17 - and still alive!

Idag snubblar vi, eller snarare Emmas mage, in i vecka 18. 18! När hände det? Kändes som det var igår vi fick beskedet. Snart halvvägs, det känns lite konstigt att man inte riktigt fattar vad som hänt. Allt känns fortfarande väldigt nytt och ovisst. Jag har gnällt i snart en vecka över att jag varit förkyld, Emma har mått illa i 17 veckor. Det är lite skillnad. Kanske! Man, eller som Emma sagt ”Dom”, brukar ju jämföra graviditetsillamående med en man som är förkyld. Tänk om förkylningen hade hållit i ytterliggare 16 veckor. Då hade jag stämplat ut - för längesedan. Det är ju inte utan att jag imponeras av att hon trots illamåendet ändå lyckats hålla humöret uppe någorlunda! Visst, det har sina dalar men även sina toppar. Så jag ska inte måla faan på väggen (eller är det taket?).

Meningslös notis: Det regnar från sidan idag. Ösregn och blåst.

Dagens Graviditets Dilemma visar dock på en liten dipp igår kväll när vi skulle lägga oss - vi låg och pratade.

Emma: Kan du sluta klia dig på foten, jag hör inte vad du säger!

Va? Nog för att det kliade frenetiskt, men sen när låter det högt av att klia sig? Så högt att man inte hör vad den andre säger. Tror det var en dos av: ”Ge fasen i din fot och lägg fullt fokus på mig!” Fast jag vet inte säkert. Vad skulle jag gjort? Det kliade ju, då måste jag ju… Ja precis! Nog för att man ska göra mycket för sin gravide sambo, men det är ju inte så att man själv påverkar det, eller framkallar det. Kliandet alltså.

Meningslös notis: 5 minuter senare är det strålande sol ute.

Jag har varit skengravid i 17 veckor. Är rätt jobbigt att både vara det och att ta hand om sin gravida sambo. Samtidigt som man är förkyld. Samtidigt som man har andra åtaganden. Även om gumman alltid är nummer ett. Efter United. Ska vi säga delad etta för att jag ska ha någon chans att rädda lägenhetsfriden?

På tal om lägenheter, det känns som jag har gjort min beskärda del. Har bott i ett antal HSB lägenheter. Alla ser likadana ut. Vill gärna flytta till något större, ett radhus eller hus. Ha en plats där man kan rota sig för en tid framöver. Vi höll på att kika lite på andra boenden innan vi fick den fantastiska nyheten, Vidic hade skrivit på ett nytt långtidskontrakt med Man United. Nej, ”skämt” å sido, innan vi fick reda på att Emma var gravid. Diskussionerna följde en bit in på graviditeten, men sen kom vi fram till att vi kanske ska ta en sak i taget. Landa i det här med att vara förälder och sedan ta upp det igen. Klokt, men visst smakar det surt. Vart vi landar, om det blir Borås eller Skövde. Det är en svårlöst gåta. Ändrar sig från vecka till vecka. Inte för att vi diskuterar det så ofta längre, men det grubblas ju en hel del. Precis som att det inte finns tillräckligt mycket att fundera på. Yeah right!

Meningslös notis: Sitter på Spotify. Three Doors Down ”Landing in London” är löjlig. Löjligt bra!

Vecka 18 ja, det är fantastiskt. Faktiskt mer fantastiskt än Uniteds Mr. 18 – Scholes fick göra sitt 150e mål. Läckert skott från distans. Synd att Nani sköt en urdålig straff, och vad gör Berbatov i försvaret vid 2-2 målet? Helrötet… Båda sakerna. Därav att jag för stunden glädjs så mycket mer åt att vi går in i vecka 18. Ja, jag skriver vi – trots att jag bara är sambo, toffel och oftast i vägen.

Pratade med en vän igår, nära vän, han tyckte att Emma var stark som ändå stått ut i 17 veckor. Både med illamåendet, men även med mina kommentarer och taskiga humor. Han har en poäng, eller tre. Någonstans vet jag att min humor är precis kass. Någon annanstans vet jag att jag kan få Emma att tycka att den är rolig! Vi har varit tillsammans i 8 år den 14 september (notera att jag fortfarande minns), hon är inte det minsta road än. Fast skam den som ger sig! En vacker dag ska jag lyckas! Bara jag inte kliar mig på fötterna så ofta, hon måste ju höra vad jag säger. Är det där jag har misslyckats?

Kanske.