Gott Nytt År!

Nu är det bara 7 timmar och 15 minuter kvar av år 2010 och om en kvart är det tänkt att vi ska befinna oss hos några vänner, men som läget ser ut just nu så känns det som att vi kommer att bli sena dit. Som vanligt...Men denna gång, till skillnad från de flesta andra, så är det inte jag som är boven bakom förseningen utan David. Det känns skönt att avsluta detta år med en seger över honom!

Vi vill med detta inlägg iallafall passa på att önska er alla ett riktigt Gott Nytt År! Må det nästkommande bli till bredden fullt med en massa händelser som ni kan bära med er som fina minnen framöver.

Hör och häpna, nu är David tydligen klar and off we go!
(...och i ren princip så ska jag därför strunta i det annars obligatoriska toalettbesöket som måste utföras innan jag går utanför dörren, bara för att kunna säga att jag vann och att det är han som är ansvarig till förseningen!)

Ha en trevlig kväll allesammans!
Kram!

Varför har du en bebis i magen?

Just nu sitter David och kikar Arsenal mot Chelsea samtidigt som han planerar praktik- och teoripass inför Västgötalägret som han ska hålla i imorrn och själv känner jag mig rätt så uttråkad. Vill hitta på något, men orkar inte. Är inte det ett graviditetsdilemma så säg?

Vad har då hänt sen sist? Jo, julafton kom och julafton gick. Inte oss emot eftersom hela julen bara känns som en hållplats att ta sig förbi för att komma fram till det vi egentligen längtar och ser fram emot, nämligen Litens ankomst!

David firade iallafall helgen tillsammans med sin familj i Skövde och jag med min i Borås och så har vi alltid gjort och det har funkat bra för oss. Eller ja, det kanske inte funkade lika bra i år. Iallafall inte för David som blev sjuk under natten till julafton och tvingades förbli sängliggande på julafton istället för att äta julmat, öppna julklappar, kolla Kalle Anka och Svensson Svensson som vi andra kunde göra. Stackars honom. Det är sant som de säger att det egentligen inte finns något bra tillfälle att bli sjuk på, men att behöva vara det på julafton av alla dagar kan bara inte vara någon höjdare.

En annan sak som inte kändes som någon höjdare i år, det var julmaten. Förstå mig rätt, maten i sig var i vanlig ordning perfekt tillagad av mamma och pappa, men det var absolut ingen bra mat för en gravid 25-åring som efter åtta månader fortfarande kämpar mot sitt jäkla illamående dagarna i ändå. Nog sagt om det. Jag tror att ni alla har tillräckligt med information för att kunna göra en hypotes som överensstämmer med verkligheten.

På juldagen så träffade jag min storasyster, hennes man och söner hemma hos mamma och pappa och det var verkligen en fin dag. Jag är så otroligt glad att jag har valt att arbeta med barn, för jösses vilken resa det är när man inbjuds att dela livet och deras tankar med dem. I lördags, när jag satt i fåtöljen i mammas och pappas vardagsrum och kände mig helt däckad av matkoma, kröp Joel upp i mitt knä och började ställa en massa frågor om bebisen i magen. Varför har du en bebis i magen? Varför kommer den inte ut? När kommer den ut? Hur? Efter ett tag gick han över till de frågor som jag kan tänka mig är mest intressant för ett barn att ta reda på. Vad äter den? Kissar och bajsar den? Och när jag svarade ja på den sista frågan kunde jag inte göra annat än att le när han sedan snabbt ställde motfrågan: Men hur då? Har den en toalett i magen eller?

You just gotta love kids!

Nähäpp, om jag skulle ta en sväng förbi köket och hämta en julmust och sjunka ner i soffan nu kanske?! Hmm....den tanken smakade inte allt för dumt faktisk! Så får det bli. Over and out!

//Emma

Är jag en man eller kvinna?

Fired up, fired up
Fired up, Fired up
Plenty sun, Plenty sun
Fired up, Fired up
Here we go, here we go
On the road, on the road
Plenty sun, plenty sun
Fired up, Fired up

The Unit. Så löjligt bra! Och vad fasen ska man ta sig till när boxen är slut? Bara en halv säsong kvar. Uj uj uj. Vilken saknad det kommer att vara…

Tur att det händer lite annat i livet.

Jag och Emma diskuterade för ett tag sen namn. Det är fortsatt för jäkla svårt att komma fram till några. Vi ska testa en ny variant, får se om det fungerar? Skriva var sin lista för att sen jämföra om det finns några gemensamma nämnare. Men det var inte det jag skulle skriva om nu, utan istället en annan upptäck.

Jag vet varför vårt förhållande är som det är!

Sökte på namnet David och dess betydelse och fick upp följande:

Intressanta notiser att göra:

-         Populariteten minskar (Så är det att vara top notch! Unreachable!)

-        

            Antal kvinnor med namnet: 16

16!?!?! Och hur faan har det gått till!? Nåväl, nu är det bara femton kvar att lokalisera. För det är jag som är kärringen i vårt förhållande. Jag är oteknisk, jag gillar inte blod, jag är inte så förtjust att vara i skogen, jag diskar, jag handlar.

Som sagt. Det är 15 kvinnor kvar att finna med namnet David.

Jag valde sedan att söka på Emma och fick följande svar:

Antal män med det namnet: 5st.

Se där ja, jag bor ihop med 20% av alla män som heter Emma. Är det något att vara glad över? Emma spelar handboll med herrar, jag tränar tjejer. Emma är den som försörjer oss. Oddsen är inte på min sida, kamrater! Ack, ve och fasa!

Tro faan att jag är osäker på mitt kön.

Fast dock är jag inte helt övertygad om min kvinnlighet. Jag är fortfarande ynkligast i världen när jag blir förkyld. Så jag måste vara en man!

Eller tvåkönad. Kan det vara en kompromiss?

Lite glädjeämnen fanns dock, David betyder Den älskade medan Emma får nöja sig med betydelsen Stor och väldig. Det var ju himla passande! Ha ha, blev ett par goa skratt där kan jag lova!

Satt och öppnade kuvert med julkort häromdagen. Fick ett från min blivande arbetsgivare Fridaskolan. Jaha, ett massutskick tänkte jag. Öppnade kuvertet och fick ett jättefint kort som något av barnen hade gjort samt en hälsning från en av mina blivande arbetskollegor. Vilket välkomnande! Det värmde gott inombords och fick mig att längta än mer till jobbet… Känns som jag kommit till en riktigt bra arbetsplats.

Snart kommer då julen. Ska så fort jag är färdig här trotsa snöovädret och bege mig till Skövde där julskinkan väntar i kylskåpet. Mmmm… Förmodligen sista gången vi firar jul åtskiljt. Gud vad jobbigt, nu måste jag dras med Emma på julen också framöver. Det som varit min ungkarlsperiod! Som jag levt loppan! Dags att göra nya ställningstaganden, var, när och hur? =)

När jag äntligen kommit dithän att min omgivning förstått att julen för mig inte är så viktig, så kommer Liten och vi står på ruta ett igen. Nu ska någon få äran att klä ut sig till tomte nästa år… Undra vem den lyckliga blir? Frivilliga??

Glada nyheter: Jag och Peter kan fira den 23 utan att behöva göra några längre besök på stan. Alla julklappar inhandlade. Yihaa! Nu kör vi så det ryker… Vem behövs för att United ska bli starkast?

Är det någon mer än jag som noterat att det är kallt ute?

Är det någon mer än jag som noterat att det är kallt inne?

Är det någon mer än jag som hade blivit måttligt nöjd när man säger att det är kallt inne och Emma säger: ”Jaha, ska vi sätta på elementen?”

Jaha, ska vi sätta på elementen?? Vad fasen, det hänger istappar i taget och jag fryser som en kamelfösare på Antarktis! Ska vi sätta på elementen? Jag trodde de var på. Tydligen inte.

Men så är jag ju inte mannen i förhållandet heller.

Vi var på ICA idag och handlade lite. Eftersom jag ska till skövde några dagar så var vi ju tvungna att fylla kylskåpet här hemma. Står och kikar på bröd då Emma säger att hon ska hämta en must. Sedvanligt så kan hon inte bestämma sig för om hon ska ta en liten eller en stor flaska. Ta två små, sa jag till henne.

Tiden gick.

Var tog hon vägen?

Fick börja leta efter henne, vad får jag se? En gravid kvinna som börjat fylla en back till bredden med dricka.

Ska jag ha en liten eller en stor?

Trodde inte vi pratade backar. Men Emma är en fantastiskt omtänksam person! Av de 20 flaskor som får plats så fick jag fem.

Fem av tjugo. Tack, älskling. Du är alldeles för generös.

Förändringens tid är här!

Jag klev i måndags på lokaltrafiksbussen för första gången på 10-15 år. Det var en helt ny värld. 20 m från bussen informerar Emma mig snällt att det inte går att betala med pengar på bussen.

Inte går att betala med pengar på bussen? Vad är det för jävla påhitt?? Nä nä, nu ska man tydligen skicka sms för att få åka buss, eller ha något busskort. Vad händer om en pensionär ska kliva på bussen? ”Ta fram din mobil och skicka ett sms eller köp ett månadskort för 1499kr.” Annars finns taxi. Kostar bara 2-300kr. Det var bättre förr, man fick en liten rektangulär remsa som man stoppade in i en makapär som tryckte tid och datum. Vill minnas att det kostade 2.50 att åka från Chryyyyd till stan. Jag kan ha fel. Idag kostade det mig 25 kr att bara titta på bussen. Stod och väntade utanför bussen, jag anser det rimligt att busschaffisen skulle komma ut och bära in mig i bussen. Någon service borde man väl fått för 25 spänn?

Det var lite fascinerande, vi kom till resecentrum som ligger vid en skola, ett gymnasium. Några tjejer hoppade på. (Notis: Deras parfym stack i ögonen = Överdos.) Bussen hann knappt starta innan de skulle kliva av. Vad faan, det hade varit närmare för dem att gå direkt från skolan till stan än att ta bussen en station. Det är ju hundra meter. Jag är lam, men de var fasen riktigt jäkla klena!

En annan notis som gjordes under bussfärden, jag fick nästan klaustrofobi. Antingen har bussarna blivit mindre eller jag större de senaste femton åren. Men man stod som packade sillar.

OBS! Ni behöver inte informera mig om det är jag som växt eller bussarna krympt. Har mina aningar ändå.

Forskade lite i ämnet och det kan ha varit så att jag växt, men det finns olika storlekar på bussarna beroende på tid och plats. Så min teori kan ha stämt. Jag kan ha åkt med en liten buss… Läs mer här! 

Kan efter resan förstå varför Emma emellanåt velat att jag ska hämta henne på jobbet. Det tog tid, var fullproppat, varmt, dålig luft och nej… Jag föredrar att åka bil.

Jag hävdar fortfarande att den globala uppvärmningen är ett jävla påhitt. Är vi inte överens?

Kolla ut.

Vi har fotats idag, vardag för BT star, men inte för mig. Såg för ett tag sedan att mitt körkort höll på att gå ut. Jaha. In i en sån där gammal fotoburk. Tre klick och sen var det visst klart.

Jag gick ur och väntade på fotona.

Och väntade.

Och väntade.

Sedan insåg jag att det är nya tider nu. Det sköttes visst av en dator. Så jag fick knacka på en ruta, skriva en signatur och nu ska visst mitt nya körkort vara på g.

Som sagt. Man hänger inte riktigt med i svängarna alla gånger.

Emma var i polishuset för att fixa ett internationellt ID kort. Eller vad det nu hette. Emmas pass hade gått ut och jag var tvungen att följa med för att styrka hennes identitet.

Emma: David, kom du måste legitimera dig och bekräfta min identitet.

David: Jaha ja…

Mannen i luckan: Och vem är du?

David: Hennes Sambo.

Mannen i luckan: Jasså?

(Han kollar lite snett på mig)

Innan han vänder sig till Emma och säger: Ehhh… Jag tar nog ditt gamla pass som identifikation ändå.

Ha ha ha! Hysteriskt roligt!! Dög jag inte? Vad faan! Emma är nog för bra för mig. Jävla lodis i träningsoverall, tänkte han säkert. He he, jag skrattade inombords… Det var ju skitroligt!

Ehhh… Jag tar nog ditt gamla pass som identifikation ändå.

Med ett leende drar jag nu till Skövde!

Dryga sex veckor kvar. När fasen hände det??

Det var ett tag sen jag betade av ett inlägg så det kanske är läge igen. Oavsett så gör jag det. Har ju inte ens nämnt att United hämtade tre lätta mot Arsenal och skulle gjort detsamma idag mot Chelsea. Men de fegade ur.

Enligt säkra källor så chartrades ett par fraktflyg med snö från Abramovitjchs Ryssland till Stamford Bridge, enbart för att Chelsea insåg att de inte skulle ha en chans. Nåväl, United får väl slå dem vid ett senare tillfälle istället och njuta av lite julskinkan istället. Fast det är ju England vi pratar om, så det är väl en julöl… back med julöl.

Veckan som gick var kall och snöig. Så det står härliga till. Upp tidigt varje morgon för att ta sig till skolan och beta av det sista på examensarbetet! Så nu har vi gått upp, fått respons, fixat och donat. Nu är skiten klar. Once and for all! Nu är det två småarbeten (som motivationsmässigt sett kan bli tuffa) och den 13 Januari ska halviraniern hjula ut från högskolan i Borås. Det lär dröja till dess att jag åker dit igen.

Eller hjula och hjula, kanske inte är så bra att inleda jobbet på Fridaskolan med att vara sjukskriven 3 månader för en trasig rygg. Ska inte överskatta min rörlighet. Snudd på bryter ryggen om jag kravlar runt på golvet sådär.

Exarbetet har fungerat löjligt bra, man har väntat på den stora smällen. Men den har uteblivit. Det var Emma som blev på smällen istället… Ho ho ho. Samarbetet med M&M har fungerat strålande och vi har alla olika styrkor som vi dragit nytta av. Tack för ett bra samarbete!

I fredags kväll hände det.

Det som jag aldrig trodde skulle hända.

Emma dammade av den gamla duellen Sten, sax, påse. Det låg mycket i potten. Dels så skulle man gå ända till DVD för att byta skiva och sen ut i köket för att hämta apelsiner. Sablar vilken tur att jag vann! Och det är väl egentligen det som är det överraskande, att jag vann! När det var som mest intensivt så ledde nog Emma med 64-3 eller nåt sånt. Säg så här, det var sällan roliga uppdrag som det stod på spel om.

Vad som även hör till saken är att jag vann den andra omgången. Minns inte om vad. Men jag vann.

Och som vanligt så ska jag dra det för långt, utmana ödet en tredje gång. Då small det givetvis. Reducerat. 1-2. Räva.

Den 23 närmar sig med stormsteg. Frågorna är många till den dagen:

-         Hur många inköp behöver göras?

-         Hur minimerar vi dötiden på stan?

-         Hur mycket har Peter tjuvtränat?

-         Vem ska bli stjärna i år?

-         Hur mycket lösgodis ska inhandlas?

-         Vilka är nyheterna med spelet??

-         Gillar jag dem?

Ja, det finns onekligen massor att ta hänsyn till. Börjar bli lite spännande nu…

Nämnde jag förresten att jag fick blåsa en morgon vid 07.30 när jag ställde mig på mygelparkeringen vid CITY? Blev vinkad till sidan av en konstapel, jag stannade bilen, tryckte febrilt på knappen som får rutan att åka ner, konstapeln öppnar dörren och säger: Det går inte. Jaså? Svarade jag.

Det gick inte. Jävla fönster som frusit fast.

Blåste och blev önskad en trevlig dag. Jag sa att det var upp till moder natur att bestämma hur min dag skulle bli. Ett leende, sen åkte jag vidare till parkeringen.

Moder natur ska man inte skämta om. Hon straffade mig. Inte nådigt heller, det vräkte ner snö hela dagen och blåste något fruktansvärt kallt. Tack för den. Ska aldrig mer skylla på moder natur. (Off the record: Nu hoppas jag på 20 plusgrader så det där vita försvinner.)

Det är lite mer än tre veckor kvar i skolan. Så sanslöst skönt. Det är bara sex veckor kvar till beräknad nedkomst.

SEX VECKOR!?!?!?!? NÄR FAAN HÄNDE DET? Paniken kommer krypandes, har vi allt vi behöver, har jag koll på hur allt går tillväga och en jäkla massa frågor till.

Nej, är nog det mest återkommande svaret.

Kanske framförallt: Hur gör man?

Fast någonstans i all den förvirring och halvpanik som kommer krypandes, så finns det ett lugnt och en trygghet.

Det kommer lösa sig. Jag intalar mig det och tror att så är fallet.

United kläderna är inhandlade. Så då ser jag oss som redo för nästa steg i livet. Att bli tre. Så jäkla spännande! Det var tre och en halv månad sedan vi satt. Stirrade på Ultraljuden och bara blev omfamnade av stunden. Vilken upplevelse! Så här såg Liten ut då:

Klicka på bilden så blir den större. Har skrivit för att förtydliga.

Vissa har haft svårt att se vad som är vart. Vissa tycker det är lättare om man lägger 

högerörat på axeln. "Ja men nu ser jag!" Brukar reaktionen vara.

Liten lever nog loppan därinne förresten, ett jäkla liv! Tränar skottarmen flera gånger om dagen, vägrar tro att det är sparkar, däremot kan jag sträcka mig till att det är lite fotarbetsträning. Det fungerar för mig.

Lite handboll idag förresten. Inte så lite kanske. En EM final är inte dumt! Inte med Sverige som ena laget. Ska bli riktigt spännande. Hoppas gårdagen inte blev en allt för stor lättnad, utan att man har tillräckligt med power för att göra en sista urladdning och ge Norge en fight hela vägen in. Bagarn och Per verkar dock ha koll på läget, det har de visat och jag tror nog tjejerna kommer vara redo! Underbart att se damerna spela! Sen kryddas finalen men att VM på hemmaplan börjar om några veckor. Vilken fantastisk reklam för handbollen i Sverige! Hoppas nu att föreningar runt om i landet spinner vidare på det här!

Kl. 17. Tv 4.

Jag sitter som klistrad!

Hoppas många andra gör det också! Det kan bli en riktigt häftig kväll, hoppas tjejerna älskar utmaningen!

På ett handbollsconvention förra året så satt jag och åt med bordskamrater som Magnus Frisk, Bagar´n och Per Johansson. Synd att inte fler handbollsintresserade får göra det! Det i sig gav mer än hela handbollsconventionet. Vilka inspirationskällor!

Maten var riktigt god den med. Men det var ett av få tillfällen som maten inte var i fokus. Då förstår ni hur intressant det var!

Läste för ett tag sedan en debatt, om det var i Aftonbladet kanske, där det diskuterades om varför allt fler företag väljer att hyra personal från bemanningsföretag. Det är väl inte så himla konstigt??

Vi kan ta ett företag som finns i Borås, säg Ericsson. Om de istället för att ha 3000 stycken tillsvidare anställda har 1000 plus 2000 inhyrda så underlättare ju det då de kommer flytta sin verksamhet. För det är ju tendensen bland stora företag, flytta till balkan eller asien. Det blir ju bra mycket billigare för dem att bara meddela bemanningsföretaget att nu behöver vi inte personalen längre.

Jag säger inte att det är särskilt bra för de anställda. Men jag förstår hur företagen känner och resonerar. Det handlar om pengar. Som allt annat. På tal om pengar…

Barca, som har ekonomiska problem vill köpa Fabregas och Torres för totalt 900 mille till sommaren. Fotbollen måste vara en av de största dopingskandalerna någonsin. Vilken jäkla eko-dopning. Givetvis berörs även mitt älskade United. Men nog fasen är det eko dopning. Lever på pengar som inte finns.

Det kommer att slå tillbaka något fruktansvärt på idrotten i stort om ett tag. Jag tycker redan att man kan se tendenser. Shejker från arabländer verkar vara den vanligaste lösningen just nu. Jag är inget Barca-fan, men jag gillar vad de tidigare har stått för. 111år utan reklam på tröjan, bortsett från att de själva betalat UNICEF för att få bära deras logga på tröjan.

Nu har de också sålt sin själ, som Johann Cruyff sade. Synd. Det var ett lag som visade upp att hjärtat i idrotten inte alltid är pengar.

Tills nu. Nu är de bara ett lag i mängden för min del. Säkerligen för många andra också.

Läste förresten att Benitez gått till Inters styrelse och sagt: Värva fyra spelare eller sparka mig.

Inget svårt val.

Har fortfarande inte blivit 100% vän med ajfånen. Igår när jag var i Lysekil så hände något jävla konstigt. Jag kom åt någon knapp som gjorde att… Jaaa… Skärmen blev fasen som den borde vara för någon som är halvblind. Jag fattade (som vanligt när det gäller telefoner) inget och inte heller några ungdomar av idag lyckades fixa det. Förbannad och frustrerad. Alla funktioner fungerade inte och jaa… Stängde av den.

I morse vägledde Emma mig rätt och jag är nu med på banan igen. Skönt. Det bekräftades än en gång. Tekniska prylar kan få mig hysteriskt irriterad.

Har sett en telefon på TV. Från Doro. Finns 9 knappar och man kan bara ringa på den. Kanske vore något för en tekniskt handikappad som mig?

Ett glädjeämne är att tanden känns bra mycket bättre! Det var inte roligt innan och det var inte rolig dagarna precis efter mini-operationen. Men nu känns det anständigt. Lite ilningar, men fasen det är ingenting mot vad det tidigare varit! Törs man sig på att äta knäck i jul? Svårt.

Förnuft vs. Frestelse.

"And in the dark I can hear your heart beat..."

Inatt var ingen bra natt här hemma på Byttorp. Sömnlöshet, värk och illamående fick mig att känna att jag helst av allt bara ville ställa in precis allt idag och radera torsdagen den 16 december från almanackan. Så det gjorde jag. Egentligen skulle jag träffat min fina vän Martin idag och senare på eftermiddagen gått på ett informationsmöte på BVC, men jag ställlde in båda grejjerna och tur var väl det för det visade sig att dagen inte blev mycket bättre än natten. Det känns som att illamåendet har blivit mycket värre den sista tiden och när jag tog upp det med vår barnmorska förra onsdagen så sa hon att vissa åkommor kan förvärras i slutet av graviditeten, men att jag inte bör vara där än. Som ni förstår kändes det föga uppmuntrande att höra. Där satt jag och klagade över att det känns som att mitt illamående har ökat och det hon i princip ger mig som svar det är att det kan bli värre. Great!

Så idag är en av de där dagarna som jag berättade om igår. Ni vet, en dag då jag liksom inte känner mig så jäkla positiv. Efter promenaden med Ior tidigare idag, så kapitulerade jag och lät min kropp bestämma helt över mig. Resultatet? En riktig soffliggardag. Vissa av er tycker säkert att det låter kanonskönt, vilket det var. Tills nu. Jag har legat för länge och hittar inte längre någon skön viloställning. Kroppen protesterar mot sin egen önskan kan man säga. Och som pricken över i:et så känner jag mig rastlös. Great! Igen...

En sak som faktiskt är Great med stort G dessutom och som skänker lite ljus till denna dag det är att David och hans "kollegor" har gått upp med sin C-uppsats idag och att de klarade sig bra! Med endast några små justeringar så blir de godkända och att höra hans lättnad när han ringde tidigare betyder verkligen allt! Jag är så stolt och så glad för hans skull. Äntligen kan han sätta bokslut för det där förbannade examensarbetet som får varenda student att börja odla gråa hår. Stort, stort grattis David!

Nu tycker jag förresten att det är dags för honom att komma hem. Dels så vill jag ge honom en stor grattiskram, men sen måste jag erkänna att jag börjar bli hyfsat trött på att sitta här och rulla mina tummar i ensamhet. Nog är nog, som en säger...

"David, kom hem. För jag längtar efter dig..."

Ha det nu gött alla ni välmående, icke-gravida, energifyllda kompisar. Enjoy while you can! Själv drar jag väl och lägger mig i soffan igen. There's a party going on there!

Eller inte...

"And in the dark I can hear your heart beat..." sjunger Florence and the Machine i sin låt Cosmic Love just nu och det påminner mig om Liten och om orsaken till varför jag mår så illa. Att tänka på att vi om några veckor kommer att vara tre här hemma, sätter absolut allt i ett annat ljus! Vem är jag att klaga liksom? Jag som är så lyckligt lottad med en fantastisk sambo och ett barn på väg. Den tanken får mig verkligen att fyllas till bredden av tacksamhet. Vilken underbar tid som ligger framför mig egentligen och som jag längtar må ni tro...

Kärlek!

//Emma

Det fina med att må illa...

Jag har ofta fått höra att en av mina mest uppskattade egenskaper, det är att jag är så positiv. Min kommentar om detta är väl att jag oftast försöker så gott jag kan iallafall och om det är så jag upplevs så glädjer det mig, för det är inte alltid så jag känner mig. Vissa saker är det helt enkelt svårare att förhålla sig positiv till än andra och mitt illamående under graviditeten tillhör en av dessa. Men nu kära vänner, nu ska jag göra ett gott försök till att försöka urskilja några positiva bieffekter av det. Följande saker har jag kommit fram till hittills:

1. Jag har alltid varit bra på att pressa mig själv och bita ihop, men detta långa illamående har absolut lyft mig en nivå högre. Var och varannan dag sedan i somras har jag vaknat på morgonen och mått så illa att jag helst bara vill försvinna. Ändå har jag släpat mig upp, satt mig på bussen och åkt till jobbet. Tvingat mig själv till att fungera, att göra, att prestera ändå. Den erfarenheten bör vara direkt användbar under framtida träningar exempelvis. Att fortsätta köra på även fast det bär emot. Ni vet, "in i kaklet bara..."
2. En av Davids filosofier med försäsongsträning har alltid (lite skämtsamt, men ändå lite allvarligt) varit att pressa gruppen tills någon bjuder på första spyan. Jag kan personligen säga att det aldrig har lockat mig att vara den personen. Jag har hellre dragit ner lite på tempot i backen när jag börjar känna mig illamående, än att fortsätta pressa mig själv med den överhängande risken att behöva ställa mig framför gruppen och kräkas offentligt. Detta känns inte som ett lika stort problem för mig längre. (Varning för finkänsliga att läsa vidare!) Jag har helt enkelt vant mig vid att spy utomhus. Flera är de morgnar som jag behövt stanna upp på vägen från bussen till jobbet exempelvis och senast i morse fick jag stanna två gånger på vägen upp till ICA Byttorp. Om det känns pinsamt? Lite. Jobbigt? Inte jobbigare än känslan av att försöka motstå det. Men vad sjûven har jag för val då? Så jag kan nog utan tvekan påstå att jag har fått lite rutin på detta med att behöva kräkas offentligt, så nästa försäsong så är det jag som kommer att stå som vinnare eftersom jag kommer att kunna köra fullt ända till jag ligger i en buske någonstans och spyr utan att skämmas. Haha...
3. Just nu ligger David och sover. Jag behöver få i mig frukost, men mår tokilla fortfarande. En annan positiv grej med illamåendet det är att det berättigar mig att krypa ner i sängen igen, puffa lite på David, berätta hur jag mår och sedan be honom att göra frukosten åt mig. Who is he to deny me?

Och om nu någon av er tycker att jag uttnyttjar min position som gravid, illamånde kvinna efter att ha läst den tredje punkten så har jag bara en sak att hälsa er:

He deserves it! Oh yes, he does!

Här traskar jag nämligen runt hela dagarna och gör mitt yttersta för att hålla skenet uppe, att inte bli en gravidzilla, utan istället verkligen fortsätta att försöka finnas till för honom trots att ork och lust inte alltid räcker till. Jag har suttit sena kvällar och korrekturläst hans C-uppsats och kommit med tips, jag har städat, lagat mat...ja, ni ser kanske bilden framför er. Och så går jag in på Fejjan i morse och kan läsa följande kommentarer av min älskling:



Tack för den baby! Du är så underbar! Ditt sätt att tala om mig får mig verkligen att känna mig sååå speciell.

Hoppas du är sugen på att kliva upp ur sängen nu, för din alldeles egna gravidzilla är strax på väg in i sovrummet för att kräva sin hämnd! Moahahaha....

To be continued...

//Emma

"Det är la klart att han ska få lyssna på Radio Sjuhärad..."

Alexandra Winberg! Lägg det namnet på minnet, 'cause I love her! Hon är krönikör för tidningen Handbollsmagasinet och har verkligen en förmåga att lyfta fram det bästa med handbollen. Hennes förra krönika "Hatade, älskade försäsong" fick mig att vilja dra på mig löparbrallorna och ge mig ut i spåret med en gång. I sin text lyckades hon verkligen förmedla den känsla som jag tror att de flesta handbollsspelare känner inför försäsongen. Krönikan inleds med följande motiverande rader:

Det är egentligen ganska enkelt, handboll handlar om jävlar anamma! Det handlar om att där och då inte vilja göra någonting annat än att spela och vinna, vinna till varje pris. Det ska inte finnas någonting annat. Det är med den inställningen man vinner handbollsmatcher! Men detta kräver naturligtvis en bra grund att stå på. Den grund som byggs upp under försäsongen. Den hatade och älskade försäsongen!
      Jag skullle vilja påstå att försäsonsträningen är en av de viktigaste, om inte den viktigaste delen på hela handbollssäsongen, då den lägger grund för framtida framgångar. Rough, I know! Försäsongen är överdjävlig på många sätt. Det handlar om att springa tills man spyr och pumpa styrketräning tills varenda muskel i kroppen värker. Men ärligt talat, ingen, jag menar ingen, som spelar eller har spelat handboll, kan väl påstå att man inte samtidigt njuter av detta. Det är få saker som får en att känna sig så uthållig, snabb och stark som när man verkligen pressar sig till det yttersta och ingen kan väl säga att det inte är en av de störrre njutningarna som finns.

(Alexandra Winberg, Handbollsmagasinet 06, 2010)

Igår kväll läste jag igenom senaste numret av Handbollsmagasinet och Alexandras krönika "Hopp, Mod och Handbollsklister" var precis lika bra som hennes förra. I denna krönika har hon en lång utläggning om det fina med handbollsklister och att det räcker med att bara känna lukten av klister för att fyllas med känslor.

Handbollsklister, detta omdiskuterade fenomen. De som spelar ser naturligvis nyttan i att kleta in bollarna i klister, det är ju nödvändigt. Övriga, de som inte spelar handboll själv är av en helt annan åsikt, deras argument är att golv förstörs och att handbollsspelare är veka som inte kan fånga en boll utan klister, dåligt helt enkelt brukar deras argument vara. Detta tycker jag är intressant, jag gillar klister det ger kontroll och så vidare och jag måste säga att visst finns det en liten fetisch för klister. Men utomstående ser inte det fina i klister som hjälpmedel, kanon och jättebra säger jag! Det ska väl sanningsenligt erkännas att min pappa har gnällt otaliga gånger när jag kört hem från träningarna utan att tvättat bort allt klister från händerna och ratten i bilen blivit klistrig till när han skulle till jobbet nästföljande dag. Vänner som lånag ens vattenflaska för en slurk vatten under en föreläsning i skolan eller på gymmet har klagat lite på att de får klister på fingrarna, mesigt kan jag tycka! Men jag vill dock i mitt, alla andra handbollsspelares och framförallt klistrets försvar säga att det är känsla, en känsla som måste upplevas. Inte bara klistret naturligtvis men handbollen är en känsla och i den känslan ryms lukter och ljud, plus oförglömliga mål och täck i försvaret, allt måste upplevas.
      Åter till det där med lukten, av någon anledning luktar alla hallar likadant på något sätt, det luktar spänning, det luktar kämpa, glädje, sorg, blod, svett och tårar. Jag känner lukten i näsan och kan samtidigt nästan höra ett dovt ljud i bakgrunden, ljudet av bollar som studsar, hjärtan som slår, de slår hårt och av glädje. Iallafall gör mitt det just nu.
      Pumpet i kroppen på uppvärmningen, blodet rusar i kroppen, nerver och förväntan! Bollar dunkar i golvet, klistret klibbar mellan fingrarna, ett skott, en smäll i golvet och man är igång. Det pumpar i kroppen och allt handlar om att ge och ta, smälla på och ta smällar. Aldrig vika ner sig.

Känner du känslan?

(Alexandra Winberg, Handbollsmagasinet 07, 2010)

Ja Alexandra, det gör jag! Jag känner känslan och fylls av en helt osannolik längtan efter att få ställa mig i mål och mota bollar igen. Ja, faktum är att jag känner mig en smula självdestruktiv som ens sitter och läser handbollsmagasinet och en massa nätsidor om handboll överhuvudtaget. Jag vet ju att det bara får mig att sakna, att längta, att vilja. Jag borde kanske hålla mig ifrån det egentligen, men det fungerar som en drog för mig. Jag får helt enkelt en kick av det, en känsla av att "jag är med" även fast jag inte är det...typ... 

Och ikväll är det handboll på TV igen. Sverige möter Frankrike kl. 18.15 (don't miss it!) och jag känner mig smått bitter över att jag kommer att missa hela den första halvleken tack vare att jag ska på ett informationsmöte med Försäkringskassan mellan 17-19. Det är inte utan att jag blir sugen på att strunta i mötet för att kunna se handbollen, men samtidigt så känns ju detta med föräldrapenning som en hel djungel att ta sig igenom, så det kan nog vara vettigt att gå dit ändå. Surt sa räven! 

Annars då? Jo, i och med att jag är ledig på dagarna nu för tiden så har jag erbjudit mig att gå ut med Ior så att pappa slipper att stressa hem från jobbet för att göra det. Så igår och idag har jag varit ute på hundpromenad, vilket har varit riktigt skönt. Det faktum att jag måste passa en viss tid kommer nog att göra mig gott, annars är det så lätt att bli liggandes för länge i sängen och sedan bara släpa sig runt här hemma och göra ingenting. Där vill jag inte hamna. Så detta känns som ett bra hjälpmedel för att kvarhålla lite rutiner i vardagen.

När jag låste upp dörren till mamma och pappa igår så blev jag lite paff när jag hörde att radion stod på för fulla muggar, men sen slog det mig att det säkert är min tok-pappa som lämnat den på för Iors skull. Så när han ringde mig lite senare så var jag bara tvungen att fråga honom om det, varpå han svarade något i stil med att det skulle få Ior att inte känna sig så ensam, att det är klart att han ska få lyssna på Radio Sjuhärad för vem vet, rätt som det är så kanske det dyker upp ett litet voff och då blir ju han glad.

Pappa: Du stängde väl inte av radion?!

Jag: Nej pappa, jag lät den vara på...

Pappa: Bra! Det är rätt! Bra!

I rest my case! Min käre far är inte alltid som alla andra helt enkelt. But I love him!

Nä gott folk, en dusch på det här så kanske man känner lite mer som en människa efteråt?! I give it a try!

Ha en riktigt bra dag och glöm nu inte handbollen ikväll kl. 18.15!

//Emma

A few thoughts about the day that the midwife made my day...

Plankan på balkongen i Skiathos sommaren 2009
(Ser nu i efterhand att jag myglar lite och inte är så rak
som man bör vara, men det verkar ju ha gett resultat ändå...)

Förra onsdagen var vi hos barnmorskan för en rutinkontroll. Magen mättes, jag vägdes, blodprover togs och vi fick lyssna på Litens hjärtslag. Allt såg tydligen perfekt ut. Men eftersom typ samtliga människor som jag träffar uttrycker sig om hur liten mage de tycker att jag har så var jag ändå tvungen att fråga om min mage höll sig inom måttet av vad som kan ses som normalt (om det nu finns något sånt mått). Barnmorskan berättade då att om man är så lång som jag och därtill har en god hållning och en bra bukmuskulatur så blir inte magen alltid så stor. Och eftersom min mamma alltid sagt till mig och syrran att vi har kass hållning så kan ju storleken på min gravidmage bara förklaras med att jag är lång och har bra bukmuskulatur helt enkelt. Easy as that! Right back at ya'll!

Tänka sig att all träning kanske har gett lite resultat ändå. Who would have thought?! Gött att få den bekräftelsen av barnmorskan hur som helst. Dessutom har jag bara gått upp 5 kilo sen inskrivningen på MVC den 23 juni, vilket jag måste säga känns rätt gött det med. Att jag startade graviditeten med att gå ner sex kilo tack vare illamående och en maginfektion i somras gör säkerligen sitt, but still! Jag som befarade att jag skulle va en klump i Barbamama-storlek vid det här laget eftersom jag inte förmått mig att träna i princip någonting under graviditeten tack vare mitt ihärdiga illamående, men icke!

I fredags gjorde jag sista arbetsdagen på mycket länge, vilket känns både skönt och underligt på en och samma gång. Jag har verkligen sett fram emot att gå hem, att få tid till att ro om mig själv och genom det förhoppningsvis också ork till att umgås mer med David så att vi kan landa och förbereda oss inför Litens ankomst tillsammans. Men samtidigt så är det som sagt en underlig känsla att lämna jobbet och veta att jag inte kommer att arbeta igen förrän om ett år ungefär. "Now what?" liksom... Jo, just det. Vi ska få barn. Jag ska bli mamma och gå barnvagnspromenader, amma och byta blöjor dagarna i ända. Så var det ja! Men sen är det ju också typ det enda jag vet. HUR det kommer vara kan varken jag eller David föreställa oss förrän vi är där och just detta med att känna lugn, fast man är ovetande, det är sannerligen en ny känsla att tacklas med.

Hur som helst, Liten fortsätter iallafall att träna sina morgonpass och här är en kort sekvens av hur det såg ut i lördags morse:

Till skillnad från sin mamma så verkar Liten vara lite kameraskygg.

Det kan vara ett himla röj därinne, men så fort kameran kommer fram så lugnar Liten ner sig.

Och avslutningsvis så bara måste vi ju prata lite handboll. Ingen har väl missat att det just nu pågår ett EM på damsidan? I så fall bör ni skämmas! Igår kväll vann iallafall Sveriges helt sensationellt nog mot Norge!! Vem trodde det igår morse? Nog för att de har spelat grymt bra handboll och vunnit samtliga matcher i första grupprundan, men att de i Lillehammer skulle slå Norge i huvudrundan var det nog inte många som vågade tro på. Men de gjorde det! Heelt fantastiskt gött! Så nu hoppas jag att alla bänkar sig i TV-soffan både på tisdag och onsdag kl. 18.15 när de först möter Frankrike och sedan Ungern, för det känns som att detta landslag kan gå precis hur långt som helst i detta EM om de fortsätter att spela som gjort hittills! Heja Sverige, I say!

//Emma

Bzzzzzzz.....

Att vara hos tandläkaren ligger aldrig högt upp på listan. Vilken lista? Varenda jävla lista som finns. Nästan. Det finns väl alltid någon ”Det här hatar jag att göra”-lista. Där toppar det. Näst intill i alla fall.

Historien är verkligen historia. Nästan ett år gammal på dagen. Det var någon gång i mellandagarna jag bet av en tand, till tandläkaren och de fick… Jaa… Fylla ut det som saknades. Efter två månader gick jag dit igen, kunde inte dricka kallt vatten, äta nåt hårt eller nåt sånt. ”Det kan ta någon månad till”, fick jag som svar. Jag väntade tio. Tio månader med ont i tandjäkeln om jag drack kallt eller käkade något hårt. Allt fick tuggas på en sida. Nåväl, nu har jag varit där. Knackade bort det gamla och in med något nytt. Återbesök i Januari. Jag är inte man nog att besöka tandläkaren så ofta.

Men vem bryr sig när cykelmätaren på väg till högskolan visade på 43 cyklister under gårdagen?  

Då blev genast mitt tandläkarbesök en fis i rymden kände jag.

Jag är alltid seg, det vet jag, men oj vad bra Hoffmaestro är! Seize the day, Highway man och Round it goes. Goa låtar som förgyller det här inläggsskrivandet.

På tal om skrivande. Äntligen har vi börjat runda av examensarbetet. Har varit mycket att göra, även om det känns som vi klarat oss rätt bra ändå. Lite oroväckande! Nåväl, nu är det bara dryga veckan till dess att vi ska försvara det. Spännande!

Eller är det Skönt jag är ute efter? Kan vara så.

Livet rusar fram likt bilarna på Rv40… Det går nog lika svajjigt också. För ett tag sen så städade vi och plockade i ordning inför jul. Heeeeell no att det skulle få vara så, imorgon kommer en målare hit och ska parkera i vår lägenhet i dagarna tre. Nu ska vi piffa upp gången som leder till sovrummet samt lite i datarummet. Låt er inte luras av ”gången till sovrummet”, vi bor inte i ett slott. Det är inte världens längsta gång, men den behöver piffas upp lite. Ska ju in ett skötbord där. Är väl egentligen inte den riktiga anledningen, det var HSB som skulle fixa nåt med elementet, det fick bytas och då sattes ett mindre in. Skitsnyggt det blev. Tapeter från 1832 syns.

Men nu ska det väck! Jag parkerar i soffan i tre nätter och Emma på en madrass på golvet. Hon vet sin plats. =D

Det är en sketstor madrass så hon lär sova bättre än mig.

På tal om min sambo, har jag nämnt att hon är gravid? Känner att jag varit alldeles för snäll mot henne här det sista. Fast det är det som är så jäkligt, hon… Hon… Hon är ju ”som vanligt”. Nu kan ju det innebära en hel del när man heter Emma Olsson, men hon är som vanligt. Vad det innebär lämnar jag till er att tycka.

Fast hon är tjock! He he, äntligen den livskamraten jag sökt och som jag skrev tidigare, äntligen min andra HÄLFT. Det har hon inte varit tidigare… Som jag nog noterat tror jag. Fick en deja vu känsla slängd rätt i trynet.

Jag märker att det inte riktigt finns den där energin som hon brukar ha. Så här ser hennes dag ut:

06.00 Väckning

06.15 Gnäller över att det är morgon

06.25 Lämnar mig ifred

08.00 Jobb

16.01 Hemma

16.02 Sover i soffan

19.00 Mat

19.15 Som en klubbad säl i fotöljen

19.16 The Unit, 2-4 avsnitt. Hur mysigt som helst!

21.50 Gnälla över morgondagen

22.00 Sover

22.30 (Sharp!) Liten vaknar och vevar skottarmen.

That´s life as a pregnant, seen from a skenpregnant sambo. Det är jobbigt att vara en tjockis. =) Nu kanske hon får mer förståelse för mig! =D Fast jag är inte tjock, jag har bara en kraftig benstomme. Typ.

Saknar Old Betsy. Hon gick bort i förra veckan. Har inte riktigt blivit vän med iFån än. Den vill inte göra riktigt som jag vill och det stör mig att den inte har den fantastiska SonyEricsson idén med Grupper i kontaktlistan. Det är nåt fruktansvärt bra om man är tränare för ett gäng kameler.

Måste skicka ett enormt tack till F.A Premier League, väldigt snällt att tillgodose min önskan (läs krav) skickat via Sir Alex, vilket innebar att de inte ska lägga United – Arsenal till helgen då det nalkas USM för kamelerna. Matchen ligger på Måndag. Löjligt bra!

Kamelerna ska förresten köra Paintball på fredag i Falköping, är det en bra idé tro? =) Det lär visa sig, är nog riktigt kul! Jag ska sjunka ner på en stol på läktaren och se hur vinnarskallarna kommer krypandes inför helgen drabbningar…

Längtar förövrigt till 13 Januari. Sista dagen på högskolan. Skönt. Det känns som vi båda har fått nog av varandra nu.

Hoppar tillbaka till den där telefonhistorien. Mitt liv har nog förövrigt försvunnit. Alla påminnelser jag har… hade… Borta. Shit. Vet inte vad som händer imorgon längre, just nu lever jag i nuet. Är det bra eller dåligt? Det lär visa sig. Snacka om att börja om på ny kula.

Hade idag ansvar för tvätten. Tvättid kl. 08.00. Varför valde jag en så härlig tid? Nåväl, upp och iväg kom jag. Slängde in en tvätt. Kilade till lägenheten. *Bzzzzzzzz* Strömmen gick. Klockan 09.30. Satan. Tvätten klar. Bortsett från centrifugeringen. En säck med blöta lakan. Mysigt. En timme senare *Bzzzzzzzz* Strömmen tillbaka. Släng in alla lakan i torktumlaren, brände på det varmaste, var ska vi annars göra av allt? Lägenheten är ju en mindre krigszon som det är. Massa lakan finns det verkligen inte plats för. Skiten hann bli torr. Tur det. För husfriden.

Snackade med en granne där nere, i den mörka tvättstugan. Han berättade att han blivit polisanmäld för sexuella trakasserier. Hur bemöter man något sånt?  

Han är lite speciell. En sån där ”Apan känner alla, men ingen känner Apan” människa. Varför berättade han det för mig? Jag vill inte veta det.

Vad gör jag av det? *Swoooosh!* Flush it down.

Gone. Skönt.

Dam-EM i handboll drar igång idag! Spännande! Kul att se hur det går för tjejerna, om de tagit ytterligare kliv mot topplagen. Tyskland står för motståndet, så det blir till att bekänna färg direkt! Samtidigt går herrarnas World Cup. Mycket handboll nu! Mumma!

Är det någon mer än jag som noterat att det snöar som bara den ute? Vad har vi gjort för ont? Kikar ut nu medan ”Billy Jean” spinner på Spotify, och noterar att det börjat regna och att det är någon plusgrad ute. JA! Äntligen lite slask! Lysande! Jag har saknat att ha något att störa mig på och svära åt…

Berättade ju inte klart om tandläkaren.

Jag satt där på den gråa stolen och tandläkaren skruvar fast något stort metall-as i munnen på mig. Kan inte säga något. Gör ont som faaaan när hon håller på. Hon tar bort skiten och jag jämrar mig lite. ”Varför sa du inte till att det gjorde ont?” kläcker hon då. Det var ju himla lätt när man hade 2.5 ton skrot i munnen och käkarna är fastskruvade…

Gjorde två andra notiser medan jag satt/låg där. Det är inte okej att höra tandläkaren och sköterskan säga ”Oj då, jag tappade den!” och ”Ska den här sitta där? Nej. Inte ok. Inte normalt, och än mindre än om man inte gillar att vara i den vita sterila lokalen med två okända som gräver i käften på en…

Jag gillart inte. Men nu är det en hel månad till nästa gång. 11 Januari.

Häng era flaggor på halv stång. Tack.

När det börjar närma sig nedkomst av Liten. Undra vem som kommer vara mest nervös och orolig. Har länge trott att det skulle vara Emma, det har alltid varit självklart.

Inte nu längre.

Vet inte hur jag kommer reagera om jag är på jobbet i Mölnlycke och Emma ringer. Satan i gatan, då går det fort hem.

Tänk om jag har stängning på jobbet och är ensam kvar? Kanske är läge att ta en diskussion med chefen när jag börjar. Hur gör djur… och skengravida?

Borås Tidning ska besöka träningen ikväll. Jag kommer orakad och i sletna kläder som vanligt. Lägger över fokus på tjejerna. Jag är inget lösnummermaterial direkt! Bättre kamelerna är med på bild.

Känns inte bra att vara hemma och jobba idag. Det finns en inre röst som säger ”Åk förbi högskolan och stäm av med cykelmätaren”. Ska man lyssna på sina inre röster?

Finns en fördel med att det töar ute, det är att vi ska bege oss 11.5 mil norrut på fredag i minibuss. Skönt om det är bra vägar!

Dags att vika lakan. Chefen kommer om dryga halvtimmen. It better be done. Eller under arbete i alla fall. Måste käka lussekatter först.

Tisdag idag. Vad gäller då? Handboll på tv som jag sa tidigare. 20.45 United – Valencia på Viasat Sport.

Var i kontakt med Fotriktigt idag, beställde en jacka i november, den kommer den 24/2. Vad faan! Kanske inte är så märkvärdigt, tänker ni. Jag beställde den i November. 2009! Hur jävla svårt kan det vara att få fram en Jacka?

Helrötna!

Tillåt mig att presentera Lilla Fru Skadeglädje...

Idag måste vi tycka lite synd om David allesammans. Bara så att ni vet. Han var nämligen hos tandläkaren i morse och mådde strålande bra därefter. Ända tills bedövningen släppte. Oh my! Ynkligheten själv personifierades plötsligt i David. Han som vanligtvis går i täten av motståndarna till alla typer av tabletter kröp till korset och bad helt oväntat om värktabletter. Sååå ont gjorde det och därför måste vi tycka lite synd om honom. När värken fortfarande var kvar efter 10 minuter så förvandlades ynkligheten till djup bitterhet istället. "Jävla skittabletter, va fan ska man med dem till när de inte hjälper?" lät det och jag fick förklara att det tar en stund innan tabletterna verkar, att han inte kan förvänta sig att värken försvinner så fort han svalt dem.

Oss emellan kan jag säga att att min peppning hjälpte föga. Bitterheten bestod och utan att jag kunde hejda det kröp plötsligt Lilla Fru Skadeglädje fram och kände sig tvungen att dokumentera sin sambos misär med sin iPhone. Och vet ni? Jag kan fortfarande inte hejda henne. Något filmklipp bara måste publiceras här. Så enjoy för all del!

(Jag får dock ursäkta min hostattack i slutet på klippet, jag försökte liksom hålla mig från skratt men det gick inte...)

Annars då? Jorå. Livet är verkligen prima! Igår mådde jag så kasst att jag inte ens förmådde att mig till jobbet och jag har varit hemma idag med. Inte jättekul direkt. Jag gör ju min sista arbetsdag nästa fredag, den 10 december, och det hade onekligen varit roligt att kunna njuta av den sista tiden på jobbet och framför allt att kunna vara där. Men det är som det är, ibland måste man ju lyssna på kroppen sägs det.

Och bara så ni vet, så är jag iallafall otroligt lycklig med livet just nu...

...OCH när vi då ändå är inne på "just nu", så spelar Davids kameler i denna stund en träningsmatch mot syrran och resten av damlaget i Borås HK 84. Jag hade tänkt att gå dit, men sen så kände jag hur orken började rinna av mig och så är det ju faktiskt handboll på TV nu. Sveriges landslagsdamer möter Kroatien i en träningsmatch inför EM som börjar nästa vecka. Min fina vän Majsan är med, så jag bänkar mig i soffan istället och kollar in henne.

Heja Sverige och Heja Majsan!!

På återseende gott folk!

The belly and I...

Var ligger landet där man böjer bananerna? Är det samma land där dom bor indianerna? Eller där Tarzan svingar i lianerna? Var ligger landet där man böjer bananerna?

Mojje, vilket geni han är! Hans låt "Var ligger landet där man böjer bananerna" är lätt en utav de skönaste barnlåtarna alltså. Sanna mina ord! Lyssna själva här! Grym är ordet!

Annars då? Jorå, här har livet och vardagen jäktat på ordentligt i veckan. De utlovade recensionerna av Björn Skifs förra lördagen känns inte riktigt lika aktuella längre. Kvällen var iallafall trevlig, det var fint att träffa släkten och visst bjöd den gamle räven på några godbitar men ja, det fanns nog de som uppskattade kvällen mer än vad jag och Davva gjorde....typ som kvinnan som satt snett framför oss en bit ner. Det skulle inte förvåna mig om hon vaknade med träningsvärk dagen därpå, för oj oj oj vad hon skakade loss... Hon har nog bett hennes man om "frikort" på Björn Skifs, if you know what I mean? David exempelvis, han vill ha frikort på Kirsten Dunst. Han fastnade för henne efter att ha blivit lurad till att se Bring it on med mig och syrran en gång i tiden. Undra om det var hejaklacks-outfiten som gjorde det. För han säger nämligen att han tycker att jag är snygg och min midja har ju liksom aldrig varit i närheten av Kirstens storlek. Framför allt inte nu när Liten börjat växa och min mage ser ut såhär:


Såhär såg min belly ut efter 30+2 (vilket betyder 30 fullgångna veckor och 2 dagar)
Och ni i Byttorps Damelit, förevigandet av magen tillsammans med "ullsaxen" är för er!

Nä, någon Kirsten är jag då inte, but who gives a damn!? Jag känner mig lycklig som sjutton ska ni veta. Om nio veckor typ, så kommer jag och David att bli föräldrar. Vilken grej! Jag är verkligen så förväntansfull!

Jag har iallafall förstått på allas reaktioner att det tydligen verkar finnas normbilder av hur stor en gravidmage ska vara efter ett visst antal veckor, för dagligen hör jag kommentarer som: "Va!! Är du i vecka 31 redan? Med den lilla magen? Det är inte klokt ju! Du är så liten!". Vad förväntas man svara på det liksom? Magen växer iallafall och Liten lever rövare där inne dagarna i ända. Det är det enda jag bryr mig om. Fast det är inte utan att jag ändå blir lite nojjig. Häromdagen exempelvis, efter att ha hört samma kommentar säkert 10 gånger på en dag, så var jag tvungen att kolla almanackan och se om jag verkligen räknat och säger rätt när jag berättar jag är i vecka 31 nu. Men det stämde och det är alltså nu bara nio veckor kvar tills det beräknade födelsedatumet. Helt tokigt faktiskt! Vad hände med tiden? På onsdag är det redan 1 december och jag tycker att det känns som att det var igår som jag och min kollega Annika satt och brainstorma kring vad vi kunde hitta på med barnen i november för att få denna trista månad att gå snabbare. Då var det oktober. Imorgon är det första advent. Galet!

En annan grej som går för snabbt, det är helgerna! Det börjar bli tungt på jobbet nu. Magen är inte lika samarbetsvillig nu för tiden. Jag har snarare märkt en tendens till ovilja från "tunnan" och hon uppskattar exempelvis absolut inte att behöva böja sig så mycket längre. Så det är skönt med helg. Då känner jag oftast mer ork och jag kan göra saker i mitt tempo. Men som sagt, helgerna går för fort och *poff* så är det måndag igen. Fast nu har jag bara 10 dagar kvar att jobba innan jag har valt att gå hem. Den 10 december gör jag min sista dag på jobbet. Skönt värre faktiskt!

Som jag berättat innan så fick jag inte beviljat min ansökan om havandeskapspenning. Jag mådde tydligen för bra enligt försäkringskassan. Några av er tyckte att jag skulle överklaga beslutet, men själv kände jag att jag inte orkade det. Vem vet hur lång tid det skulle ta för dem att behandla det ärendet och vem säger att en överklagan leder till att de ändrar sitt beslut. Nej, ett krav för att jag ska palla att jobba det är att veta under hur lång tid till som jag behöver göra det och därför beslutade jag tillsammans med David att vi på egen hand löser det så att jag kan vara ledig. Så med lite semester, en tömning av kompbanken och tjänstledighet i en månad så har vi iallafall ordnat det så att jag kan gå hem den 10 december och gött ska det bli!

Nu ska jag slänga av mig mina mammajeans och släppa ut tunnan i det fria lite. Därefter ska jag socialisera mig med soffan resten av kvällen. David, han får hänga med fåtöljen han. Han är nämligen inte hemma ännu, så om jag skyndar mig och slänger mig i soffan nu så förlorar han sin möjlighet till att kunna välja... Hihi...

//Emma

"Tooovääääär, do haaaar slaaagiiit feeeel noommmeeer"!

Back on track efter några jobbiga dagar. Mycket tankar och mycket jobb!

Handbollen har tagit tid som jag inte har. Inte den underbara vardagliga handbollen utan Svenska Handbollsförbundet har stulit min privata tid. Kommer faktureras till dem. Först skulle vi ha varit i Västerås, men sen blev vi flyttade till Skövde. Det i sig är ju inget dumt byte, men när man fixat allt runt omkring så blir det lite bökigt. För att sen börja om man aktivitet, boende och så vidare i Skövde. Blir tältning på Billingen. Skövdelägret all over again! Det är bra grejer det!

Hade grupphandledning/miniventilering idag på Högskolan. Gick nästan oroväckande bra. Hela arbetet har gått oroväckande bra. När kommer smällen?

Den där förbannande cykelmätaren stör mig bara med och mer! Det står ett budskap på den: Använd cykelhjälm. Hur klipskt är det att skriva det på en cykelmätare som står låååångt ifrån närmaste bostad!? Den som märker det har så långt hem eller till jobbet, så när personen i fråga kommit dit så har denne glömt det.

Visste ni förresten att det var 36 personer som cyklat förbi där vid kl. 12.30? And do you give a fiddler`s fart??

Där ligger ett annat problem.

För ett bra tag sen så hängdes det upp julbelysning i stan. För ett mindre bra tag sen kom jag hem och snubblade på en kartong så fort jag kommit in i lägenheten. Vad fanns däri? Precis! Jag var tvungen att fråga varför!? Svar: ”Hade du gått upp och hämtat dem senare?”

1-0  till Emma. Det hade jag inte.

Förra fredagen (säger man i fredags?) så var Elin här, Emmas syster. Hon berättade en störtskön sak. Hon hade varit lite halvseg, åkt buss och tyckt att hon kände igen tjejen som gick på bussen. Efter ett tag gick det upp för henne, ”Faan, det är ju Emma”!

Hennes syster, som tidigare skrivet.

På tal om roliga saker, idag i skolan satt vi och prata och Malin berättade att det i morse ”luktade som skidsemester”!? Den är skön!

Riktigt skön.

Rooney tillbaka på allvar, sänkte Rangers på straff efter att själv blivit sänkt med en karatespark som får Cantona att se ut som en Rookie!

Fast funderade lite kring Rooneys alla historier när han möttes av en del burop på läktaren. Sen blev det ganska enkelt. Sår läker, men ärren består.

Faan vad pengar förstör idrotten! Lite mer hjärta sökes! NHL har satt upp budgetar för vad truppen totalt får tjäna. Ett bra initiativ. Men det handlar ju fortfarande om miljardbelopp. Stackars spelare, får nu bara 151 miljoner om året, hade ju varit 163 utan den (inte så) nya regeln.

Att Emma är dyr i drift är ingen hemlighet. Verkligen inte! Fast nu börjar det droppa in dubbla räkningar från Lärarförbundet. Precis som vi inte får tillräckligt många ändå! Jag tog tag i saken. Lyfte luren och slog numret.

Det skulle jag aldrig ha gjort.

Jag satt i kö, och satt i kö…. Och satt i kö. Efter dryga kvarten så kom jag fram! Yes! Tänkte jag. Icke.

En person med finsk brytning lyssnar på vad jag har att säga, innan hon svarar: ”Tooovääääär, do haaaar slaaagiiit feeeel noommmeeer. Naaar dooo trooookte eeeeettan so skooollllee do troookt tvooooaaan istääällllet. Rinnnng eejen. Taaaack ååk heeej.”

En kvart i kö, sen så har jag, för mitt ärende, tryckt en etta istället för en tvåa. Hon kan absolut inte hjälpa mig och ber mig ringa igen och slå rätt nummer. En jävla tvåa. 

Gör om – gör rätt! Eller vad säger männen i grönt?

Ringer igen. Slår noggrant en tvåa istället. Väntar i kö i fem minuter. Kommer fram och får svaret att jag inte ska ringa dit alls utan blir hänvisad till ett annat nummer.

Skjut mig. Tack. Till slut löste det sig.

Hade gått smidigare att betala de där 230 kr extra. Tagit smällen. Gråtit en skvätt och trösthandlat en lasagne eller nåt.

På tal om att shoppa. Stränga order från chefen att köpa The Unit-boxen. Sagt och gjort. 1000 spänn investerat i vad som kommer att leda till egentid. Jäkla modeord. Hur som, jag sa inte emot chefen. Serien är grym!

Satt tidigare idag och kollade på SVT Play – Ung och bortskämd. Jag är inte ett geni vid spisen, men jag är vassare än vad en av killarna där är i alla fall. ”Det är så komplicerat att laga mat, först måste man koka vatten och sen måste man tillsätta rätt mått! Nej, då är det bättre att äta ärtsoppa på burk” Och i burk också. Det var ju inte så att det värmdes på och späddes ut i vatten som till och med jag fattar. Nej. ”Mat ska ta två minuter att laga, inte tjugo. Det är bortkastad tid” …säger han och sätter sig framför datorn.

Det gör ju i och för sig jag med. Men jag har ätit lasagne idag. Mmmm! Familjen Dafgård vet hur de ska mätta en halviranier!

Kom precis hem från min frisör. Min underbara frisör. Min underbara gamla frisör. Kom dit 16.30 och halvstressad. Men fick vänta till tio i fem innan det var min tur. Varför? En klapp på axeln till alla som lyckas gissa rätt utan att tjuvläsa två rader ner…

Svar: Jo det var så här att hon var i tvättstugan och hängde tvätt! Ha ha ha! Helt suveränt, sånt händer bara hos min frisör. Fast det är väl sånt man får ta när det bara kostar 190kr? Är nog förresten hennes enda manliga kund. Vet inte varför.

Kan bero på att det är en damfrisering?

Jag och tanterna i papiljotter. Vi har det mysigt vi. Klippningen blir ofta vind, sned och ojämn.

Fast det är ok. Det är ju jag och min gamla finska. Varit väldigt mycket finskt i livet idag. Får väl finn(a) mig i det. Ho ho ho. Davidhumor. Röten? Jepp. Hon presenterar sig alltid vid namn, men hennes finska brytning gör att jag inte hör vad hon säger. No Iranie-Soumi connection där inte.

Börjar ”Lemon Tree” bli populär igen? Slog väl igenom någon gång i mitten av 90-talet och jag tycker mig höra den allt oftare. Ungdomar idag tycker väl att den är ”värsta bra” eller ”fett nice”.

Jag tyckte den var bra. 1995.

Nu måste jag in på toa och fixa i ordning de vanliga skönhetsmissarna i håret. De finns. Alltid. Men det hade de gjort oavsett vilken 65-67(?) åring som helst hade klippt mig. Man får räkna med lite skönhetsmissar, men hela jag är ju en skönhetsmiss så vad faan spelar lite hår för roll?

Sa jag att det bara är mindre än tio veckor kvar tills jag ska bli farsa? Oh faan. Och var tog hösten vägen?

En kväll i Götet...

"Vill du inte ha mina kyssar?"

Hela Scandinavium sjunger. Björn Skifs står på scen och vi undrar hur vi egentligen hamnade här. Vi tittar åt höger om oss. Ser Davids mamma och moster med varsitt brett leende och minns. Vi är ju här för Monicas skull. Davids moster har fyllt 50 år och denna kvällen är för henne. Så här sitter vi. Och tydligen blir vi kvar här ett bra tag till. Björn-gubben kör en all-nighter! Två och en halv timma håller showen på.

Ja, vad säger man? Inte den lördagsunderhållning vi är vana vid direkt. Men roligt och efterlängtat att ändå träffa släkten. Recensioner följer senare.

Over and out.

Baka, baka liten kaka...

På mitt jobb finns det en liten kille som verkligen inte gillar att sova på en madrass under vilan. Så oftast har  vi fått lägga honom i hans vagn efter maten om han nu inte varit så trött att han somnat på förmiddagen när vi varit ute. I onsdags var en sådan dag då vi lyckats hålla honom vaken hela förmiddagen och när det väl var dags för vilan efter maten så frågade vikarien som jobbade hos oss den dagen om han skulle sova på sin madrass, varpå jag skrattade till lite och sa: "Ja, du får göra som du vill. Vi lyckas sällan med det, men grejjar du det så ska jag bjuda dig på en kaka."

Sagt och gjort, hon tog med lillkillen och vi hörde länge genom väggarna hur han skrek högt.  Men rätt som det var så kom vikarien ut genom dörren igen. Ensam. "Lyckades du?" frågade jag. "Ja, han skrek ett tag men han var nog så trött så det gick bra" svarade hon. All heder till henne.

Ja, som ni kanske ser så blev den ena kladdkakan inte fullt lika bra som
den andra. Den liksom svällde och gick sönder och sen började det lukta
bränt i hela köket av biten som trillat av.

Min kollega Annika var givetvis inte sen på att upplysa mig om att jag nu var tvungen att baka en kaka till fredag, då vikarien jobbar hos oss igen. Och sagt är sagt, så är det ju. Så ikväll har jag haft kökstjänst här hemma och försökt grejja ihop två kladdkakor. Ja, för när David hörde om min kaklöfte så var inte han sen på att lägga in en beställning på en kladdkaka. De står fortfarande under varsin bakduk och svalnar, så jag vet ännu inte hur de smakar eller om konsistensen blev rätt. We'll see!

David önskade sig som sagt en kladdkaka. Han har pratat om det länge och jag har la inte direkt orkat lyssna på det örat om man säger så. Men denna gången tänkte jag att det kanske är dags att göra en för hans skull.

RESULTAT:
En runtstrosande David i köket som dessutom tycks ha förvandlats till en av mina kids på jobbet. Den barnsliga förväntansfulla blicken var ett tydligt tecken på det. Jag vet inte hur många gånger han stoppade in huvudet i köket för att se om jag hunnit lägga i smeten i formarna ännu. Till slut frågade jag honom om han väntade på att få äta smetresterna i skålen och gissa vad jag fick för svar? Så jag gav han en av skålarna (ja, jag gjorde smeten i två för att det var lättare att beräkna det då) och mitt i hans nöjda smaskande frågar han:

David: Vill du smaka lite älskling?
Emma: Jo, tack. Jag har en egen skål här.

Sen ser jag hans snopna min....

Emma: Eller hade du tänkt äta upp den med??
David: Ja!

Och sedan påbörjade han någon jäkla utläggning om att jag skulle "tänka holistiskt", "se det som en snäll gest" och så vidare. En massa, massa bullshit med andra ord...

What the *biiiip*!!! Egoismen himself ringde plötsligt på dörren. Tack för den liksom. Här har JAG stått och bakat till honom och sen tror han att han ska få götta i sig smeten helt själv. Oh no! BIG NO! Där gick gränsen mina vänner. Jag skulle inte ens behövt yppa något om att jag faktiskt är gravid, jag hade haft rätt till min del av smeten ändå. Men bara för att förtydliga och göra ett statement så drog ner dragkedjan på min tröja (och nu kan ni sänka ögonbrynen igen för jag hade faktiskt linne på mig under...detta är en barntillåten blogg...typ...) och visade demonstrativt magen och sa något i stil med att "du tycker inte jag är värd hälften eller?". Yes! Det kändes helt enkelt på sin plats att dra fram det tunga artelleriet och spela lite på samvetet. Men vet ni, det var knappt att det berörde idag. Jag fick i och för sig min andel, men han hade utan tvekan kunnat sluka den utan att bry sig. Vilken karl jag skaffat mig!

ANALYS:
Vi har gjort över åtta år tillsammans nu. Jag borde inte förvånas längre. Jag vet vem jag har att göra med och jag älskar honom djupt. Alla sidor! Även de som ibland retar gallfeber på mig. Fast det smyger jag lite med...

By the way! I eftermiddags var jag ensam kvar med en femårig kille på jobbet. Vi satt och pratade och han frågade en del frågor om David bland annat. Rätt som det var kläckte han ur sig en fråga som gjorde att jag fick bita mig i lappen för att inte börja garva.

"Fröken, hur såg du David? Köpte du honom eller?"

Med "såg" menar han såklart egentligen "träffade", men det är ju den efterföljande frågan som är helt ljuvlig ju. "Köpte du honom eller?" Heeelt klockrent! =)

Nu vankas det kvällsmat här hemma, därefter en provsmakning av kladdkakan. Måtte den vara god...
Ha en underbar kväll gott folk!

//Emma