The belly and I...

Var ligger landet där man böjer bananerna? Är det samma land där dom bor indianerna? Eller där Tarzan svingar i lianerna? Var ligger landet där man böjer bananerna?

Mojje, vilket geni han är! Hans låt "Var ligger landet där man böjer bananerna" är lätt en utav de skönaste barnlåtarna alltså. Sanna mina ord! Lyssna själva här! Grym är ordet!

Annars då? Jorå, här har livet och vardagen jäktat på ordentligt i veckan. De utlovade recensionerna av Björn Skifs förra lördagen känns inte riktigt lika aktuella längre. Kvällen var iallafall trevlig, det var fint att träffa släkten och visst bjöd den gamle räven på några godbitar men ja, det fanns nog de som uppskattade kvällen mer än vad jag och Davva gjorde....typ som kvinnan som satt snett framför oss en bit ner. Det skulle inte förvåna mig om hon vaknade med träningsvärk dagen därpå, för oj oj oj vad hon skakade loss... Hon har nog bett hennes man om "frikort" på Björn Skifs, if you know what I mean? David exempelvis, han vill ha frikort på Kirsten Dunst. Han fastnade för henne efter att ha blivit lurad till att se Bring it on med mig och syrran en gång i tiden. Undra om det var hejaklacks-outfiten som gjorde det. För han säger nämligen att han tycker att jag är snygg och min midja har ju liksom aldrig varit i närheten av Kirstens storlek. Framför allt inte nu när Liten börjat växa och min mage ser ut såhär:


Såhär såg min belly ut efter 30+2 (vilket betyder 30 fullgångna veckor och 2 dagar)
Och ni i Byttorps Damelit, förevigandet av magen tillsammans med "ullsaxen" är för er!

Nä, någon Kirsten är jag då inte, but who gives a damn!? Jag känner mig lycklig som sjutton ska ni veta. Om nio veckor typ, så kommer jag och David att bli föräldrar. Vilken grej! Jag är verkligen så förväntansfull!

Jag har iallafall förstått på allas reaktioner att det tydligen verkar finnas normbilder av hur stor en gravidmage ska vara efter ett visst antal veckor, för dagligen hör jag kommentarer som: "Va!! Är du i vecka 31 redan? Med den lilla magen? Det är inte klokt ju! Du är så liten!". Vad förväntas man svara på det liksom? Magen växer iallafall och Liten lever rövare där inne dagarna i ända. Det är det enda jag bryr mig om. Fast det är inte utan att jag ändå blir lite nojjig. Häromdagen exempelvis, efter att ha hört samma kommentar säkert 10 gånger på en dag, så var jag tvungen att kolla almanackan och se om jag verkligen räknat och säger rätt när jag berättar jag är i vecka 31 nu. Men det stämde och det är alltså nu bara nio veckor kvar tills det beräknade födelsedatumet. Helt tokigt faktiskt! Vad hände med tiden? På onsdag är det redan 1 december och jag tycker att det känns som att det var igår som jag och min kollega Annika satt och brainstorma kring vad vi kunde hitta på med barnen i november för att få denna trista månad att gå snabbare. Då var det oktober. Imorgon är det första advent. Galet!

En annan grej som går för snabbt, det är helgerna! Det börjar bli tungt på jobbet nu. Magen är inte lika samarbetsvillig nu för tiden. Jag har snarare märkt en tendens till ovilja från "tunnan" och hon uppskattar exempelvis absolut inte att behöva böja sig så mycket längre. Så det är skönt med helg. Då känner jag oftast mer ork och jag kan göra saker i mitt tempo. Men som sagt, helgerna går för fort och *poff* så är det måndag igen. Fast nu har jag bara 10 dagar kvar att jobba innan jag har valt att gå hem. Den 10 december gör jag min sista dag på jobbet. Skönt värre faktiskt!

Som jag berättat innan så fick jag inte beviljat min ansökan om havandeskapspenning. Jag mådde tydligen för bra enligt försäkringskassan. Några av er tyckte att jag skulle överklaga beslutet, men själv kände jag att jag inte orkade det. Vem vet hur lång tid det skulle ta för dem att behandla det ärendet och vem säger att en överklagan leder till att de ändrar sitt beslut. Nej, ett krav för att jag ska palla att jobba det är att veta under hur lång tid till som jag behöver göra det och därför beslutade jag tillsammans med David att vi på egen hand löser det så att jag kan vara ledig. Så med lite semester, en tömning av kompbanken och tjänstledighet i en månad så har vi iallafall ordnat det så att jag kan gå hem den 10 december och gött ska det bli!

Nu ska jag slänga av mig mina mammajeans och släppa ut tunnan i det fria lite. Därefter ska jag socialisera mig med soffan resten av kvällen. David, han får hänga med fåtöljen han. Han är nämligen inte hemma ännu, så om jag skyndar mig och slänger mig i soffan nu så förlorar han sin möjlighet till att kunna välja... Hihi...

//Emma

"Tooovääääär, do haaaar slaaagiiit feeeel noommmeeer"!

Back on track efter några jobbiga dagar. Mycket tankar och mycket jobb!

Handbollen har tagit tid som jag inte har. Inte den underbara vardagliga handbollen utan Svenska Handbollsförbundet har stulit min privata tid. Kommer faktureras till dem. Först skulle vi ha varit i Västerås, men sen blev vi flyttade till Skövde. Det i sig är ju inget dumt byte, men när man fixat allt runt omkring så blir det lite bökigt. För att sen börja om man aktivitet, boende och så vidare i Skövde. Blir tältning på Billingen. Skövdelägret all over again! Det är bra grejer det!

Hade grupphandledning/miniventilering idag på Högskolan. Gick nästan oroväckande bra. Hela arbetet har gått oroväckande bra. När kommer smällen?

Den där förbannande cykelmätaren stör mig bara med och mer! Det står ett budskap på den: Använd cykelhjälm. Hur klipskt är det att skriva det på en cykelmätare som står låååångt ifrån närmaste bostad!? Den som märker det har så långt hem eller till jobbet, så när personen i fråga kommit dit så har denne glömt det.

Visste ni förresten att det var 36 personer som cyklat förbi där vid kl. 12.30? And do you give a fiddler`s fart??

Där ligger ett annat problem.

För ett bra tag sen så hängdes det upp julbelysning i stan. För ett mindre bra tag sen kom jag hem och snubblade på en kartong så fort jag kommit in i lägenheten. Vad fanns däri? Precis! Jag var tvungen att fråga varför!? Svar: ”Hade du gått upp och hämtat dem senare?”

1-0  till Emma. Det hade jag inte.

Förra fredagen (säger man i fredags?) så var Elin här, Emmas syster. Hon berättade en störtskön sak. Hon hade varit lite halvseg, åkt buss och tyckt att hon kände igen tjejen som gick på bussen. Efter ett tag gick det upp för henne, ”Faan, det är ju Emma”!

Hennes syster, som tidigare skrivet.

På tal om roliga saker, idag i skolan satt vi och prata och Malin berättade att det i morse ”luktade som skidsemester”!? Den är skön!

Riktigt skön.

Rooney tillbaka på allvar, sänkte Rangers på straff efter att själv blivit sänkt med en karatespark som får Cantona att se ut som en Rookie!

Fast funderade lite kring Rooneys alla historier när han möttes av en del burop på läktaren. Sen blev det ganska enkelt. Sår läker, men ärren består.

Faan vad pengar förstör idrotten! Lite mer hjärta sökes! NHL har satt upp budgetar för vad truppen totalt får tjäna. Ett bra initiativ. Men det handlar ju fortfarande om miljardbelopp. Stackars spelare, får nu bara 151 miljoner om året, hade ju varit 163 utan den (inte så) nya regeln.

Att Emma är dyr i drift är ingen hemlighet. Verkligen inte! Fast nu börjar det droppa in dubbla räkningar från Lärarförbundet. Precis som vi inte får tillräckligt många ändå! Jag tog tag i saken. Lyfte luren och slog numret.

Det skulle jag aldrig ha gjort.

Jag satt i kö, och satt i kö…. Och satt i kö. Efter dryga kvarten så kom jag fram! Yes! Tänkte jag. Icke.

En person med finsk brytning lyssnar på vad jag har att säga, innan hon svarar: ”Tooovääääär, do haaaar slaaagiiit feeeel noommmeeer. Naaar dooo trooookte eeeeettan so skooollllee do troookt tvooooaaan istääällllet. Rinnnng eejen. Taaaack ååk heeej.”

En kvart i kö, sen så har jag, för mitt ärende, tryckt en etta istället för en tvåa. Hon kan absolut inte hjälpa mig och ber mig ringa igen och slå rätt nummer. En jävla tvåa. 

Gör om – gör rätt! Eller vad säger männen i grönt?

Ringer igen. Slår noggrant en tvåa istället. Väntar i kö i fem minuter. Kommer fram och får svaret att jag inte ska ringa dit alls utan blir hänvisad till ett annat nummer.

Skjut mig. Tack. Till slut löste det sig.

Hade gått smidigare att betala de där 230 kr extra. Tagit smällen. Gråtit en skvätt och trösthandlat en lasagne eller nåt.

På tal om att shoppa. Stränga order från chefen att köpa The Unit-boxen. Sagt och gjort. 1000 spänn investerat i vad som kommer att leda till egentid. Jäkla modeord. Hur som, jag sa inte emot chefen. Serien är grym!

Satt tidigare idag och kollade på SVT Play – Ung och bortskämd. Jag är inte ett geni vid spisen, men jag är vassare än vad en av killarna där är i alla fall. ”Det är så komplicerat att laga mat, först måste man koka vatten och sen måste man tillsätta rätt mått! Nej, då är det bättre att äta ärtsoppa på burk” Och i burk också. Det var ju inte så att det värmdes på och späddes ut i vatten som till och med jag fattar. Nej. ”Mat ska ta två minuter att laga, inte tjugo. Det är bortkastad tid” …säger han och sätter sig framför datorn.

Det gör ju i och för sig jag med. Men jag har ätit lasagne idag. Mmmm! Familjen Dafgård vet hur de ska mätta en halviranier!

Kom precis hem från min frisör. Min underbara frisör. Min underbara gamla frisör. Kom dit 16.30 och halvstressad. Men fick vänta till tio i fem innan det var min tur. Varför? En klapp på axeln till alla som lyckas gissa rätt utan att tjuvläsa två rader ner…

Svar: Jo det var så här att hon var i tvättstugan och hängde tvätt! Ha ha ha! Helt suveränt, sånt händer bara hos min frisör. Fast det är väl sånt man får ta när det bara kostar 190kr? Är nog förresten hennes enda manliga kund. Vet inte varför.

Kan bero på att det är en damfrisering?

Jag och tanterna i papiljotter. Vi har det mysigt vi. Klippningen blir ofta vind, sned och ojämn.

Fast det är ok. Det är ju jag och min gamla finska. Varit väldigt mycket finskt i livet idag. Får väl finn(a) mig i det. Ho ho ho. Davidhumor. Röten? Jepp. Hon presenterar sig alltid vid namn, men hennes finska brytning gör att jag inte hör vad hon säger. No Iranie-Soumi connection där inte.

Börjar ”Lemon Tree” bli populär igen? Slog väl igenom någon gång i mitten av 90-talet och jag tycker mig höra den allt oftare. Ungdomar idag tycker väl att den är ”värsta bra” eller ”fett nice”.

Jag tyckte den var bra. 1995.

Nu måste jag in på toa och fixa i ordning de vanliga skönhetsmissarna i håret. De finns. Alltid. Men det hade de gjort oavsett vilken 65-67(?) åring som helst hade klippt mig. Man får räkna med lite skönhetsmissar, men hela jag är ju en skönhetsmiss så vad faan spelar lite hår för roll?

Sa jag att det bara är mindre än tio veckor kvar tills jag ska bli farsa? Oh faan. Och var tog hösten vägen?

En kväll i Götet...

"Vill du inte ha mina kyssar?"

Hela Scandinavium sjunger. Björn Skifs står på scen och vi undrar hur vi egentligen hamnade här. Vi tittar åt höger om oss. Ser Davids mamma och moster med varsitt brett leende och minns. Vi är ju här för Monicas skull. Davids moster har fyllt 50 år och denna kvällen är för henne. Så här sitter vi. Och tydligen blir vi kvar här ett bra tag till. Björn-gubben kör en all-nighter! Två och en halv timma håller showen på.

Ja, vad säger man? Inte den lördagsunderhållning vi är vana vid direkt. Men roligt och efterlängtat att ändå träffa släkten. Recensioner följer senare.

Over and out.

Baka, baka liten kaka...

På mitt jobb finns det en liten kille som verkligen inte gillar att sova på en madrass under vilan. Så oftast har  vi fått lägga honom i hans vagn efter maten om han nu inte varit så trött att han somnat på förmiddagen när vi varit ute. I onsdags var en sådan dag då vi lyckats hålla honom vaken hela förmiddagen och när det väl var dags för vilan efter maten så frågade vikarien som jobbade hos oss den dagen om han skulle sova på sin madrass, varpå jag skrattade till lite och sa: "Ja, du får göra som du vill. Vi lyckas sällan med det, men grejjar du det så ska jag bjuda dig på en kaka."

Sagt och gjort, hon tog med lillkillen och vi hörde länge genom väggarna hur han skrek högt.  Men rätt som det var så kom vikarien ut genom dörren igen. Ensam. "Lyckades du?" frågade jag. "Ja, han skrek ett tag men han var nog så trött så det gick bra" svarade hon. All heder till henne.

Ja, som ni kanske ser så blev den ena kladdkakan inte fullt lika bra som
den andra. Den liksom svällde och gick sönder och sen började det lukta
bränt i hela köket av biten som trillat av.

Min kollega Annika var givetvis inte sen på att upplysa mig om att jag nu var tvungen att baka en kaka till fredag, då vikarien jobbar hos oss igen. Och sagt är sagt, så är det ju. Så ikväll har jag haft kökstjänst här hemma och försökt grejja ihop två kladdkakor. Ja, för när David hörde om min kaklöfte så var inte han sen på att lägga in en beställning på en kladdkaka. De står fortfarande under varsin bakduk och svalnar, så jag vet ännu inte hur de smakar eller om konsistensen blev rätt. We'll see!

David önskade sig som sagt en kladdkaka. Han har pratat om det länge och jag har la inte direkt orkat lyssna på det örat om man säger så. Men denna gången tänkte jag att det kanske är dags att göra en för hans skull.

RESULTAT:
En runtstrosande David i köket som dessutom tycks ha förvandlats till en av mina kids på jobbet. Den barnsliga förväntansfulla blicken var ett tydligt tecken på det. Jag vet inte hur många gånger han stoppade in huvudet i köket för att se om jag hunnit lägga i smeten i formarna ännu. Till slut frågade jag honom om han väntade på att få äta smetresterna i skålen och gissa vad jag fick för svar? Så jag gav han en av skålarna (ja, jag gjorde smeten i två för att det var lättare att beräkna det då) och mitt i hans nöjda smaskande frågar han:

David: Vill du smaka lite älskling?
Emma: Jo, tack. Jag har en egen skål här.

Sen ser jag hans snopna min....

Emma: Eller hade du tänkt äta upp den med??
David: Ja!

Och sedan påbörjade han någon jäkla utläggning om att jag skulle "tänka holistiskt", "se det som en snäll gest" och så vidare. En massa, massa bullshit med andra ord...

What the *biiiip*!!! Egoismen himself ringde plötsligt på dörren. Tack för den liksom. Här har JAG stått och bakat till honom och sen tror han att han ska få götta i sig smeten helt själv. Oh no! BIG NO! Där gick gränsen mina vänner. Jag skulle inte ens behövt yppa något om att jag faktiskt är gravid, jag hade haft rätt till min del av smeten ändå. Men bara för att förtydliga och göra ett statement så drog ner dragkedjan på min tröja (och nu kan ni sänka ögonbrynen igen för jag hade faktiskt linne på mig under...detta är en barntillåten blogg...typ...) och visade demonstrativt magen och sa något i stil med att "du tycker inte jag är värd hälften eller?". Yes! Det kändes helt enkelt på sin plats att dra fram det tunga artelleriet och spela lite på samvetet. Men vet ni, det var knappt att det berörde idag. Jag fick i och för sig min andel, men han hade utan tvekan kunnat sluka den utan att bry sig. Vilken karl jag skaffat mig!

ANALYS:
Vi har gjort över åtta år tillsammans nu. Jag borde inte förvånas längre. Jag vet vem jag har att göra med och jag älskar honom djupt. Alla sidor! Även de som ibland retar gallfeber på mig. Fast det smyger jag lite med...

By the way! I eftermiddags var jag ensam kvar med en femårig kille på jobbet. Vi satt och pratade och han frågade en del frågor om David bland annat. Rätt som det var kläckte han ur sig en fråga som gjorde att jag fick bita mig i lappen för att inte börja garva.

"Fröken, hur såg du David? Köpte du honom eller?"

Med "såg" menar han såklart egentligen "träffade", men det är ju den efterföljande frågan som är helt ljuvlig ju. "Köpte du honom eller?" Heeelt klockrent! =)

Nu vankas det kvällsmat här hemma, därefter en provsmakning av kladdkakan. Måtte den vara god...
Ha en underbar kväll gott folk!

//Emma

Changes...

Igår hade jag en sån där dag som man helst bara vill lägga på hyllan och glömma. Livet förändras helt klart på en massa olika sätt i och med en graviditet. Förändringar som både är roliga, svåra och ibland tunga att anpassa sig till. Att inte kunna spela handboll, det var den första vardagsförändringen som jag ställdes inför och jag längtar massvis efter att få gå på plan och lira igen. Några andra exempel på förändringar är:

• Att jag inte längre känner mig som "herre" över min egen kropp. Det är inte längre jag som bestämmer över min kropp utan snarare kroppen som bestämmer över mig. Min trötthet och mitt dumma illamående sätter helt klart gränser för vad jag orkar/klarar av att göra. Jag är van vid att pressa mig och alltid "köra på", men nu har jag tvingats till att ändra den inställningen och istället lyssna på kroppens signaler och anpassa aktiviteter därefter.

• Att jag inte längre har samma "roller" som jag är van vid. Just nu känner jag mig mest som den blivande mamman Emma, Davids sambo Emma och förskolläraren Emma. Innan så var jag även handbollsmålvakten och lagkamraten Emma, konfirmationsledaren Emma och Emma som alltid var tillgänglig för kompisar, älskade att träna, som sällan bangade något och så vidare. Alla de sidorna finns ju givetvis kvar därinne någonstans, men får liksom ingen stimulans längre vilket gör att det ibland känns som att jag tappat en bit av mig själv på vägen.

Alla dessa förändringar känns såklart som småpotatis i relation till att jag och David står inför det fantastiska att få bli föräldrar i januari. Fast vissa dagar, när tankarna och känslorna har legat och grott för länge och när jag känner mig trött och sliten, så blir dessa förändringar svårare att hantera och förlika sig med. Igår var en sådan dag. Det blev bara för mycket. Jag orkade inte se konstruktivt på något och kände mig därför oerhört tacksam till David som skippade sin träning för att vara hemma med mig. Hans närvaro och ord värmde på djupet.

Idag känns det iallafall bättre. Jag behövde nog bara få pysa ut lite. Lätta trycket på ventilen så att säga. Ja, jag fungerar så. Jag är och har alltid varit en riktig grubblare som känner in väldigt mycket från min omgivning. Utan att jag alltid är så medveten om det så går alltid tankarna på högvarv och jag märker ofta av det först när det tar bom stopp en dag. Då brukar allt komma ikapp mig och då är det alltid David som får ta smällen. Tack och lov att han har det tålamod han har, för i ett "utifrån-perspektiv" så inser jag ju hur fullständigt ologisk och osammanhängande jag är när jag pratar då. Ja, för det är så det går till. Jag bara pratar och pratar och pratar och ser till att få ur mig allt. Sen argumenterar jag för och emot mina egna argument/tankar/känslor och inser efter en stund att jag egentligen har mina egna svar när jag tänker efter. Davids roll brukar ofta bara vara att lyssna och låta mig hållas (och givetvis smita emellan med ett litet "mmm" då och då, för annars så går jag igång på att han inte bekräftar det jag sagt typ...)  All heder till er män som står ut med oss kvinnor alltså! =)

Nu är mannen i huset (eller rättare sagt lägenheten) iväg på träning iallafall och tidigare idag hade jag en ambition om att faktiskt påbörja matchen mot vårt vindsförråd ikväll. Som ni ser på bilden så har vi i fyra års tid bara ställt in sak på sak och resultatet är förödande. Det är liksom ingen dålig kamp vi har framför oss och i ett svagt ögonblick har vi sagt att detta måste bli gjort innan vår Liten anläder, för sen kommer det ju varken finnas tid eller lust nog att ta sig an det. Vi har ju dessutom hittat ett hus som vi förälskat oss i och om allt känns och går bra med det så kanske vi kommer att stå som husägare i början av nästa år och då är inte rensningen av vårt vindsförråd någon "borde-grej" längre, utan förvandlas genast till en "måste-grej" och måste-grejjer är aldrig roliga eller bra att ha hängandes över sig. Därför har vi bestämt oss för att försöka börja ta tag i detta nu. För ni kan ju glömma att jag ställer mig höggravid och börjar sortera och slänga grejjer däruppe. Oh no! Inte en chans! Icke sa Nicke!

OCH det blir nog inte så att jag kommer att ställa mig däruppe idag heller. Jag hör nämligen någon ropa inifrån vardagsrummet. Han har svart skinn, är lagom lång och är helt ljuvlig att ligga på! Our beloved couch want my company. Who am I to deny him? Jag måste ju backa upp min vän när han behöver mig. Vinden kan vänta en dag till (eller kanske två...)

//Emma

Använder eskimåer kylskåp för att maten inte ska frysa?

Jaha. Reality check. Helgen känns som att det var evigheter sen. Men oj så trevligt det var! Även om Emma i sitt inlägg har missförstått några bitar. Trots att vi varit tillsammans i över åtta år. Mer om det sen!

En första reflektion inför helgen som var, varför tar det sådan förbenat lång tid för kvinnor att packa en väska? Jag slängde ihop min väska på fem minuter. Glömde inget. Emma däremot. Hade hon kunnat så hade hon fortfarande stått och packat sin väska! Är det en kvinnlig gen, tror inte jag är den enda pöjken som upplever det så.

Frågan kvarstår dock – varför?

Eller vad kanske, vad är det som verkligen inte får glömmas? Tandborste, kläder och VISA-kortet. Sen är saken biff. Kan jag tycka.

Kvinnor behöver ju inte ens tänka på VISA-kortet. =)

Såg sista avsnittet av The Unit, säsong 1. Trodde att det endast fanns en säsong till. Sicken glädje det blev när det visade sig finnas en box innehållandes 4 säsonger! Tjing-tjing! Tusen spänn fattigare.

Inte på hotellet dock, för inte ens en super-mega-duper-iPhone klarade av att beställa den från cdon, eller vart det nu var.

Min skrutt-i-bang-bang – iPhone 0-0.

Vad hände här? Hur många
gånger tappades min bror?
For real. =)

Ett plus till farsan, har sagt till att han inte ska köpa massa Arsenalprylar till Liten, för de lär aldrig användas ändå. Han lyssnade och köpte Ferrarikläder istället. Helt okej! Några dagar därefter dimper det ner ett brev från brorsan.

En Aston Villa dräkt!? Hur förväntas jag reagera på det?

Får väl förnedra Liten en gång. Inte för att vara snäll mot Tomas, utan för att han ska fixa boende till OS 2012 i London. Packat och klart!

I lördags morgon vaknade jag upp (som tur var), och det första jag såg var… Christer Sjögrens tryne sjungandes julsånger i nyhetsmorgon på tv4. I mitten av november. Nog för att hans tryne alltid är otrevligt men toppat med julsång så blev det en chock. Kikade ut och det grådassiga vädret bekräftade mina känslor.

Tack moder natur.

Emma satt dock och mös. Alltid något positivt!

Emma nämnde TV:n i rummet… Kablam!! Vilket as! Hur stor som helst! Hur grym som helst… Hade jag (eller emma) inte packat såååå mycket så hade den kanske åkt med hem. Om den nu fått plats i hissen vill säga. De måste ha vinschat upp dem på rummen.

Att kolla på text-tv på en hel fondvägg var lyx.

 Med ”White Christmas” i huvudet så var det sedan frulle. Hotellfrulle är riktigt vasst! Synd att jag inte är en frukostmänniska bara. Hade ju varit en bra kombination.

Var på stan och provade jeans, stod i hytten och väntade på emma, men varför fick jag inte hennes hjälp? Naturligtvis hade Emma blivit charmad av en liten unge med ballong. Tack för den, fick vara min egna bedömare. Kanske lika bra det? Kvinnor och kläder är som kvinnor och packa. Det tar en överjävligt massa tid! Passar? Ok, då tar jag dem. Klart. Gick ur provhytten och där satt Emma med en unge som pratade om sin ballong och bredvid stod en måttligt nöjd pappa. Först trodde jag att han var måttligt nöjd på Emma, sen hörde jag hans kvinna hojta från sin hytt. Då kände jag med honom och förstod varför Emma avlastat honom.

Poor bastard!

Följande text måste läsas snabbt!

Passar tröjan? Rätt färg? Ser jag tjock ut? Hur fungerar den till uppsatt hår? Utsläppt? Till mina svarta byxor? De blåa? Har jag något passande linne? Har jag några smycken som passar? Men vad tror du om en storlek mindre? Större?? *Smack* Jaja, men har jag några skor som passar? Kan jag ha den här tröjan? Vilken färg sa du? Kan man ha den till blåa byxor och min nya jacka? Säkert att den gör det? Är det rätt storlek? Fast om jag har sandaler, fungerar den ändå? Jag begär inte att du ska veta, men svara på min fråga! Okej, men är det en snyggtröja? Tror du jag kommer se ut som en Lindex-reklampelare? Sitter den bra i bak? Vilken färg trodde du? Är du säker?

Jag vill inte ha den.

Men den här! Passar tröjan? Rätt färg? Ser jag tjock ut? Hur fungerar den till…

*Pust* Nu behöver ni inte läsa snabbt längre.

Det är sällan det är EN tröja som ska provas. Är det alla de tankar som surrar i en kvinnas skalle vid packning så förstår jag nog varför det tar sju år att packa en väska som rymmer två tröjor och ett par byxor! Hur som…

Så mycket bättre att handla med en kille:

- Vad tror du?

- Funkar.

- Tar den.

(Texten ovan är nödvändigtvis inte förknippat med Emma, hrm… utan med kvinnor i allmänhet. Tills motsatsen är bevisad!)

Lunchen var som Emma skrev en hit! Pepparsåsen... Åh… Åhå… Så smarrigt! Tror jag skönjde en tår i ögat på Emma! Kan det varit så? Det var löjligt gött hur som, så jag har förståelse. Älskar kommentaren hon fällde: ”Hade vi varit hemma så hade jag nog fasen slickat upp resten!” Det är min kvinna det!

Mat, det leder mig osökt till den senare måltiden när vi lassade jättelass. Emma skrev att vi skämdes. Förtydligande: Jag skämdes inte. Jag var hungrig. Jag åt upp. Rullade till hotellet.

Bästa med hotellfrukost förresten, jag tror det är melonen. Mmmm… Melon.

På kvällen så skulle vi se en film… som… hette… Pelham… Peckham city… 1 2 3? Något åt det hållet. Den var rätt bra! Men skit i det nu. Det bästa av allt. Jag är helröten på skådespelare, filmtitlar och allt som har med sånt att göra, men Emma slog mig den här lördagen då hon blandade ihop John Travolta med Samuel L Jackson. Det är faan inte många likheter där! Finns någon mer än att de båda hjular till banken??

Hon är skön hon, min Emma. =)

Söndag morgon. Trötters pöjk. Ingen Christer Sjögren. Dock skidor. ÄR det vinter nu? Så slött att ligga där och uggla hur som. Slalomåkning. Kommentatorn var rätt vass:

- Han står halvstilla!

Snälla förklara för mig hur man gör då!?

Sen kom den naiva tron på svenskar som tävlar:

- Han gör ett fantastiskt bra lopp!

Körde in som 12:a. Inte ens nära pallplats. Varken platsmässigt eller tidsmässigt. Det hör även till saken att det hade åkt kanske 20 st och var väl kanske 215 åkare kvar. Slutade kanske på 30-40:onde plats, men…

- Han gör ett fantastiskt bra lopp!

Nog om det.

På hemvägen lyssnade jag på radio. Emma sov. Då hörde jag en helt kanongrym fråga:

- Använder eskimåer kylskåp för att maten inte ska frysa?

Det förgyllde resten av resan. Fick sitta där och småflina för mig själv.

Idag skola igen. Gick rätt bra! Skönt! På hemvägen slås jag dock av tanken, hur fasen tänkte Borås Kommun när de åsnebakdelarna satte upp cyklistmätare över hela stan. Ärligt talat, vem bryr sig? Har nog inte riktigt reflekterat över att den suttit där alla hundra gånger tidigare jag gått förbi. Fast idag störde den mig. Vi lägger pengar på våra barn, sjuka, äldre och… Nej.

Vi lägger dem på cyklistmätare.

Borås investerar klokt!

"Jag tror att jag har allt, allt som jag behöver..."

Vårt hotellrum på Hotell Riverton

Det blev aldrig något besök på Jul på Liseberg, men vem bryr sig egentligen om det när helgen i övrigt blev precis så fantastiskt underbar som vi båda önskade oss? Nu i efterhand, väl hemkomna, förstår både jag och David att det var just en sån här helg vi behövde. Bara vi två och vår Liten i magen. Och för en gångs skull. helgen till ära, så lyckades vi dessutom nästan undvika alla tankar på skola, jobb och handboll. Otroligt skönt!

Fredagkvällen spenderades i raklångt läge i sängen. Jag var otroligt trött och försökte sova medan David låg vaken och kikade på en film. Han hade ju fått sova på eftermiddagen och var väl helt enkelt inte trött, så jag lät han hållas. Eller ja, ett tag iallafall. Efter att ha försökt somna i närmre en timma så var jag helt enkelt tvungen att säga till honom att stänga av TV:n som var så stor dess ljus lyste upp hela rummet som om vi hade taklampan tänd. Inte alls irriterande. Nejdå. Men han är bra min sambo. Han förstod att det bara var att ge med sig utan diskussion och säga godnatt. Jag gillart.



Min och älsklingens tomma
såsskålar. Mums, I say!

 Och när vi då ändå är inne på saker som jag gillar så kan jag med stor glädje berätta att jag igår åt en utav de godaste pepparsåserna jag någonsin smakat på. Efter att ha provat en massa kläder hela förmiddagen nådde blodsockret till slut den farliga bottengränsen och jag och David gav oss ut på jakt efter något ställe att äta på. David fick syn på en restaurang som erbjöd shoppinglunch för 98 kronor och saken var klar. Femton minuter efter vi gjort vår beställning fick vi in vår mat. Fläskkarre, råstekt potatis och pepparsås. Och som dotter till Tommy Olsson så är pepparsås (...och ja, peppar överhuvudtaget) något jag tidigt har lärt mig att uppskatta. Som expert på området kan jag därför säga att såsen igår definitivt befann sig i en klass för sig själv. Oj oj, såå otroligt god den var. Dess smak fick mig att tappa all besinning, för helt plötsligt fann jag mig själv sitta där och äta upp de sista dropparna med gaffeln. David visste nog inte om han skulle förundras eller bli orolig över detta beteende, men efter en stund yttrande han sig och sa det som fick mina smaklökar att jubla: "Du kan få min sås med Emma..." Som sagt. Det är en bra man jag har.

Ja, efter en god hotellfrukost spenderades alltså lördagen som ni förstått ute på stan. Det var fint att bara strosa runt med David bredvid mig och göra det som föll oss in. Det händer inte så ofta, så jag njöt av varje minut. Och nu i efterhand kan jag säga att helgen var stärkande. Den hjälpte mig att hitta rätt fokus igen. Så länge jag har David vid min sida så vet jag att allt kommer bli väl. Genom att fokusera på oss och Liten så vet jag att jag kommer hitta den ork jag behöver för att ta mig över mållinjen. Tillsammans är ledordet.


Andra highlights från vår hotellweekend är...

...när jag fick David att ringa ner till receptionen och fråga hur man sätter på duschen. Efter att ha njutit av ett bad ville jag skölja av mig men hittade inte "knappen" som får vattnet att ledas till duschmunstycket. Han var inte allt för glad över den uppgiften, men snäll (läs styrd) som han är så gjorde han det såklart för sin älskling.

...när vi åt Mongolisk Barbeque på lördagkvällen och mötte en helt sinnesjukt lång kö till buffen och stekbordet. Väl ståendes i den så drog vi båda slutsatsen att denna kan vi definitivt inte ställa oss i två gånger så det är bäst att vi verkligen laddar tallrikarna med mat till bredden. Sagt och gjort, så blev det och det var inte utan att vi skämdes lite smått över vår girighet när vi gick tillbaks med våra överfulla tallrikar till vårt bord för att äta. Efter bara några minuter gjorde vi två konstateranden. 1) Vi kommer aldrig att orka äta upp det vi tagit åt oss. 2) Kön var plötsligt helt borta. Det vill säga att vi utan problem faktiskt hade kunnat gå två gånger istället för att roffa åt oss så mycket mat med en gång. Men men, gött var det!

...alla de stunder då vi bara låg sida vid sida på hotellrummet och kände och såg hur Liten bökade runt där inuti magen. Som vi längtar efter efter att få träffa vår älskade krabat nu.



Denna helt ljuvliga helg avslutades iallafall med att jag uppvaktade min David med lite pannkakor här hemma på Byttorp. Han tvingades nämligen att sätta sig och jobba med C-uppsatsen i några timmar när vi kom hem från Göteborg och jag tänkte att han därför behövde lite uppmuntran. Som sagt, tillsammans är ledordet!

Sofia Karlsson uttrycker det jag egentligen vill få sagt i hennes låt "Visa från Kåkbrinken".

Jag tror jag har allt
allt som jag behöver
för att älska dig så mycket
som jag bara någonsin kan.
Världen ligger framför mig
den är stor som din famn
Det sjunger i hjärtat
när jag ropar ditt namn
Det sjunger i hjärtat
när jag ropar ditt namn

(Lyssna på låten här!)

Ja, jag är verkligen lyckligt välsignad med ett underbart liv!

Tack Gud...

It's a fact!

Yes, it's a fact. We suck! Ja, helrötna är ordet eller helkassa om ni hellre föredrar det?! Nu är vi tillbaks på hotellrummet efter lite mat på kinahaket Kinesiska muren. Mat som inte smakade någonting, som i princip bara mättade. Vi skulle, om vi är givmilda, kunna kalla det för funktionell mat. Ingen gourmetupplevelse med andra ord. Men det var ju smidigt. Restaurangen låg så nära. Bekvämt.

Nu kommer vi till det som vi egentligen inte borde yppa till någon, men ålderstigna som vi börjar bli kan vi bjuda på detta fatala misstag. Efter middagen så gick vi en sväng i området och vad finner vi på gatan bakom hotellet om inte ett helt stråk med restauranger med medelhavsmat, italienskt, thai...ja, ni ser säkert bilden framför er! Snacka om att få bita i det sura! Tänk om vi vetat, eller åtminstone haft lite större tålamod och inte tagit första bästa alternativet. Då kanske maten varit en smakupplevelse och inte bara varit, ja funktionell som sagt.

Efter ytterligare fem minuters promenad var vi inte långt ifrån Nordstan. Vem hade kunnat gissa det. Dåligt lokalsinne? Oh yes!

Men vi blev ju mätta iallafall.
Det var ju bra...

Nu ska vi mysa vi vidare. Over and out!

En hälsning från sängen på Hotell Riverton...

Efter bara en felkörning i Göteborg kom vi så äntligen fram till hotellet där vi ska spendera helgen. Just nu ligger vi i sängen och chillar. Eller ja, jag chillar. David sover här bredvid. "Åh, så tråkig han är..." kanske några av er tycker? Men jag förstår honom. Den stackarn satt uppe och pluggade till fyratiden inatt. Då är det okej att vara trött och sova en stund.

Vår Liten chillar inte heller precis. Busungen har tumlat runt som bara den i magen från det att vi kom hit. Och det är väl också orsaken till varför jag fortfarande är vaken. Just nu, via välriktade sparkar mot mina revben, försöker Liten kommunicera till mig att det är dags att byta position. Igen. Tänk att vårt barn redan nu lyckas få sin vilja igenom! Hur bra kan det vara egentligen? Hmm...något säger mig att vi nog blir varse om svaret på den frågan framöver.

Tydligen så är det premiäröppning av Jul på Liseberg idag och med mina jul-cravings så måste jag nog erkänna att jag verkligen önskar att gå dit i år. Det var några år sen sist. Om jag inte minns fel så var jag och David där i samband med en annan hotellweekend för några år sedan och då var det så kallt att vi nästan frös händerna av oss. Jag är dock ännu inte säker på om denna helg känns som rätt tillfälle för ett besök där, men å andra sidan vet jag inte om tid finns senare. Vi får helt enkelt smaka på tanken under morgondagen.

Och vad gäller morgondagen så har vi bestämt oss för att verkligen ta den som den kommer. Vi har egentligen bara en enda sak inplanerad och det är att komma upp i god tid för att njuta av en lång hotellfrukost. I övrigt tänker vi möta dagen med inställningen att bara göra det vi känner för i stunden. Om det så innebär att vi blir kvar på hotellrummet och slöar hela dagen så får det bli så. Det här är vår helg. Min, Davids och Litens. Jag och Liten är som sagt vakna och nu tror jag minsann att det är dags att kärleken min vaknar också. Magen börjar kurra efter mat och efter en snabb rekognisering av området har vi identifierat en kinahak som går under namnet "Kinesiska muren" precis i närheten av hotellet och vi hoppas nu att vår asiatiska granne har några delikatesser att mätta oss med ikväll.

Nu kurrade magen igen. Bäst att väcka David omedelbums INNAN blodsockret når botten. Det brukar sällan bli så bra och denna helg är värd en bättre start än så.

Ha det mys! Det ska vi!

Min bättre hälft finns snart!

Det finns fördelar med att Emma växer. Faktiskt. En är att jag (om någon/ett par månader) äntligen kan säga att hon är min bättre hälft! Det har jag ju inte kunnat innan. Rent verbalt har jag kunnat säga det, men det stämmer ju inte. Hon har ju varit min bättre ¼-del. Låter väl så där! Så jag får servera en pizza-diet så det går snabbare och att jag med sanning kan säga det under en längre tid.

Strosade på stan igår. Döm av min förvåning när jag ser att de håller på att sätta upp julbelysningen på Allégatan. Vad fasen! Nu!? Det är ju två månader kvar! Fast det är ändå sent, de har ju sålt julgodis och knäck i affärerna i flera veckor nu!

På tal om julen och knäck, förra året bet jag av en tand. In till tandläkaren, limma-limma, iväg – fortfarande ont – tillbaka – bit ihop – fortfarande ont… Har inte förmått att lyfta luren och ta mig dit! Innebär alltså att jag förmodligen kommer få att suga på knäckkaramellerna i år, istället för mitt slafsande. Kanske omgivningen uppskattar?

Men inte jag.

Den 23 December smäller det! Nya FM ska testas, samt att jag och Peter kan leva ungkarlsliv för en dag. Behövligt, för i övrigt så är vi väldigt mogna och vuxna har jag hört… Sen ska det väl sedvanligt inhandlas panikjulklappar också.

Sen Emma blev gravid och jag skengravid så har jag börjat se barn överallt! Vart jag än tittar så ser jag barn eller något som går att förknippa ihop med det. Hur kommer det sig att det är så? Är det så för alla – första gången? Kanske är så att det motverkas när man levererat ett par ungar. Går av bara farten. Eller så.

Jag funderar mycket på hur vårt barn kommer se ut. Det är ju egentligen helt meningslöst, men samtidigt rätt så spännande! Rent krasst kan man väl ana att det kan bli en ganska lång/stor unge, förmodligen med en gudabenådad vänsterslägga… Sen tar det stopp. Kille eller tjej? För mitt och barnets bästa så hoppas jag att det blir en kille. Blir det en tjej så kommer jag curla alldeles för mycket! He he, nej det spelar givetvis ingen roll! Vi har diskuterat en del om fördelarna med att ta reda på innan vilket kön det blir. Fast vi har nog aldrig egentligen velat det, men lockats lite av tanken emellanåt. Det är ju som att tjuvkika på julklapparna. 

Jag blundar en stund. Tänker åter på hur barnet kommer att se ut. Har inte riktigt pappas gener men kan tänka mig att det blir nåt i stil med det här:

Den där förbannade uppsatsen ligger och pyr… Stressar mig en hel del, men det är tur att mina kollegor M&M känner sig lugna och plockar ner mig på jorden då och då! Det behövs!

Snart(?) helg… Ska bli riktigt härligt! Då väntar två nätter på hotell i Göteborg. Planerar att göra precis ingenting. Lite pilla navelludd, men i övrigt ingenting. Ska bli skönt att släppa allt som snurrar i skallen för ett par dagar. Det behövs nog. Sen är det ju inte dumt med lite ”egentid” med  min chef. Är en sällsynt vara.

Vi båda har förälskat oss, så innerligt… Vi får se om den första kärleken besannas om några veckor då vi ska på husvisningen. Känns som ett hus som passar oss som handen i handsken. Får jobba lite på prislappen bara.

Har mycket mer att ventilera men det får vänta. Jag börjar visst träna om 30 min. Dags att byta om och springa… till bilen. För att sen åka till hallen. Miljövän? Icke! Det finns det så många andra som är.

Glädjande nyheter!

Yeah! Idag har jag verkligen haft en toppendag! Jag mår bättre än på länge faktiskt. Tack kära försäkringskassan för det! Ni är för goa helt enkelt. Tydligen är det nämligen så att mitt illamående, mina sömnbesvär och min ryggvärk inte är så farligt ändå. Ja, faktum är att det inte ens sätter ned min förmåga att uföra mitt fysiskt påfrestande arbete med en fjärdedel. Hade det gjort det så hade jag kanske beviljats havandeskapspenning nämligen, men nu har jag ju det på papper att jag tydligen mår prima och kan jobba på tills beräknad förlossning om jag så önskar. Så jag får be alla mina vänner om ursäkt för att jag beklagat mig det senaste, tydligen så har jag inte varit befogad till det. My bad!

(Och för er som orkar läsa det finstilta kan jag säga att beskedet om nekad havandeskapspenning sänkte mig totalt idag. Jag blev inte direkt förvånad när David läste upp beskedet i telefonen medan jag var på jobbet. Det är ju vida känt att fler blir nekade än beviljade. Ändå måste jag erkänna att det känns tyngre än jag kunnat föreställa mig. Jag är bra på att pressa mig, har alltid varit det och har länge och ofta fått höra av mina närmsta att det är en egenskap jag måste arbeta aktivt med för att inte pressa mig själv för långt en dag. Det kan därför hända att det sett ut som att det rullar på bra för mig på jobbet, att jag mår bättre än vad jag visar och så vidare. Men det hör ihop med att jag är rätt bra på att bita ihop och "bara göra". Och det är väl just det jag lär få fortsätta med ett tag till. Bita ihop och bara göra. Det har ju gått förr och gör säkert det nu med. För jag mår ju som sagt inte så dåligt ändå. Det har ju försäkringskassan sagt...) 

Nu ska jag använda energin från denna toppendag med en man kort på jobbet, en timmas övertid och försäkringskassans glada besked till att fortsätta jobba ett tag till. Jag har i uppgift att fixa ett bildspel till fredag och dessutom måste jag förbereda mig för ett utvecklingssamtal med en förälder imorgon.

Vad var det jag skulle tänka på nu igen? Jo, just det. Bit ihop och bara gör...

"Som en chokladkaka..."

Söndag kväll och ännu en vecka är till ända. Det rasande tempot som de tidiga höstveckorna förflöt i tycks ha försvunnit i samma veva som oktober blev november. Denna vecka har gått otroligt segt. Timmarna har krupit fram på jobbet och kvällarna har känts evighetslånga trots att de har varit fyllda med aktiviteter. Jag vet inte, men min teori är att det beror på mörkret. Regn och rusk i november månad är inte direkt någon stämningshöjare. Allt blir verkligen så oerhört grått då. Att varken jag eller David fick någon direkt vila förra helgen tack vare vår storstädning här hemma har säkerligen påverkat oss också. I måndags och tisdags gick vi runt här hemma som två zombies. Båda med en längtan om att fly vardagen lite. Så nu är en hotellweekend i Göteborg inbokat nästa helg och som vi ska njuta. Vår tänkta resa till Rom i somras ställdes in på grund av mitt illamående och våra planer om att eventuellt dra till Manchester pausades också, men en helg i Göteborg kändes både lagom, rimligt och välförtjänt.

Apropå veckor. Imorgon går vi in i graviditetsvecka 29 (28+1). För icke gravida kan jag förstå att detta med veckor känns helluddigt, men som en längtande blivande förälder upplevs detta som mycket angeläget. Som nu när vi går in i vecka 29 till exempel, så är det inte utan att lite av den oron som vi stundtals har kunnat känna börjar att lägga sig. Vi har nått sjunde månaden och tre fjärdedelar av graviditeten är passerad. Vid denna tidpunkt bör vår Liten enligt böcker vara någonstans mellan 35-38 cm lång och väga ungefär 1.1 kg och skulle han/hon vilja komma ut nu så är chanserna goda att han/hon klarar sig bra. Att bocka av veckor ger alltså en lättnadskänsla. Varje passerad vecka för en ett steg närmre målet, att äntligen få träffa vårt barn!

Jag berättade nyss för David att jag läst att bebisen från och med nu förväntas öka cirka 200 gram i veckan. ”Som en chokladkaka” fick jag som svar, vilket omedelbart fick mig att dra slutsatsen att jag definitivt ska undvika att äta chokladkakor framöver. En viktökning på 200 gram hos bebisen plus förtäring av en chokladkaka i den storleken blir 400 gram. Det låter aldrig bra. Bäst att hålla igen. Med start imorgon. Idag har jag nämligen redan hunnit äta en riktig kaloribomb till chokladtårta som Antonio bjussade på efter A-lagsmatchen. Och oj oj oj…vilken delikatess det var! Sanna mina ord. Jag, Victor, Anton, Martin och Velin såg nog barnsligt nöjda ut där vi satt på träbänken och smaskade chokladtårta samtidigt som vi tittade på B-lagsmatchen. Mums, I say! Velin grät inte direkt några floder när han dessutom fick äta upp bottenskrapet i formen. Utan tvekan söndagsmys på hög nivå!

Ja, mys är verkligen ett bra ord för att beskriva denna helg i allmänhet. Som ni nog förstått så gav Liten oss en höjdarstart på vår dag igår. Lyckan var total resten av dagen och på kvällen träffade jag mina oldies but goldies, vilket alltid får mig att känna mig kär i livet! Ett fint samtal med David innan jag gick och la mig fick mig sedan att somna både gott och rofyllt. Idag har jag spenderat hela dagen i hallen. Först spelade A-laget mot Trollhättan HK (läs matchreferat här) och sedan B-laget mot HK Lidköping U. Att sitta där som åskådare på träbänken är aldrig en höjdare ur det avseendet att jag saknar att lira så fruktansvärt mycket. Fast idag, med så många underbara vänner bredvid mig, så tar lyckokänslorna ändå över. Jag hoppas att ni alla vet hur mycket ni betyder för mig!?

Nu börjar min kropp göra min uppmärksam på att det är dags att gå och lägga sig och det förnuftigaste är väl att lyssna på de signalerna. David sitter och arbetar med sina intervjuer till C-uppsatsen och det bär mig lite emot att lämna honom ensam uppe. Jag vet vad långa, ensamma pluggnätter kan göra med en och det är ingenting jag önskar David direkt. But a student’s gotta do, what a student’s gotta do I guess...

Tack och lov att det iallafall bara är fem arbetsdagar kvar tills vi kan sätta oss i bilen och åka till vår hotellweekend i Göteborg. Oh boy, som vi längtar! Ge oss fredag nu tack!

//Emma

Rikslarm! Rikslarm! Rikslarm!
David låter hälsa att kamelerna är på framfart i Sverige. Efter två dagar i Göteborg så lyckades de spela sig till en tredjeplacering i Broccoli Cup. Läs mer om vägen dit här!

Morgonträning

Idag vaknade jag tidigt eftersom det tydligen var morgonträning idag. Ja, tro nu inte att det är jag som orkat ge mig ut på något sådant utan jag syftar givetvis på Liten i magen som tydligen hade bestämt sig för att köra ett riktigt intensivt pass idag. Vi lyckades fånga en av repetitionerna på video och som ni ser så tränas det mycket sidleds- och djupledsförflyttningar för tillfället. Vi tror Liten är smart nog att ta tillfället i akt medan det fortfarande finns lite utrymme kvar därinne. Successivt kommer luckorna att täppas igen allt mer nu när Liten blir större varje vecka.

Att få en sådan här stund på morgonen är helt ljuvligt. Jag är så glad att David vaknade och kunde dela den med mig. Vi båda låg helt fascinerade och stirrade och kände på magen i över en halvtimma.Tänk att få starta dagen såhär. Vilket privilegium!!! Snacka om att man känner sig både rik och välsignad!

David var iallafall till slut tvungen att kliva upp. Broccoli Cup väntar honom och hans kameler i Göteborg idag. Jag klev upp strax därefter och ska härnäst promenera upp till Rammefors Konditori och köpa de obligatoriska frallorna till lördagsfrukosten som idag kommer att avnjutas framför Panker (vår bärbara dator som en gång fick det namnet för att han gjorde oss just panka när vi köpte honom) för att se filmen Sex and the city 2. Vi har nämligen slängt ut vårt surroundsystem som gått sönder och därmed försvann också vår chans att se DVD-filmer på TV:n. Så fram tills vi har köpt en ny DVD-spelare får Panker helt enkelt dra sitt strå till stacken och visa att han är värd de pengar han kostade.

Over and out!

//Emma

Lussekatter och förlossningsförberedande andning!

Solen går upp i horisonten, fåglarna kvittrar och det är några plusgrader… Där hade jag velat vara nu. För i Borås är det ingen sol, inga fåglar, grått och ja kanske någon plusgrad.

Det här inlägget har egentligen bara ett syfte. Att förhala transkiberingen. Fast det är nära nu! Inte mycket kvar, sen är det bara analysen kvar. På måndag ska jag hjula till skolan, med vetskapen att vi (förhoppningsvis) gjort vad som skulle göras!

Möjligt att det är lite blått på himlen, men det är nog bara en synvilla.

Vi har inte haft Eurosport 2 så länge, så igår tänkte jag och Emma ge det några minuter. Jag zappade på kanalen och där var det Speed Stacking! Oavsett om man är idrottsnörd eller inte, så är det inte helt säkert vad det innebär med Speed Stacking. Två lag á fyra personer körde någon form av stafett i att stapla platsmuggar! Fantastiskt! Jag satt helt fascinerad! Vad fasen är det här och vad gör det på en sportkanal? Det kan väl aldrig vara en sport det här? Måste vara en hobby…

Visste ni att man har sidbyte i Speed Stacking? Ha! Världsklass! Lagen står bredvid varandra och kollar ut mot publiken, efter rond 1 (i bäst av 3) så är det sidbyte. Underbart!

Publiken. Det kanske var att kräma på. De kollar ut mot närmast sörjande…

Jag har känt mig trött det senaste, trött och en inneboende stress och oro. Sitter och grubblar på vad det är jag egentligen behöver. Tror att jag kom på det igår, sent igår… Jag behöver en rejäl dos av Ingenting! Det hade varit riktigt skönt…

Innan man föds, jag tänker på Liten därinne, undra hur pass hjärnan är utvecklad egentligen? Är det så att man simmar runt och lever ett guldfisk-liv kanske? Borde ju vara så. Annars hade man väl tråkats ihjäl, händer väl inte så värst mycket direkt.

Jag funderar i övrigt på att göra en analys på huset inför ankomsten av Liten. Det vore ju rätt så bra om man har koll på vart i lägenheten det knarrar och sådär. Skulle ju kunna vara förödande annars! Tror det kan vara en välinvesterad fem minutare.

Något som är ganska lustigt, när Liten väl har ”kommit ut” så är han/hon ny i vår värld här ute, men trots det så är det ändå vi som är besökare i Litens liv. Vi har ju vetat om att barnet funnits men inte vice versa.

Så lustigt det kan bli om man börjar grubbla lite på livets gång…

Julfirandet är snart över. Alla faser är passerade. Igår började Emma dregla över lussekatter på TV. Jaha, snart kommer min första order. ”Daaaaaaviiiiid, kan du göra mig en tjänst?” På med skorna – till finbageriet – köp upp ett lager – ta hem – invänta morgondagens order. Så kommer det snart att se ut!

Elin, Emmas syster, är rätt vass på att baka lussekatter. Hon borde ju dra sitt strå kan man (jag) ju tycka. Eller?

Avslappning och förlossningsförberedande andning.

Igår bar det av. Upp till Emmas jobb – panikköra till föreläsningen. Jag skulle ljuga om jag sa att jag tog till mig mycket av den. Satt mest och störde mig på den barnmorskan som pratade. Stod där och snaskade på ett tuggummi och la allt fokus på de tre paren som redan hade barn.

Faan.

Borde hon inte fokuserat på oss tre par som gör oss redo för första gången?

Det som gav något var att sitta och diskutera. Inte hennes tjöt. Kan ha varit för att jag inte hörde vad hon sa eftersom jag störde mig på snaskandet.

”Nu ska ni slappna av – tugg tugg tugg – handflatorna uppåt – tugg tugg tugg – andas in genom näsan och ut genom munnen – tugg tugg tugg – känner ni er avslappnade? – tugg tugg tugg…”

NEJ! Inte det minsta. Hur skulle man kunna göra det när man mellan varje liten instruktion hörde hennes tuggande.

Min störningskontroll var inte på topp.

Men hon var fortfarande helröten.

Desto närmre vi ankomst vi kommer, desto mer känner jag någon form av lättnad över att vår avkomma kommer i singular och inte plural. Man lär ju ha häcken full. En helt ny värld som skapas oavsett antalet nedkomster.

Vid den här tidpunkten beräknas barnet vara ca 30cm långt. 30 cm!? Det är ju som ett A4 papper… Nu börjar det hända grejer!

För den okunnige: Ett A4 är 297 mm.

Den viktiga kunskapen är ett resultat av tre års studier på Medieprogrammet.

Jag behöver med Ingenting skrev jag tidigare. Hur får man det? Är det någon som någon gång gått utan mål, syfte eller ett ärende?

Det vore skönt att testa.

Att gå för att få tiden att gå.

Bara rensa skallen och tänka på Ingenting.

Såg på lite stå upp komik igår, en kraftig kille var det som körde någonting. Spelar det någon roll? Ja. Det gör det. Han kläckte en underbar kommentar:

-  Jag är tjock. Ni är helt dumma i huvudet.

- Jag kan banta – men vad faan ska ni göra?

I mitt fortsatta försök i att inte göra någonting så slängde jag på Roadwars. En engelsk variant av Cops fast med trafikpolisen. Road. Wars. Kanske någon klyftig listade ut? Hur som, jag imponerades. De stoppade en tjej som inte hade körkort, försäkring eller någonting. Hon haffades. Hennes straff?

Körförbud i ett år.

Vadå körförbud i ett år? Hon har ingen försäkring och än mindre ett körkort?!?! Får hon köra över huvudtaget?

Korkat.

I helgen stundar handbollscup. Ska bli gött att lira lite matcher, skönt även att det är i Göteborg! Så man får sova sin skönhetssömn i alla fall.

Om det nu hinns med.

Kanske ska börja med transkiberingen ändå?

Handboll, graviditet och en örfil (eller två)!

Stackars sambo. Trött, illamående och öppning imorgon. Tror Emma mått illa i sex månader nu. Sex månader! Fy f**n. En annan gnäller efter bara någon eller några dagar. Inte särskilt muntert direkt.

I början av graviditeten så berättade min tränarkollega om en bekant som hade mått illa från dag 1 till sista dagen. Vi skrattade gott och beklagade oss. Då. Utan vetskapen av att Emma verkar gå samma livsstil till mötes. Hon kommer att hjula ifrån BB. Hur ska man kunna motivera henne till att skaffa ett barn till? Den är knivig…

Vi kan börja med dagens Five-across-the-face. Jäklar det small idag!

Emma: Åh, jag mår så illa!

David: Klart att du gör det, gumman lilla…

Tvätten flög! Två boxershort, en t-shirt och några strumpor rätt i nyllet. TJOFF! SMACK! Dålig timing! Jag syftade (efter lite snabb eftertänksamhet) givetvis på att det är klart att hon mår illa. Det har hon ju gjort i sex månader – varför skulle hon inte göra det idag!? Det är inte fel om hon tolkade mitt svar som rätt sarkastiskt och nedlåtande, svårt att skriva vilket tonläge jag hade, men det var nog inte bra. Där och då.

Klart att du gör det, gumman lilla… Inte okej. Då. Säkert inte någon annan gång heller.

Jag har trampar anett i skärselden många gånger, läs mina inlägg så slipper ni göra om samma misstag. Jag kanske rent av räddar ditt/ert förhållande! J Utmana inte ödet – det slår tillbaka.

Sen var det bara att börja vika tvätt. Gött mos. Jag älskar att vika tvätt. Lika mycket som att det är roligt att världens största berg av strumptvätt närmar sig. Man kan vid vaksamhet skönja botten på lådan. Inget bra tecken. Men nu måste jag vara fokuserad, snart kommer Emmas ”Vill du vara så gullig och hänga tvätten, älskling?”

- Aldrig i livet. Är svaret jag vill ge men inte kan. Sen står jag där. 329 strumpor i 120 olika nyanser. Para ihop skiten. Grattis. Åh jisses vad trist. Livsångesten slog mig hänsynslöst just nu. Cornelis skrålandes i bakgrunden gör inte känslan bättre.

Han är/var ganska vass.

Cornelis alltså.

Den där åldersgränsen, 30, närmar sig ganska raskt! Funderar över om man säger att man är 30 år gammal eller 30 år ung?

”Det är upp till var och en – hur man känner sig – man är så gammal som man känner sig!”

Vilken bullshit. Det måste ju bara vara personer som är gamla men inte vill inse det som svarar så? Får nog bli 30 år gammal. Lastgammal. Men ett liv fyllt av både jobbiga och underbara upplevelser. Likt allas andra liv. Mitt är nog inte så speciellt. Eller så är det det. Unikt. Varje människa är ju unik. Så även jag då. I guess.

Jag har funnit kärleken. Det är bra. Riktigt bra.

Jag har funnit handbollen och allt det den ger. Det är också bra. Riktigt bra. Alla möten med människor som säger att dem vill satsa på handbollen. Hängiva sin fria tid till att utvecklas i ett socialt samspel, utveckla sin teknik/fysik. Jag gillar att träna de flesta åldrarna. Tjejerna jag tränar nu är 15-16 år. Vilken gyllene ålder. Man bjuds in i deras liv och delar både glädjestunder och djupa dalar.

Allt handlar, anser jag, om vilket förhållningssätt man väljer att ha gentemot ens adepter. Är man redo att offra tid och engagemang så kommer de att läsa av det och ge så otroligt mycket tillbaka.

Detsamma gäller även seniorlag. Ser man det inte som att man själv gör en uppoffring och beklagar sig över att andra borde vara tacksamma över att man är där. Ja, då kommer man att få mycket tillbaka. Vuxna människor i en stressig vardag som prioriterar handboll. Sköj!

Fast just nu i livet så är det ju rätt häftigt att möta ungdomar som älskar att spela handboll! Se deras vilja, glöd i ögonen, vinnarinstinkten som lockar fram en liten vinnarskalle i även den försyntaste av tjejer. Det är häftigt!

Kärleken är rätt häftig den med. Helt underbar. Både till sport och andras engagemang.

Men främst till Emma och liten.

Givetvis. Vad trodde ni?

Jag är snart 30 år. Det har jag lärt mig i livet. You give some – You get some. Oavsett så äger Du rätten att bestämma hur mycket. Går aldrig att lägga på någon annan!

En grupp människors beteende reflekterar alltid ledarskapet de mött. Så är det.

Undra varför mina kameler är så som de är?

Ett undantag. För inte är väl jag… Näää… Klart jag inte är.

Jag har hittat en nackdel med att bli pappa. Det är morgondagen. Inte då som någon metaforisk mening utan ordagrant imorgon. 2.5 timme Avslappning och förlossningsförberedande andning.

Förlossningsförberedande andning. Driver du med mig eller?

Que pasa? Bara att kravla sig dit. Vet inte vad jag ska förvänta mig… Andas in… Andas ut… I 2.5 timme? Jaja. Jag ska gå dit med en öppensinnad inställning. För det är ju inte så att jag har ett inledningsvis lite ifrågasättande förhållningssätt till det. Icke. Säkert skitviktigt.

Läste igenom den där pärmen. Inte någonting för skengravida.

Satt uppe sent igår, spenderade kvällen åt ganska IQ befriat tänkande. Fick på den IQ befriade sporten boxning då det ”slog” mig:

Varför säger man att boxare går upp i ringen när de går upp i en kvadrat?

IQ befriat.

Därför har ”liten” nu 35 bollar som väntar. Ska inte bli någon boxare direkt. Prio 1 är handboll. End of story. Väljs sedan fotbollen för att dra in lite stålar så får det väl vara så. 35 bollar, nej inte 35 olika bollar. Några är likadana. Fast ni förstår, man kan ju inte bara köpa dem i en färg. Finns det tre färger så ska det införskaffas tre. Barnet måste ju ha lite frihet att själv få välja färg! Så är det…

Vadå larvigt? Det är i utbildningssyfte.

Det med.

Läser en bok, bara det är värt att noteras! Händer inte ofta. Det var inte det jag skulle säga dock, blev lite bonusinfo! Hur som, författaren som skriver om omställningen att bli tre skrev det väldigt bra.

Många i hans, likt min och Emmas omgivning har redan barn. De har åkt livets karusell en gång eller tre. Med allt vad det innebär. Nu står man där själv och det är dags att kliva på berg-o-dalbanan. Snart i alla fall. Just nu känns det som man hänger upp och ned, men tydligen har man inte ens klivit på.

Fast jag längtar.

Operation bollkaos är redo att inledas. 17 kameler fixade som barnvakt. Löjligt bra. Får de betalt? Ja, i en snäll David på träningarna… Nåde den som hamnar i trivselgruppen. Det är snart utbildning i barnpassning.

Dagens andra Five-across-the-face inträffade nyss:

Emma: David, har du glömt bort mig?

Emmas kvidande röst hördes inifrån sovrummet. Skit också! För 20min bad hon mig att fixa två mackor. Ja, svarade jag av bara farten. Lyssnade nog bara på ett öra. Det jag hör dåligt på. Härlig avslutning på dagen.

Bloggens fel!?

Åter till berg-o-dalbanan. Det känns ganska rörigt i skallen. Känns som att det är tusentals saker jag borde ha koll på men inte har en aning om! Uppryckning krävs! Får läsa på lite imorgon om jag hinner transkibera klart. Måste läsa på mer.

Men snälla hjälp mig – Hur gör man det abstrakta mer konkret? Var börjar man?

Jag börjar imorgon.

Men vet inte vart…

Bu för det här!

Illamående. Det är inget kul det. Tro mig.
Jag försöker ofta vara tapper. Bita ihop. Inte låtsas om. Ignorera. Det brukar gå rätt bra. Men inte ikväll. Inte just precis nu. Nog är nog. Just nu känns det hela bara för jäkligt. Det känns så typiskt att en så fin dag ska behöva sluta såhär. I sex månader har jag mått illa. Inte helfestligt direkt.

Därför går jag och lägger mig nu.

/Emma