Längtan, jämställdhet och val i livet...

Då var jag tillbaka efter några härliga dagar i Skövde! Har således inte blivit några inlägg under tiden, även om Emma har hållit er lite up-to-date. Fast jag tror att ni får vänja er vid att det droppar in inlägg oregelbundet. Det är ju en rätt hektisk men samtidigt fantastisk höst som väntar! Garantera inlägg varje dag eller så känns inte realistiskt. De kommer när magkänslan finns där, och eftersom (även) min mage är rätt stor så är det en stark känsla när den väl kommer.

Hektiskt höst, ja, milt sagt. Fast på något vridet sätt så vill jag inget hellre att den ska dra igång. Är rätt nöjd med sommaren, den har ju gett livet nya perspektiv. Milt sagt. Den där känslan att man ska bli pappa känns rätt konstig. Även det, milt sagt. Känns helt sjukt! Helt sjukt underbart! Fast polletten har inte trillat ner riktigt. Undra när den gör det, på riktigt alltså. Är det efter ultraljudet? Är det efter nio månader när barnet ploppat ut och man sitter i farstun med en unge i knäet och tänker som Nemo: Now what?

Det är otroligt många tankar som surrar igenom skallen, vissa mer logiska än andra. Är man redo och mogen nog? Är ju snart halvvägs till pensionen så jag får väl hoppas att jag är redo. Även om medveten finns där, att det inte har med ålder att göra utan personlig mognad. Då är det kört. Handbollen ligger mig varmt om hjärtat och det är också en sån där konstig känsla jag bär. Hur kommer suget efter handboll att vara efter att man blivit pappa? Emma tror att jag kommer vara i hallen efter en vecka, men barnet i barnvagnen. Inte omöjligt att det är så. Samtidigt är det inte säkert. På något sätt. Även om det låter himla mysigt. Passar rätt bra även när vi konstant har någon skadad/sjuk, trivselgruppen kommer att få helt andra sysslor än rebab-träning. Kan bli långpromenader med barnvagn. Tänk om det skulle bli tvärt om, då tänker jag inte på att barnvagnen ska gå ut med trivselgruppen. Utan att man bara känner olust eller brist på inspiration. Har svårt att tänka mig att det blir så, fast det är en tanke jag tror att jag måste jobba mig igenom. Livet är ju inte alltid en dans på rosor, eller så är det så, fast att det dyker upp lite taggiga rosor emellanåt. Visst måste man jobba sig vidare, och det känns rätt skönt att man har en omgivning som ger mycket energi och stöd. Har väldig egentligen aldrig haft enormt många nära vänner. Jag känner många, men har inte släppt in så många in på livet som jag kan kalla nära vänner. Fast jag är nöjd med att ha det så. Det trivs jag med och är nöjd med de val jag gjort på den fronten. Mycket handlar väl egentligen om vad man väljer att göra med sitt liv också. Jag har valt att lägga ner nästan hela min fritid på handbollen. Det har säkert kostat någon vänskap eller två under åren, men jag ångrar inte mina val.

Handbollen har gett mig så otroligt mycket! Jag har tränat både seniorlag och ungdomslag, mest tjejlag har det väl blivit. Kan nog inte peka på varför, men jag tror mycket handlar om att så många tycker att tjejidrott är så ”mesigt” och håller så dålig nivå. Kan hålla med i vissa avseenden, ex damfotboll. Min tränarkollega säger att det finns två sorters fotboll, vanlig fotboll och damfotboll. Det är inte samma sport, menar han på. He he, ligger något i det. Där tycker jag dock att handbollen är väldigt bra, då jag anser att damhandbollen i Sverige håller hög klass och det är inte sådana uppenbara skillnader som det är mellan dam- och herrfotboll. Eller förlåt, mellan damfotboll och fotboll menar jag givetvis. Tycker dock att handbollen håller en ganska bra nivå och varför jag gillar det är att jag gillar utmaningen att få tjejer att välja handboll. Det genom hårt och fokuserad träning. Många tror att man måste vara så försiktig när man tränar tjejer, något jag anser är helt fel. Det kan nog många av tjejerna jag tränat intyga. Kom igår hem från ett Hell Camp i Skövde. 10 träningar på 48 h. Ska det göras, ska det göras ordentligt. Nu handlar det givetvis inte alltid om att bli fysiskt och mentalt trött utan även finslipande av teknik och få en grupp som känner ansvaret för varandra. 10 träningar på 48 h och det var inte en tillstymmelse till gnäll. De gillade läget och stöttade varandra, alla slet på maximalt utifrån förmåga. Något som inte är självklart. Gruppen jag kom till för 2, 2-5 år sen var ganska splittrad och fokus låg inte alltid på handbollen. Minns en av mina första träningar, två tjejer vad skadade och jag sa att de skulle gå ut och gå en timme. 20 minuter senare kom de tillbaka. Med en milkshake i näven. Några av tjejerna som deltog på träningen sprang dit för att smaka. Det fanns en del att göra med att förtydliga individens roll och ansvar i gruppen. En notis kan vara att de tjejerna inte spelar längre, så faller ingen skugga över kamelerna som sliter häcken av sig nu. Med hårt jobb och engagemang från ledarna som varit med på resan så har det blivit en stark grupp som kommit samman. Det som sägs – görs. Ordentligt. Varje gång. Inget gnäll. Just do it, som en reklamslogan säger. De flesta har valt bort andra idrotter för att köra på med handbollen, något som inte är självklart i en liten handbollsstad som Borås. Det byggs starka band mellan tjejerna och det är förhoppningsvis något som följer dem genom livet. Där i ligger nog det jag tycker är mest givande, att se hur grupper vävs samman och hur broarna byggs. Att få ta del av en tonårings liv är också rätt härligt, man är med och stöttar i både med- och motgång. Säg det tonårsproblemet som jag inte fått möta som ledare? Fast jag tycker om att få möta tonårsproblemen och förhoppningsvis vara en god förebild för ungdomarna som ändå valt att dedikera så många timmar av deras fritid till handboll. Många vuxna (inte vetenskapligt undersökt) tycker ”högstadieåldern” är en jobbig ålder, fast det är inte konstigt heller. Här närmar sig ju ungdomarna till vad som om några år ska bli vuxenlivet. Det handlar om att bygga upp egna värderingar och vad de själva står för. Fördelen jag har är att tjejerna jag tränar är där för att de själva vill och har valt det. Det är ju inte så att jag släpat dit någon.

Tror jag inte i alla fall.

Tjejerna på lägret - representerade av sina vattenflaskor...

Unga tjejer älskar att träna, det handlar om att tillhandahålla rätt redskap så att de ges möjligheten. Får de aldrig möta det så kommer de aldrig lära sig att älska träning. Sen är träning precis som livet - en balansgång.

Därför har jag valt att vara tränare.

Vännerna jag har är jag otroligt glad över, och de vet själva vilka de är. Det kan emellanåt gå flera veckor mellan dess att vi hörs, men när man väl gör det så är allt som vanligt. Inga förpliktelser eller tvång. Man är som man har valt att vara. De accepterar att jag valt att ägna stora delar av mitt liv till handbollen, vi får pussla ihop det så gött det går utifrån det.

De flesta av mina närmsta vänner är föräldrar. Skönt att ha som bollplank! Jag har blivit varnad: ”Se upp för dem som tror att de vet allt, forma ert eget föräldraskap och fostran.” Något jag och Emma kommer att ta med oss. Det måste vi göra, sketungen ska ju bli handbollsspelare. I bästa fall.

Så jag har valt att ha många vänner, men inte många nära vänner. Det är självvalt och det passar mitt liv.

Hoppsan, modern terapi.

Ska vi smätta in ett Dagens Graviditets Dilemma också? Klart att vi ska!

Emma: Åh, jag mår så illa. Har ont i magen och trött i huvudet. Det är så jobbigt!

Jag: Aj då! Hur ska du göra med träningen ikväll?

Emma: Vadå vad jag ska göra med träningen? Klart jag ska träna! Eller i alla fall gå dit...

Dilemmat ligger i oberäkneligheten. Min fantastiska Emma kan säga en sak och sen göra en annan, eller om man vänder på steken – hon är väldigt hängiven det hon åtar sig att göra. Jag tror att det finns undermening i hennes svar. Någon i stil med: ”Nu har du varit borta två och en halv dag, din åsna. Ta hand om din gravida kvinna och låt mig göra som jag vill!” Kan inte helt säkert säga att det är så. Bara jag som har gjort en tolkning. Jag är ju bara skengravid och sambo.

Varför finns det mödravårdscentral och barnavårdscentral, men inget för pappor? Vem menar på att det är lätt att vara pappa eller blivande pappa? Så meningslöst odelaktig man som kille känner sig när man är på besöken på BVC. Självklart ska den gravide vara i fokus, men varför ges man inte möjligheten att få prata med någon, som blivande pappa? Jag ha inget behov av det just nu, men jag tycker att möjligheten borde erbjudas!

Det var den jämställdheten det.

Snart är det val. Första partiet som nämner den jämställdheten får min röst.

Om en vecka drar skolan igång. Ska bli rätt skönt att köra igång denna sista termin. Borra ner huvudet i böcker och stirra sig blind på en dataskärm när man skriver uppsatsen. Samtidigt som Emma är gravid och jag ska ta hand om nitton tjejer i handbollen. Kommer att finnas saker att göra och det kommer nog bli en känslomässig rollercoaster.

Jag längtar dit. Faktiskt.