"And in the dark I can hear your heart beat..."

Inatt var ingen bra natt här hemma på Byttorp. Sömnlöshet, värk och illamående fick mig att känna att jag helst av allt bara ville ställa in precis allt idag och radera torsdagen den 16 december från almanackan. Så det gjorde jag. Egentligen skulle jag träffat min fina vän Martin idag och senare på eftermiddagen gått på ett informationsmöte på BVC, men jag ställlde in båda grejjerna och tur var väl det för det visade sig att dagen inte blev mycket bättre än natten. Det känns som att illamåendet har blivit mycket värre den sista tiden och när jag tog upp det med vår barnmorska förra onsdagen så sa hon att vissa åkommor kan förvärras i slutet av graviditeten, men att jag inte bör vara där än. Som ni förstår kändes det föga uppmuntrande att höra. Där satt jag och klagade över att det känns som att mitt illamående har ökat och det hon i princip ger mig som svar det är att det kan bli värre. Great!

Så idag är en av de där dagarna som jag berättade om igår. Ni vet, en dag då jag liksom inte känner mig så jäkla positiv. Efter promenaden med Ior tidigare idag, så kapitulerade jag och lät min kropp bestämma helt över mig. Resultatet? En riktig soffliggardag. Vissa av er tycker säkert att det låter kanonskönt, vilket det var. Tills nu. Jag har legat för länge och hittar inte längre någon skön viloställning. Kroppen protesterar mot sin egen önskan kan man säga. Och som pricken över i:et så känner jag mig rastlös. Great! Igen...

En sak som faktiskt är Great med stort G dessutom och som skänker lite ljus till denna dag det är att David och hans "kollegor" har gått upp med sin C-uppsats idag och att de klarade sig bra! Med endast några små justeringar så blir de godkända och att höra hans lättnad när han ringde tidigare betyder verkligen allt! Jag är så stolt och så glad för hans skull. Äntligen kan han sätta bokslut för det där förbannade examensarbetet som får varenda student att börja odla gråa hår. Stort, stort grattis David!

Nu tycker jag förresten att det är dags för honom att komma hem. Dels så vill jag ge honom en stor grattiskram, men sen måste jag erkänna att jag börjar bli hyfsat trött på att sitta här och rulla mina tummar i ensamhet. Nog är nog, som en säger...

"David, kom hem. För jag längtar efter dig..."

Ha det nu gött alla ni välmående, icke-gravida, energifyllda kompisar. Enjoy while you can! Själv drar jag väl och lägger mig i soffan igen. There's a party going on there!

Eller inte...

"And in the dark I can hear your heart beat..." sjunger Florence and the Machine i sin låt Cosmic Love just nu och det påminner mig om Liten och om orsaken till varför jag mår så illa. Att tänka på att vi om några veckor kommer att vara tre här hemma, sätter absolut allt i ett annat ljus! Vem är jag att klaga liksom? Jag som är så lyckligt lottad med en fantastisk sambo och ett barn på väg. Den tanken får mig verkligen att fyllas till bredden av tacksamhet. Vilken underbar tid som ligger framför mig egentligen och som jag längtar må ni tro...

Kärlek!

//Emma