Skövde - staden som ingen behövde!

Ja, så brukade min gamle tränare Jan-Roger alltid skriva till mig i ett sms var gång jag åkte till Skövde. Det blev liksom en grej oss emellan. Han klanka ner på staden och jag lyfte dess fördelar. Ofta fick handbollen va tyngsta argumentet och att Skövde är mer cykelvänligt än Borås som oftast innebär en rätt lång tur i uppförsbacke åt vilket håll du än ska åt. Men när jag var uppe i Skövde tidigare i veckan så var det inte för handbollen eller stadens cykelvänlighet som jag uppskattade staden. Nej, denna gången var det stadens invånare som gjorde resan så lyckad som den blev. Eller bättre uttryckt, så var det Gabriels farföräldrar som gav mig lite skön och välbehövlig avlastning i några dagar. Jag behövde nog faktiskt Skövde denna veckan. Trippen dit upp kortade tiden som jag behövde va själv här hemma i lägenheten. Börjar nämligen krypa på väggarna här hemma, framförallt så har detta blivit allt mer påtagligt nu när David har varit borta. Det ska verkligen bli så otroligt skönt att snart kunna bo i vårt egna hus! 

Första skrattet!

Plötsligt hände det! I söndags, dagen innan David åkte till Spanien med sina tjejer, så skrattade Gabriel för första gången. Han satt i babysittern och jag och han höll på och fånade oss i en lek där jag stoppar in nappen i hans mun varpå han spottar ut den. David satt i en fåtölj bredvid. Och då, bara sådär, så började Gabriel skratta! Snacka om att våra hjärtan sprängdes av kärlek! Jag kan utan tvekan säga att hans skratt verkligen var det absolut underbaraste ljud jag hittills har hört i mitt liv och jag toklängtar efter att få höra det igen!

Med våren kommer handbollsgrubbel...

Oh dear! Sitter här och lyssnar på spotify och kikar ut genom fönstret och jösses vad sugen jag blev på handboll helt plötsligt. It hurts! Det är liksom någonting med detta väder som gör att jag alltid blir så jäkla pepp på handboll. Det andas både slutspel och försäsong på en och samma gång. För det är mitt i elitseriernas slutspel som vi i de lägre serierna oftast har gått på uppehåll för att sedan i maj dra igång försäsongsträningen igen. Jag vet att det är många som brukar känna sig rätt mätta på handboll under denna mellantid, men det är oftast nu som jag är mest sugen på det. Vid denna tidpunkten på året har man precis satt bokslut för en säsong, där tabelläget oftast redan kanske har varit avgjort en tid och jag uppskattar uppehållet därför att det då alltid känns som att man får en chans att börja om och komma tillbaks starkare.

De senaste åren har denna tid dessutom varit en period av en jäkla massa grubblande. Våren 2008 lades damlaget i Byttorp ner och det var ungefär vid denna tiden på året som vi hade vår "sista kvällen/natten med gänget" ute i mormor och morfars stuga. Jag minns den kvällen som ytterst bitterljuv. Grubblet över vart jag nu skulle spela ledde mig till Bollebygds damlag. Trivdes aldrig riktigt bra där. Fick under hösten erbjudande från Kungälvs HK att börja spela med dem, men kände att det inte fanns tid att pendla dit så många gånger i veckan under tiden jag pluggade på högskolan. Valde sedan innan jul att bryta med Bollebygd och började sedan träna med herrlaget i Byttorps IF efter nyår, där vi sedan ordnade en dispens så att jag även fick lira med dem i seriespel. Tanken var att jag skulle åkt med dem på en cup till Norge på våren 2009, men det stred tydligen mot deras regler att tillåta en kvinna att spela med män. Detta ledde till tidningsrubriker vilket i sin tur ledde till att andra lag fick nys om mig. Fick erbjudande av både BK Heid och Sävsjö/Eksjö, men tackade till slut nej till de båda med samma anledning som jag tackade nej till Kungälvs HK, det fanns inte tid. Att pendla, utan körkort, och vara en del av ett elitsatsande handbollslag samtidigt som jag skulle skriva min avslutande c-uppsats på högskolan kändes inte realistiskt. Så jag stannade i Byttorps herrlag säsongen 2009/10 och täckte dessutom upp i Borås HK:s damlag vid behov då de saknade målvakt.

Våren 2010 satte grubblet igång igen. Kände mig då osäker på om jag kunde få det jag önskade med mitt handbollsspel om jag stannade med herrarna och efter många samtal och vändor fram och tillbaks så fann jag en lösning i att stanna med herrarna och dessutom lägga till ett träningspass i veckan med Skara HF för att matchas emot tjejer och för att få lite mer varierad och målvaktsinriktad träning. Men samma vår började vi även planera att skaffa barn och när maj månad kom så visste jag redan att det inte skulle bli något handbollsspel överhuvudtaget säsongen 2010/11 då planerna på barn snabbt hade blivit ett faktum - jag var gravid.

Och nu sitter jag då alltså här, med en Gabriel sovandes på altanen, och handbollsgrubblar igen. Hur ska jag göra nästa säsong? Kommer jag kunna lira? Vill jag? Jag saknar handbollen som sjutton och älskar fortfarande precis allt med den, men kommer det fortfarande vara värt det pris det kostar i form av tid och uppbokade helger? Visst, mår mamma/pappa bra så mår oftast också barnet det, men vill jag stå över nattningar, missa lediga helgdagar och planera alla familjeaktiviteter utefter om det är match den helgen eller inte? Är handbollen så rolig och så givande att det är värt det? Jag måste säga att jag faktiskt känner mig sjukt kluven. Jag trodde nog inte på förhand att jag skulle känna såhär. Handbollen var så länge mitt allt, men nu har det ändrats. Gabriel är ju här nu och har onekligen vänt upp och ner på min världsbild.

Grubbel, grubbel som sagt. Vi får se vart det slutar. Hur det än blir så kommer jag inte kliva in i något lag förrän efter sommaren. Först måste jag få mammakroppen i någorlunda form, ta hand om en husrenovering, få en lägenhet såld, njuta av dagarna med Gabriel och ha en riktigt härlig första semester som familj...

Ett litet hej...

Jag tror inte att jag behöver förklara för någon hur skönt det är att våren äntligen är här och att det både är värme, sol och barmark utomhus. På vissa ställen har till och med gruset blivit bortsopat, vilket jag tycker är ett större vårtecken än alla de blommor som nu börjar leta sig upp ur marken här och var.

Tidigt i morse sa jag hejdå till David. Klockan 07.00 samlades han tillsammans med sina tjejer för att sätta sig i bilarna som tog dem till Landvetter och därifrån med plan vidare till Barcelona. I närmre två år har de samlat in pengar för denna resa. 7 nätter ska de vara borta och varva sköna dagar med umgänge ihop med att spela handboll i en cup därnere. Det kommer va tomt utan honom på hemmaplan, men kanske inte så tomt som han nog upplever att det är att vara där nere utan Gabriel.

För att denna vecka inte ska kännas görlång har jag packat väskorna och åkt till Skövde så att Gabriel får träffa sina farföräldrar litegrann. Just nu har godingen dock tagit en paus från allt socialiserande och ligger och stensover i sin vagn på balkongen. Det glädjer mig så att se hur gått han sover utomhus och veta att om bara några månader så kan han få ligga och sova utomhus varje dag, för då har vi en eget hus med en egen altan och trädgård! Som jag längtar! Vi var där igår och skulle mäta lite, men vi lyckades bara få ihop några enstaka mått eftersom Gabriel tvärt bestämt sig för att han skullle ha all uppmärksamhet. Så istället för att gå runt med måttstocken bar jag på Gabriel och njlöt och kände in hur bra det kommer bli med huset. För så känner vi verkligen. Allt kommer bli så himla bra. Med renovering kommer huset bli toppen, omgivningen är perfekt och grannarna verkar va kanontrevliga!

Yeah, yeah...känner inte att jag har tid att skriva så mycket mer just nu även om det är mycket jag vill berätta. Istället ska jag ta tillfället i akt och sätta mig i solen ute på balkongen och läsa en bok. Egentid måste man vårda ser ni!

Kram!

Jag, Emma, Gabriel och Sörmarksgatan 167!

Husletandet har pågått, ja, egentligen intensivt under ett år. Vi har passerat många hus och varit med i budgivningar. Fast inget har framkallat känslor som det här. Inte ens nära.

Vägen dit har varit snabb och slumpmässig. Kan man säga så? Det har varit mycket tillfälligheter från början!

Husköpet började på Akvilejagången. Kan man säga. Vi åkte dit för att kika på ett hus till salu. Det kändes som att det hade potential och kändes väldigt bra på förhand. Vi parkerade utanför och känslan fanns fortfarande kvar. Sen kom vi in. Nej. Vilken skit. Passade inte oss alls. Att det var någon/några som rökt inne var första varningslampan, sen blev det bara fler och fler som tändes. Bakslag. Vi hade sett fram mot den här visningen. Lite nedslagna traskade vi ut till bilen. Satte oss och just då var det rätt tungt.

Emma säger att hon sett ett hus ute som ligger nära där vi var. Så vi kanske ska åka förbi och kika läget?

När vi ändå är här och har barnvakt (Elin och Peter) så passade vi på.

Vi parkerade en bit ifrån, klev ur bilen och det första som slog oss var lugnet. Skönt. Emma kom inte ihåg vilken adress det var. Så jag fick ta fram min super-duper-mega-mobil och surfa fram det. Sörmarksgatan 162. Vi traskade runt i kvarteret, men hittade inte huset. Hur svårt kan det vara? Det vi fann var bara hus med udda nummer. Området var perfekt, lugnt och barnvänligt. Fanns en lekplats nära och skogen fanns ett stenkast därifrån. Vid ett hus stannade Emma till. ”Det här hade varit perfekt! Nära allt och med skogen på baksidan!” Jaja, surt sa räven. Vi letade vidare. Till slut gav vi upp. Vände mot bilen och fortsatt kändes det tungt efter en kass visning och inte hitta det här heller. En bil svängde in på parkeringen och en gubbe klev ur. ”Vet du var Sörmarksgatan 162 ligger”, frågade jag. Han såg fundersam ut och pekade åt andra hållet, på andra sidan gatan. Hade vi inte ens varit nära? Vi gick dit åt, med nyvunnet hopp. Av en slump möter vi en tjej jag tränar i handbollen, vi pratade lite innan vi frågade var det låg. Inte en aning, svarade hon. Nä nä… Okej. Någon minut senare dyker hennes pappa upp. Vi frågar honom med. 162?, svarar han. Nej nej, det är 167 som är till salu och det är jag som är säljaren!

Snäll som den här pappan är (jag har valt att utelämna namnen på dottern/pappan då det här är ett offentligt forum) så fick vi en privatvisning. Vilken lyx! Så vi gick tillbaka därifrån vi kom. Pappan gick raka vägen till just det huset som Emma stannat till vid och sagt var perfekt! Så lustigt! In i huset och vi blev kära. Det hade karaktär, låg perfekt, skog på baksidan, lagom stor tomt, ett parhus, fjärrvärme, rätt antal rum och bra storlek, två badrum, tvättstuga, möblerbar hall på övervåningen, cykelavstånd till Emmas jobb och framför allt så var det så otroligt barnvänligt. Något som vi har värderat högt hela tiden. Vi fattade starkt tycke direkt!

Vi hade förälskat oss. Aj aj. Farligt när det gäller hus! Efter privatvisningen så frågade jag fräckt vilken summa som krävdes för att få huset. Jag var tvungen. Kändes ohyfsat men vi behövde inte säga något till varandra. Vi såg på varandra vad vi tyckte. Han kunde inte säga något direkt, där och då, då han inte var ensam säljare. Jaja, vi har försökt i alla fall och det var två veckor till visningen. Två lååååånga veckor.

Efter några dagar fick jag ett samtal av mäklaren. Han sa att det fanns en öppning.

Jag hade fått se besiktningspappren och vi skulle dit med en gubbe som skulle kolla omfattningen på jobben som behöver göras. Skulle vi sen få ett klartecken så kanske vi kunde komma överens om en deal.

Det blev torsdag. Jag var på jobbet. Pappan och mäklaren skulle visa min och Emmas far huset. Sen blev det Emma & Gabriel, en arbetskompis till Tommy och jaa, det blev som en öppen visning. =)

11.00 fick jag ett samtal av Emma där hon sa att allt verkade bra.

Pappa skulle kolla siffrorna lite.

15.30 lade vi ett bud.

15.55 fick vi ett motbud av säljaren.

15.56 var det klart.

Igår skrev vi på pappren. Nu ska bara ”pappan” få in en slant för huset också!

Det känns helt fantastiskt! Den 1 Juni är huset vårt och vi kan inleda operation renovering. Det är en hel del att göra, men det ska bli riktigt spännande!

Så nu är vi med hus! Underbart!

Notis: Det visade sig att 162 inte ens fanns. Så där kunde vi letat i evigheter.

Nästa period i livet kan snart inledas. Eller gör det kanske redan. I våra skallar. 

1 Juni fortsätter våra liv på Sörmarksgatan 167.

Bilden är ärligt stulen från säljarens annons.

Eller fortsätter och fortsätter. Renoveringarna börjar förhoppningsvis däromkring. Jag har lovat min omgivning att hålla mig där ifrån. För att sänka renoveringskostnaderna. =) I suck.

De lustiga omständigheterna fortsatte. På den andra privatvisningen så visade det sig att Tommy och "pappan" kände till varandra sedan tidigare. Bastukamrater. "Kände inte igen honom med kläder på", som "pappan" sa skämtsamt när pappren skrevs på. Av en annan slump träffade Tommy en annan kamrat, vars son är vår blivande granne. Sonens fru är även en tidigare arbetskamrat till Emmas mamma Kristin. Grannarna har två grabbar, en treåring och en på sex månader. Kan bli hur kul som helst!

Tillfälligheter och lustigheter har varit konstant under resan med huset hittills. Hoppas resan fortsätter på samma spår!

Dagens soundtrack!

 

Hmm...varför har jag gått runt och nynnat på Madness gamla dänga hela dagen idag mån tro?

 

Är det en slump?

 

Maybe baby... =)

What's that noise?

Piiiip!

Så låter det från köket sisådär 6-7 gånger om dagen här hemma nu för tiden. Ljudet signalerar att vår nyinköpta (skamlöst dyra) vattenkokare har gjort det jobb den är anställd till att utföra. Vattnet har värmts upp till 40 grader och det är då vår del av tillagningen tar vid. Hälla upp vatten, lägga i pulver, skruva på lock, skaka, skruva av lock, skruva på sugnapp and we are ready!

- The same procedure as last year, Miss Sophie?
- The same procedure as every year, James!

Ja. Proceduren är densamma varje gång. Dosera, sen skaka och Gabriels mat är klar för servering. Och tro nu inte att det är jag som fått för mig att börja springa ut i köket för att skaka loss brösten innan varje amning, oh no! Nej, det är som ni nog förstått en flaska som omskakas. Innehåll? Bröstmjölksersättning.

Det var ju inte riktigt så jag tänkte mig det hela när jag var gravid. Jag tänkte att ersättning på sin höjd skulle kunna vara praktiskt vid enstaka tillfällen för att möjliggöra att jag skulle kunna vara "ifrån" någon gång. Det var ju inte min plan att helmata vårt barn med ersättning vid två månaders ålder, men nu fick det ändå bli så. Det funkade nämligen inte med amningen i slutet. Eller, det gjorde sanslöst ont på ena sidan rättare sagt. I närmre fyra veckor hade jag det så från och till, men tjurskalle-Emma bet ihop och tänkte:

"Det blir nog bättre snart!"
"Ta smärtan bara!"
"Kom igen, du grejjar det, du gör det ju för Gabriel! Andas lugnt bara och tänk på något annat!"

Verkligen bra tänkt tjurskalle-Emma! Bortse ifrån att det finns hjälp att få på amningsmottagningen. Du grejjar det säkert själv! (NOT!)

Faktum är att det kändes bra vissa dagar, så därför gjorde jag aldrig någon större grej av det. Det går säkert över tänkte jag. Men det gjorde det aldrig och i fredags tog det stopp. Jag fick panik. Tanken på att lägga han till det onda bröstet kan liknas vid att medvetet behöva stoppa handen i en rävsax typ. Man vet på förhand hur ont det kommer göra och jag kunde inte förmå mig till att göra det. Så efter en personlig uppgörelse med mig själv och min syn på mig själv som mamma så var det med rätt skuldtyngda axlar som jag köpte mitt första paket ersättning till Gabriel i lördags. Men sen dess så har jag med hjälp av fina människor i min närhet kunnat acceptera att en välmående mamma ger ett välmående barn. För det är faktiskt så att han tycks må mycket bättre nu. Han är mycket mer nöjd under sina vakenhetsperioder och sover både bättre och längre. Dessutom är det helt underbart att David kan känna sig mer delaktig eftersom han också kan stilla Gabriels hunger numer. Ja, istället för att gräva ner mig själv över att amningen inte funkade så försöker jag att fokusera på fördelarna/vinsterna!

Dock är det häringa med hur mycket? och hur ofta? fortfarande en svår nöt att knäcks. Men i sinom tid får vi nog koll på det med. Var sak tar sin tid, sägs det ju. Rom byggdes inte på en dag, sägs det också. Hur som helst så ska vi nog se till att få ordning på det också framöver.

We will succeed!

//Emma

Det ska börjas i tid...

I morse tog jag fram Gabriels babygym. Det har stått undangömt bakom vår sovrumsdörr i över två månader nu och nu tyckte jag att det var dags att damma av det och lära grabben leva efter mottot som jag fick inpräntat i huvudet av Magnus Frisk en gång i tiden: "En dag utan träning är ingen bra dag..."

Först så var han lite avvaktande och såg och kände sig runt lite. Man kan säga att han rekade omgivningen och la upp en träningsplanering och när han väl hade den klart för sig så började han både sprattla och tjöta med kompisarna som hängde ovanför huvudet på honom. Ineffektivt att snacka samtidigt kanske några av er tycker, men det tjötandet kommer att uppmuntras här hemma framöver ser ni, det är ju ändå lagidrottare han ska bli. Allt handlar om kommunikation och samspel!

Watch and learn!