Det fina med att må illa...

Jag har ofta fått höra att en av mina mest uppskattade egenskaper, det är att jag är så positiv. Min kommentar om detta är väl att jag oftast försöker så gott jag kan iallafall och om det är så jag upplevs så glädjer det mig, för det är inte alltid så jag känner mig. Vissa saker är det helt enkelt svårare att förhålla sig positiv till än andra och mitt illamående under graviditeten tillhör en av dessa. Men nu kära vänner, nu ska jag göra ett gott försök till att försöka urskilja några positiva bieffekter av det. Följande saker har jag kommit fram till hittills:

1. Jag har alltid varit bra på att pressa mig själv och bita ihop, men detta långa illamående har absolut lyft mig en nivå högre. Var och varannan dag sedan i somras har jag vaknat på morgonen och mått så illa att jag helst bara vill försvinna. Ändå har jag släpat mig upp, satt mig på bussen och åkt till jobbet. Tvingat mig själv till att fungera, att göra, att prestera ändå. Den erfarenheten bör vara direkt användbar under framtida träningar exempelvis. Att fortsätta köra på även fast det bär emot. Ni vet, "in i kaklet bara..."
2. En av Davids filosofier med försäsongsträning har alltid (lite skämtsamt, men ändå lite allvarligt) varit att pressa gruppen tills någon bjuder på första spyan. Jag kan personligen säga att det aldrig har lockat mig att vara den personen. Jag har hellre dragit ner lite på tempot i backen när jag börjar känna mig illamående, än att fortsätta pressa mig själv med den överhängande risken att behöva ställa mig framför gruppen och kräkas offentligt. Detta känns inte som ett lika stort problem för mig längre. (Varning för finkänsliga att läsa vidare!) Jag har helt enkelt vant mig vid att spy utomhus. Flera är de morgnar som jag behövt stanna upp på vägen från bussen till jobbet exempelvis och senast i morse fick jag stanna två gånger på vägen upp till ICA Byttorp. Om det känns pinsamt? Lite. Jobbigt? Inte jobbigare än känslan av att försöka motstå det. Men vad sjûven har jag för val då? Så jag kan nog utan tvekan påstå att jag har fått lite rutin på detta med att behöva kräkas offentligt, så nästa försäsong så är det jag som kommer att stå som vinnare eftersom jag kommer att kunna köra fullt ända till jag ligger i en buske någonstans och spyr utan att skämmas. Haha...
3. Just nu ligger David och sover. Jag behöver få i mig frukost, men mår tokilla fortfarande. En annan positiv grej med illamåendet det är att det berättigar mig att krypa ner i sängen igen, puffa lite på David, berätta hur jag mår och sedan be honom att göra frukosten åt mig. Who is he to deny me?

Och om nu någon av er tycker att jag uttnyttjar min position som gravid, illamånde kvinna efter att ha läst den tredje punkten så har jag bara en sak att hälsa er:

He deserves it! Oh yes, he does!

Här traskar jag nämligen runt hela dagarna och gör mitt yttersta för att hålla skenet uppe, att inte bli en gravidzilla, utan istället verkligen fortsätta att försöka finnas till för honom trots att ork och lust inte alltid räcker till. Jag har suttit sena kvällar och korrekturläst hans C-uppsats och kommit med tips, jag har städat, lagat mat...ja, ni ser kanske bilden framför er. Och så går jag in på Fejjan i morse och kan läsa följande kommentarer av min älskling:



Tack för den baby! Du är så underbar! Ditt sätt att tala om mig får mig verkligen att känna mig sååå speciell.

Hoppas du är sugen på att kliva upp ur sängen nu, för din alldeles egna gravidzilla är strax på väg in i sovrummet för att kräva sin hämnd! Moahahaha....

To be continued...

//Emma