Är vi framme snart?

Avspärrningarna var inte helt oväntat borta när jag kom till jobbet i morse. Skönt. Bara vetskapen om vad som hänt alldeles i närheten gav en konstig känsla när man körde in på parkeringen. David var snäll och gjorde mig sällskap när jag låste upp alla dörrar. Det var också skönt. Han är bra underbar min sambo.

Väl på jobbet så flöt morgonen på som vanligt. Fram till klockan nio hade vi bara ett barn. Vi två satt och spelade spel och hon fuskade verkligen skjortan av sig. Ni skulle sett hennes repertoar. Hon kunde nog alla knep i boken, men trots detta lyckades jag syna henne varje gång. Till slut var spelet tydligen inte lika festligt längre och vi båda övergick till att göra annat.

Vissa av barnen visade sig ha stenkoll på vad som hade hänt dagen innan och vissa berättade bara att de hade sett poliser och senare på förmiddagen fick de faktiskt träffa några poliser igen. Det var stort ska ni veta. Polisen satte upp nya avspärrningar för att låta teknikerna gå igenom grönområdena utanför oss med metalldetektorer och i väntan på att teknikerna skulle dyka upp så kom de fram och pratade med våra barn som blev saligt lyckliga över det. För i våra barns ögon är poliserna fortfarande idoler! Jag hoppas det får förbli så länge. En kille frågade en av poliserna om de skulle ta fast hans pappa, varpå polisen frågade varför de skulle göra det. "-Jo för att han brukar köra jättefort i stan!" Poliserna bara log och sa att det var ju inte bra men att de inte skulle ta hans pappa. Underbart ju! När vi sedan gick in för lunch så sökte de av vår gård med en hund. En mycket surrealistisk känsla må jag säga.

Nog om det. Hur har jag det i livet annars? Jorå, jag är fortfaranden toktrött precis jämt och det kan hända att illamåendet inte längre är lika konstant som det var i somras, men det dyker fortfarande upp titt som tätt och är då mycket mer intensivt och på så vis nästan jobbigare än tidigare. Så det här med att illamåendet lägger sig efter några veckor, det är bullshit! Tack alla ni som försökte vara snälla och trösta mig med det påståendet i somras, jag förstår att det var med omtanke, men det har tyvärr liksom också gjort att det hela känns lite bittrare nu. Kanske är jag rent av en av dem som mår illa igenom hela graviditeten. Ja, det vore ju...vore ju...vore...ju...kanske inte helt önskat om jag ska uttrycka mig med mildhet. Illamåendet sabbar nämligen det för så mycket annat. Till exempel min träning för att bara nämna en grej. Jag menar, när jag inte ens pallar att ta mig från bussen till jobbet (och då snackar vi några hundra meter) vissa morgnar utan att behöva stanna upp på för att...(ja ni vet varför)...så känns det heller inte så himla lockande att dra på sig träningskläderna och ge mig ut i spåret. Och att inte kunna träna, det får mig heller inte att må bra. Min kropp är van vid att träna ofta. Mitt huvud också. Jag behöver min dagliga endorfindos. Den har hjälpt mig att bli av med anspänning, huvudvärk och stress många gånger förr och jag är inte helt förvånad att jag var och varannan dag både sover kasst och har huvudvärk numer. Vissa jag har pratat med säger att det beror på graviditeten, kanske är det så. Fast jag är övertygad om att avsaknaden av träning gör sitt med. Jag känner det.

Och när vi nu ändå är inne på träning så är det ju inte helt utan att tankarna leds till handbollen. Att behöva lägga målvaktströjorna på hyllan en hel säsong det känns verkligen inge vidare alls. Det känns fortfarande bara negativt på alla sätt och vis och jag skäms nästan för att säga det eftersom en graviditet ska vara så förenat med lycka. Det är det fortfarande, förenat med lycka alltså, så missförstå mig inte. Men ATT inte få spela eller träna handboll känns bara kasst. Anledningen till VARFÖR känns däremot helt underbar. Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig för att få er att förstå. Känslorna är liksom helt oförenliga och måste förstås var och en för sig. Allt annat vore orättvist. Det känns liksom bara som att något saknas mig nu när jag inte lirar själv. Det är tungt. Riktigt tungt. Och jag är avis på alla som tränar och spelar handboll. Jag är till och med avis på Davids tjejers hårda fyspass under Skövdelägret. För jag vill också. Jag hade gladeligen sprungit i Billingebacken lite. Känslan av att "kunna om jag bara vill" hade räckt som motivation för två vändor till och med. Men inte nu. Inte denna säsong. Jag får vänta. För jag är gravid.

Hela grejjen får mig iallafall att känna mig som ett barn som sitter i baksätet i bilen påväg till något festligt resmål under semestern, som uttråkat (fast samtidigt förväntansfullt) frågar sin mamma eller pappa;
- Är vi framme snart?

//Emma