Det är egentligen ganska enkelt, handboll handlar om jävlar anamma! Det handlar om att där och då inte vilja göra någonting annat än att spela och vinna, vinna till varje pris. Det ska inte finnas någonting annat. Det är med den inställningen man vinner handbollsmatcher! Men detta kräver naturligtvis en bra grund att stå på. Den grund som byggs upp under försäsongen. Den hatade och älskade försäsongen!
Jag skullle vilja påstå att försäsonsträningen är en av de viktigaste, om inte den viktigaste delen på hela handbollssäsongen, då den lägger grund för framtida framgångar. Rough, I know! Försäsongen är överdjävlig på många sätt. Det handlar om att springa tills man spyr och pumpa styrketräning tills varenda muskel i kroppen värker. Men ärligt talat, ingen, jag menar ingen, som spelar eller har spelat handboll, kan väl påstå att man inte samtidigt njuter av detta. Det är få saker som får en att känna sig så uthållig, snabb och stark som när man verkligen pressar sig till det yttersta och ingen kan väl säga att det inte är en av de störrre njutningarna som finns.
(Alexandra Winberg, Handbollsmagasinet 06, 2010)
Igår kväll läste jag igenom senaste numret av Handbollsmagasinet och Alexandras krönika "Hopp, Mod och Handbollsklister" var precis lika bra som hennes förra. I denna krönika har hon en lång utläggning om det fina med handbollsklister och att det räcker med att bara känna lukten av klister för att fyllas med känslor.
Handbollsklister, detta omdiskuterade fenomen. De som spelar ser naturligvis nyttan i att kleta in bollarna i klister, det är ju nödvändigt. Övriga, de som inte spelar handboll själv är av en helt annan åsikt, deras argument är att golv förstörs och att handbollsspelare är veka som inte kan fånga en boll utan klister, dåligt helt enkelt brukar deras argument vara. Detta tycker jag är intressant, jag gillar klister det ger kontroll och så vidare och jag måste säga att visst finns det en liten fetisch för klister. Men utomstående ser inte det fina i klister som hjälpmedel, kanon och jättebra säger jag! Det ska väl sanningsenligt erkännas att min pappa har gnällt otaliga gånger när jag kört hem från träningarna utan att tvättat bort allt klister från händerna och ratten i bilen blivit klistrig till när han skulle till jobbet nästföljande dag. Vänner som lånag ens vattenflaska för en slurk vatten under en föreläsning i skolan eller på gymmet har klagat lite på att de får klister på fingrarna, mesigt kan jag tycka! Men jag vill dock i mitt, alla andra handbollsspelares och framförallt klistrets försvar säga att det är känsla, en känsla som måste upplevas. Inte bara klistret naturligtvis men handbollen är en känsla och i den känslan ryms lukter och ljud, plus oförglömliga mål och täck i försvaret, allt måste upplevas.
Åter till det där med lukten, av någon anledning luktar alla hallar likadant på något sätt, det luktar spänning, det luktar kämpa, glädje, sorg, blod, svett och tårar. Jag känner lukten i näsan och kan samtidigt nästan höra ett dovt ljud i bakgrunden, ljudet av bollar som studsar, hjärtan som slår, de slår hårt och av glädje. Iallafall gör mitt det just nu.
Pumpet i kroppen på uppvärmningen, blodet rusar i kroppen, nerver och förväntan! Bollar dunkar i golvet, klistret klibbar mellan fingrarna, ett skott, en smäll i golvet och man är igång. Det pumpar i kroppen och allt handlar om att ge och ta, smälla på och ta smällar. Aldrig vika ner sig.
Känner du känslan?
(Alexandra Winberg, Handbollsmagasinet 07, 2010)
Ja Alexandra, det gör jag! Jag känner känslan och fylls av en helt osannolik längtan efter att få ställa mig i mål och mota bollar igen. Ja, faktum är att jag känner mig en smula självdestruktiv som ens sitter och läser handbollsmagasinet och en massa nätsidor om handboll överhuvudtaget. Jag vet ju att det bara får mig att sakna, att längta, att vilja. Jag borde kanske hålla mig ifrån det egentligen, men det fungerar som en drog för mig. Jag får helt enkelt en kick av det, en känsla av att "jag är med" även fast jag inte är det...typ...
Och ikväll är det handboll på TV igen. Sverige möter Frankrike kl. 18.15 (don't miss it!) och jag känner mig smått bitter över att jag kommer att missa hela den första halvleken tack vare att jag ska på ett informationsmöte med Försäkringskassan mellan 17-19. Det är inte utan att jag blir sugen på att strunta i mötet för att kunna se handbollen, men samtidigt så känns ju detta med föräldrapenning som en hel djungel att ta sig igenom, så det kan nog vara vettigt att gå dit ändå. Surt sa räven!
Annars då? Jo, i och med att jag är ledig på dagarna nu för tiden så har jag erbjudit mig att gå ut med Ior så att pappa slipper att stressa hem från jobbet för att göra det. Så igår och idag har jag varit ute på hundpromenad, vilket har varit riktigt skönt. Det faktum att jag måste passa en viss tid kommer nog att göra mig gott, annars är det så lätt att bli liggandes för länge i sängen och sedan bara släpa sig runt här hemma och göra ingenting. Där vill jag inte hamna. Så detta känns som ett bra hjälpmedel för att kvarhålla lite rutiner i vardagen.
När jag låste upp dörren till mamma och pappa igår så blev jag lite paff när jag hörde att radion stod på för fulla muggar, men sen slog det mig att det säkert är min tok-pappa som lämnat den på för Iors skull. Så när han ringde mig lite senare så var jag bara tvungen att fråga honom om det, varpå han svarade något i stil med att det skulle få Ior att inte känna sig så ensam, att det är klart att han ska få lyssna på Radio Sjuhärad för vem vet, rätt som det är så kanske det dyker upp ett litet voff och då blir ju han glad.
Pappa: Du stängde väl inte av radion?!
Jag: Nej pappa, jag lät den vara på...
Pappa: Bra! Det är rätt! Bra!
I rest my case! Min käre far är inte alltid som alla andra helt enkelt. But I love him!
Nä gott folk, en dusch på det här så kanske man känner lite mer som en människa efteråt?! I give it a try!
Ha en riktigt bra dag och glöm nu inte handbollen ikväll kl. 18.15!
//Emma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar