite grinig. Rätt hungrig.

Vi kom hem och parkerade bilen. Vår bil står i en garagelänga och från taket hängde det ner massa snö och det droppade vatten. farsan var mysig och stod kvar med mig så jag fick känna lite på dropparna. Tror att han ville fota den mysiga stunden. Han börjar leta efter sin mobil och kollar bort. Tjoff!! Massa snö trillade ner från taket, rätt på huvudet, innanför jackan och i ansiktet. Jag började storböla! Vad skulle jag annars gjort??

Nu har jag blivit avborstad. Fått mellis. Lekt med de nya bollarna. Och det är kalasbra!!!

Fast jag ska ge igen på farsan...

...hhhhhhhhhnnnnnnnnngggggg!

...nu jäklar, han älskar bajsblöjor!

Vi hörs igen!

//Gabriel

Om att hitta rätt fokus

Satte mig på bussen och pluggade i hörlurarna. Tanken var, som så många gånger förr, att ta hjälp av musiken för att lyckas vrida om mammafokuset till emmafokus och senare vidare till matchfokus. Det räcker ofta med att höra introt på en go låt för att lyckas med detta. Musiken har alltid haft den påverkan på mig. Den har alltid kunnat föra mig från ett sinnesläge till ett annat. Fast idag tåls det att sägas att det kärvade sig lite för mig. Det är liksom änna svårt att släppa mammafokuset när Mojjes "Vart ligger landet där man böjer bananerna" är första låten som dånat på när man trycker på play. Very well, nu sitter jag iallafall i Boråshallen och ska snart sätta mig i minibussen och dra till Göteborg. Av rapporterna hemifrån att döma verkar Gabriel må bra mycket bättre än han gjorde igår. Det känns skönt att veta. Nu kan jag släppa mammafokuset och bara köra så får vi la se hur långt det räcker idag.

Världsklass!

Ranelid och Sean Banan. Jag är så jäkla glad över att ha persiskt påbrå att luta mig tillbaka på när hela Sveriges förstånd kollapsar samtidigt! Tryckte alla fel nummer? Pallade inte svenskarna tidspressen man hade på sig? Eller tycker NI att de var bra?

Ett hån mot svensk musik.

Och folk undrar varför det går åt helsike i Eurovision...

Jag hoppas att någon av de två vinner Parodifestivalen så förnedringen blir total! Då kanske någon fattar eller iaf försöker fatta hur rötet det är.

Nä.

Nu ska jag käka en Iran-special.

Hund i bröd.

Feber? Check!

"När man är liten och trött behöver man nån som stoppar om en och kramas lite grann. För ibland är man rädd, det känns ensamt och då är det skönt att få hålla nån i hand."

Det sjöng min mamma för mig när jag var liten. Sången hörde till mina favoriter och är tillsammans med Byssan Lull, Nu i ro slumra in och Liten Karin en av dem jag minns mest ifrån de många nattningarna med mamma.

Idag har jag själv en Liten som behöver bli omstoppad och kramad. Gabriel är nämligen sjuk. Han har feber. Sin första (Check!). Så idag håller vi dörren låst, tar det lugnt och myser inomhus och förhoppningsvis kan vi starta den nya veckan friska. Fingers crossed!

Keff...?

Radiosporten: Milan har 1 ben och 8 tår i kvartfinalen efter 4-0 segern mot Arsenal. Hur faan går det ihop?

Mer radio, en ekonom pratade i morgonpasset och sa att "nationalekonomin är keff."

Vad är den då?

Keff...??

Hur gammal är jag? Egentligen. Ibland känner man sig rätt gammal. Måtte Gabriel få ett bredare vokabulär än vad dagens ungdomar har... Keff, ofta, orka... Läckert.

Mycket radio har det blivit det senaste. De pratade om en ny drog... krokodil... Den kallas så för att den "äter upp människan", köttet på benen trillar av.

Mysigt. fräscht. Förnuftigt.

Pappaledigheten närmar sig. Två veckor kvar, sen väntar fem månader med vårt underbara lilla yrväder. Skönt att det är lite OS och fotbolls em som man kan specialstudera tillsammans med Gabriel!

Efter att ha tränat igår så pratade vi lite utanför gymmet. E & H undrade om jag ville testa att åka skidor. Inget konstigt med det.

...men hur många halviranier har DU sett på skidor?!?!?!

Precis. Har inte stått på skidor. Inte vad jag minns iaf. Förstår att de vill se mig på skidor. Kan ju vara en fröjd!

...men älska utmaningen heter det ju.

Får fundera lite på det.

Lite mycket.

Nu ska jag köra Gabriel till frisören. Kan gå precis hur som helst! Just nu är han lugn och läser bok. Kan bero på att han inte sovit ett skit i natt. Själv har jag haft en skön natt på soffan.

Ofta. :)

Halviranier på skidor - Nej tack.

Han är rätt smart den där lille gubben Gabriel. Skrev häromdagen att han älskar frukt och vi har som vana att ge han det efter måltiderna. Normalt så frågar vi om han är mätt eller om han vill ha mer. Då tjuter han av glädje och pekar på skålen. Vi tar fram skålen och han får själv välja frukt. Nu har han listat ut att hans nya favorit vindruvor står i kylskåpet! Så när vi frågar numera så pekar han på kylskåpet istället! Smart där!!

Ordet "laddar" håller på att bytas ut mot "taggar". Svårt att vänja mig vid det. Särskilt att det snart verkar vedertaget rätt långt upp i åldrarna.

Förändringens vindar blåser men jag har ingen vindtät jacka!

Det är lite så det känns!

På tal om blåst! Idag är det dags för jobbets alldeles egen Lillvasa (ca 700m). Svetten kommer spruta, stavar knäckas, ursäkter om solen i ögonen, dålig valla, gammal utrustning och pjäxorna på fel fot, ja ursäkter kommer det finnas gott om. Jag kommer inte använda någon? För jag blev grill-master! Halviranier åker inte skidor.

Punkt.

Vi fixar käket istället, inkl. provsmakning!

Det är nog tur. Har aldrig stått på skidor, kanske nån enstaka gång när jag var jäkligt liten (ja, jag har trots min storlek faktiskt varit liten en gång i tiden). Men kan inte minnas det så är det gjort är det inte med bra minnen. Livsfarligt. Jag håller mig "på land" och agerar kranskulla istället. That's My cup of tea...

Nej. Mot grillen!

Fast först - Gabriels första "ego-bild". Det som kan skönjas i vitt är hans napp...

Äta häst!

Ha den äran på alla hjärtans dag!

Happy Valentines day.... Vad säger man på svenska?? Glad, Grattis, lycka till... på alla hjärtans dag.

Det är en väldigt mysig dag och vi hade det toppen igår! Meeeen, samtidigt så funderar jag lite på varför man ska ha en speciell dag där man gör nåt litet extra. Eller jag undrar snarare varför det ska vara en specifik dag? Man har ju årsdagar, bröllopsdagar, födeösedagar, namnsdagar och massa annat där man firar lite extra.

Tycker som sagt att det är mysigt, men allt känns väldigt... Väldigt... Amerikaniserat.

Fast som sagt. Vi hade det mysigt. Dubbla känslor. :)

Igår på jobbet så satt vi på fritids varpå två hästar rider förbi utanför. Jag ska skoja till det lite och säger: "Titta där! Jag älskar hästar - när de ligger i ett hamburgerbröd."

Så där poppis...

Jag var iaf ärlig. Man skulle kunna säga att jag dödade tillfället lite. Själv var jag dundernöjd med min sprakande humor! :) Kan väl säga att det var rätt många av barnen på fritids som gillade hästar. Jag med.

I ett hamburgerbröd.

Fick chocken på ett jobbmöte i förra veckan!

Såg på tv häromdagen. Då fick jag se:

Nyhet: Chips med kebabsmak.

Alltså, va faan! Där gick nog gränsen för mig. Låter inte så gott. mest groteskt. Man kan blanda mycket men... Här gick gränsen.

Ja. Till och med för mig.

På tal om att äta. Vår son - en frukt-o-holic. Han käkar precis hur mycket frukt som helst. Gabriel njuter verkligen varje sekund av det och det är sällan han avböjer. Men det är härligt att se och skönt att han verkligen gillar frukt! Han skulle nog kunna leva på frukt. Ja jag tror banne mig det.

Har nästan alla flickor julklänning!? Frågade inför ett möte på jobbet i förra veckan, och ALLA som jag frågade som har döttrar/barnbarn hade haft/har klänning.

Jag är i chock.

Känns som jag lever i samma tid som Emil... Eller snarare i samma tid som Hedenhös. Trodde verkligen inte att det var så. Trodde liksom att vi kommit... Jaa... Lite längre. Traditionens land i sitt esse!

In my face!

GG (Gabriels Grusväg) funkar i alla väder! Grusvägen funkar även om det är snö... Det blir inte det vanliga guppandet men det tog 30s sen stensov han. Det är nåt mystiskt med den där vägen. Funderar på om vi ska skippa gräsmattan på baksidan när vi gör om och göra en stor grusplan istället?

Givetvis med grus från "grusvägen". Får sammankalla ett familjemöte och se vad vi (emma) kan komma fram till!

Gabriel gjorde det riktigt bra igår! Stod ut 1,5 handbollsmatch samt en del dötid där emellan! Fick först se morsan och moster lira boll, och sen nästan en halvlek av herrmatchen.

Sportlov stundar! Det är nu fritidshemmen på allvar får kliva fram och visa sina rätta jag, när det är heldagar med verksamheten. Ska bli riktigt sköj!!

Mot Fristad!

Om ni undrar varför det är många sovbilder på Gabriel så är det för att det är enda stunden han är still...

Ett år sedan...

Lite mer än ett år sen. Guldklimpen anlände. Tänkte bara bjuda på en personlig favorit i repris! Dagen då våra liv förgylldes! Trevlig läsning!

-----


Det var över en vecka sedan den lilla bajsmaskinen anlände. Vart tog den veckan vägen? Det är det som ska försöka besvaras i det här inlägget. Det är bådas historia som ska återberättas, ska försöka vara objektiv. Svårt.

Let´s rewind… Till torsdagen den 27/1.

Det är eftermiddag och Emma börjar känna att någonting är på G. Vet inte varför man ska reagera på det, så har jag känt i nio månader. Att något är på G. Hur som, hon tog på sig utstyrsel och begav sig till kolbränningen, mer känt som byttorpssjön för en promenix. Hon klev in innanför dörren och det kändes mer, sa hon. Skulle det dra igång på allvar?

Nej.

Istället ställde sig Emma i köket för att tillfredställa sin karl. En äppelpaj med mängder av deg. Mmmm… Hon vet vad hon gör, Emma! Hur god som helst! Vi avnjöt den för att sedan krypa till kojs. Skulle upp tidigt då jobbet väntade.

Jag somnade direkt. Som vanligt. Förmodligen snarkade jag sedvanligt också. Heeelt slut, och så hade jag ju en äppelpaj i magen. Emma gick upp efter 20 minuter. Värkarna gjorde så mycket ondare liggandes. Så hon klev upp, strosade omkring i lägenheten, fixade i ordning det sista i den beryktade ”väskan” som ska med. Papper, snask, kläder och så vidare. Sen satte hon sig i fåtöljen i vardagsrummet. Mörkt som natten (Kan bero på att det var natt). Hon försökte sova där, gick inte. Ringde förlossningen vid tvåtiden. Jag låg fortfarande och stensov. Paj gör att man blir trött, alltså… Hur som, Emma fick till svar att ta två Alvedon och gå och lägga sig. Ta två Alvedon och lägg dig. Vad faan, hade blivit skogstokig! Tur att jag inte var vaken. Fantastiskt pillersamhälle vi lever i. Emma svarade att hon inte kan ligga ner, nä nä, men gå runt lite då istället. Bra stöd.

Emma tog två alvedon och satte sig i fåtöljen.

Värkarna fortsatte och Emma andades igenom dem. Pregnant-wise. Hon hade flyt och kunde slumra lite emellanåt. Omtänksam som hon är så väckte hon aldrig mig. Jag var ju mätt och trött. =) Eller så var det att hon tänkte att OM vi nu skulle få åka in så skulle en av oss i alla fall vara utvilad.

Vid sextiden fick jag upp ena ögat. Tomt på Emmas plats. Hoppsan. Flög upp rätt snabbt och fick se Emma sitta i fåtöljen och halvsova. Hon har säkert (i smyg) sett på Polis på plats. Ett program som hon inför mig avskyr! Emma bad mig stanna hemma från jobbet. Vad faan, tänkte jag. Sånt här kan ju ta ett par dagar! Inledningsvis så var jag skeptisk, men självklart stannade jag hemma. Tveksam över om det var rätt eller fel. Men det var väl en himla tur.

”David, du kan väl vara snäll och läsa på lite om förlossningen? Framförallt när man ska åka in”, sa Emma. Hon förutsatte alltså att jag inte var det minsta påläst. Schysst… Boken har ju legat tillgänglig i ett halvår. Klart jag läst på! Lite i alla fall. Väskan ska med. DET visste jag! Inte enbart... Men berättar för att briljera! =) Det fanns en anledning, det var inte ett påhopp. Under Emmas nattliga samtal med förlossningen hade det växt fram en känsla att hon banne mig inte ska åka in för att sen bli förpassad hem igen. Och ta en Alvedon till?

Min dag var suverän. Jag servade Emma med vatten och jordgubbskräm. Hon var briljant Emma. Åt säkert fyra-fem skedar på hela dagen. Drack gjorde hon. Säkert ett helt glas. Jag mindes hur det stod i boken: ”Det är av största vikt att man ätit ordentligt innan man åker in till förlossningen…” Well done, honey. Samtidigt, är man inte sugen så är man. Ta en Alvedon istället. Mitt i all den här röran och förvirringen slog det mig: ”Perkile! Sista dagen att få lämna tillbaka saker på Stadium!” Eeeeemmmmmaaaaa…. Jag måste åka iväg en sväng. Det var riktigt poppis och jag samlade en hop av sambo-poäng!

Iväg och tillbaka.

Payback time. Satte mig i soffan, nära Emmas fåtölj. Medan Emma andades och genomled värkarna. Kändes bara dumt att sitta där och glo som en fåntratt, och Emma kände sig troligtvis rätt uttittad! Så enda gången jag fick komma dit var med vatten och vetekudden som fick bli Emmas bästa vän för stunden.

Vad skulle jag göra? Funderade medan vetekudden var på värmning i ugnen. Stirrade in och grubblade… Sen slog det mig! Jag har ju inte sett alla avsnitt av VM-resan. Dokumentärserien där ”Lövet” åker runt och besöker massa världsstjärnor. Tacka vet jag TV4Play! Samtidigt som jag tog tiden på värkarna.

Nu – ropade Emma… Då startade jag klockan.
Stopp – ropade hon sen.
3.53 svarade jag.

Vad fasen höll vi på med? Tror ingen riktigt visste. Och det föll liksom lite, dels så slumrade Emma till ibland vilket gjorde att jag missade tiden, och emellanåt var det mer intressant att se hur Karabatic, Christiansen, Balic och de andra bodde. Så det blev lite på en höft ibland. Vi visste nog inte egentligen vad vi tog tid på. 4 värkar inom 10 min. Då ska man åka in. Det hade jag läst någonstans.

Blev aldrig mer än tre. Jag skyller på Balic.

Klockan passerade två och de blev allt mer intensiva, värkarna alltså. Emma sa att det började trycka nedåt. ”Jaja, okej”, svarade jag… Vad skulle jag svara då?? Visste ni förresten att Karabatic har en riktig ungkarlslya? Det fick jag reda på då. Det var något konkret i min för stunden abstrakta tillvaro.

Emma ringde förlossningen igen. Förklarade att hon ringt in tidigare under natten och sa att NU måste jag komma in!

”Hur har du mått under graviditeten?” Fick hon som svar. Vem bryr sig? Just där och då! Mer än hon i luren då vill säga… Nu hade hon ont. Emma måste in. Hur hennes graviditet varit kan vi ta sen, efter förlossningen. Hon ville det, men fick en kraftig värk, så jag fick luren.

Och vad f**n skulle jag säga?

Jag fick förmedla att slemproppen rykt och vattnet likaså. Värkarna har pågått under hela dagen… De har verkligen ändrat karaktär.

”Då kanske det är bäst att ni kommer in…” Sa hon i luren.

Ja, svarade jag.

*klick*

Jag kilade ut för att hämta bilen. Ringde till farsan som var på väg till gymmet, för att berätta att nu åker vi in! Det blev jäkligt verkligt för mig då. Nu var det ju offentligt (light) att vi skulle åka in. Baksätet var preparerat med handdukar. Det är ju läder. =)

Upp för trapporna och möttes av ”Jag tror inte att jag fixar att åka in”… Lägg av! Du kör inte ett nedsläpp här med mig ensam… Jag som avskyr blod och är helnervös som det är. Ring igen, sa Emma. Fråga hur vi ska göra.

Jag ringde.

“Är det långt gånget så kanske ni inte hinner åka in, men har vattnet precis gått så är det nog ingen fara.”

Min tolkning jag delgav till Emma: Det är bara att bita ihop. Vi hinner!

Fick släpa/stötta ner Emma till bilen. Hon halvlåg i baksätet och försökte ”hålla emot” att parveln skulle komma. En bilförlossning kändes aldrig riktigt aktuellt för någon av oss. Hur fasen skulle man löst det??

Kom fram till förlossningen. Ställde mig precis utanför dörren. Fick senare en p-bot för det. Värt varenda krona.

Vi kom in, blev mottagna.

”Nu finns det inga lediga rum för undersökning, så ni får låna ett förlossningsrum istället.” Ska inte svära på att det är så rummen kallas. Men så minns jag det. Typ.

“Vart f**n tog de vägen?”, sa Emma, så som bara Emma kan säga det. =)

De gick för att hämta saft sa jag. Lät ju jäkla dumt, men det var faktiskt så. Efter en stund kom två stycken tillbaka. En sköterska som började pilla med utrustningen och en student som fick ta hand om Emma. Som numera var parkerad i en gåstol två meter från sängen.

”Kan du sätta dig på sängen?”, sa den här studenten snällt.

Emma var inte in mood. ”Och hur ska det gå till, har du tänkt dig?”, svarade hon innan nästa värk tog vid.

Till sängen kom hon. Ont hade hon. Då frågar den studerande “Vill du byta kläder?”

En stor no-no question vid det tillfället. Jag bad en bön, för studentens skull. The rage höll på att utlösas på stackarn.

Emma bet ihop. ”Nej, det känns inte aktuellt…”

De kollade hur pass öppen Emma var. Hon var helt öppen! Så det var bara att köra igång! Vad fasen!! Tänk om jag hade haft ett avsnitt kvar av VM-resan, hur hade det gått?? Jag hade förmodligen svimmat. Fått mitt livs resa hemma. Meeeeen, nu var så inte fallet. Tacka någon för det!

Jag satte mig snällt på en stol vid Emmas huvud.

Under en period så var nog 6-7 sköterskor i rummet, inte samtidigt, men de växlades av rätt bra. Mitt i ett skiftbyte anlände vi tydligen till förlossningen. Vi har nog träffat alla som jobbar där! =) Trevligt.

Tror jag.

En annan sak som var lite lustig var att varje sköterska som kom in behövde bekräfta Emmas identitet. Ha ha ha… Alla frågade om hennes namn och personnummer. Förstår varför de frågade och jag köper det helt, men till slut rann det över för min kära kvinna och hon utbrast:

”Skojar du med mig eller!?!” Det var inte med en kärleksfull ton min kära sambo brast ut…

Det gjorde dem inte. Hon fick snällt säga sitt personnummer igen.

Mitt jobb då. Serva vatten. Emma drack upp det första glaset. Jag vände mig om till handfatet och fyllde på. Gav henne det och hon drack upp.

Jag frågade då om det smakade gott.

”Ja, om det inte hade varit fesljummet…”

Inte ens det klarade jag av ordentligt. Och jag skulle bli pappa. Tjena.

Jag satt där. Sköterskorna bad henne att krysta och krysta…. (Notis: DAMN! Emma kan krysta!) Helt plötsligt säger en sköterska:

“Tryck på knappen, nu är det dags!”

Nej men vad f**n tänkte jag! Och vilken knapp, hon pekade, men det fanns ju 20 olika knappar… Jag började trycka! Någon var rätt för det kom personal. Pulsen rusade!

Det är nära nu – kom igen! Pushade sköterskorna Emma.

Själv satt jag där förundrad – Vad händer!? Jag kände hur paniken spred sig i kroppen! Det kan ju inte stämma, jag har ju fått höra att jag ska massera, badda pannan, stötta Emma när vi gick korta promenader, hjälpa till med andningen, hjälpa Emma ta ett bad, vara hennes ”coach”, pusha, trösta, älska…

17.04 kom Gabriel.


Gabriel 10 minuter gammal...
Vår lille Gabriel.

De lade han på Emmas bröst och vi bara stirrade in i ögonen… Efter någon minut frågade Emma vilket kön det var.

Det hade inte ens slagit mig. Vi hade ju inte ens kollat vilket kön det var. Men det spelade ingen roll just där och då.

Nio månader var över. På en och en halv timme. Typ. 15.29 var vi där. 17.04 kom ängeln.

3250g och 51cm kärlek. Rätt ut i verkligheten.

Nu börjar visst livet på allvar.

-----

Emma vill flika in lite ego-boost:

- De bad henne lyfta rumpan för att byta lakan. Sagt och gjort. Kommentar: ”Jösses man kan inte tro att du nyss fött barn”.

- Emma kom ut från toaletten när en sköterska kom in i rummet. Kommentar: ”Oj, är du redan på benen?”

-----

Två nästkommande dagar spenderades på BB:s egenvårdavdelning. Första frågan när vi kom dit?

”Namn och personnummer tack!”

Nu försöker vi landa i vardagen. Far- och morföräldrar har hälsat på. Resten får vänta. Vi måste fatta vad det är som skriker på natten, som bajsar så enormt och som sprider så mycket kärlek.

Sen är det er tur.

Jag lovar.

Jag ska bara ge Emma en Alvedon först.

Livet. 28 Januari. Ett datum som betyder mycket för mig. Givetvis än mer nu när Gabriel föddes. Det var även på dagen fyra år sedan min underbara mormor Astrid gick bort. Cancern slet henne ifrån oss. Vi stod varandra väldigt nära. Det gör vi alla i min lilla släkt. Därför var det lite extra speciellt att Gabriel föddes just denna dag. Det värmde gott i hjärtat och det måste ha betytt något.

Vissa drömmar och önskningar går visst i uppfyllelse.


“Monday you can fall apart
Tuesday, wednesday break my heart
Thursday doesn't even start
It's friday I'm in love...”

Hatten av!

Det är rätt sjukt måste jag säga. Sen vi drog igång vårt bloggande så passerades i förrgår 30.000 besökare. (bild) Känns väldigt surrealistiskt! Men givetvis riktigt jäkla sköj! Så hatten av för er som kikar in här!

Just det älskling, skulle påminna om tandläkaren så jag gör det här och nu - Ring och byt tid!

Var iväg och tränade igår. Finns öånga frågetecken/utropstecken kring det:

- But why?
- Det blev sent, klar efter 21!
- Jag var nästan själv där! Skönt!!
- Jag var där själv! Första gången på säkert 10-12 år.

Listan kan göras ofantligt lång! Men nu är fröken ur strax efter 6 en onsdagsmorgon och jag jobbar mellan 7-19.30. Då måste tid sparas. Vet inte vad jag ska göra med den riktigt.

Har varit mycket skriverier om Reinfeldts förslag på att jobba tills man är 75. Det är helt suveränt! Då har jag 90 terminer kvar samt slipper fundera på framtiden och allt jävla pensionssparande! Självlöser sig! Bästa moderaterna bidragit med på länge.

Vi hade ett företag här som slipade golvet i somras. Tack för det, nu har vi silvertejp på golvet för att Gabriel inte ska skära sig på uppstickande skarvar och stavar. Japp, nytt golv får det bli!! Först ska vi bara se hur mycket de som slipade golvet pröjsar...

Gabriel är på kanonhumör! Han har riktig mundiarré och tjötar hela tiden - Det är underbart! Och att an blir stentjurig när han inte får som han vill visar bara att han ärvt några av hans mammas egenskaper. Lovely!

Han är underbar vår lilla parvel! Snacka om att förgylla dagen. Det visar att jag gjorde rätt som klev av pendling, en fast anställning och lämnade ett jobb där jag trivdes riktigt bra på! Nu har jag ett jobb, fast anställning, trivs strålande, ingen pendling av det längre slaget och jag får träffa Gabriel mycket mer.

Det är riktigt bra!

Älskling, tandläkaren...

Som ett brev på posten

När vi flyttade till huset så sade vi upp vår prenumenation på BT. Vi plockade bort alla utgifter som inte kändes som ett måste och BT hamnade i den högen. Men jag måste erkänna att jag saknar detta med att ha en dagstidning i pappersform. David nöjer sig med Aftonbladet på internet, men jag som gillar att läsa om lokala nyheter får ju inte ut ett dyft av BT:s nätupplaga som är helkass, så jag läser inga nyheter (och ser inga heller för den delen) längre. Jag har försökt hinta David om att vi kanske ska börja prenumenera på BT igen, men han tycker att det är pengar i sjön eftersom han anser att vi inte kommer hinna läsa den. Jag har svårt att argumentera motsatsen eftersom jag inte kan säga att vi hinner eller inte hinner förrän vi testat att ha en tidning nu när Gabriel blivit äldre.

Men idag, som ett brev på posten kom detta erbjudande. 2 månaders provläsning av BT för 99 kr. Som hittat! Så om två månaderna kan vi ta upp diskussionen igen darling, för jag tänker anta erbjudandet!

Oh my!

It's a fact. Tromben har nu lärt sig att öppna skafferidörren själv. Detta kan väl aldrig sluta bra?!

Vad sker?

Vaknar. Tittar på klockan. 07.50. Say what?!?! Vad är det för dag? Vad har hänt? Är David hemma? Lever Gabriel?

Lyssnar efter ljud. Hör Gabriel snusa i rummet bredvid. Skönt! Det är måndag. David är på jobbet. Gabriel har tagit tydligen sovmorgon (eller vaknat utan att vi hört och somnat om), hur ovanligt det än låter. Jag andas ut. Sträcker lite på mig. Livet ÄR gott.

Måndag!

Sista månaden inledd. Sista innan jag går på en svängs föräldraledighet. Konstig känsla det där. Känns väldigt nära. Känns som väldig skräckblandad förtjusning! Tiden bara rusar på så vi lär ju snart vara där. Nästa vecka är det bu lov också så den lär väl bara försvinna.

Skräckblandad förtjusning ja.

Vad är problemet med disktrasor? Jag är ingen stor fantast av den direkt. Kan använda dem men inte gärna. Här hemma gör vi åt en jäkla massa hushållspapper tack vare det. Tur att Greenpeace inte hälsat på! Mitt sätt att levat väl inte så miljövänligt. Men det är nåt med att ta en trasa som redan är blöt, även om man sköljer ur den så vet du inte hur ren den faktiskt är. Badar i bakterier. Men en rulle hushållspapper. Det kan du lita på i både vått och torrt.

Har någon gång hört att var 20 minut så fördubblas bakteriehalten i gynnsamma förhållanden. Var 20 minut...

Hua!

I helgen så har vi sett två filmer, den första var rätt så tung så när vi skulle hyra en till så ville Emma att jag skulle hyra en glad och rolig film. Emma hade ett par kriterier.

Du har fria händer.

Jag lyckades pricka in noll. Hyrde en svensk film där olika personers livsöden skulle vävas samman. Brukar vara väldigt intressant och bra! Meeen, nu var det jag som hyrde filmen. Då blir ser sällan bra.

Det var en riktig heldeppig film. Inte en antydan till skratt. Knappt ett leende.

Den handlade om psykisk sjukdom, misshandel, fylla, piller, depression...

Himla upplyftande film en lördag kväll.

David vs. Kass film 0-1.

När vi kom hem igår, efter att ha varit hos ett par mycket goda vänner, så var det matdags för Gabriel. Fisk. Han äter med händerna. Var dötrött. Då vill man inte se det vi fotade nedan (se bild). Åt ordentligt med händerna för att sen börja leka med sitt hår. Fisk + hår = kletigt. Finns det "matfrisyrer" på barn? Gabriel har haft ett gäng! Hur som - Hopp i badet men det var han inte så ledsen för direkt! Trodde det skulle bli skrik och gnäll men icke... Som ni också ser på bilderna nedan.

Ska man försöka få i sig lite frulle kanske? Inte min grej riktigt... Men... Ja... En banan kanske? Får kika. Det är lite för tidigt för att äta. Eller? Äh, får kika och se vad som finns.

Enjoy!

My reason

Det var ju ett tag sedan jag skrev något här nu. Inuti känner jag en impuls av att ursäkta mig, men så hör jag samtidigt Davids röst: "Varför ska du ursäkta dig, du skriver la när du vill?"

Och som så många gånger förr så har ju han rätt min man. Varför ska jag ursäkta mig? Jag har nu bara en månad kvar av min föräldraledighet innan jag börjar jobba igen, så de senaste veckorna har jag medvetet ansträngt mig för att verkligen vara i nuet och uppleva stunden med Gabriel. Det är faktiskt en rätt häftig upplevelse, det som händer när man låter ett barn visa vägen och bestämma vad vi tillsammans ska göra. I Gabriels fall väljer han mycket sällan att leka med leksaker då. Eller ja, ett undantag finns. Han har en stapelpyramid som han fick när han var ett halvår av sin farmor, den har han lekt otaliga timmar med och den är fortfarande lika rolig. Först nu har det börjat bli lite intressant att börja stapla delarna på varandra, men oftast sitter han bara och plockar i och ur delarna ur varandra, gömmer en del under en annan och lyfter för att se om den finns kvar och sorterar och organiserar efter olika ideer som självklart känns helt logiska för honom men som kanske bara ser ut som "plock" för oss. Barns verklighet kontra vår. Är inte det fascinerande så säg?! Jag finner iallafall en stor fascination i att en till synes så enkel sak som en stapelpyramid väcker sådan experiment- och utforskarlust hos Gabriel och jag imponeras av hans engagemang och uthållighet. Det riktigt syns i ögonen och på hans kroppsspråk hur han verkligen försöker förstå de olika sammanhangen, bland annat varför inte alla bitar passar i varandra. Hade jag inte varit i nuet och bestämt mig för att uppleva tillsammans MED Gabriel så hade kanske detta gått mig förbi och jag hade varit ett fint minne fattigare.

Vad jag egentligen vill få sagt så är det väl att jag har haft annat för mig helt enkelt. Det var la bara det. My explanation. My reason. Kortfattat och fint. Bra så.

Nu är nyheterna slut och söndagsmyset med David framför Wallander på TV4 fortsätter. Ett kort på vår finaste får avsluta det hela. Peace!

Hightower!

Emma och Gabriel var på BVC för att ta spruta och mäta/väga. Vi fick väl egentligen svar eller bekräftelse på vad vi trott. Att Gabriel är rätt så mycket längre än de 76 cm som tydligen är "medelsnittet" för ettåriga pojkar. Hightower levererade 82 cm och barnmorskan siade om att han säkert kommer bli rätt lång.

Var väl inget nytt. Han ska ju bli handbollsproffs. :) Då är det inte fel att han har sina centimeter över vattnet extra!

Skulle igår förflytta dörrarna, som vi ska byta, från garaget till huset. De står nu där dem ska men säg så här, Davids Flytt AB, hade gått i konkurs i ett tidigt skede. Backade in bilen i garaget, lyfte in alla dörrar i bilen, hittar inte spännbandet. Så ut med alla dörrar, kör fram bilen 1,5m, lasta på dörrarna igen. Bagageluckan hade slagit i porten om den varit uppfälld. Nåväl allt gick förhållandevis skapligt. Tog bara en jäkla tid.

Spännbandet? Låg under en filtni bagageutrymmet. Men jag såg det inte - alltså fanns det inte.

Nej. Bättre jag åker till jobbet nu och gör nåt jag kan.