Rätt in i truppen...

Gabriel har blivit uttagen till sitt livs första handbollsmatch. Det ni! Men plocka fram ert tålamod, för först har vi ett par andra saker som måste kommenteras. Inte för att någonting egentligen är viktigare än Gabriels plats i truppen, men jag känner helt enkelt att jag måste få ur mig ett par andra saker först. So here we go...

David är förkyld. Synd om honom. BU fucking HU! "Eeeemma, kan du ta Gabriel? Jag måste snyta mig!" "Eeeemma, har vi alvedon?" "Eeeemma, kan du lukta ifall Gabriel har bajsat? Jag känner ingenting..." "Fan, det känns som om jag inte har sovit någonting inatt. Har bara snytit mig och hostat hela natten.." (No shit sherlock! Det har jag inte märkt. Du kanske inte har sett det, men jag ligger bredvid dig i sängen. Tror du att lyckas va diskret och tyst när du är förkyld?!) "Emma, stäng fönstret. Jag pallar inte draget. Näsan rinner bara då..."

Ja, detta är bara ett litet smakprov av hur det låter här hemma. Men jag ska inte svartmåla det helt. Efter nio år har jag hunnit vänja mig och kan numer ta det hela med ro. Det gäller bara att klappa lite medhårs, utan att tycka för synd om honom, så brukar vi ta oss igenom det hela ganska så fint. Men detta med att inte få ha fönstrena öppna är rätt jobbigt. Jag som alltid är så jäkla varm av mig och som dessutom kånkar runt på 9 kilo kärlek i formen Gabriel dagarna i ända behöver frisk luft. Oxygen, I need it to survive! Stundtals är det så varmt inomhus att det känns som om jag kvävs. Ja, för tydligen är detta huset jäkligt varmt dessutom. Alla som kliver in genom ytterdörren säger det. "Har ni värmen på?" frågar de. Ja, vi har värmen på. Fullt. Det är ju augusti nu. Bäst att elda på! Nej. Självklart har vi ingen värme på. Tror ni att vi är galna eller? Nej, elementen är avstängda. Men David är sjuk, så tyvärr kan vi inte göra det svalare genom att öppna fönstrena nu heller. Så ta av er tröjan istället. Jaså, du har inget under?! Jaja, men här är vi väl inte främlingar för varann. Klä av er bara. De är okej! För all del, undress yourself!

De senaste veckorna har vi haft nolltolerans för sötsaker här hemma. Ingen glass, inget fika och inget godis. Det har gått skitbra, men vissa dagar kommer fortfarande sötsuget krypandes. Jag tror förresten att sötsuget är i allians med vädret, för det är alltid när det är regn och rusk ute som tanken på en påse götta uppenbarar sig. Så var det iallafall igår. Så jag skickade ett sms till David och sa att jag var sååå sugen på godis. Såhär lät diskussionen som sen följde:

David: Du är förtjänt av det gumman. Puss! Vill du ha det idag eller imorgon när du åker till Tommy och Kristin? (min mamma och pappa alltså).
Jag: Vadå när jag åker till dem?
David: Ja, så att jag får se fotbollen ifred....

Jaha! Där kom den. Bara sådär. Invirad i lite smicker. "Ja, så att jag får se fotbollen ifred". Well, hello Mr "please-let-me-be-a-bachelor-again" Payani! Glöm det. Nu är det så att jag råkar äga halva detta huset och imorrn (läs idag) så ska jag ingenstans. Jag ska öppna hälften av alla fönster i en manifestation över att vi är två om det här. Eller ja, med Gabriel är vi ju tre. Så den som har hand om honom får bestämma över två tredjedelar av fönstrena. Så hur vill du göra kära älskling? Ska Gabriel sitta hos dig under matchen mellan United - Arsenal eller hos mig? Vill du att din näsa ska rinna eller inte? Grubbla på den hörru!

By the way. Vad fasen gör man om det blir strömavbrott när man har en liten kille som dricker ersättning eller uppvärmd barnmat?  Bara att servera maten kall gissar jag och så får man bara hoppas och be till Gud att Gabriel accepterar det. För vår son kan va hyfsat bestämd kan jag säga. Milt sagt. Davva säger att han brås på mig. När jag exempelvis berättar om hur Gabriel varit i någon viss situation så kan jag ju drömma om att få några sympatier från David. Det enda kommentarerna jag får är typ: "Mmhmm...vem tror du han har fått det av då?" och "Jag känner en till..." Väldigt omtänksamt eller hur?

Vem fasen är det som skiter på vår trädgård förresten? En grävling? Ett rådjur? En älg? För en vecka sen hittade jag två stora svarta bajskorvar som jag fick plocka bort innan jag klippte gräset. Nu har jag hittat två till, men dessa har jag fått Davva att lova att han ska plocka bort. Jag lyckades nämligen att få i stånd ett muntligt avtal om att varannanprincipen bör gälla när det gäller bajsplockning. Så idag är det Davva som får gå ut med påsen i handen och ta upp bajset efter nått djur. Very funny! Kanske dags för wmham's första videblogginlägg?! Moahaha!! =) Jag ska nog påminna honom om detta i eftermiddag. Ungefär sisådär kl. 17, lagom till avspark mellan United och Arsenal.

Gåshud nu. Davva zappa över till True Talent precis. Har missat detta programmet men har förstått att det gått hem hos många av er andra och jag förstår nu vad ni menar...

Jaja, men nu till det allra viktigaste. Gabriel har blivit uttagen till sitt livs första handbollsmatch. Och tro då inte att det är i något knattelag, icke sa nicke! Nej, Gabriel går rätt in i en seniortrupp. Igår var vi uppe i Hestrahallen och kollade när Byttorps herrar träningslirade mot Ulricehamn. Gabriel tog då tillfället i akt att med hjälp av morsan visa upp sina fotarbetsskills för coachen som genast replikerade att Gabriel var given till nästa match. Med det fotarbetet så går han rätt in i truppen. Det ni! Inte illa för en sjumånaders kille!

Gabriel charmade sig för övrigt in hos samtliga i hallen och passade även på att mysa en bra stund i Oskars knä. Han tar varje tillfälle att få råd av handbollslirare. Först ut var det Majsan och nu Oskar. Men när sen Gabriel kom till min famn igen så var jag tvungen att säga till han att inte lyssna för mycket på Oskar. Till och med mamma tar ju hans skott när hon lirar mot honom...=)

Ja, det var la det jag hade att säga just nu. Mer hinner jag inte skriva nu. Mr "please-let-me-be-a-bachelor-again" Payani ropar. Tydligen har Gabriel tappat bollen på golvet och han "kan inte plocka upp den, har ju Gabriel i knät" och så är han ju sjuk också. BU fucking HU för han....=)

Over and out!

Varför firar ingen mig?

Det är sällan jag är ledsen över att folk inte grattar mig. Snarare tvärt om. Skönt om det blir så lite uppmärksamhet som möjligt. Hela mitt liv får nästan vara i störssssta möjligaaa tysssssssstnad. Fast idag, kamrater. Min dag. Och den sket ni i. Tack för det.

Det är ju köttbullens dag idag.

Känner mig seg i kroppen och det är mycket kropp... Innebär att jag är vrålseg. Emma och Gabriel sover medan jag och farsan ska kolla når europakval för nåt engelsk lag. Har förträngt namnet. När vi ändå pratar Emma och farsan...

...Emma till farsan: Är du kvar tills du åker?

Ehhh....

Svårt att inte säga "ja" på den genomtänkta frågan.

Gick till frissan idag.

"Chenare Daniel!"

Helvete. Inte igen. Hon är så jävla jobbig. Jobbar måndagar och onsdagar. Aldrig mer klippning på någon av de dagarna. Det började direkt.

Fick inte snagga som jag ville. Men kom igen...

Det tog 25-30min. Brukar ta tio. Kändes som hon klippte "i luften". Höll på att fiffla med en sax, men då hade jag ju redan snaggat mig. Löjligt.

Skönt när jag var klar. Tills jag skulle betala. 270 spänn.

270!?! Vad faan, jag har bara betalat 200 tidigare och det i mååånga år. Svarade jag. Fast minus svordom.

Hennes svar?

Jag tar egna priser. Eh? Men så töntig jag är så betalade jag till slut och gick ut. Muttrade hela bilresan hem och är fortfarande irriterad. Så jävla feg.

Ringde försäkringskassan tidigare idag. Hade magsår innan. Brukar ju ta 30-45 min när man ringer stora företag och så.

Du har plats 57.

Nej det är inte sant tänkte jag. Varpå jag blev glatt överraskad:

Väntetiden beräknas till tre minuter och vi har 114 handläggare. 

Så jäkla bra! Jag brukar säga när nåt är kass men nu är det dags för lite rosor. För jäkla bra Försäkringskassan!! Knappt två minuter tog det. Helt suveränt!

Välkommen till Telia. Det är 3 före i kön. Beräknad väntetid Halva ditt liv och vi skiter i vilket...

Tack Försäkringskassan! Härlig service.

Gabriel fick idag smaka på "sötnosens sötpotatisgryta". Sötpotatis, köttfärs och vitlök. Emma "Kryddan" Olsson som är kryddskadad öste på vitlöksklyftor och det låg en nätt doft i hela huset. Hur fasen ska han reagera på det här? Tänkte jag i mitt stilla sinne.

Han totalälskade det!

Tack Gabriel! Härlig matglädje.

Tänk om han fått väntat en halvtimme på servicen.

Telia.

Han hade skrikigt er i konkurs.

Emma. En sån sköning...

Emma har fått ta en känga eller två här. Välförtjänst förvisso! Men det är en riktig glädjespridare i vanliga fall. Ta bara när vi var och kikade på mattor till vardagsrummet. Normalt så kikar man på utseende, det måste ju passa in i rummet med färger, stil och så vidare. Storleken räknas även den i det här fallet. Här spelar det roll. Stor roll. Priset även det en viktig faktor, ska ju passa plånbok och tillfälle.

För en vanlig person skulle de tre faktorerna vara grundläggande.

Emma har fyra.

Utöver de tre har Emma ett. Lukt.

Fattar ni?

Lukt.

Min älskling måste lukta så att mattan luktar gott också!?! Snacka om oväntat när jag trodde vi hade hittat en matta som passade in och uppfyllde de tre kraven, och det fjärde uppdagade sig.

Jag måste lukta på den.

Eh. Ja. Klart du ska, älskling.

Jaja, här hängs man ut på löpande band. Men Emma håller ut. Jag är inte den du drömmer om, jag är den du ser... som Melissa Horn sjunger.

Jag rände runt i massa affärer själv häromdagen. Finns det nåt värre än när man passerar parfymavdelningen? Jäklar det fräter sönder hela näsan! Sticker i ögonen och... Nej. Eller ja, värre saker finns väl givetvis. Men där och då var det en riktig käftsmäll. Det var som att gå in i en vägg. En stenhård vägg. Näsan före.

Åter till mattorna. Nu har det börjat trilla in mattor, lampor och massa lull-lull som genast får huset att kännas mer levande. Det är en härlig känsla!

Nåt som i övrigt är levande är Gabriel. Han hinner knappt påbörja nåt fören det är dags att göra nåt annat. Ett glatt leende sen så är det nya bud. Men oj vilken underbar krabat! Världens bästa lillskit. Min skit. Vår skit. Glad skit.

Nu är det bara tio barn till sen har jag antingen en startelva eller ett handbollslag.

Fast... Nej.

Kanske blir en minicomeback till handbollen. Får se hur det blir med det.

Tränade tillsammans med en sjukgymnast förut, han sa alltid (lite skämtsamt men samtidigt allvarligt) att Converse är det bästa som hänt sjukgymnasterna. Tänk så många knän och fötter som ungdomar pajjar bara för att ha moderiktiga skor. Korkat.

På tal om korkat. Lyssnade på lite radio för någon dag sedan, inför skolstarten. Då hade Friends gjort en undersökning som visade att barn är mer rädda för att inte passa in modemässigt än att bli mobbade. Nu kanske de bitarna hänger ihop, men så långt har vi kommit. Så tack alla storföretag som smäller upp affischer med trådsmala, retuscherade tjejer och killar.

Skönt budskap.

Tar ni ansvaret för dem som får ta smällen?

Nej ansvar, varför ska det tas? Åsikter och påverkan är lätt, men att sedan ta ansvar för handling är svårt. Oavsett storlek. Faan vad seriöst.

Jag ska ta mitt ansvar och sätta på pastavatten åt Emma.

Sen ska jag sätta på...

Ett bra tv-program.

Gabriel höll på att bli uppäten!

Fast vi tar det senare.

Vissa dagar när man vaknar så är man inte riktigt som man ska. Idag vaknade jag som vanligt, slängde benen över sängkanten och rotade fram det jag brukar från garderoben. Började i lugn och ro ta på mig kläderna i sedvanlig ordning, varpå Emma frågar:

- Vad gör du?
- Klär på mig.
- Varför då?
- Ehhh, jag ska till jobbet.
- David... Det är lördag och klockan är 04.20.

Ja! Och då var helgen igång. Snacka om att man är avtrubbad i skallen och i ett stort behov av att vila. Bara släppa allt och göra ingenting. Jag skulle nog må bra av att göra just det...

Ingenting.

Folk underskattar ofta ingenting. Så som jag ser på saken.

Det är många i min omgivning som stressar runt och bara vill göra saker heeela tiden. Själv mår jag bra när jag gör ingenting. Ibland. Jag behöver ingenting. Ibland. Bara få stänga in mig, slänga på ett iq-befriat tv-program och göra ingenting. Jag är rätt hemmakär, det är underbart att vara hemma. Kan bero på att jag har så många hem, här i huset, i Skövde, på text tv och så vidare. Fast huset är skönast. Äntligen ett litet större ställe att vara herre i huset i.

Fast jag är bara nr. 3. Emma är mer herre i huset än vad jag någonsin kommer att bli. Fast jag var nära att avancera till nummer två i morse. Hade varit ute och gått med Gabriel. Han somnade in sedvanligt i vagnen och sov som en gris. Jag gick hemåt och ställde han som vi brukar på baksidan. Sedan blev det ombyte från sköna hemma-slappe-kläder till en lite piggare variant då vi skulle på 79 års kalajs. Hur som, jag kikade ut från fönstret och fick se en stor jävla älg stå och gnaga på Gabriels barnvagn! EN ÄLG!!

Tror ni jag sket på mig eller???!!!

Nej. Det gjorde jag givetvis inte.

Kan ha hänt att det var en lätt överdrift. Det var ett rådjur. Det gick kanske 10-15m ifrån vagnen. Hade förvisso horn. Var rätt liten. Fast hur intressant hade det låtit? Ett rådjur gick en bit ifrån Gabriel när han sov... Zzzzzz....

Man skulle kunna säga att det var min tolkning av hela situationen. Eller uppfattning snarare.

Vi alla tolkar ju saker på olika sätt och upplever samma situation olika. Det är ju lite tjusningen med livet. Istället för att säga att jag ljög och bara skriver massa skit så skulle jag vilja säga att jag skriver sanningen. Min sanning. Den är aldrig fel. För mig. Nu skulle detta kunna explodera och bli en enormt stor filosofisk vendetta. Fast det örkar jag inte. Den här gången. Kanske återkommer i frågan längre fram.

När vi ändå är inne och pratar om djur så ja... så fortsätter vi med det. Förra helgen så var vi och hälsade på farsan och morsan i deras stuga. En bit innan så stannade vi för att E och G skulle ta barnvagnen sista biten då G var vråltrött men inte hade lyckats somna. Jag stannade till vid kanten och klev ur. Då attackerades jag av en svärm av flugor. Hur många som helst! Emma som stod med Gabriel en bit ifrån hade inte en fluga vid sig. Försökte springa ifrån svärmen men jag springer inte särskilt fort. Så det sket sig. På tal om skit. Jag var kraftigt orakad så jag måste sett ut som en jättebajskorv. Säkert därför jag blev attackerad. Nåväl. Nu blev det taktik. Hur skulle jag ta mig in i bilen utan att få med mig 9000 flugor? Funderade lite. Backade sedan kanske 15m. En sträcka jag vet att jag klarar av i ett tempo som kan anses "skapligt utan topp". Gör jag en idiotrusch, slänger upp dörren och hoppar in i bilen och slår igen dörren så kan det gå.

Jag kände hopp!

Sagt och gjort - Tjoff! - Tokrusch, inhopp, stängning. Jag lyssnade. *Bzzzzzzz* Helvete. Säkert 10-20 flugor i bilen. Har ett par alternativ. Öppna dörren och tro att de flyger ut. Risk: De kan mångdubblas. Eller åka vidare. Jag åkte vidare. Väl i stugan så blev det sanering av bil. Gick rätt bra till slut! Jag var skärrad men nöjd.

Jättebajskorven hade lyckats. Jag bemästrade flugorna.

Gör det mig till Flugornas herre? (Finns det inte en film som heter så?)

Vad gjorde Emma under tiden jag genomlevde detta? Stod dubbelvikt. Lite för att hon bytte blöja på Gabriel i vagnen och mycket för att hon inser vilken röten sambo hon har.

Nu vet ni varför jag är nummer tre i huset.

Men vad fasen skulle jag gjort då?

Yeah yeah.

NU tar jag helg. Blir mentalt en kort helg.

Tur att jag trivs med livet!

Things I didn't do one year ago...

- För ett år sedan så spenderade jag inte 80 procent av min vakna tid på golvet för att någon trivs bäst där.

- För ett år sedan så satt jag inte och kollade på en skärmsläckare i fem minuter bara för att någon tyckte att den är fin.

- För ett år sedan kollade jag inte på Mora Träsk varje kväll för att någon varvar ner bäst så.

- För ett år sedan stod jag inte och fuldansade och sjöng "skaka rumpa, skaka rumpa" för att få någon att skratta.

- För ett år sedan ålade jag mig inte ut ur sovrummet på grund av att någon nästan alltid vaknar av knarret som uppstår när man går på golvet.

- För ett år sedan blev jag inte så glad som jag blir nu när jag känner lukten av en bajsblöja eftersom det betyder att någons mage är i balans.

- För ett år sedan hade jag inte ett såhär välstädat golv eftersom det inte fanns någon som låg där hela tiden och som då och då väljer att smaka lite på parketten.

- För ett år sedan gick jag inte upp i ottan på helgerna tack vare att någon vaknar, är hungrig och vill leka.

- För ett år sedan sov jag aldrig med en plastenhet bredvid huvudkudden för att kunna höra ifall någon vaknar på natten och vill ha mat.

- För ett år sedan gjorde jag gjorde jag inte "nummer två" med öppen toalettdörr för att samtidigt ha koll på och roa någon.

- För ett år sedan lekte jag inte tittut en hel bilresa för att någon ogillar att sitta fastspänd så länge.


Livet för ett år sedan såg helt enkelt inte riktigt ut som livet idag. Någon har förändrat allt. Vissa grejjer man gör ibland känns helknas och det är inte utan att man ibland undrar vad sjutton grannen skulle tro om han fick syn på en. But who cares? Allt jag gör, gör jag för någon. Och någon är inte vem som helst, utan min alldeles underbara son Gabriel såklart!

Titta Majsan!

Just nu är Gabriel inne i en period där man verkligen tydligt kan se hur han blir både bättre och säkrare på att göra olika saker för varje dag som går. För två veckor sedan kunde han bara rulla från rygg till mage över sin högeraxel, nu rullar han blixtsnabb över till magläge över båda axlarna. Han har börjat förflytta sig allt mer på golvet. Nu snurrar han inte bara runt som  klockan, utan backar också. Det syns dock på honom att hans avsikt egentligen är att komma framåt, men när han sträcker på båda armarna och lyfter upp hela överkroppen (vilket han också har lärt sig denna vecka) så blir ju resultatet att han glider bakåt när han inte gör något med benen för att komma framåt. Detta gör honom ibland frustrerad och David tycker ibland att han är lika tjurskallig som mig. Men jag föredrar att kalla det för målmedvetenhet! =)

Men nu till det viktiga, den sista veckan har han visat stort intresse för bollar. Främst den fina knallorangea (eller hur sjutton det nu stavas). Och inte nog med det. När han greppar den gör han det främst med vänsterhanden. Det du Majsan! Kan det vara så att din expertträning har gett resultat? Titta själv!

Undeniably an original!

Kaffe. Vad voro livet utan denna dryck? Vad voro jag utan denna dryck? Förmodligen en orkeslös hög på golvet. Ja, så känns det idag iallafall. Kanske inte den mest upplivande inledningen på ett blogginlägg, men så är detta också en morgon då jag inte känner mig särskilt upplivad. Det är grått ute, Gabriel har varit jättesvår att natta de senaste fyra dagarna och har sovit halvdant både på natten och dagen vilket resulterar i att jag gjort detsamma, snickarna är inte klara med fönstrena och tråkiga nyheter nådde mig tyvärr tidigare i veckan. Och alla ni kaffeälskare där ute, ni vet vad jag snackar om när jag skriver att det är dagar som dessa som kaffet känns ovärderligt. Beroende? Oh yes. And I intend to remain so.

Det är också dagar som dessa som man verkligen behöver fokusera på allt som är gott och positivt med livet, för att kunna hämta kraft därifrån. Och idag gläds jag verkligen över Gabriel och David, över min familj, över mina otroligt fina vänner och över mitt hus. Gud har verkligen välsignat mig med kärlek i stora mängder.

Det är också under dagar som dessa som man behöver roligheter och skratt som allra mest. Och roligt var det bland annat i morse när jag kom på David med att blöta ned en bunt hushållspapper och lägga i en liten plastpåse. Jag frågade vad han sysslade med. "Jo, jag behöver det till rutan i bilen. Måste torka bort lite äpple. Jag skulle slänga ut en skrutt igår, men så hade jag glömt bort att veva ner rutan..." Ha ha ha! Såå himla kul!! Jag hade lätt kunnat betala mycket för att vara med på den bilresan och bevittnat det! Min goa, goa Davva! Undeniably an original! That's for sure!

Andra härliga saker att glädjas åt är till exempel stunder som dessa. Här kommer ett av de videoklipp som David aldrig hade tålamod att ladda upp häromkvällen (läs natten). Nedan kan ni se verkligheten bakom alla kort på Gabriel som ler under Uniteds matcher. Det är egentligen inte Rooneys snygga mål som får honom att dra på smilbanden, utan givetvis jag, hans störtroliga morsa! =) Enjoy!

Nu vaknade Gabriel, så här hinns det inte skrivas mer. Nu ska här gosas och njutas av livet. Och just idag kan jag inte komma på något bättre soundtrack än Hoffmaestro med låten Seize the day.

Peace!

Rädda trädet!

Ve och fasa! Trädkramarna har ett svårt ämne att diskutera på nästa möte - Asken har blivit sjuk! (Ska läsas på sportkommentator a`la tidigt 1930- 40 tal.) För er icke så allmänbildade så kom det på 20-talet en sjukdom som gör att Asken dör sakta men säkert.

Notis: Vem/Vad gör inte det?
Notis 2: Hur fasen kan träd bli sjuka? Nu tog det ju iof 90 år....
Notis 3: Vem bryr sig?

Inte jag. Ville bara briljera lite.

Vad ska det nu sättas för prägel på det här inlägget? Jag vet faktiskt inte. Sitter ordagrant med ett tomt bland och freestylar med det som ploppar upp i skallen. Så se upp, här är alla i farozonen. Eller ingen. Beror på hur det hela slutar.

Eller börjar. Definitionsfråga som jag inte orkar spinna vidare på.

Vi kör lite basic först. Jobb. Det har ju nu gått två veckor på mitt nya jobb.

Eller vänta lite. Måste kommentera Emmas inlägg. Hon skrev femtioelva saker om vad som var bra med augusti och Premier League starten var inte ens nämnd. Ja Emma, undrar varför vi inte är gifta. Det är de små sakerna som räknas. Likt den kunskapen.

Förresten, när kvinnor är mammalediga, varför tillintetgörs männens arbete? Här kan jag slita hårt en hel dag för att sen komma hem och få det tillsagt att man inte gjort nåt. Att man bara jobbat medan kvinnan minsann tagit hand om parets guldklimp. Nu menar jag inte att Emma är sådan. Men många andra kvinnor. Är säkert så.

Notis: Notera i förra stycken hur jag övergår från "jag" till "man" till "parets"... Snyggt! Var tvungen att rädda ryggen. Mer precist. Min rygg. Low-on-sugar-Emma sitter lite för nära för att jag skulle kunna hänga ut henne. Och jag menar ju som sagt kvinnor i allmänhet och inte min kära Emma.

En fågel viskade precis i mitt öra att tre nya säsonger av Solsidan ska göras. Det är läckert! Hejja Ove! Eller vad fasen han nu heter.

Så åter till jobbet. När jag lämnade Fridaskolan så visste jag varken in eller ut. Fastanställningen skulle precis börja gälla, vi hade tagit ett stort huslån och Gabriel är Gabriel. Liten och inte gratis i drift. Någonstans kände jag ändå att pendlandet kostade lite för mycket. Jag fick offra lite mer av privatlivet och handbollen än vad jag nog egentligen var beredd att göra. Fick istället en anställning på Asklandaskolan. Lustigt... Ask... Fast skolan är inte sjuk som trädet. Hur som. En anställning dök upp där och jag fick plocka med min lön från min tidigare anställning. Skönt för det var ett orosmoment. Normalt hade jag kanske inte brytt mig så, men det där lånet... Det ska visst betalas tillbaka. =) Hur som, skit i det, jag trivs så underbart bra på min nya arbetsplats. Efter att ha lämnat ett härligt "Fridagäng" så har jag kommit till en arbetsplats där jag trivs precis lika bra. Snacka om vinstlott. Jag mår bra när jag åker till jobbet och jag vet att jag kommer få skratta och ha det allmänt bara väldigt bra!

Lyckligt lottad.

Att sen veta att man har en underbar familj att komma hem till känns fantastiskt det med.

Lyckligt lottad.

Hur rubbad kan man vara? Även om det då var tidig morgon... Jag var på väg till bilen för att köra till jobbet. Skrivet ett sms till Emma samtidigt som jag med andra handen känner i fickorna efter mobilen. Jisses. Morgontrött. Lite scary. Men samtidigt imponerande uppvisning av simultankapacitet! För att hitta godbiten i det hela.

Var på besök i mitt andra hem igår. Text-tv. Läst där följande: "Allergiframkallande ämne i barnparfym". Flörsta tanken: Vad är det för dårar som har sådana ämnen i parfym? Andra tanken var vad fasen det är för dårar som köper barnparfym överhuvudtaget.

Samtidigt, hur länge är man barn? Tills man är myndig eller är det psykisk mognad som avgör? Isf kan jag förstå varför barnparfym tillverkas.

Kommer jag sakna handbollen? Jag kommer nog sakna det som varit, men jag vet inte just nu om jag saknar handbollen i sig. Känns skönt att ha tagit ett beslut om att ta ett års break och se vad som händer. Vad ska jag hitta på därefter om nu än något? Kanske är dags att plocka med Gabriel på läktaren och låta Emma köra sitt race några år?

Har ingen motivation. Och skulle jag hitta den så vet jag inte om det finns något lag som skulle kunna motsvara den. Orka motsvara den.

Vi får se. Abstinensen lär komma. Får se hur jag handskas med det. Om jag dör långsamt likt asken utan handboll eller anpassar mig till det nya livet där Gabriel sitter på essen. Inte dumt det heller.

Fast det är ju rätt gött att stå vid kransmossen och skicka iväg ett gäng ambitiösa på 8.4km. För att sen svara upp med backträning och intervall löp. Det är godis för själen.

Världsmästare på läktaren slår inte det.

Sen finns det ju redan så många.

Akut behov av att lyssna på Foo Fighters! Så jävla bra. Men nej. Emma har raderat all musik på min telefon och jag har inte den blekaste hur jag får dit låtarna igen.

Det var nog inte så dumt med vinyl. Högklassigt. Lätthanterligt. Nu måste man klicka in telefonen i datorn för att sen öppna ett program och därigenom skicka låtar till mobilen. Så jävla omständigt. Det får Emma sköta. Hon fattar. Skönt med en ungdom av idag.

Och varför ska vi posa för kameran nu, farsan!
Det är ju snart avspark för f**n... Ja ja, ett snabbt leende.

Tänkte ladda upp några härliga videoklipp. Men icke. Satan vilken tid det tog. Ni får nöja er med en bild av mig och Superman. Vi laddade inför Premier League starten (Emma) och fick se en lätt 2-1 seger. Videoklippen som är avslöjande kanske min sambo kan ladda upp imorgon eller senare i veckan.  Å andra sidan ska jag ju bara jobba 12 timmar imorgon så det borde jag ju ha tid och ork till själv.

Have faith. Tålamod. Och allt annat som kan vara bra på vägen.

Gråare måndag får man leta efter!

Jag vet att det finns många som ogillar måndagar av det skälet att helgen är slut och en ny arbetsvecka påbörjas. Jag har aldrig riktigt haft något problem med det. Men idag, idag vill jag inget hellre än att dra tillbaka klockan sisådär två dygn så att det kunde va fredag igen. Detta är ingen rolig måndag helt enkelt.

Gabriel är förkyld och har därför sovit ruggigt dåligt inatt. Han har vaknat flera gånger och mellan 03 och 04 var vi vakna tillsammans en hel timma. När jag väl fick honom att sova kunde jag inte somna om själv. 06.00 ringde klockan. 07.00 vaknade Gabriel. 07.25 stod snickarna i dörren och på tio minuter var mattor utlagda och rivningsarbetet av våra fönster hade påbörjats. Jag och Gabriel fick hålla oss i köket. Jag med min mycket välbehövliga kaffe och Gabriel med några leksaker och med hörselkåpor på. För oj vad det bankades, bonkades och sågades. Att sedan få Gabriel att sova sin förmiddagsvila inomhus kändes därför aldrig aktuellt. Så när han började klia sig i ögonen, som är första tecknet på trötthet, så var det bara att ta på sig regnjackan, bära ut vagnen och ge sig ut i ösregnet. Verkligen roligt! Och nu sitter jag på asfalten under taket till områdets samfällighetslokal och väntar på att Gabriel ska vakna. I en timma traskade vi runt, men klockan visar att det nu är dags för mat så därför vill jag hålla mig nära huset. Fast jag måste säga att jag drar mig för att gå dit. Jag hör nämligen ända hit hur det låter från sågandet och hamrandet. Enough is enough, helt enkelt. Nu får det va bra med renovering och liknande. Jag längtar så galet mycket efter att bara få va och njuta av att va föräldraledig. Jag hoppas därför innerligt att vi kan bli klara med det sista snart. Jag har fått nog.

5x7 meter!

Förra inlägget handlade som ni märkte bara om mig. Men i min familj finns det två till. David och Gabriel. Mina grabbar. Båda två får mig dagligen att skratta, men i onsdags när David kom hem efter att ha varit på Coop Bygg för att köpa en presenning, så fullkomligt bröt jag ihop av skratt. Han hade som sagt blivit utsänd av mig för att köpa en presenning som vi kunde täcka över våra fönster med. Ja, vi ska nämligen byta fönster och i väntan på att de nya ska bli monterade måste de givetvis stå skyddade ifrån regn. Hur som, ordern var att köpa en presenning. "Köp den minsta du hittar, för det kommer inte behövas mycket", sa jag uttryckligen till David innan han åkte.

Förstå då min reaktion när jag tittar ut genom fönstret och ser hur David försöker veckla ut en megapresenning på gräsmattan. 5x7 meter plast. Jag bröt ihop! "Meeen, det var den minsta de hade" sa David. "Eller ja, iallafall den minsta jag hittade...."

Det är min Davva det! Han gör alla saker på sitt lilla egna sätt helt enkelt. Ibland med bättre resultat än andra gånger. Onekligen...

Notera att det inte är hela presenningen som syns på bilden eftersom den fortfarande är vikt...=)

Ladies and gentleman, I'm in love!

Idag har jag tänkt bli personlig med er. Idag ska vi prata om mitt kärleksförhållande. Ja, inte det till David. Det har la ni hört nog om? I love him. Vi har varit tillsammans i nio år nu. Ingen gör mig så lycklig som Davva. Och även om det låter som en klyscha så kan jag inte förneka att jag känner mig halv utan honom. Punkt. Så sötsliskiga ska vi helt enkelt inte bli idag. Detta inlägg handlar om det kärleksförhållande jag har till Augusti. Månaden.

Varför stavar hon det med stort A? Vi bor ju i Sverige och här stavar vi ju alla månader med en liten första bokstav.
Ni undrar varför. I'll tell you why! I detta inlägg tänker jag stava Augusti med stort A i ren respekt och vördnad inför månadens helighet. Så är det med det. Om du nu låter mig skriva vidare om min relation till Augusti så kanske du förstår mig bättre sen. Fine?

Augusti är kärlek för mig. Ja, redan i juli så börjar det  faktiskt alltid pirra lite extra i magen eftersom Augusti närmar sig. När sedan sista helgen i juli infinner sig så brukar känslan inuti explodera. ÄNTLIGEN!

I Augusti börjar handbollssäsongen.
I Augusti får man kvittot på vilket resultat försäsongen och all egenträning har gett.
I Augusti spikas det hur serien kommer att se ut.
I Augusti får man ÄNTLIGEN kliva in i hallen igen. Och där händer något alldeles speciellt. Magi uppstår. Och tyvärr så tvivlar jag på att ni som läser detta och inte lirar själva kan förstå vad jag menar. Men ni, mina kära handbollsvänner, ni förstår nog precis.

Lukten. Vid första inandningen är det instängdheten efter att hallen har stått öde under sommaren som näsan  uppmärksammar, men efter ytterligare några andetag så kan man nästan ana ett spår av förra säsongen. Kvarlämnad som en påminnelse om att det var då och nu är nu. Man är aldrig bättre än sin senaste prestation helt enkelt. Ny mark står att vinna. Och klistret! Denna ljuvliga doft av klister och klisterväck. You just gotta love it!
Ljuden. Klisterbollar rullandes på golvet. Studsandet. Sorlet. Visselpipan. Gnällandet som uppstår när skosulorna möter golvet i tempoökningar, genombrott och sidledsarbete. Ribb-/stolpträffar (som målvakt är de ljuden vackrare än den ljuvaste symfonin...) Ljudet av hur en klisterboll lämnar en hand och fångas upp av en annan i en passning. Oh my! Listan skulle kunna göras lång.
Känslan. Klister på fungrarna. Bollen i handen. Passningarna. Räddningarna. Utkasten. Helplanskontringarna. Blåsorna på fingrarna. And so on...

Ja, att få blåsor på fingrarna i samband med träningsstarten i augusti har jag aldrig lyckats undvika. Jag åker dit varje gång. I år också. Två blåsor på höger lillfinger och en antydan till en på handflatan.

But what? Har hon börjat lira handboll igen? När då? Var då?
Om det bara vore så väl mina vänner. Vilken dröm det hade varit! Men så är inte fallet. Blåsorna har tyvärr inte orsakats av klister utan av friktionen som uppstår när handen blir svettig och håller i en stav som i snabb takt trycks ner mot marken. Ja, blåsorna har orsakats av något så "Svensson" som stavgång. Yes it's true. I måndags skedde premiären. Att kliva ut i spåret kändes knappast jämförbart med att få kliva in i hallen, men jag vill ändå försöka se det som en nystart. Min nystart. För så här är det (och det har varit tungt att inse), jag är inte redo att göra någon comeback på plan ännu. Eller rättare sagt, jag är men inte min kropp. För att få er att riktigt förstå varför så måste jag backa tiden.

I juni förra året förstod vi att jag var gravid. I juli började jag må illa och slutade aldrig att må det förrän den 28 januari i år. Då föddes Gabriel. Mitt livs lyckligaste dag. Den första tiden satt Gabriel fastklistrad som en igel på mig. Han ville ha närhet, närhet, närhet precis jämt. Han vägrade att ligga ensam och var typ konstant hungrig. Efter två månader förstod vi att det var faktiskt det han var. Hungrig alltså. Min mjökproduktion hade inte varit tillräcklig för att mätta Gabriel så vi gick över till ersättning och man skulle sen den dagen kunna prata om Gabriel som "Gabriel innan han fick flaskan" och "Gabriel efter han fick flaskan" för det känns som dag och natt, sån skillnad var det. Det faktum att David faktiskt nu kunde ge Gabriel mat också, fick mig att orka börja tänka på träning igen. Jag såg en öppning. NU skulle det finnas möjlighet för mig att börja ge mig ut igen. Men så dök huset upp. Vi förälskade oss i det med en gång och vi var så lyckliga när vi klev ur dörren till mäklarfirman med kontraktet i handen. Nu var huset vårt och den 1 juni skulle vi få nycklarna till det. Men huset behövde renoveras och flera månader innan vi fick nyckeln så påbörjades planeringen. Dessutom behövde vår lägenhet säljas och packas ihop. David jobbade i Mölnlycke och var fortfarande tränare på kvällstid och sen det viktigast av allt: Gabriel! Att däremellan hinna med mig själv och börja träna igen, det gick helt enkelt inte. Kraften räckte inte till. Prioriteringar var tvungna att göras och precis som så många gånger förr så valde jag bort mig själv. Det kändes enklast så. Mig själv skulle jag ha tid med senare. Och där är jag nu. Nu tar jag tid till mig själv, kombinerat med att David "tvingar" mig att göra det.

David: Du, fixa mat till Gabriel så ger jag honom det sen och tar hand om nattningen.
Jag: Aaa, men vi måste ju fixa något käk till oss med. Jag är döhungrig.
David: Ja, jag fixar det med sen. Ut med dig nu. Och idag tar du inte 5:an, utan ta idag måste du ta 8, 2:an minst.
Jag: Men det kommer ju ta längre tid!?
David: Ja, och?
Jag: Ja, men jag kanske vill träffa dig lite med. Vi ses ju aldrig. Kvällarna är ju typ det enda vi har.
David: Jo, men vi får träffas sen. Det är precis när du tvekar såhär som du behöver träningen som allra mest. Du vet att jag har rätt.
Emma: Jo, men hur normalt är det att gå ut och träna en lördagkväll klockan halv åtta då?
David: Sant, men vi gör la sällan som alla andra eller?
Emma: (Begrundande tystnad)
David: Nä, precis. Se så. Ut med dig nu! Inte 5:an idag!

Och så var det med det. Det var bara att ge sig ut trots att klockan var halv åtta i lördagskväll. En David utan ett handbollslag att träna är helt enkelt ingen lätt David att handskas med. Nu är det jag som får möta "detsitterbaraihuvudet-David" alldeles allena. Tur nog så hör jag ju till skaran som älskar utmaningen och om jag ska komma tillbaks i handbollsform, så vet jag att David är rätt person att föra mig ditt. Han har mitt fulla förtroende. Han har lovat att fixa ett individuellt träningsprogram till mig, uppbyggt för att kunna fungera efter hur vår vardag ser ut. Fokus denna vecka har bara varit att komma igång och göra själva tränandet till en rutin igen. Nästa vecka börjar den "styrkeförberedande träningen" som han kallade det. Det vill säga basic-övningar. Funtionell styrketräning med mycket fokus på bålstyrka. Efter graviditeten och förlossningen måste jag börja från grunden, annars är risken att jag drar på mig en massa skador. Målet med den styrkeförberedande träningen är att göra kroppen redo för att kunna lägga på belastning och för att på sikt kunna börja göra rörelser som liknar handbollsmoment (typ sidledsförflyttningar, utfall och så vidare) utan att min ljumske trasas sönder totalt. Den var inte helt fit for fight innan graviditeten och är inte direkt i bättre shape nu...

Yeah yeah, mycket babbel om träning blev det. Det var ju inte riktigt min avsikt med detta inlägg. Tanken var ju att jag skulle prata om mitt kärleksförhållande till Augusti. Och vad jag ville få sagt med det, det var att Augusti känns inte riktigt som det brukar i år. Handbollssäsongen 2011/12 börjar utan mig och det känns inte helt okej. Men jag har ändå försonats med tanken, för jag vet och känner att jag inte är i form och att min kropp inte skulle må särskilt bra om jag ställde mig i mål nu. Som målvakt finns det liksom inget utrymme att göra något halvdant när man väl står mellan stolparna. Jag kan inte ställa mig i mål och välja vilka bollar jag ska ta eller inte, utan givet är att jag måste göra mitt yttersta för att ta alla. Och för att lyckas med det behöver jag göra parader som kräver explosivitet, styrka, uthållighet and so on. Där är jag inte nu. Inte idag. Men istället för att kliva in i hallen gick jag iallafall ut i spåret och det kändes som det uppstod magi där med. Efter en kilometer var jag plötsligt något mer än bara mamma igen. Efter två kilometer kände jag mig som "gamla Emma". Efter tre kilometer var jag in love. Efter fyra så hade jag bestämt mig för att aldrig någonsin sluta träna igen. Nu ska jag bara framåt, bli snabbare, starkare, uthålligare och i bättre form än vad jag var innan. Nu jävlar!

Peace out!



PS. Jag råkar veta att David skulle vilja att jag gör följande tillägg till noteringarna:

För tre veckor sedan, när jag tvivlade på om jag överhuvudtaget kommer komma igång med träningen ordentligt som jag vill igen, så sa han såhär:

"Emma, jag vet hur mycket du älskar att träna och hur beroende du är av det och jag loooovar dig att det kommer att räcka att du kommer ut en gång för att du ska fastna och för att du ska bli tillräckligt biten för att hitta ditt vanliga jävlaranamma som gör att du går in i dig själv och bara kör."

Och precis som så många gånger förr så hade han ju rätt. Min Davva...

Sex säljer!

Visst gör det? Har inte tänkt skriva om sånt här, men det lockar alltid läsare. Är det att det är så mycket tabu kring det kanske? Hur som. Där avrundar jag det.

Nästan.

En fundering jag har är att jag imponeras av kvinnor emellanåt. De avgör om män är bra älskare. Det är skickligt! Särskilt när de bara har någon halvminut - minut på sig. Hatten av! I normala fall så är kvinnor ett veligt släkte och har oftast svårt att besluta. Ja, jag generaliserar. Jag gör det för att jag vet att det är en övervägande majoritet som faller inom mitt påstående.

Nu är det avrundat.

Var på promenad med Gabriel för ett tag sedan, utforskade Kransmossen med barnvagn. Passerade fotbollsplanerna och då drar vattenspridarna igång. Vilket i sig är väldigt bra för planerna, men vattenstrålarna går en bra bit utanför planen och jag och Gabriel fick en lite oväntad dusch. Det tackar vi Borås Stad för. Generositeten är på topp.

Första träningen är gjord med Mariedal IKs C-lag. Unga mot gamla och det var utskåpning. 5-0 i första och i andra matchen var det länge lika, tills dess att ett internationellt nyförvärv spräckte nollan och det rann iväg till 4-0. Två segrar, inget insläppt och ett gjort mål. Det blev nog även min sista träning. Ofta sägs det att man ska lägga av när man är på topp och bättre än så här blir det inte!

I övrigt ett rätt bra träningsschema. En träning i veckan och då match. Lagom seriöst.

Jag, Emma och Gabriel satt och kikade på Mora Träsk häromdagen. Mysigt värre. Gabriel är uppfostrad väl och tog tag i dvd-kontrollen. Stoppade den sedvanligt i munnen varpå det kommer upp "Oigenkännlig inmatning" som felmeddelande på TV:n. Gav oss ett rejält skratt!

Idag så begav vi oss till Freeport för att handla kläder. Precis när vi skulle lämna huset levererar mini-me ett rejäl spya på Emma och sig själv. Hans timing är under all kritik. Totalt värdelös! Vi strosade omkring där ett tag innan vi begav oss mot Liseberg! Efter evigheters letande hittade vi en parkering. Packade ur alla saker och skulle precis börja gå då Gabriel...

Ja ni fattar. Helt under isen med sin timing. Ungefär som jag med mina skämt. Är säkert min gen han fått. Opps...

På tal om skämt, Emma garvar sällan åt mina skämt. Det ska mycket till. Däremot kan hon garva hejdlöst när jag säger något som är avsett att vara seriöst. Snart nio år tillsammans och kommunikationen är inte hundraprocentig, skulle man väl kunna säga. Skriva.

Jag hade laddat för att åka "farfars bilar" med Gabriel. Icke. Satan i gatan vilken kö. Vad gjorde alla där?

Istället begav vi oss mot hjulen, här skulle det liras. Jag sa innan att vi skulle lira tills Gabriel hade med sig ett djur hem. Punkt. Vi klev fram och jag lärde Gabriel att 16 är det vinnande numret i längden. Keanes gamla nummer. Första varvet körde igång. 17 vann en stjärnvinst. Vad faan.

25kr senare blev det ett första pris till Gabriel, en färgglad papegoja.

Den räddade dagen kan man säga, eftersom vi smartasses hade åkt ifrån hans två favorit-tigrar. Inte okej.

Lustigt att det blev en papegoja.

Då hade jag två i bilen på väg hem.

6 månader!

Förra torsdagen fyllde Gabriel 6 månader. Det var alltså ett halvår sedan som jag jobbade mig igenom alla värkar i vår fåtölj i vardagsrummet i lägenheten medan David kollade på VM-resan på datorn samtidigt som han klockade mig. Vattnet gick och värkarnas intensitet tilltog snabbt. Mycket snabbt. Och till slut var de så kraftfulla att jag inte trodde att vi ens skulle hinna till förlossningskliniken. Men det gjorde vi. Parkerade utanför och fick sedan p-bot för det eftersom vi glömde att flytta bilen då läget blev skarpt så fort jag undersöktes. "Du är ju helt öppen" sa de. Och där och då glömde vi tid och rum. Vi hade bara en uppgift framför oss. Att förlösa vårt efterlängtade barn. En och en halv timma senare var han där hos oss. Gabriel. Vår älskade, älskade Gabriel. När vi tänker tillbaks på den första tiden och på Gabriel så är det nog hans stora närhetsbehov som präglar våra minnen mest. Han ville helt enkelt ligga nära, helst på oss jämt och framförallt ALDRIG lämnas själv överhuvudtaget. Det var ett halvår sedan, mycket har hänt sen dess...

• Sedan tre månader tillbaka sover Gabriel i sin egen spjälsäng och sedan en vecka tillbaks i ett eget rum. Han somnar någon gång mellan 19-20 och sover till 06-07. Ibland händer det fortfarande att han vaknar och är hungrig en gång på natten, men den senaste veckan har han sovit hela natten.
• Han har fått modersmjölksersättning sedan fyra månader tillbaks eftersom mina bröst tydligen inte klarade av att producera tillräckligt med mjölk för att mätta Gabriel. Numer äter han dessutom gröt en gång om dagen (vilket han fullkomligt ääälskar) och så har han fått smaka på potatis, palsternacka, morot, broccoli, blomkål och plommon och gillat allt. Fast palsternackan hamnar nog längst ner i tabellen.
• Han har ordagrant växt ur liggdelen till vagnen. Han får alltså inte längre plats att ligga raklång i den, så nu har vi bytt till sittdelen. Han har sedan födseln älskat att ligga i sin vagn och nu när han både kan ligga OCH sitta i den så kan resultatet inte bli annat än bra.
• Han har alltid älskat att stå upp och har nu blivit så stark att han klarar av att stå själv med exempelvis soffan som stöd.
• Han sitter upp riktigt bra men är ännu inte helt stabil utan tippar lätt när han sträcker sig efter saker eller när något distraherar honom.
• Gabriel skrattar ofta högt när någon fånar sig framför honom, framförallt när han är lite trött. Då kan han ibland nästan inte hejda sig.
• Hans största idoler är Mora Träsk. Vi har en DVD med Mora Träsk och den går varm här hemma kan jag säga. När Gabriel är ledsen så räcker det ibland att sjunga "Lilla Olle" för honom så lugnar han ner sig och börjar le istället.
• Nu för tiden, när man håller Gabriel under armarna så att han står på golvet så börjar fötterna gå med en gång.
• Han är tydligen lika tjurskallig som sin mor säger David. Vill Gabriel ha något, då bannemig visar han att han vill ha det ordentligt. När jag eller David tar upp våra mobiler exempelvis så sträcker sig Gabriel efter dem direkt och får han inte dem så börjar han gallskrika. För honom är nämligen mobilen ingen telefon utan en svart rektangulär grej som man kan få se på Mora Träsk eller Alfons Åberg på. Detta har han stenkoll på. Vi vet det eftersom han när han har fått syn på mobilen skriker ända till  Mora eller Alfons sätts på. Först DÅ blir han lugn och myser in sig i knät på oss.
• Han sover hellre på sidan än på rygg.
• Han rullar snabbt över från rygg till mage, men har inte riktigt klurat ut hur man tar sig tillbaka till ryggläge.
• Han försöker dra sig framåt när han ligger på golvet, men synkar inte ihop armar och ben så bra än och kommer därför aldrig framåt utan bara sidleds, runt i en cirkel.
• Han jollrar och gör en massa ljud hela dagarn.
• Han pratar och "tjoar" högt så fort han får syn på en bil eller buss.
• Han har fått två tänder.
• På 5-månaderskontrollen på BVC den 28/6 vägde han 7840 gram och var 69.5 cm lång. Det var fem veckor sedan och vi ska inte dit igen förrän om två veckor så vi misstänker en rejäl ökning tills nästa gång.

Ja, detta var bara lite av vem Gabriel är nu. Det finns säkert mer som jag egentligen vill skriva ner, men detta får räcka. En sån här skriftlig beskrivning gör honom egentligen ingen rättvisa.Gabriel upplevs bäst live helt enkelt. Som smakprov tänkte jag bjuda på detta klipp som filmades på vardagsrumsgolvet i vårt hus för nån dag sen. Här kan ni tydligt se vad jag menar med att han inte ännu tar sig framåt utan bara runt, runt, runt....