Om att vara kär i en handboll...

Så äntligen har Byttorps IF's herrseniorer fått spela en handbollscup utomlands. Ja, Danmark är ju inte Sverige så det får väl räknas som utomlands även om allt känns som "hemma" bortsett från att man inte förstår ett dyft vad någon säger där. Förra året var det tänkt att vi skulle dragit iväg på en cup i Norge men jag blev nekad spel där, vilket resulterade i att laget inte hade någon målvakt eftersom både Tommie och Björn vid tillfället var upptagna och därmed var tvungna att dra sig ur cupen. Detta ledde till tidningsrubriker i både BT och GT samt publicering på en del nätsidor och jag tyckte la inte att det direkt var sådär jätteroligt att se sitt namn lite varstans och behöva svara på en massa frågor. Det är inte min grej riktigt, men det tyckte tydligen laget som därefter började kalla mig för BT-star. Jag får la bjussa på den.

Men nu äntligen kom vi som sagt iväg. I helgen som gick så var vi i Fredrikshamn och deltog i Cup Sinatra. Jag spelade som ni förstår inte utan åkte med som andrecoach och om ni är intresserade av våra resultat så har Jan-Roger redan skrivit bra tankar om dem, så ni kan lika gärna läsa hans referat från cupen här.

Som ni redan förstått så tycker jag verkligen att det känns skitjobbigt att behöva ta ett uppehåll ifrån handbollen och jag har såklart förstått att det skulle bli tufft att bara se handboll från läktar- eller bänkplats. Men inte var jag förberedd på att det skulle vara sååå jobbigt. Det var hundra gånger värre än vad jag kunnat föreställa mig. Min saknad/längtan efter och min vilja att få spela var rent av fysisk. Det gjorde verkligen ont i mig. Vid något tillfälle kände jag mig rent av nära att bryta ihop efter en av matcherna och återigen så skäms jag för att skriva det, men det var ju så. Jag kan inte ljuga. Jag skäms för att det känns som att den stora massan ("dom" ni vet) har uppfattningen att man borde vara så lycklig som gravid. Och det ÄR jag ju!! Också. Så missförstå mig inte. Jag känner båda känslorna lika starkt. Och ärligt talat så struntar jag i om ni tycker det är rätt eller fel. Det är så det är och jag kan inte göra något åt det. Tro mig, jag har försökt att jobba bort dessa tunga handbollstankarna, men det går ju inte. Jag är helt enkelt för kär i handbollen. Denna runda och inklistrade skönhet! Vi två är vana att träffas flera gånger i veckan och numer kan jag inte bli kvitt drömmarna om att få lägga händerna på min goding. Tror jag det att det uppstår en saknad. Vi snackar ju om ett kärleksförhållande. Då blir man sårbar om man inte får träffa (eller i mitt fall - bli träffad av) sin käresta. Sånt är livet. That's life! C'est la vie!

Helgen bjöd iallafall på många höjdpunkter och i tjugo minuter har jag nu suttit här och tänkt och verkligen försökt formulera mig för att kunna beskriva några utav dem, men det går inte. För det första behöver ni känna personerna i fråga för att förstå det roliga och sedan hade ni behövt dela stunden med oss för att riktigt kunna uppskatta det hela. Så jag har bestämt mig för att behålla minnena för mig själv istället. Det känns bra så.

Nu är det iallafall dags att avrunda och gå och lägga sig känner jag. Är fortfarande trött efter helgen och har en hel arbetsvecka framför mig, så det är nog bäst att försöka tänka sig för lite och vara rädd om sovtimmarna. Ta hand om er allesammans. Ni är viktiga!

//Emma