Hushållsnära tjänster?

Jag ska inte skryta med att jag på något sätt är särskilt insatt i det här med ROT-avdrag och hushållsnära tjänster. Fast jag tycker att det vore på sin plats att även låta äldre ungdomar, som mig själv, få nyttja detta, till skillnad från idag. Lägenheten håller på att förfalla, inte riktigt men nästan, så det vore på sin plats att tillåta detta. Min sambo jobbar, är gravid, kikar handboll, har konfa och andra saker medan jag pluggar, har handboll, United på tv, skengravid, sambo till gravid. Hur ska vi hinna med allt? De få timmarna som vi ses så prioriteras inte städning direkt. Myskväll brukar ursäkten heta. Eller fotboll på tv. Kanske inte är någon skillnad i och för sig?

Det är riktigt trist att städa. Än mer när orken inte finns, och inte heller tiden. Städningen är lågt prioriterad. En dag tror jag att allt är borta. Puts väck. Rent i hela lägenheten.

Nu slog det mig.

Bara 8 månader kvar till jag fyller 30. En städning och sanering av lägenheten beställd tack.

Finns det någon som har vägarna förbi här, som är en hantverkare? Snickare? Behöver hjälp med att sätta upp gipsskivor i taket i sovrummet. Säg så här. Det är inget jag ska ge mig på. Uttrycket att ha ”tummen mitt i handen”, är inte uttryck nog. Det är så mycket värre. Tyvärr. Sorligt men sant. I mina närmaste kretsar är det välkänt.

Stackars farsan och morsan.

När jag flyttade hemifrån första gången, så hade hemtelefonen lagt av. Skit också! Tänkte jag. Jaja, det fick vara så i 3-4 dagar innan jag skulle till Skövde över helgen. Med åkte givetvis telefonen. Väl framme så sträckte jag över den, han kollade på den: David för f**n, du har ju bara stängt av den!

Nu hade jag velat skriva att det var en mycket liten dold knapp som var lätt att komma åt. Det var det inte. Det gick fasen inte att missa. Man är helröten. Förlåt, ingen generalisering. Jag är helröten. I alla fall när det gäller tekniska prylar.

Det gick att missa. Felsökning är inte min grej.

När jag jobbat på fritidshemmet där jag var innan skolan så var jag enda mannen (pojken) där. Eftersom genuset talade, så blev jag utnämnd till dataansvarig på skolan. DATAansvarig på skolan. Vad kan jag om datorer? Inte ett skit. Spelade Gameboy som ung. Kul. Fast det hjälpte mig inte nu. Säg så här, tror inte att datorerna förbättrades något nämnvärt direkt. Då skulle jag ljuga om jag sa det.

Tur att jag började plugga.

Fast det är min bror och inte jag som av vår far kallas "Världens största virus". Alltid något.

Än mer tur att Emma är den tekniska i vårt förhållande.

Det var inte längesedan som TV:n, boxen, antennen, ja hela jäkla bokhyllan var nära att flyga ut från lägenheten. Så lätt var det att installera Viasat. Lurt som stryk. Ringde deras service. Sex gånger. Ingen fattade nog vad jag menade. Den sjunde gången svarade en ung tjej. Nääää inte igen, tänkte jag på förhand. Tio sekunder senare var problemet löst. Hade jag inte i min iver bara sagt tack och lagt på luren så hade jag bett om hennes adress och skickat en tårta. Felet? En inställning. En siffra. En ynka siffra. En sådant stort problem. Kris. Premier League stod ju på farstun och knackade på. Klart det var kris. Jag är henne evigt tacksam! Även till Emma. Hon hade (Absolut inte "har") en ängels tålamod. Det prövades. När tekniska saker inte ”bara fungerar av sig självt” så blir jag heligt förbannad. Finns inget, och då menar jag INGET, som kan reta gallfeber på mig som tekniska prylar!

Vad har gallfeber med det hela att göra?

Löjligt uttryck.

Nästa vecka stundar Ultraljud. Pulsen stiger. Markant. Det är så förbenat nervöst! Egentligen så vet jag inte varför. Det är bara så, och så ska det tydligen vara säger ”dom”. Jag hoppas att allt står väl till med den lille. Hoppas inte den har fått allt för många men av mina Viasat-utbrott. Är det så, så är det så. Där har nog nervositeten sin rot. Att det ska vara något galet. Samtidigt så spelar det ingen roll. Jag tror inte det finns något som skulle få mig att välja bort ett barn. Aldrig. Skulle barnet ha ett medfött ”fel” så får jag/vi anpassa oss efter det.

End of story.


Alla har vi våra brister.

Jag råkar ha några fler än alla andra bara.

Det är så förbannat nervöst! ”Dra räva i grus” som vi säger på slättá, det är svårt att fokusera på något annat. Just nu.

Fast det gick rätt bra idag ändå. Alltid trevlig att träffa kurskamrater och utbyta några ord. Kände väl sådär för ny studiegrupp eftersom vi bara kommer att ses korta perioder. Denna veckan och sedan i Januari. Meningslöst? Kanske. Fast det var ett väldigt glatt och trevlig gäng! Det positiva med att ses så lite är väl att man aldrig kommer längre än den där ”smekmånaden” som det heter inom idrottspsykologin. Undra om det är samma veva i skolvärlden?

Skit samma. Bra kändes det. Skönt.

Lyssnade på radio här om dagen. P3 tror jag. Man fick ringa in om man ville att programledaren skulle ringa upp någon och fråga chans. Högkvalitativ underhållning. En tjej ringde in och bad programledaren ringa upp en annan tjej.

Programledaren: Ja, Tjej A har ring och bett mig fråga chans på dig åt henne. Om du tackar Ja, så bjuder vi på en middag. Säger du Nej så får du 500 spänn.

Nej.

Det tog tre sekunder för henne att svara. Snacka om pinsam tystnad. I radio. Jag grät av skadeglädje. Är man så korkad att min ringer och be någon fråga chans (gör man ens det längre? Frågar chans.) så får man skylla sig själv. Hon blev glad för sin 500-lapp och den andra tjejen svarade kort: ”Då vet jag i alla fall. Det här blev pinsamt. *klick*”

Högklassigt!

Ger det inte fler jobb om man skulle utveckla det här med hushållsnära tjänster. Om röstjägarna inför valet ger sig hän så finns en röst att hämta i Borås. Just say it.

Har "tjänat" det här landet och förgyllt det med min närvaro i snart 30 år. Dags för staten att betala tillbaka?

Skattepengar fick jag då inga. Hushållsnära tjänster då?

Angående skattepengarna. Ringde skatteverket tidigare i somras och frågade var mitt "orangea kuvert" tagit vägen. Vi skickar inte ut om man inte får tillbaka/ska betala in en större summa. Jaha, svarade jag. Så det är ingen idé jag börjar kolla på bil direkt?

Det blev tyst i luren.

(Sedan utbrast ett skratt.) Du får tillbaka pengar. Jag får inte säga per telefon hur mycket. Men en bil? (Skratten fortsatte) Nej.

Hade räckt med ett Nej.

Var bara en notis.

Skönt att det är över. Nu blickar vi fråmåt. Eller jag i alla fall. Hur väljer du att göra?

Om att vara kär i en handboll...

Så äntligen har Byttorps IF's herrseniorer fått spela en handbollscup utomlands. Ja, Danmark är ju inte Sverige så det får väl räknas som utomlands även om allt känns som "hemma" bortsett från att man inte förstår ett dyft vad någon säger där. Förra året var det tänkt att vi skulle dragit iväg på en cup i Norge men jag blev nekad spel där, vilket resulterade i att laget inte hade någon målvakt eftersom både Tommie och Björn vid tillfället var upptagna och därmed var tvungna att dra sig ur cupen. Detta ledde till tidningsrubriker i både BT och GT samt publicering på en del nätsidor och jag tyckte la inte att det direkt var sådär jätteroligt att se sitt namn lite varstans och behöva svara på en massa frågor. Det är inte min grej riktigt, men det tyckte tydligen laget som därefter började kalla mig för BT-star. Jag får la bjussa på den.

Men nu äntligen kom vi som sagt iväg. I helgen som gick så var vi i Fredrikshamn och deltog i Cup Sinatra. Jag spelade som ni förstår inte utan åkte med som andrecoach och om ni är intresserade av våra resultat så har Jan-Roger redan skrivit bra tankar om dem, så ni kan lika gärna läsa hans referat från cupen här.

Som ni redan förstått så tycker jag verkligen att det känns skitjobbigt att behöva ta ett uppehåll ifrån handbollen och jag har såklart förstått att det skulle bli tufft att bara se handboll från läktar- eller bänkplats. Men inte var jag förberedd på att det skulle vara sååå jobbigt. Det var hundra gånger värre än vad jag kunnat föreställa mig. Min saknad/längtan efter och min vilja att få spela var rent av fysisk. Det gjorde verkligen ont i mig. Vid något tillfälle kände jag mig rent av nära att bryta ihop efter en av matcherna och återigen så skäms jag för att skriva det, men det var ju så. Jag kan inte ljuga. Jag skäms för att det känns som att den stora massan ("dom" ni vet) har uppfattningen att man borde vara så lycklig som gravid. Och det ÄR jag ju!! Också. Så missförstå mig inte. Jag känner båda känslorna lika starkt. Och ärligt talat så struntar jag i om ni tycker det är rätt eller fel. Det är så det är och jag kan inte göra något åt det. Tro mig, jag har försökt att jobba bort dessa tunga handbollstankarna, men det går ju inte. Jag är helt enkelt för kär i handbollen. Denna runda och inklistrade skönhet! Vi två är vana att träffas flera gånger i veckan och numer kan jag inte bli kvitt drömmarna om att få lägga händerna på min goding. Tror jag det att det uppstår en saknad. Vi snackar ju om ett kärleksförhållande. Då blir man sårbar om man inte får träffa (eller i mitt fall - bli träffad av) sin käresta. Sånt är livet. That's life! C'est la vie!

Helgen bjöd iallafall på många höjdpunkter och i tjugo minuter har jag nu suttit här och tänkt och verkligen försökt formulera mig för att kunna beskriva några utav dem, men det går inte. För det första behöver ni känna personerna i fråga för att förstå det roliga och sedan hade ni behövt dela stunden med oss för att riktigt kunna uppskatta det hela. Så jag har bestämt mig för att behålla minnena för mig själv istället. Det känns bra så.

Nu är det iallafall dags att avrunda och gå och lägga sig känner jag. Är fortfarande trött efter helgen och har en hel arbetsvecka framför mig, så det är nog bäst att försöka tänka sig för lite och vara rädd om sovtimmarna. Ta hand om er allesammans. Ni är viktiga!

//Emma

Då var det över...

...Ungkarlslivet. Igår kom Emma hem. Trött och sliten efter en, vad jag förstod mycket trevlig helg i Fredrikshamn.

…Lugnet. Hon hann knappt komma innanför dörren och säga ”hej” innan första brytet kom. Har du inte vikt tvätt?!? ”Hej älskling, jag har saknat dig, vad kul att se dig…” Så hade man också kunnat säga.

…Sommarlovet. Imorgon rullar skolan igång på allvar. Det är säkert många som sitter med en klump i magen men själv vill jag köra igång. På`t bara och få skiten avklarad. Personligen känner jag mig ”klar” med Högskolan. Har gjort mina år och gått mina duster. Enough is enough. Nu vill jag börja jobba – på riktigt.

…Värmen. Är det jag som inbillar mig eller börjar det inte kännas lite höstaktigt ute?

…Sysslolösa dagar. Handbollen rullar igång på allvar, skolan likaså och Emma är gravid. Den där halvtristessen som infunnit sig lär jag sakna under hösten. Även om det bara är att bita ihop och köra på! Efter regn kommer solsken, sägs det ju.

Dagens Graviditets Dilemma: Hur är det egentligen med humöret? Är det så att det blir bättre ju längre graviditeten går, eller går det åt andra hållet? Säkert väldigt personligt men vad säger allas erfarenheter? Själv så har jag varit rätt så förskonad, men innebär det att det kommer bli… Hur ska jag uttrycka mig… ”Fullsketet” i höst/vinter? Emma har varit på oroväckande bra humör. Visst, hon har haft sina dippar, men det har ju jag med. Generellt sett så har hon dock fler bra dagar än dåliga. Sett till humöret. Vi pratar inte om välmåendet. För hon har mått illa konstant i 4 månader. Tuff tjej.

Lillywhites närmar sig. Det är bra!

Emirates också. Fast vet inte om det är positivt? På ett sätt, men inte på ett annat.

En vecka i skolan stundar, sedan sex veckor praktik. Det känns rätt bra. Eller en vecka i skolan var att ta i, tre dagar. Så vi lär väl inte jobba ihjäl oss. Känner mig riktigt laddad för C-uppsatsen som drar igång efter praktiken! Ska bli gött att slita häcken av sig för att bli klar med den. Många härliga och sena kvällar stundar.

Fick jag lära mig när Emma skrev sin.

Hur ska jag då spendera den här dagen, den sista i frihet? Jag vet inte riktigt. Några förslag? Känns som om den mest kommer att rulla på för att sen ta slut. Typ. Har inga större saker inplanerade. Såg att Emma laddat en tvätt, det är väl bäst att hänga upp den. Onödigt att dra igång ett tredje världskrig.

På tal om krig.

Varför skickar inte länder sina gravida kvinnor till krig? Männen har ju inte en chans. Don`t mess with a pregnant woman. Kriget hade varit över på två röda. By the way, varför säger man ”två röda”?

Kan det vara så att Coldplay preciserar gravidas behov?

"When you get what you want, but not what you need
When you feel so tired, but you can't sleep
Stuck in reverse"

Får fundera på saken.

Vaknade och blev överfallen!

I morse hörde jag hur det lät vid dörren, jag klev upp och gick mot dörren. Där blev jag överfallen. Rejält. Två ton valpropaganda välde in genom brevinkastet. ”Rädda sig den som kan!”, ropade jag innan jag insåg att jag var själv. Min snabba uteslutningsförmåga konstaterade att inget parti satsat på miljön i det här valet. Inte ens miljöpartiet. Nix, money talks och reklam likaså. Så är det. Både generellt och extra mycket i valtider. Alla lovar pengar. Till allt. Undra om det hädanefter kommer att finnas skadeersättning för de som bli överfallna av valpropaganda?
Nåväl, chocken efter överfallet har lagt sig och nu sitter jag och stirrar på dumburken. Det slår mig hur tyst och lugnt det är, ingen som kvider. Ingen som gnäller. Det är bara tyst. Snart börjar fotbollen på tv, ska jag få se den i lugnan ro? Vore lyx. Helglyx. Emma kommer inte hem innan halv fem. Ungkarlslivet rullar vidare, höftprotesen oljad och klar sedan länge. Fast festen har inte riktigt börjat.

Har varit lugnt.

I fredags kväll, efter träningen, så riktade jag kebabracerbilen mot Skövde. 90 minuter senare var jag där. Kvällen spenderades med morsan då farsan var i stugan och brorsan inte kom för än på lördagen. God mat och husletande på hemnet. Så såg fredagen ut. Sedan stupade jag i säng. Zzzzzz… Lördagen var ett maraton, 13.30 började första matchen i Premier League, sen bara det fortsatte, tydligen kom farsan, brorsan och morfar någonstans där emellan men jag satt som klistrad framför tv:n. United rundade av dagen, 3-0 med bud på mer.

Känner att paniken kommer krypandes, snart kommer Stalin hem. He he.

Skummade igenom BT i morse, där fortlöpte diskussionerna om en ny ishockey”dome”, som de kallar det. Vad är det för larv? Det räcker väl med aluminium hallen de redan har. Blir inte ett bättre lag för det. Kommer aldrig komma högre än vad de är nu. Punkt. Bättre att fixa lite idrottshallar i stan, för det finns det inte särskilt många. Nej, ungdomsidrott, varför ska man satsa på det?? Gör dem det så kommer det att bli ett ”Tibro-bygge”. Wohoo! Ny hall, sen gjordes den inte i fullmått. Smart. Snålt. Störande.

Har ni läst att det finns en "Förstahjälpen"-app (Eller vad fasen det nu heter) till Iphone? Så urbota dumt och hysteriskt roligt! "Om det blöder. Sätt tryck. Om du fått en flis. Ta ut den. Om du brutit benet. Spring inte. Om det brinner. Släck. Om du kört på någon/något. Smit. Jag menar, hur svårt kan det vara? Här fick ni precis en David-app. Helt gratis dessutom.

För de få som bryr sig om Tråksvenskan (a.k.a Allsvenskan) så är Martin Andersson ljumskskadad igen. Hade reagerat mer om det stod att han var skadefri efter en match. Snarare regel än undantag. Undra vad Elfsborgs sjukgymnaster sysslar med?? Andersson och Martin Ericsson (Heter han så) och några till har ju varit skadade till och från i 2-5år. Bra jobbat.

Kom på mig själv. Höll jag på att skriva om Allsvenskan? Vilket övertramp. Vilket ointresse. Vilket slöseri med tid. Det är ju lika ointressant som damallsvenskan i fotboll. Who gives a shit?

”Vi har ju fått spela 4 extra matcher i år, så vi orkade inte fullfölja Allsvenskan.”

Fattar ni att det sägs så? Heltids (vägrar säga proffs) så det får bli heltidsanställa som gnäller över att de inte orkar ladda om för att de fått spela fyra matcher extra. Hur fasen är det möjligt? Hur rötet tränade är inte fotbollsspelare egentligen?? Att få spela Europacup matcher måste ju vara en kick som ger en sjuhelsikes massa energi som man borde kunna använda i seriespelet. Men nej. Det är jobbigt att fysiskt och mentalt ladda om och spela 2 matcher på sju dagar. Lägg ner skiten.

Skrev jag alltså sex rader till? Jag skäms.

En sista sak, snyggt att de förväxlat MFF emblem med Hammarbys i dagen BT. Bra gjort.

Nu är det klart med allsvenskan. Hoppas jag.

Fyra timmar tills Emma anländer. Hur spenderar jag dem på bästa sätt? Text tv och fotbollsmatcher utan att någon suckar och stönar bredvid mig? Det låter som livskvalité!

Taget.

Den andra sidan av en gravid kvinna!

Fotot fyller egentligen ingen funktion.
Läste på en sida att bloggen blir mer
levande om man har foton. Så jag tog
ett, till inlägget, meningslöst foto. En
bild säger mer än tusen ord sägs det.
Meningslöst att skriva en blogg  då
med andra ord. Fotoblogg? Hmm...

Den mysiga sidan, är förvisso sällsynt, men den finns där i alla fall. Jag har nu sett den andra sidan. Sidan som är riktigt mörk och överjäklig! Emma är nu på väg till Danmark med handbollslaget, men för att överleva där krävs det packning. Där har ni det. En gravid kvinna som packar och en skengravid sambo som vill hjälpa till är ingen bra kombination. Det låter bra, men oj så fel det kan bli.
För det första så är det en känslomässig karusell, som svänger fort. Då menar jag FORT! Gäller att hålla i hatten när det blåser. Ett exempel kan vara som i

Dagens Graviditets Dilemma som innefattar världens svåraste fråga.

- Vilken av de här två ska jag välja? Är den här snygg?

Nu snackar vi no win – no win situation! Säger man på första frågan exempelvis att A passar bättre än B, så blir man halvt lynchad och frågan ”Tycker du B är ful?”. Frågan är inte snällt ställd utan ska fräsas fram så salivet sprutar ut mellan tänderna. Rödsprängda ögon och oftast med två horn i pannan. Lite rök ur öronen är inte fel. Inte om jag, sambon, får beskriva det hela. Vad ska man svara på båda frågorna ovan? Har försökt med ”Jag vet inte vilken jag skulle välja, båda är snygga…” Saliv. Röda ögon. Horn. Rök. ”Det är mitt problem att jag inte vet. Därför frågar jag dig!” Det är då man svarar att ”Ja, du kanske ska ta den blåa”. Saliv. Röda ögon. Horn. Rök. ”Tycker du den andra är ful? Varför sa du inget när jag köpte den?!?!?!” Båda är fina, men… Och så är man i ekorrhjulet. Hur lätt är det att ta sig ur det? Efter några vändor så växer naturligtvis irritationen och det märks. Lugnar sig diskussionen? Icke. Då kommer den klockrena kommentaren ”Du får inte vara irriterad, jag ska vara det!” Då skrattade jag till. Inte okej. Tro mig. Inte okej.

Säljes: Ekorrhjul.

Sökes: Svar på hur ärlig man ska vara. Samt timing.

Svar: Svaret på de två frågorna i DGD är svåra i vanliga fall. Blir inte lättare under graviditet.

Fast jag älskar min sambo. Mer än något annat. Hon är underbar, hon har sina moments. ”Vem har inte det?” kanske ni tänker… Nej, inte sådana moments – ”Emma-moments”. Det har inte alla. Fast efter åtta år så har man lärt sig att älska alla sidor, hennes positiva sidor väger klart över, det finns väldigt gott om dem också. Fast det är inte lika intressant att skriva om! He he.

Nu börjar 2.5 dagar med ungkarlsliv! Ska olja igång min gamla höftprotes, sen kommer det svänga på Vindelgatan! Wohoo!

Ska en snabbis till Skövde imorgon, brorsan kommer hem så man får väl säga hej. Brukar inte ta så lång tid. Han har lovat/hotat att köpa en Aston Villa tröja till barnet. Fy faan. Då blir det stryk. Fast avvaktar tills efter OS 2012. Då bor han i England fortfarande och då kommer jag, hans underbara bror (med sambo) för att bo gratis. Då ska det förhoppningsvis kikas handboll i massor. OS 2012, är det för tidigt för en unge som är född -11 att delta? Har ju grymme talang. Ska väl inte sätta för höga krav. Kan vänta till OS 2016.

Träning om en timme.

Behöver bara raka mig, packa, byta om, tanka, äta, läsa tidningen, kika igenom text-tv, fantasy premier league behöver kollas upp. Tur att jag inte är gravid. Bara skengravid. Och man. Eller grabbhalva åtminstone.

The båtten is nådd.

Vilken höjdardag, kommer nog att vara den värsta (läs bästa?) dagen som toffel. Idag ska ALLT göras.

Ska strax bege mig inåt stan för att växla lite pengar åt Emma som ska till Danmark med handbollsgubbarna i helgen, väl i stan ska jag passa på att handla mat. Raka vägen hem och här väntar både disk och tvätt. Städa hade gått bra det med om jag velat. Nu snackar vi verkligen om en femstjärnig dag. Sett ur en gravid kvinnas ögon. Inte en skengravids mans ögon. The båtten IS nådd.

Fast har fått det inpräntat av många att det bara är att gilla läget och curla min kära sambo. Har ju som tidigare skrivet redan gjort det i 8 år så det är ju inga radikala förändringar. Det är nog bara anledningen: ”Hon är ju gravid” som ger mig gråa hår. Det är väl bäst att flika in att Emma själv inte använt kommentaren ”Jag är gravid” så många gånger. Faktiskt färre gånger än väntat. Fast vi är ju bara halvvägs. Hundögonen lär ju komma snart. 

Skönt att det är lite handboll ikväll som jag kan se fram emot! Ger alltid en energikick att träffa tjejerna som jag tränar, de är hur goa som helst. Tröga men underbara! He he. Ges mycket positiv energi vilket behövs efter en uttömmande dag. Nu är vi även igång med Newbody försäljning! Detta då vi i påsk ska resa till Spanien på en handbollscup – riktigt häftigt och inspirerande! Så hoppas tjejerna ligger i!

Nu är det bara ett par veckor kvar till ultraljudet. Det känns riktigt surrealistiskt. Tänk att få se att något verkligen lever där inne. Att ett nytt liv utvecklas. Jag hoppas kunna se att barnet redan nu har armbågen i axelhöjd, så jag slipper tjata om det sedan på handbollsträningarna. Kan ultraljudet vara det första steget i att verkligen fatta vad som håller på att hända? Givetvis blir man glad av alla gratulationer men det känns fortfarande overkligt att det som komma skall verkligen komma skall.

Ibland ställer man sig frågan om det verkligen är sant och sådär, har förstått att det är väldigt vanligt. Fyra månader av utebliven menstruation talar väl sitt tydliga språk. Bor en stor dos lycka inombords och fatta att man ska bli pappa! Galet! Vilken känsla, det känns väldigt… väldigt… stort. Surrealistiskt men stort. Jäkla stort.

Dagens Graviditets Dilemma:

Timing.

Min uteblivna.

För någon/några veckor sedan så pratade jag med min tränarkollega, han berättade om en kamrat som han hade. Hon hade mått illa och träffat Gustafsberg från dag 1 fram till födseln. En dag när Emma mådde illa så fick jag för mig att berätta det för henne. Säg så här, jag samlade inte pluspoäng den dagen. Kanske därför jag har massa sketsaker att göra idag? Välförtjänt anser nog många. Kan kanske hålla med. Till viss mån.

Var i Boråshallen och kikade lite handboll igår, var väl inte allt för upplyftande, men gött att matcherna och sånt drar igång! Nu är försäsongen avbetad och nu ska det slipas individuell teknik. Synd (eller inte) att Lundbyhallen rasade i vintras. Negativt är att vi bara har två innepass i veckan, positivt att det var en riktig skethall! Får hoppas att kommunen får tummen ur och fixar den snart. Rasade, men sen ska det på politikerhåll diskuteras och utredas om varför. Ska det vara så svårt? Mycket snö, ett slarv/snabbygge, skiten rasade. Fixa! Nej, nu ska det utredas och det lär väl ta ett år. NÄSTA höst är första beräkningen att det ska vara klart. Sen kommer alla förseningar på det. Grattis Borås stad. Smart lösning.

Det här med tvivel, jag pratade med en nära vän på mobilen  nyss, han sa en väldigt klok sak! Det infinner sig ibland en sån där osäkerhet som jag skrev om innan. Han var kvicktänkt sa att det var en win-win situation: Antingen så föder hon ett barn (eller två) eller så kommer det en godispåse. Det är en win-win situation. Har inte sett på saken så innan.

Dags att börja beta av dagens alla ärenden!

Undra i vilken ände man ska börja. Förmodligen i fel.

Är vi framme snart?

Avspärrningarna var inte helt oväntat borta när jag kom till jobbet i morse. Skönt. Bara vetskapen om vad som hänt alldeles i närheten gav en konstig känsla när man körde in på parkeringen. David var snäll och gjorde mig sällskap när jag låste upp alla dörrar. Det var också skönt. Han är bra underbar min sambo.

Väl på jobbet så flöt morgonen på som vanligt. Fram till klockan nio hade vi bara ett barn. Vi två satt och spelade spel och hon fuskade verkligen skjortan av sig. Ni skulle sett hennes repertoar. Hon kunde nog alla knep i boken, men trots detta lyckades jag syna henne varje gång. Till slut var spelet tydligen inte lika festligt längre och vi båda övergick till att göra annat.

Vissa av barnen visade sig ha stenkoll på vad som hade hänt dagen innan och vissa berättade bara att de hade sett poliser och senare på förmiddagen fick de faktiskt träffa några poliser igen. Det var stort ska ni veta. Polisen satte upp nya avspärrningar för att låta teknikerna gå igenom grönområdena utanför oss med metalldetektorer och i väntan på att teknikerna skulle dyka upp så kom de fram och pratade med våra barn som blev saligt lyckliga över det. För i våra barns ögon är poliserna fortfarande idoler! Jag hoppas det får förbli så länge. En kille frågade en av poliserna om de skulle ta fast hans pappa, varpå polisen frågade varför de skulle göra det. "-Jo för att han brukar köra jättefort i stan!" Poliserna bara log och sa att det var ju inte bra men att de inte skulle ta hans pappa. Underbart ju! När vi sedan gick in för lunch så sökte de av vår gård med en hund. En mycket surrealistisk känsla må jag säga.

Nog om det. Hur har jag det i livet annars? Jorå, jag är fortfaranden toktrött precis jämt och det kan hända att illamåendet inte längre är lika konstant som det var i somras, men det dyker fortfarande upp titt som tätt och är då mycket mer intensivt och på så vis nästan jobbigare än tidigare. Så det här med att illamåendet lägger sig efter några veckor, det är bullshit! Tack alla ni som försökte vara snälla och trösta mig med det påståendet i somras, jag förstår att det var med omtanke, men det har tyvärr liksom också gjort att det hela känns lite bittrare nu. Kanske är jag rent av en av dem som mår illa igenom hela graviditeten. Ja, det vore ju...vore ju...vore...ju...kanske inte helt önskat om jag ska uttrycka mig med mildhet. Illamåendet sabbar nämligen det för så mycket annat. Till exempel min träning för att bara nämna en grej. Jag menar, när jag inte ens pallar att ta mig från bussen till jobbet (och då snackar vi några hundra meter) vissa morgnar utan att behöva stanna upp på för att...(ja ni vet varför)...så känns det heller inte så himla lockande att dra på sig träningskläderna och ge mig ut i spåret. Och att inte kunna träna, det får mig heller inte att må bra. Min kropp är van vid att träna ofta. Mitt huvud också. Jag behöver min dagliga endorfindos. Den har hjälpt mig att bli av med anspänning, huvudvärk och stress många gånger förr och jag är inte helt förvånad att jag var och varannan dag både sover kasst och har huvudvärk numer. Vissa jag har pratat med säger att det beror på graviditeten, kanske är det så. Fast jag är övertygad om att avsaknaden av träning gör sitt med. Jag känner det.

Och när vi nu ändå är inne på träning så är det ju inte helt utan att tankarna leds till handbollen. Att behöva lägga målvaktströjorna på hyllan en hel säsong det känns verkligen inge vidare alls. Det känns fortfarande bara negativt på alla sätt och vis och jag skäms nästan för att säga det eftersom en graviditet ska vara så förenat med lycka. Det är det fortfarande, förenat med lycka alltså, så missförstå mig inte. Men ATT inte få spela eller träna handboll känns bara kasst. Anledningen till VARFÖR känns däremot helt underbar. Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig för att få er att förstå. Känslorna är liksom helt oförenliga och måste förstås var och en för sig. Allt annat vore orättvist. Det känns liksom bara som att något saknas mig nu när jag inte lirar själv. Det är tungt. Riktigt tungt. Och jag är avis på alla som tränar och spelar handboll. Jag är till och med avis på Davids tjejers hårda fyspass under Skövdelägret. För jag vill också. Jag hade gladeligen sprungit i Billingebacken lite. Känslan av att "kunna om jag bara vill" hade räckt som motivation för två vändor till och med. Men inte nu. Inte denna säsong. Jag får vänta. För jag är gravid.

Hela grejjen får mig iallafall att känna mig som ett barn som sitter i baksätet i bilen påväg till något festligt resmål under semestern, som uttråkat (fast samtidigt förväntansfullt) frågar sin mamma eller pappa;
- Är vi framme snart?

//Emma

Olust och dålig feeling!

Det var ganska olustigt. Känslan av att lämna Emma på jobbet vid halv sju i morse. Just med tanke på vad som hade hänt utanför bara 12 timmar innan. Var måttligt lustigt att sätta i nyckeln att åka därifrån.

Vad är det för sju(k)t samhälle vi lever i? Någonstans mitt i all misär och allt elände som händer så känns det som att det håller på att bli en acceptans för det. Medierna matar ut elände och djävulstyg från världens alla hörn, inte konstigt att man blir mätt på det. Till slut orkar man inte ta in det längre. Inte jag i alla fall. Dumt att generalisera kanske, fast det är lätt hänt. Tänk om det emellanåt skulle vara en sådär riktigt glad nyhetssändning, där man bara matades med positiva saker som hänt runt om i världen! Nyheterna är väl ett av de mest välsedda programmen, om man bara visar elände, vad för naiv människa tror inte att det påverkar befolkningen negativt? Man slänger på radion på morgonen: Naturkatastrof här, någon mördad där, faan vad det tär… In i gruvan och jobba, hörlurar – bra musik och dåliga nyheter. Hem efter jobbet, släng på tv:n – nyheter – Naturkatastrof här, någon annan mördad där, faan vad det tär.

Undra varför så många mår dålig? Stress och negativ inställning tycks prägla stora delar av vardagen för många. Allt handlar om ett förhållningssätt, att våga skapa bra förutsättningar för sig själv, uppenbarligen gör ingen annan det.

När vi ändå pratar om samhället vi lever i, det är en ganska absurd tanke att några av de som har sämst betalt i landet är de som ska skapa förutsättningar för kommande generation, de som tar hand om de äldre som bara vill ha ett drägligt liv och de som går på landets alla sjukhus och ska ta hand om alla som är sjuka och skadade. Hur är det möjligt? Nyligen var det en man som inte fick komma in på akuten på grund av överbeläggning. Han dog. Vad är det för jävla grej? Hur är det möjligt att vi i Sverige 2010 inte kan ta hand om en stackare som åker till akuten! Jag menar inte på några sätt att det är de som jobbar där som ska skuldbeläggas, men personalbrist ska väl inte få vara en orsak till en människas död? Vad läggs pengarna på istället? Istället för att skapa en grund för barnen, de äldre och de sjuka. Lever vi i ett samhälle där vi inte vill ta hand om de grupperna? Känns ju som ett normalt beteende. Eller inte. Sverige har mycket att lära av andra kulturer, hur man tar hand om människor och deras värden, visst håller sjukhus och skolbyggnader hög klass, men det måste ju finnas pengar till dem som jobbar och ska vara där också.

Lös det bara. Ska inte få vara ett problem, anser jag.

När man själv vet att man inom några månader ska bli pappa, så blir man ju ännu mer irriterad. Vad är det för samhälle de föds in i? Det är kanske dags för landet lagom att våga sticka ut!

Dagens Graviditets Dilemma:

Utgår på grund av att jag är irriterad på massa annan skit. Plus att min sambo har varit dräglig i ett par dagar.

Det här inlägget badar inte i positiv anda, så här kommer några bra saker:

Positivt, något måste vara positivt och visst är det så! Satt uppe sent och ”pratade” med en tjej som jag tidigare tränat. Det var en riktig energikick och allmänt väldigt trevligt! Tack för pratstunden!

Positivt är att jag även fått min praktikplats klar, och den känns hur bra som helst! Så nu ser jag fram emot den mer än vad jag gjort tidigare.

Positivt är att det finns plats på tvättsträcket.

Positivt är att jag börjar bli mänsklig igen efter förkylningen.

Positivt är att jag var snäll och utelämnade Dagens Graviditets Dilemma.

Positivt är att skolan snart drar igång.

Positivt är att Spotify är riktigt bra!

Positivt är att jag har en underbar sambo, som gärna tar disken ikväll.

Positivt är att jag ska kika lite handboll ikväll, med min tränarkollega. (Därav att jag inte kan ta disken)

Positivt är att jag nu ska kika igenom text-tv.

Positivt är att jag inte bara var negativ. Om än på nåder.

Vad är det egentligen som händer?

Hade inte tänkt att skriva något inlägg idag. Är på tok för trött för det egentligen. Hade en lång dag igår och har haft ledarplanering tidigare ikväll i kyrkan, men jag måste sitta uppe och titta på de regionala nyheterna kl. 22.15 idag. Tydligen har det skett en skottlossning precis utanför min arbetsplats runt 18-tiden idag. En man har blivit skjuten på nära håll i bröstet och i armen och vårdas nu på Sahlgrenska. Mannen som blev skjuten är tydligen känd av polisen sedan tidigare, så kanske var det någon uppgörelse, vad vet jag? Det känns hur som helst obehagligt att veta att detta hände bara en timma efter vi hade stängt.

Krossade fönsterrutor på förskolan, gräsbränder utanför och brand i biblioteket och fritidsgården 100 meter ifrån oss är bara några saker som har hänt sedan jag började i januari. Detta som hände idag var några snäpp värre. Så nu har jag tvingat David till att skjutsa mig tidigt imorgon bitti. Jag har nämligen öppningen 6.30 och även om jag självklart inser att området är väl genomsökt vid denna tidpunkt och att personen som gjort detta givetvis inte är där, så känns det ändå inte helroligt att traska runt i mörkret och låsa upp allting. Jag vet inte ens hur mycket det är avspärrat ännu, eller ens om avspärrningarna är kvar imorgon, men det känns helt enkelt bara gott att ha med sig honom vid själva upplåsningen. Sen klarar jag mig.

Så ikväll får jag och mina kollegor fundera lite på hur vi ska bemöta eventuella frågor om detta från barnen. Helt klart en situation jag inte tidigare ställts inför som förskollärare. Inte trodde jag att jag någonsin skulle behöva det heller.

//Emma

17 - and still alive!

Idag snubblar vi, eller snarare Emmas mage, in i vecka 18. 18! När hände det? Kändes som det var igår vi fick beskedet. Snart halvvägs, det känns lite konstigt att man inte riktigt fattar vad som hänt. Allt känns fortfarande väldigt nytt och ovisst. Jag har gnällt i snart en vecka över att jag varit förkyld, Emma har mått illa i 17 veckor. Det är lite skillnad. Kanske! Man, eller som Emma sagt ”Dom”, brukar ju jämföra graviditetsillamående med en man som är förkyld. Tänk om förkylningen hade hållit i ytterliggare 16 veckor. Då hade jag stämplat ut - för längesedan. Det är ju inte utan att jag imponeras av att hon trots illamåendet ändå lyckats hålla humöret uppe någorlunda! Visst, det har sina dalar men även sina toppar. Så jag ska inte måla faan på väggen (eller är det taket?).

Meningslös notis: Det regnar från sidan idag. Ösregn och blåst.

Dagens Graviditets Dilemma visar dock på en liten dipp igår kväll när vi skulle lägga oss - vi låg och pratade.

Emma: Kan du sluta klia dig på foten, jag hör inte vad du säger!

Va? Nog för att det kliade frenetiskt, men sen när låter det högt av att klia sig? Så högt att man inte hör vad den andre säger. Tror det var en dos av: ”Ge fasen i din fot och lägg fullt fokus på mig!” Fast jag vet inte säkert. Vad skulle jag gjort? Det kliade ju, då måste jag ju… Ja precis! Nog för att man ska göra mycket för sin gravide sambo, men det är ju inte så att man själv påverkar det, eller framkallar det. Kliandet alltså.

Meningslös notis: 5 minuter senare är det strålande sol ute.

Jag har varit skengravid i 17 veckor. Är rätt jobbigt att både vara det och att ta hand om sin gravida sambo. Samtidigt som man är förkyld. Samtidigt som man har andra åtaganden. Även om gumman alltid är nummer ett. Efter United. Ska vi säga delad etta för att jag ska ha någon chans att rädda lägenhetsfriden?

På tal om lägenheter, det känns som jag har gjort min beskärda del. Har bott i ett antal HSB lägenheter. Alla ser likadana ut. Vill gärna flytta till något större, ett radhus eller hus. Ha en plats där man kan rota sig för en tid framöver. Vi höll på att kika lite på andra boenden innan vi fick den fantastiska nyheten, Vidic hade skrivit på ett nytt långtidskontrakt med Man United. Nej, ”skämt” å sido, innan vi fick reda på att Emma var gravid. Diskussionerna följde en bit in på graviditeten, men sen kom vi fram till att vi kanske ska ta en sak i taget. Landa i det här med att vara förälder och sedan ta upp det igen. Klokt, men visst smakar det surt. Vart vi landar, om det blir Borås eller Skövde. Det är en svårlöst gåta. Ändrar sig från vecka till vecka. Inte för att vi diskuterar det så ofta längre, men det grubblas ju en hel del. Precis som att det inte finns tillräckligt mycket att fundera på. Yeah right!

Meningslös notis: Sitter på Spotify. Three Doors Down ”Landing in London” är löjlig. Löjligt bra!

Vecka 18 ja, det är fantastiskt. Faktiskt mer fantastiskt än Uniteds Mr. 18 – Scholes fick göra sitt 150e mål. Läckert skott från distans. Synd att Nani sköt en urdålig straff, och vad gör Berbatov i försvaret vid 2-2 målet? Helrötet… Båda sakerna. Därav att jag för stunden glädjs så mycket mer åt att vi går in i vecka 18. Ja, jag skriver vi – trots att jag bara är sambo, toffel och oftast i vägen.

Pratade med en vän igår, nära vän, han tyckte att Emma var stark som ändå stått ut i 17 veckor. Både med illamåendet, men även med mina kommentarer och taskiga humor. Han har en poäng, eller tre. Någonstans vet jag att min humor är precis kass. Någon annanstans vet jag att jag kan få Emma att tycka att den är rolig! Vi har varit tillsammans i 8 år den 14 september (notera att jag fortfarande minns), hon är inte det minsta road än. Fast skam den som ger sig! En vacker dag ska jag lyckas! Bara jag inte kliar mig på fötterna så ofta, hon måste ju höra vad jag säger. Är det där jag har misslyckats?

Kanske.

Längtan, jämställdhet och val i livet...

Då var jag tillbaka efter några härliga dagar i Skövde! Har således inte blivit några inlägg under tiden, även om Emma har hållit er lite up-to-date. Fast jag tror att ni får vänja er vid att det droppar in inlägg oregelbundet. Det är ju en rätt hektisk men samtidigt fantastisk höst som väntar! Garantera inlägg varje dag eller så känns inte realistiskt. De kommer när magkänslan finns där, och eftersom (även) min mage är rätt stor så är det en stark känsla när den väl kommer.

Hektiskt höst, ja, milt sagt. Fast på något vridet sätt så vill jag inget hellre att den ska dra igång. Är rätt nöjd med sommaren, den har ju gett livet nya perspektiv. Milt sagt. Den där känslan att man ska bli pappa känns rätt konstig. Även det, milt sagt. Känns helt sjukt! Helt sjukt underbart! Fast polletten har inte trillat ner riktigt. Undra när den gör det, på riktigt alltså. Är det efter ultraljudet? Är det efter nio månader när barnet ploppat ut och man sitter i farstun med en unge i knäet och tänker som Nemo: Now what?

Det är otroligt många tankar som surrar igenom skallen, vissa mer logiska än andra. Är man redo och mogen nog? Är ju snart halvvägs till pensionen så jag får väl hoppas att jag är redo. Även om medveten finns där, att det inte har med ålder att göra utan personlig mognad. Då är det kört. Handbollen ligger mig varmt om hjärtat och det är också en sån där konstig känsla jag bär. Hur kommer suget efter handboll att vara efter att man blivit pappa? Emma tror att jag kommer vara i hallen efter en vecka, men barnet i barnvagnen. Inte omöjligt att det är så. Samtidigt är det inte säkert. På något sätt. Även om det låter himla mysigt. Passar rätt bra även när vi konstant har någon skadad/sjuk, trivselgruppen kommer att få helt andra sysslor än rebab-träning. Kan bli långpromenader med barnvagn. Tänk om det skulle bli tvärt om, då tänker jag inte på att barnvagnen ska gå ut med trivselgruppen. Utan att man bara känner olust eller brist på inspiration. Har svårt att tänka mig att det blir så, fast det är en tanke jag tror att jag måste jobba mig igenom. Livet är ju inte alltid en dans på rosor, eller så är det så, fast att det dyker upp lite taggiga rosor emellanåt. Visst måste man jobba sig vidare, och det känns rätt skönt att man har en omgivning som ger mycket energi och stöd. Har väldig egentligen aldrig haft enormt många nära vänner. Jag känner många, men har inte släppt in så många in på livet som jag kan kalla nära vänner. Fast jag är nöjd med att ha det så. Det trivs jag med och är nöjd med de val jag gjort på den fronten. Mycket handlar väl egentligen om vad man väljer att göra med sitt liv också. Jag har valt att lägga ner nästan hela min fritid på handbollen. Det har säkert kostat någon vänskap eller två under åren, men jag ångrar inte mina val.

Handbollen har gett mig så otroligt mycket! Jag har tränat både seniorlag och ungdomslag, mest tjejlag har det väl blivit. Kan nog inte peka på varför, men jag tror mycket handlar om att så många tycker att tjejidrott är så ”mesigt” och håller så dålig nivå. Kan hålla med i vissa avseenden, ex damfotboll. Min tränarkollega säger att det finns två sorters fotboll, vanlig fotboll och damfotboll. Det är inte samma sport, menar han på. He he, ligger något i det. Där tycker jag dock att handbollen är väldigt bra, då jag anser att damhandbollen i Sverige håller hög klass och det är inte sådana uppenbara skillnader som det är mellan dam- och herrfotboll. Eller förlåt, mellan damfotboll och fotboll menar jag givetvis. Tycker dock att handbollen håller en ganska bra nivå och varför jag gillar det är att jag gillar utmaningen att få tjejer att välja handboll. Det genom hårt och fokuserad träning. Många tror att man måste vara så försiktig när man tränar tjejer, något jag anser är helt fel. Det kan nog många av tjejerna jag tränat intyga. Kom igår hem från ett Hell Camp i Skövde. 10 träningar på 48 h. Ska det göras, ska det göras ordentligt. Nu handlar det givetvis inte alltid om att bli fysiskt och mentalt trött utan även finslipande av teknik och få en grupp som känner ansvaret för varandra. 10 träningar på 48 h och det var inte en tillstymmelse till gnäll. De gillade läget och stöttade varandra, alla slet på maximalt utifrån förmåga. Något som inte är självklart. Gruppen jag kom till för 2, 2-5 år sen var ganska splittrad och fokus låg inte alltid på handbollen. Minns en av mina första träningar, två tjejer vad skadade och jag sa att de skulle gå ut och gå en timme. 20 minuter senare kom de tillbaka. Med en milkshake i näven. Några av tjejerna som deltog på träningen sprang dit för att smaka. Det fanns en del att göra med att förtydliga individens roll och ansvar i gruppen. En notis kan vara att de tjejerna inte spelar längre, så faller ingen skugga över kamelerna som sliter häcken av sig nu. Med hårt jobb och engagemang från ledarna som varit med på resan så har det blivit en stark grupp som kommit samman. Det som sägs – görs. Ordentligt. Varje gång. Inget gnäll. Just do it, som en reklamslogan säger. De flesta har valt bort andra idrotter för att köra på med handbollen, något som inte är självklart i en liten handbollsstad som Borås. Det byggs starka band mellan tjejerna och det är förhoppningsvis något som följer dem genom livet. Där i ligger nog det jag tycker är mest givande, att se hur grupper vävs samman och hur broarna byggs. Att få ta del av en tonårings liv är också rätt härligt, man är med och stöttar i både med- och motgång. Säg det tonårsproblemet som jag inte fått möta som ledare? Fast jag tycker om att få möta tonårsproblemen och förhoppningsvis vara en god förebild för ungdomarna som ändå valt att dedikera så många timmar av deras fritid till handboll. Många vuxna (inte vetenskapligt undersökt) tycker ”högstadieåldern” är en jobbig ålder, fast det är inte konstigt heller. Här närmar sig ju ungdomarna till vad som om några år ska bli vuxenlivet. Det handlar om att bygga upp egna värderingar och vad de själva står för. Fördelen jag har är att tjejerna jag tränar är där för att de själva vill och har valt det. Det är ju inte så att jag släpat dit någon.

Tror jag inte i alla fall.

Tjejerna på lägret - representerade av sina vattenflaskor...

Unga tjejer älskar att träna, det handlar om att tillhandahålla rätt redskap så att de ges möjligheten. Får de aldrig möta det så kommer de aldrig lära sig att älska träning. Sen är träning precis som livet - en balansgång.

Därför har jag valt att vara tränare.

Vännerna jag har är jag otroligt glad över, och de vet själva vilka de är. Det kan emellanåt gå flera veckor mellan dess att vi hörs, men när man väl gör det så är allt som vanligt. Inga förpliktelser eller tvång. Man är som man har valt att vara. De accepterar att jag valt att ägna stora delar av mitt liv till handbollen, vi får pussla ihop det så gött det går utifrån det.

De flesta av mina närmsta vänner är föräldrar. Skönt att ha som bollplank! Jag har blivit varnad: ”Se upp för dem som tror att de vet allt, forma ert eget föräldraskap och fostran.” Något jag och Emma kommer att ta med oss. Det måste vi göra, sketungen ska ju bli handbollsspelare. I bästa fall.

Så jag har valt att ha många vänner, men inte många nära vänner. Det är självvalt och det passar mitt liv.

Hoppsan, modern terapi.

Ska vi smätta in ett Dagens Graviditets Dilemma också? Klart att vi ska!

Emma: Åh, jag mår så illa. Har ont i magen och trött i huvudet. Det är så jobbigt!

Jag: Aj då! Hur ska du göra med träningen ikväll?

Emma: Vadå vad jag ska göra med träningen? Klart jag ska träna! Eller i alla fall gå dit...

Dilemmat ligger i oberäkneligheten. Min fantastiska Emma kan säga en sak och sen göra en annan, eller om man vänder på steken – hon är väldigt hängiven det hon åtar sig att göra. Jag tror att det finns undermening i hennes svar. Någon i stil med: ”Nu har du varit borta två och en halv dag, din åsna. Ta hand om din gravida kvinna och låt mig göra som jag vill!” Kan inte helt säkert säga att det är så. Bara jag som har gjort en tolkning. Jag är ju bara skengravid och sambo.

Varför finns det mödravårdscentral och barnavårdscentral, men inget för pappor? Vem menar på att det är lätt att vara pappa eller blivande pappa? Så meningslöst odelaktig man som kille känner sig när man är på besöken på BVC. Självklart ska den gravide vara i fokus, men varför ges man inte möjligheten att få prata med någon, som blivande pappa? Jag ha inget behov av det just nu, men jag tycker att möjligheten borde erbjudas!

Det var den jämställdheten det.

Snart är det val. Första partiet som nämner den jämställdheten får min röst.

Om en vecka drar skolan igång. Ska bli rätt skönt att köra igång denna sista termin. Borra ner huvudet i böcker och stirra sig blind på en dataskärm när man skriver uppsatsen. Samtidigt som Emma är gravid och jag ska ta hand om nitton tjejer i handbollen. Kommer att finnas saker att göra och det kommer nog bli en känslomässig rollercoaster.

Jag längtar dit. Faktiskt.

Rapport från Hofsnäs

Inte hade jag räknat med att kunna göra ett blogginlägg härifrån, men min kusin Johanna är ju ett barn av sin tid och har med sig sin mini-PC hit och har nu kopplat sin iPhone till datorn för att få tillgång till internet. Jag är impad och förtvivlad på en och samma gång. Tänk att vi människor är så vana vid att kunna vara uppkopplade jämt att vi inte klarar en helg utan tillgång till nätet. Lite tragiskt faktiskt. Samtidigt så får jag väl ovilligt erkänna att om det nu finns en dator med internet på, så är väl inte jag den som är den. Jag sitter ju ändå här nu, i ett hörn två meter från resten av släkten och försöker hålla datorn i rätt position länge nog för att hinna skriva ett kort inlägg här.

Igår hade vi kalas för mormor. Pensionärerna i soffan hade det roligt, det syntes. Jag hade väl det också trevligt, men kände mig lite för trött för att vara riktigt social. Mamma och min morbror hade kökstjänst hela kvällen och Johanna satt vid datorn. Så det blev en tidig kväll för mig. Skönt det!

Surströmmingslukten, som jag oroade mig lite för innan, var inga problem att uthärda. Det kändes faktiskt snarare lite smått nostalgiskt att återigen känna lukten. För tro det eller ej, denna lukt är så starkt förknippad med augusti, med stugan, med mormor och morfar och med en massa fina minnen för mig att det att det hela känns lite "hemma" för mig. Det känns fint.

Enligt rapport så tränar David tydligen skiten ur sina tjejer uppe i Skövde. Efter tre pass på förmiddagen hade han på eftermiddagen delat upp bilvägen upp till Billingehus i fem sträckor. Tjejerna fick löpa varje sträcka fem gånger. När de nådde toppen så var några av tjejerna helt slut (hmm...hundra varför?), men då skickade David iväg dem till att löpa hela backen tre gånger. Därefter berättade David att tjejerna var döda och vanligtvis hade man ju kunnat tycka att det borde räcka där. Men icke. Direkt efter skickade han iväg dem till Billingebacken (ja, skidbacken alltså) och lät dem gå nedför den för att sedan springa upp. SEN var det stretch. Efter en och en halv timma skickade han iväg dem på terrängmilen (och den är hemsk ska ni veta) vilket fick honom att känna sig som en mjukis. Hans första tanke var nämligen att låta dem springa 1.5 mil. Stackars, stackars tjejer! De kommer nog att känna sig rätt stela imorrn. Fast så underbart att få träna så. Det är ju så ett bra fysläger ska se ut! Och tänk så sjukt nöjda de kan känna sig med sig själva imorrn när de går och lägger sig i sina egna sängar!

Just nu berättade förresten min käre far för hela släkten att han numer ses som en medlem i hundraklubben hos frisören på Byttorp. Vi undrade vad det innebar och han berättade att en klippning vanligtvis kostar 160 kronor, men att frisören numer låter farsan klippa sig för hundralappen jämnt eftersom han nu inte längre har så mycket hår kvar att klippa. Gissa om vi skrattade!!

Det var allt jag hade att rapportera från Hofsnäs denna lördagkväll. Over and out!

//Emma

Surströmmingspremiär

Sitter på jobbet nu och väntar på att mamma ska komma och hämta mig. Vi två ska bege oss ut till Hofsnäs, till mormor och morfars stuga för en helgvisit. Imorgon är kommer resten av familjen eftersom det då är dags att förtära den årliga surströmmingen. Ja, ni läste helt rätt. Vi ska äta surströmming! Eller ja, iallafall pappa, min morbror, mormor och morfar. Syrran kanske tappert smakar en bit och hennes pojkvän Peter ska invigas och har i förväg iallafall uppgett information om att han också ska smaka. Jag själv avstår. Jag gillar inte sill vilket sägs vara en förutsättning för att du ska kunna gilla surströmming. Det är iallafall det argument jag gömmer mig bakom. Nu skulle jag nog dessutom kunna hävda att det inte vore lämpligt för mig att smaka eftersom jag är gravid. Jag vill ju inte gärna bjuda de övriga på en kaskad av surströmming över hela bordet. Det hade nog räckt för att slippa något tjat.

Nä, skämt åsido. Ingen av oss som tackar nej till denna jästa fisk brukar få höra något från de andra. Vi står ut med lukten för deras skull, det borde ses som tillräckligt. För ja, det är sant som det sägs, surströmming luktar. Massor dessutom. När morfar öppnar burkarrna så kan man stå 30 meter (om inte mer) därifrån och ändå känna att det sticker till i näsan. Fast jag kan inte säga att jag har ont av det längre. Jag har vant mig efter alla år. Men jag kommer aldrig glömma Davids min när han för första gången kände lukten. Ha ha ha...det ansiktsuttrycket var verkligen guld värt! Oförglömligt! Fast i år är jag dock lite skeptisk till hur jag kommer kunna klara av att hantera lukten. Jag som blivit så luktkänslig den senaste tiden. Det är inte utan att jag känner mig lite förfärad i förväg alltså. Men men, det visar sig imorgon.

Vi andra som inte äter surströmming då, vad äter vi? Jo vanligtvis brukar vi äta revben då och det är de andras plan också i år, men inte min. Efter en revbensmåltid i somras som ledde till en omedelbar date med Herr Gustafsberg, så känner jag avsmak vid blotta tanken på att stoppa det i munnen. Så jag har istället köpt med mig kotletter och ris. Det brukar funka bra och nu för tiden så spelar jag gärna med säkra kort så länge jag kan faktiskt.

Så nu drar jag till Hofsnäs och David drar till Skövde på fysläger med sina tjejer om några timmar. Allt är sig likt med andra ord. Båda är lika upptagna med saker som händer hela tiden. Det är så vi lever vårt liv och vi gillart! (...eller ja, oftast iallafall!)

//Emma

Åldersgräns på bloggande?

Det här world-wide-web är rätt stort. Förvirrande. Irriterande. Underbart. Givande. Tidsdödande. Ja, och så vidare. Kikade runt på några andra som bloggar, undra om man själv gör helt fel? Det här är ju första gången för min del. Bortsett från ”gästskrivandet” på Emmas gamla blogg. Kan man blogga fel? Undra om jag gör det. För många av de andra handlade om… Ja… Ingenting i många fall. Finns det åldersgräns på bloggar? Uppåt, tänker jag på främst. Neråt finns det då ingen. Flera ser ut i stil med den här:

”God morgon bloggen! Sovit gott??
Idag åt jag pålägg utan macka till frulle. Vrålgott. Undra om jag blir tjock? Vad tycker ni? Kolla bilden och kommentera!! =) =) =) =) =) =) =) =) =) =) =) Har jag gått upp från 28kg till 28.3? Bara såååååååå fet! Tur att sommaren är slut. Typ. Vill inte gärna gå i min döläckra godis-bikini när fläsket ba hänger va!

Snart ska jag till skolan/jobb. VÄRSTA tråkigt typ. Guuuuuud hade velat haft 423v semester/sommarlov till! Seriöst!! Vad ska man ha skolan till då rå?? Jobba? Måste man? Varför? Jävla politiker och andra som ska bestämma allt. Jämt. Vi kan själva faktiskt. Igår lyckades jag stänga dörren efter mig. Heeeeeeelt själv. HaLlÅ!!!!! Vad ska jag med skolan till typ?? Bara såååå jobbigt. Jag som vill ha partyyyyy! Hela livet. Men hallå, man lever bara EN fucking gång liksom!

Ah, åh sen ska jag träffa mina bryyyydar på stan! Vi ska kolla kläder bah. Värsta snygga klänningen på HM. Ska nog köpa 5 men vet inte vilka färger. Seriöst. VAD TYCKER NI? Vilka skulle bara göra mig sååååååå sexxxxxxiiiii… Skrev jag förresten att mamma är såååå jobbigt. Tjatar hela tiden bah! Ah, men det är ju liksom helg. Vill ju inte se ut som värsta lodisen. Kläder värsta viktigt!! Ah. Men faan. Jag måste bara ha 3 leggings. Och alla mina blogglovers, ni bara MÅSTE RÖSTA! Så jag köper rätt!!!! LIVSVIKTIGT! Vill inte glida in på festen som en jävla outsider! Randigt är sååå ute. Värsta 2009! Guuuud så pinit!

Typ nu måste jag sluta. Ska träffa mina bbbbbbbbbbbbbbabes! Värsta chicksen i stan! Ikväll blir det cider och MASSA MUSIK! Värsta Alors on Dance och skaka rumpaaaa! FETT NICE!

Ah, men typ vi hörs imorgon. GlÖm InTe AtT rÖsTa På KlÄnNiNgEn!  FETT VIKTIGT

PUSS alla Blogglovers!”
--

Är det så man ska skriva sina bloggar? Hmm. I många fall verkar det så. Nog för att jag är ung i sinnet, men det kändes inte riktigt som mig. Så ung känner jag mig inte. Tacka någon för det. Ni som kikar in här då och då får nöja er med det som erbjuds. Dagen då jag ens närmar mig ovanstående så snälla säg till så jag kan runda av skrivandet. För alltid. Vad som fascinerar mig är att då många skriver likt ovan så måste det ju vara många som tycker om det. På högre ort undrar man varför det går utför för vissa ungdomar. Kanske är bloggens fel? Det ständiga behovet av att vara uppdaterad på vad som är ”inne” för dagen. Tänk och skriva något som är helt fel eller lägga upp ett foto där man har kläder som är sååå 2009! Vore ju hemskt.

Det är inte konstigt att det är jobbigt för ungdomar idag som vill leva upp till alla ideal som finns i dagens samhälle. ”Det var bättre förr” är ju ett gammalt uttryck fast korrekt sett ur ett skönhetsideal. Att ha rätt kläder är tydligen viktigt idag. Är glad att jag själv slapp den uppväxten. Jag tror jag föddes i en träningsoverall och i den har jag stannat sen dess. Kanske inte just den, men ja ni fattar.

I framtiden när man själv ska börja förespråka kläder och sådant så finns det ju egentligen, så som jag ser det, bara ett alternativ: United-kläder. Eller?? Absolut! Emma och jag har diskuterat det, än så länge har hon sträckt sig till Unitedkläder på matchdagar. Alltid en start. För United-fans är det dock fest varje dag och då ska man ju vara finklädd. I rött, vitt eller svart. Är emblemet på så är det bara en bonus! Skorna visade jag i ett tidigare inlägg, kläder är på ingång. Delar har anlänt, andra är på väg. Ska börjas i tid! Har jag hört.

Dagens Graviditets Dilemma utgår på grund av att jag inte träffar min sambo idag. Garanterat snart tillbaka med nya intressanta dilemman som man ställs inför!

Jag och Emma ses åter på Söndag, undra hur hon ska klara sig utan sin dygnet-runt-toffel?

Oavsett om det blir en kille eller tjej så är det beställt en tuffing. Om inte så får vi jobba på det.
Har således även beställt lite hjälpmaterial till det, mini-boxningshandskar... Se upp!

We are oldies but goldies, don't forget that!

För ett tag sedan skrev David om mitt järngäng "Oldies but goldies" och jag tänkte att jag skulle ägna detta inlägg till att ge er en närmare presentation av dem. Vi är ett gäng tjejer som alla har spelat handboll tillsammans i Byttorps IF, varav några i fler år tillsammans än andra. Att vi en gång började kalla oss för gamla anser vi säger mer om våra övriga lagkamrater i "Byttorps Damelit" än om oss. Jag vill nämligen dra mig till minnes att vi var runt 20-21 år när vi blev "gamlingar" bara för att vi råkade bilda ett damlag tillsammans med ett gäng fjunisar som då var 15-17 år. Ibland kändes det viktigt för oss att särskilja oss lite ifrån dem eftersom vi oundvikligen ser oss själva som lite visare, lite bättre och anser oss själva ha lite större erfarenhet än dem. Därav "oldies". Att vi la till "but goldies" behöver väl egentligen inte förklaras?! Men för er som behöver lite hjälp på traven kan jag säga att det beror på att vi är gyllene, att vi sätter guldkant på allas vardag som möter oss, att vi är bäst och att ingen någonsin kommer kunna utmana "det som är vi" för att det är så speciellt. Så unikt. Ja, jag känner mig verkligen så otroligt välsignad som medlem av denna grupp. Vilka vänner!

David skrev "även om jag vet att alla är väldigt goda kamrater med varandra, så finns det nog inte många kamratgäng som verkligen njuuuuter (skulle kunna skriva blir i extas) av att få sätta dit någon annan i gruppen!"

Ni som känner oss vet hur rätt David har i detta. Det låter kanske hemskt, men ja vi njuter av att kunna sätta dit varandra. Vi har en otrolig jargong oss emellan och det har hänt flera gånger att vi har befunnit oss på fester och olika sammankomster med folk som inte förstår ett dyft av det vi pratar om. Förmodligen har det funnits både en och en annan som till och med funderat på om vi blivit ovänner med varandra, bara för att pikarna som konstant haglar emellan oss kan bli riktigt sylvassa ibland. MEN, det fantastiska är att alla vet vart gränsen går och den gränsen överträds mycket, mycket sällan. Kan i skrivandets stund inte komma på ett enda tillfälle då den överskridits faktiskt.

Därtill är vi riktiga vinnarskallar allihop. Vi är sjukt tävlingsinriktade och är både dåliga förlorare och dåliga vinnare (eftersom vi oftast mallar oss så när vi vinner över varandra BARA för att locka fram den dåliga förloraren i de andra). Och när vi väl tävlar mot varandra så kan jag säga att vi befinner oss konstant nära den gräns som markerar när det är nog. Vi är liksom där och nosar hela tiden. Vi njuter av det. Tycker det är kul. Även om vi kan bli riktigt irriterade. För det är "det som är vi". Vi har gjort det till det under åren.

När "Oldies but goldies" till exempel är i ett rum, på en buss, på en pizzeria, på ett dansgolv, på ett minilumpsläger, på ett cafe så märks det. Jag lovar! Du behöver själv ha varit i det rummet eller på den pizzerian samtidigt som oss för att verkligen förstå vad jag menar! För egentligen är det överhuvudtaget rätt svårt, om inte omöjligt, att förmedla en rättvis bild av vilka vi är genom skrift. Vi är som ett av husen på mäklarsidorna som går under beskrivningen ”bör upplevas”. Det skulle heller inte göra tjejerna rättvisa om jag skulle försöka sätta ord på vad jag känner när jag är med dem och vad de betyder för mig. Känslorna är för stora och orden för små och för få.

Fyra lila pjäser över mållinjen = Vinst!
Och som ni ser så gick det något
sämre för de svarta....

Igår hade vi spelkväll ihop och ljudvolymen var lika hög som vanligt, jargongen var lika hård som förväntat och vissa var tvungna att vid tillfällen lämna rummet för att ”andas” ett tag och lugna ner sig lite. Vinnare kröntes men spotlighten föll ändå på de dåliga förlorarna eftersom dessa alltid är roligare att uppmärksamma. Efter tre omgångar spel så lyste dock några goldies lite klarare än övriga. Jag och Rydberg befann oss i vinnarlaget samtliga gånger. Det vill säga att vi båda hade 3 av 3 vinster. Underbart! I say no more!

Hört under kvällen:

Lotta: (retsamt till motståndarlaget) Det viktigaste är inte att vinna, det är att inte förlora.

Atti: (grymt frustrerad) Att vinna är allt!

Jag gillar Atti. Hon tänker som jag. Det var också vi två tillsammans som skapade mottot ”Våga vägra vara nöjd” för några år sedan, vilket jag tycker sammanfattar detta inlägg rätt så bra.

Oldies but goldies, all kärlek till er! Ni är de bästa!

//Emma

This is it.

Vad är det jag ser? Kan det vara… Näää… Eller är det? Jo, ta mig fasen - I see the light! Äntligen kan ljuset i tunneln börja skönjas! Huuur skönt som helst och lagom till morgondagens resa. Nu är det bara lite snörvel, men det är ju bara att bita ihop. Halsen måste vara hel, så jag kan skrika på kamelerna imorgon och två dagar framåt. Undra om de insett allvaret? Det här kommer vara det absolut tuffaste lägret jag någonsin genomfört med en grupp. Hoppas tjejerna älskar utmaningen! 10 pass på 3 dagar är svettigt. Det är inga hopp och lekpass direkt. Svetten kommer lacka. Har haft ett sånt här läger, typ, med damerna i Byttorp. Det renderade i att några mådde redigt illa, sjukskrivningar från jobb pga träningsvärk och så mycket mer. Får se om Kamelerna är tuffare? För nu drar vi upp nivån lite till. Träningskulturen har vi fått in hos tjejerna och då det endast blir två inneträningar i veckan under säsong så lär fysträningen fortsätta! Men några minuters skratt ska vi nog hinna med på lägret. Det händer mycket kul med tjejerna i vanliga fall, och det lär väl inte bli mindre när de uppnår fysisk trötthet på en djupare nivå. Antar jag. Blir nog varse om det!

Har kommit på något jag verkligen vrålhatar. Hata är ett starkt ord. Därför passar det så himla bra in här. Något som jag avskyr är att hänga upp strumpor på tork. Emma brukar fråga snällt om jag kan tänka mig att ta tvätten. Självklart så gör jag det, älskling, brukar jag svara. Det är bäst att passa på att samla några pluspoäng medan man kan, tänker jag i mitt stilla sinne. När sedan tvättmaskinluckan öppnas och det väller ut 200 par strumpor i vitt. Då är det inte kul. De där pluspoängen kunde kvittat. Enormt. Kom inte så prata om någon sketen graviditetsanledning. Någon måtta måste det väl ändå finnas? Eller? Inte? Jo. Eller? Hänga strumpor kan man väl göra om man är gravid? Varför får jag känslan att många kvinnor missbrukar oss som är "tofflar"? (Plural?) Skit samma, ofast är alla par vita, givetvis med olika nyanser. Sweet. Fast jag tror mig börja ana när Emma medvetet ber mig ta en strumptvätt. Det är när hon drar ut på David. Brukar låta så här… (Harklar mig)

- Daaaaaaaaviiid. Vill du göra mig en jättetjänst?

Daaaaaaaviiid, ska vara med en ganska låg röst. Är hon i samma rum så kommer världens största hundögon fram. Vad faan. Inombords gråter jag krokodiltårar. Men precis. Toffel. Så självklart står jag där 30s senare och hänger strumpor och gnäller för mig själv. 

Finns det anti-toffelmedicin?

Som kille tycker jag att det borde finnas. Det finns ju piller för att må bra, för att må dåligt, för att inte vara bakfull, för mer/mindre hårväxt, för huvudvärk, för halsont (tacka fasen för det iof), magont, för långa tånaglar och så vidare. Det finns piller för ALLT! Skulle kunna skriva spaltmeter om det. Svårt att säga att vi inte lever i ett pillersamhälle. Vissa är säkert jättebra, men det ska väl inte behövas 200miljoner olika piller för att mänskligheten ska kunna ta sig framåt? Folk undrar varför droger har blivit så vanligt. Folk käkar ju piller morgon, middag, kväll. Vissa behöver det kanske, naturligtvis. Vi kan bota mängder av sjukdomar, men kan inte få människor att ha leva ett drägligt liv utan piller? Lite skrämmande. Att vi, år 2010, ska leva i ett samhälle där piller är bästa lösningen på allt anser jag vara oroväckande. Likaså att folk accepterar att det är så?! Borde man inte lägga krutet på att försöka motverka anledningarna? Fattar att det inte tar två minuter, men acceptansen över att allt löses med piller känns lite olustig om jag får säga det själv. Vilket jag nyss gjorde. Bara en reflektion som jag inte alls hade tänkt ha här, men nu blev det så.

Ägna det en tanke. Om du har tid. Prio. Minns du?

Men kära kamrater, nu ska vi prata om Emmas bästa vänner! ”Wohoooo”! Ropar kanske några av er, men nej. Det är INTE ni. Det är ”dom”. ”Dom” är alltid på Emmas sida och gör så att hon alltid får rätt. Hur är det möjligt? Jag har aldrig sett eller hört ”dom”. Kommer jag med ett påstående så är repliken ofta:

- ”Dom säger att det är bra”.
- ”Dom säger att den filmen är bättre än den andra”.
- ”Dom säger att de här skorna ska vara grymt bra”.
- ”Dom säger att den här tröjan är något jag verkligen behöver”.

”Dom” säger jäkligt mycket som inte är till min fördel! Så kan man väl sammanfatta det och att ”dom” får vara delaktiga i många beslut i vårt förhållande utan att ens gett sig till känna.

Någon som vet vem/vilka ”dom” är? Eller i alla fall har en sambo som säger likadant. Då kan vi ju utforska det ihop.

I skrivande stund så är kl. 20.41. I Europa League kvalet står det i matchen Dnipro Dnipr - Lech Poznan 0-1. Bara så att ni vet. Europa League? Vad är det? Egentligen. Skräp.

Bilden är från bröllopet. Tagen av Elin,
än en gång på "fel" sida kameran.

Skulle gå till bilen innan. Träffade då Emmas syster Anna. Hon hade visst sett bilderna från ommöbleringen av deras hus på bröllopsdagen. Smart drag av Emmas andra syster Elin att vara på rätt sida kameran. För att inte synas på någon av bilderna. Nu blir det jag och Åse (Niklas syster) som får ta skiten. Hmm... Smart. Av Elin. Anna såg nästan mordisk ut i blicken när hon sa att hämden är ljuv. Hur som så var det ett otroligt fint och mysigt bröllop, allt klaffade och alla hade det kanonbra! Maten var ljuvlig (vilket är viktigt för att få högt betyg av mig) och bruden var otroligt vacker! (Räcker det med fjäsk för att slippa bli lynchad nästa gång vi ses?) Jag tror att det som räddade mig var att Anna var på jobbet. Hon jobbar med barn. Tur för mig. Den gången.

Hade avrundat mitt inlägg när jag fick ett hotfullt sms från Emma som är på spelkväll, så jag avrundar istället med ett stort FÖRLÅT till er alla (främst Lotta) för att jag störde er i 15 sekunder! Det ska inte hända igen. Jag ska genast återgå till soffan med min förkylning, toppad med en kall, halvgammal kyckling och lite gammal potatissallad. Ett glas vatten ska jag nog festa till med. Who`s laughing now?!? Ni hade velat vara i mina kläder nu. Även om ni hade försvunnit i dem... Typ.

Bort, BORT!

Livet som ynkligast i världen fortsätter. Enda skillnaden att jag nu satt i en riktig dödsstöt mot förkylningen, apelsiner och kiwi. Kroppen ska förhoppningsvis få sig en sådan c-vitaminschock så förkylningen flyger åt fanders! För okej, visst kan man bli sjuk, men nu är det bra. Ska ju åka på Hell Camp imorgon, och då vill jag ju kunna leverera det som förväntas av mig! Tänk om jag blir en mjukis i helgen, det vore ödestiget! Inte bra alls! För imorgon bär det av för mig, sjukgymnasten, Larsa och 14 kameler. De ska få bekänna färg. De 14 sistnämnda i alla fall. De tre förstnämnda kommer nog rätt så lindrigt undan. Bara vi hittar lite värme i stugan. Var lite problematiskt förra året! Man är ju inte mest teknisk i kommunen direkt. Inte Jocke heller. Fast oavsett så hade vi det varmare än tjejerna i tälten, +2 grader. Hua! Det är inte allt för varmt alltså. Då hade vi det bättre, med (mer) värme, tv, egen dusch, toa och så vidare. I år har kamelerna detsamma. Så nu förväntas stordåd i Billingebacken! Om det är högt gräs där nu, så lär det kort som på en golfgreen efter helgen! Annars har vi inte lyckats. Där är målbilden för helgen. För 14 kameler. 10 träningspass. 2.5 dag. Nu kör vi! (snart)

Dagens Graviditets Dilemma: Att tolka sin sambo.

Vi sitter i bilen på väg till Emmas jobb, varpå hon ganska högljutt utbrister: Bort, BORT!!

Vadå? Är det en geting, irriterande fluga, hår i ansiktet eller huvudvärk om man tänker outside the box. Vad skulle det annars kunna tänkas vara? Nej kära kamrater. Jag var inte ens nära. Vad är det, frågar jag lite försiktigt i min förvirring. Svaret jag får… ”Ta bort regnet från rutan!” Jaha. Jag skulle sätta på vindrutetorkarna. När hon hojtade till lät det som att det kom ett kraschande JAS mot oss! Men nej. Regndropparna på rutan var för irriterande. Tydligen. Nu snackar vi verkligen Radio Nowhere. Vart kom det ifrån? Och hur lätt var det att tolka det? Självklart skulle jag dock fattat det, min sambo är ju gravid. Hon sade det inte, men det verkar vara en allmän åsyn på ett par som väntar barn. Den stackaren som går bredvid ska tydligen kunna tolka allt. Hela tiden. Min förkylning verkar dock inte vara en ursäkt god nog. Självklart inte. Min sambo är ju gravid. Förresten, medan jag sitter och skriver så nynnar (snörvlar) jag vidare på Radio Nowhere. Sjunger han inte: “I was driving through the misty rain...”? Eller är det en annan låt? Jag och låttexter är inte som Ying & Yang direkt. Jag brukar sjunga lite lågmält ibland. Fast brukar bli rättad av min kära sambo. Hon är rätt bra på det där med texter. Me no good.

Sitter och letar vidare på nätet efter lämpliga bollar som man kan köpa. Vilken djungel att ta sig runt i! Så mycket grejer det finns, överallt. Alla säljer allt. Varför får jag för mig att det här är en jättemarknad? En sida erbjuder delbetalning, bollen jag kollar på kostar 24 kr, dvs 2 kr i månaden i 12 månader. Funderar på köpa bollen på delbetalning bara för att.

Jag käkade inte upp all mat på jobbet en dag tidigare i veckan. ”Tänk på barnen i afrika”, fick jag höra av en kollega (med glimten i ögat). ”De blir väl inte mättare för att jag äter upp?” svarade jag lite småirriterat. Så kan det gå. Kanske inte är en helt genomtänk kommentar. Och ja, det var samma dag som jag fick blåsa, hade huvudvärk och mådde illa. Mycket tack vare min skengraviditet. Måste varit i tisdags.

Jag vet att man inte ska börja meningar med ”och”, men nu blev det bara så.

Va? Finns det Piggelin i frysen!? 2 st? Oj oj. Någon måste verkligen bry sig om mig! Det var jag själv som köpte dem. Man kan ju alltid låtsas. Molgan är en bra grabb.

Som sambo vill jag lyfta på hatten för Emma, två dagar i rad har hon gått hem från jobbet. Bra gjort, gumman! Det är en rätt bra bit. Nästan så jag blir rastlös på eftermiddagarna nu. Man själv kanske ska börja röra på sig igen!? Ja det ska jag! Imorgon. Typ.

Sanna mina ord...

…jag blir löjligt ynklig som förkyld! Uj uj uj. Idag har det inte gjort särskilt många knop. Sjukskriven. Så drygt. Har mest suttit och knåpat ihop helgens läger. Tvättat lite. Var på stan med Emma och köpte första säsongen till The Unit. Vi får se om det är något att ha! Någon som har sett den? Har bara sett något enstaka program. Fast det var ju typ x antal år sen. Så det vore ju lögnaktigt att säga att man minns särskilt mycket av det. Första avsnittet har vi betat av, känns fortfarande rätt så nytt! Kan nog bli bra! Att åka ner till Hemmakväll för att leta en serie som vi ska beta av var inte det lättaste! I bakhuvudet fanns ju hela tiden Fresh Prince boxen som står hemma i hyllan. Fast någonting sa mig att det inte var gott nog åt min sambo. Själv så är det ju precis hur bra som helst! Vilken serie! Nu snackar vi hög klass. Törs lova att det är många som är i min ringa ålder som suttit hemma i soffan och sjungit med i avslutningen:

"I pulled up to a house about seven or eight
And I yelled to cabby: Yo, homes smell you later!
Looked at my kingdom, I was finally there
To sit on my throne as the prince of Bel-air!"

Kom igen!! Visst har ni!?! Inget att skämmas för. Ni behöver inte bekräfta det som kommentar, bara sitta och nicka instämmande. För jäkla bra serie! Mycket flum, skratt och vassa repliker. Den serien är det klass på! Inte på Emma dock, som nöjer sig med ett avsnitt eller två. Sen är det bra. Tidigare serier som vi betat av är Oskyldigt dömd, med Persbrandt, som var förvånansvärt bra! Allt började dock med Cold Feet, eller Kalla fötter, för den som inte är så vass på engelska. Fick den i födelsedagspresent (Tror jag. Nu är jag ute på tunn is.). Julklapp var det visst, var tvungen att checka av med chefen. Men ärlig som jag är låter jag originaltexten stå kvar och jag sonar mitt straff! Blir väl bara några piskrapp eller five-across-the-face. Sen är det klart. Nobody puts Kebab in the corner!

Emma är förtjust när det involveras relationer, och en story som är lite mer än bara "US-Army-Super-Duper-Pang-Pang-Kill-`em-All-Nobody-Beats-US". Som det nu råkar vara i The Unit. Det handlar även mycket om relationer. Verkar lovande! Just relationer har de två tidigare boxarna vi betat av, Oskyldigt dömd och Kalla Fötter också handlat om. De har relationerna som en trygg grund genom hela serien. Kalla fötter handlar i princip bara om relationer. De går nog igenom samtliga faser i livet. 99% relationer och 1% United. Det duger för mig. Jag satt lydigt, kikade igenom alla avsnitt och kan runda av med att säga att den var förbannat bra!

Raskt och oväntat hoppar vi till DGD, Dagens Graviditets Dilemma:

Emma: Jag ska nog runda av dagen med saltgurka.
Jag: Tror du att det kan vara din ”graviditets-grej”?
Emma: Nej, jag blev bara sugen på det.

Ehhh… Är det inte det som är typ hela grejen? Eller har jag som skengravid sambo missuppfattat hela poängen? Inte omöjlig då jag är lite glömsk, förvirrad och kanske den bästa anledningen – Förkyld! Kan någon som varit med i matchen vägleda mig? Tack. Eller snälla snarare.

Kan inte riktigt släppa det där med killnamn. Svårt som fasen! Det har börjat utkristallisera sig några namn. Tyvärr verkar Cantona bortplockat. Kanske finns med som en joker? Får jobba på`t! Har vidgat synen så nu är det inte bara namn som… som… Kanske inte ska skriva det här? Finns alltid någon som blir trampad på tårna. Så jag låter det vara. For now. Kommer säkert närmare inpå!

Något annat som jag har svårt att släppa är det här med idrott, förutsätter att det blir någon idrott hur som. Det är ju inte säkert det heller. Kan ju bli… Innebandy. Men förutsatt att det blir det så vill man ju finnas där som stöd och stötta så gott man kan. Det lär man ju göra oavsett vad det blir (liten lögn). Som förälder måste ju det vara en viktig del att vägleda barnet?! Det beslutade jag mig för för någon månad sedan när jag och Emma åkte till kvinnans paradis IKEA. Jag ska bli en vägledande förälder. Så, hur blir man det? I det här stadiet finns ju inte så mycket att göra mer än att köpa en korg och fylla den med ett 20-30-tal olika bollar! Givetvis! (Nu börjar det likna nåt, Fransson!) Det får kosta ett fönster på nåt vitrinskåp, några välta vaser och en lampa som skjuts ner. Jag tar det med glädje! Kanske inte just i stunden. Men sen. Fast det kan ju bara så att barnet siktar på just den vasen, då är det ju genast väldigt positivt! Får resonera lite kring det där! Allt hänger ju på vilken attityd man har gentemot en situation – är situationen ett problem eller en möjlighet till utveckling?

Det måste ju bara vara ens egna förhållningssätt som avgör!

Vill runda av inlägget med att tacka min underbara sambo för de två Piggelin glassarna som hon köpte på väg hem från jobbet. Såååå gött det lenade i halsen!

Eller förresten, jag rundar av inlägget med att säga ett stort Grattis till Tony K och Johanna som väntar tillökning i början av nästa år! Handbollsgenerationen född 2011 kan bli riktigt vass!

Blubb, blubb, blubb!

Min sambo är ute på djuuupt vatten!

”Är det förresten inte noterbart att David, min älskade, tror sämre om mig än Tommie?! Mjo, jag tycker nog allt att det bör föras till protokollet iallafall!”

Kan detta vara pga att Tommie sett dig träna 3-4ggr i veckan? Medan jag varit hemma och tvättat och diskat? (Min tolkning av rollfördelningen.) Med det inte sagt den enda sanningen.

”Ja, du läste rätt. Det är faktiskt David som blir uppassad ikväll.”

Här styrker du mitt påstående, gumman! Normalt är det jag som jobbar och sliter här hemma medan du roar dig.

”Så jag får väl stryka han medhårs idag, det kan ju hända att det kommer en tid då det är bra för mig att ha några innestående på honom...”

Först ska du jobba ikapp alla du redan ligger efter, gumman! De är inte lätträknade. 8 år av ompyssling.

Det där kortet som är upplagt på min kära sambo. Jisses Amalia. Det ska vi prata om lite nu, och sanningen bakom det! Leendet kan inte varat längre än vad det tog att ta kortet. För när Emma snubblade in i lägenheten, släppte väskan, fräste åt mig, gick ut på balkongen och satte sig. Då fanns inte leendet. Sanna mina ord. Leendet var inte ens påtänkt. Hon kanske gjorde kullerbyttor inombords, men utåt så var det rena giljotinen. Chop-chop! Så det här bör rent naturligt vara dryga timmen efter att Emma kom hem. En bild säger mer än tusen ord. Men sanningen bakom det än mer. Fast jag har valt att begränsa det. För husefriden.

Vad hjälper mot förkylning?? En manlig förkylning?

Vad gäller förkylningen så har jag inga kommentarer mer än Ja. Det är så illa. När jag blir förkyld, då blir jag FÖRKYLD. Ynklig, trött, och allmänt (ännu) mesigare. Så är det. Inte ens någon idé att ge sig in i diskussion. Raka motsatsen till en win-win situation. Varför blir män (i allmänhet) så jäkla ynkliga när de blir förkylda? Vad beror det på? Att man övriga 360 dagar om året måste visa sig så stark och inte sårbar. Tror det är något sådant. Mannen ska ju enligt gammal sed vara den starke och beskyddande. Men även solen har sina mörka fläckar. Och eftersom jag är halviranier så har jag några fler än gemene svensk. Det borde legitimera min rätt att få vara ännu mer ynklig. Säg så här. Det är jag, och jag skämt inte för det. Ska man få lite omtanke och ompyssling så är det till att fejka sjukdom. That`s life. Mitt i alla fall. Fast Emma är rätt bra. Ibland. (Mest skrivet för att, än en gång, rädda husefriden).

Nåväl.

Min dag har varit dräglig. Trots allt. Det började i morse, kände mig rätt risig från början. Det var rätt sketet väder på väg ut mot Bredared. Tacka väderguden för`t! Eller Borås stad. Lite oklart i den frågan ännu. Tacket var seriöst. Hade tidigare världens fågelskit mitt på motorhuven och säg så här, att fågeln som besudlat min bil hade inte blygat vid den senaste måltiden! Regnet gjorde hur som att skiten försvann. Det är jag evigt tacksam för! Tänkte att det kunde vara intressant att veta?

Väl på jobbet så var det kämpigt för konungen. Huvudvärken var påtaglig och man var lite ur form. Typ som Rooney igår. Men skit i det. Vem vill läsa om min dag på jobbet? Vi hoppar fram åtta timmar i tiden. Riktigt sleten så drog jag mig hemåt vid halv fem. Ringde Emma och fick första örfilen: Kan inte du handla på vägen hem? Finns det någon värre fråga när man efter en tuff dag sitter i bilen på väg hem? Precis, det gör inte det. Fast toffel som man är så ställde man in siktet på ICA. Även om IVA lockade mer just där och då. Susade förbi platsen innan Ekås på alingsåsvägen där polisen ”alltid” står. Så även idag. Det klev ut en blåklädd kvinna och vinkade in mig. Jag hade lust att ställa mig på gasen, men det är jag alldeles för snäll för. Så glatt så satte jag på min blinkers och svängde in vid infotavlan nedanför Ekås-backen. Säg så här, störningskontrollen var utslagen sedan länge. Ner med rutan, en konstapel kom fram. Jag skulle bara blåsa. Puh! Det kan ha gått någon enstaka kilometer/h för fort. Men skit samma, dit jag ville komma var att den här polisen var precis huuur trevlig som helst! Jag blåste, han kollade värdena och kikade körkortet och sa sen: Det här ser ju bra ut! Då svarade jag: Det tycker min sambo med. Sen var isen bruten. En kort kort men trevlig trevlig diskussion följde innan jag åkte iväg. Med ett leende på läpparna. Skönt! Heja farbror blå!

Humöret ändrade sig radikalt. Förmodligen mest av självgodhet och nöjdhet av min kvicka, men inte så genomtänka kommentar. Fast det blev ju bra till slut. Det med.

Sedan nästan tre timmars träning. Jag kände mig snäll idag, var en lugn träning. Vi pratade om Skövdelägret som stundar. Där kommer det inte vara lugnt. Ett riktigt hell-camp! 9 träningspass på 2.5 dag. Snällt räknat. Nu blir det verkligen till för kamelerna att visa störningskontroll, inställning och jävlaranamma! Det ska springas i Billingebacken i dagarna 2 (och en halv). Fast snälla som vi är, eller snarare sjukgymnasten, så blir det stugor istället för tält då det ska regna! Jäkla curling. Nå ja, 17.30 på Fredag åker vi. Söndag kväll kommer vi hem. Kan vara något trötta ögon då.

Dags att jobba om 8h. Härligt. Sova? Ja. Jag ska bara…