Soffa. Text-tv. Glädje.

Lägenheten! Äntligen är den såld, och jag hoppas att det dröjer en herrans massa år innan jag äger en igen. Jag har trivts väldigt bra, men nu är det bra. Har gjort HSB. När vi flyttade till Borås och letade lägenhet så kändes det kanon när vi gick runt i den. Det här är lägenheten med stort L, tänkte jag! 

Sagt och gjort. Vi köpte den.

Några veckor senare insåg jag att det är en precis likadan som vi bodde i när vi var skövdebor.

Fast den var spegelvänd.

Nåväl. För sex år sen köpte vi den. 190.000. Idag skrev vi på försäljningspappren. 475.000. Känns så här i efterhand som en riktigt bra investering! Den pengen lär behövas till renoveringen som vi ska börja ösa på med på Onsdag då vi blir husägare.

Damn!

Onsdag. Jahapp. Då var det dags att plocka fram… Jävlar anammat till renoveringen, för något ”hantverkarådra” har jag då inte!

En liten känsla till - Aldrig i helvete att jag städar den här förbannade lägenheten en gång till! Den tjänsten köper vi. Först en storstädning till fotograferingen och sen en storstädning till visningen. Nu vill jag lägga fokus på huset. Känns meningslöst att lägga så enormt mycket tid på en lägenhet som vi inte ska ha kvar.

Vi, jag och Emma (som tur var inte Gabriel), satt nedsjunkna i soffan för ett tag sen. Emma hade fått det hedersamma uppdraget att hyra film, eftersom jag jobbade sent. Det här kan nog vara en mysig familje- komedifilm, lät det i andra änden av luren. Jag byggde upp förväntningar givetvis. Emma är inte den person som pratar gott om filmer på förhand. Jag har svikit henne så många gånger tidigare med mina skitval.

Fast de räknas inte längre. Emma slog mig. Med hästlängder.

Det var knappt att vi hann trycka på play innan det drar igång en gayporr film. Ja, filmen handlade om två kvinnor som levde ihop och hade var sitt barn och bla bla bla. Skit i det. Det var riktigt. Nej. Inte riktigt de förväntningarna jag hade byggt upp. Det här blev liksom ett form av tema genom filmen. Det var inte ett ”porrklipp” om man säger så. En riktig skitfilm som vi ändå såg klart – Emmas argument: Vi har ju ändå sett så här mycket…

All kids are allright.

Så heter den. För den som blev sugen på en urdålig film.

För den som inte vill kasta bort 90 min av sitt liv. Här kommer summering:

Två kvinnor levde ihop, var sitt barn, visade sig att barnen hade samma pappa, en spermadonator.

Punkt.  

Behöver inga ytterligare kommentarer.  

Vi går vidare.  

Åter till huset. Jag har kommit med en hel del förslag till köket, ofta med följande kommentar (eller i alla fall med dess mening): ”Nej vi tar den istället, då sparar vi pengar till vår soffa!”

Den soffan vi ska köpa. Den är nog diamantprydd, med flera etage, det ingår säkerligen en massör och knäpp med fingrarna så skakar soffan ihop nåt gött att dricka. Det är många tusenlappar som ska läggas på den där soffan! Om Emma får bestämma. Frågan är om hon i slutändan gör det? Icke.

Det kan ju vara ett nattduksbord.

Sitter och funderar på Gabriels framtid som handbollsspelare. Jag har nu fyllt en väska med bollar, och jag tror det börjar ge resultat!

Underbart att vara i en handbollshall och se hur han slukas upp av känslan att hålla i en boll!

Skulle det nu skita sig, så farsan får knega till han blir 83 år så har vi löst ett jobb i alla fall. Han ska vara tiger på Borås Djurpark. Vet inte var Gabriel har fått det ifrån, men han har en ”snuttefilt” och ett gossedjur som liknar en tiger. Det är inte fel och säga att han tagit efter den! Kanske ska kolla efter en snuttefilt med Balic? Risk för att den luktar rök dock…  

Vissa barn är bolltalanger och vissa barn leker tigrar…

För ett tag sedan så var vi och köpte kläder till Gabriel, nej, vi tidigare i inlägget konstaterat att han inte växer extremt mycket på längden… Men tydligen tillräckligt för att kläderna ska börja bli lite tighta! Skit samma. Vi var på Lindex hur som, Gabriel började se lite halvseg och trött ut, vilket jag påpekade för Emma. Hennes reaktion?

”Ta bort bollen från honom lite…” 

Vad är det för jäkla reaktion? Han var förmodligen uttråkad eftersom han redan kan lattja med en boll. Rätt medicin hade varit att fyllt barnvagnen med bollar! I ÖVERFLÖD!  

Ta bort bollen.  

Lägg av.

Då hade jag begått ett brutalt misstag som förälder. Han fick snällt ha kvar bollen. Jag ska ju lära han allt jag kan. Någon bolltalang har jag då aldrig varit, men det finns andra saker som Gabriel börjar ta efter istället.  

Hur grymt är inte det här?!? Nu snackar vi personlig utveckling! Han är fyra månader idag och kan redan zappa in på Text-tv 377! Det är inte utan att det kommer en tår i ögonvrån. Så stolt man blir som förälder! Tiden går så fort och han börjar bli så gammal.

Inte utan att man känner sig lite stressad. Så det är ju skönt att han kan text-tv i alla fall. Det är viktigt!

 Emma gillar Winnerbäck.

 Jag gillar Creed.

Gabriel är tokig i Mora träsk! Han går loss fullständigt när de två gubbarna viftar och har sig! Han ”sjunger med”, viftar på armar och ben. Det är riktigt mysigt att se Emma och Gabriel sitta och kika på det. Tror Emma är lite småförtjust hon med. Inget ont i det! Dem är… ehhh…

…barnvänliga? Vi tre kommer säkert att sitta i en park framöver, och kika in Mora Träsk. Wohoo!

Tanke: Vi kikar tapeter. Varför blir det så mycket blommigt? Hur gammal är man… egentligen?

Vill skicka ett stort tack till moster Elin för den underbara bodyn som Gabriel fick för ett tag sen. Eller det är två, men har bara en på bild! 

 Hon har förstått hur viktig Gabriels utbildning är. Pluspoäng!

På tal om fotboll, jag och lill-Cantona låg och funderade till dagens match. United – Barca på Wembley. Första frågan är – Varför är jag inte där? Lill-Cantona är också rätt fundersam över den saken…

28/5 2011. United - Barcelona 2-1. Giggs och Rooney målskyttar.
Kom ihåg var ni läste det först! 10% av vinsten till Gabriel!

Avslutar det här inlägget med ytterligare några bilder på min och underbara Emmas älskling!

Mycket trött och...

...många, många...

...skratt...

 ...nu önskar Gabriel er God natt!

//David

Symmetri eller asymmetri?

Axlarna värker, ryggen värker, armarna värker, benen värker. Allting värker. Också är jag trött. Görtrött. Men allting har en ände och korven den har två. Det kommer bli bra till slut. Lägenheten kommer bli såld och huset kommer med tiden att bli färdigrenoverat och då kanske vi kan pusta ut lite iallafall. Vi lurar åtminstone oss själva till tro det. Det är vår målbild. Jag, David och Gabriel i huset. En lördag. Allt är klart. Ingenting att renovera, ingenting att städa. Bara vi tre. Frid. Och egentligen vet jag att Davva gärna vill lägga till att vi kikar på Premier League tillsammans och det är väl något jag får gå med på om jag vill bevara "frid" som målbild.
Vi har alltså rätt mö att göra om dagarna. Schemat är "fullsketet" som Davva hade sagt. Även om vi inte får tillgång till huset förrän den 1 juni, så är planerandet ändå i full gång. Hur ska vi göra det? Vem gör det? Vad vill vi ha för tapeter? Vilken typ av golv ska vi lägga? Hur ligger vi till i budgeten? And so on. Huvudet går på högvarv 24/7. Från dag 1 så har vi båda iallafall varit ense om att huset ska kännas "nytt".  Det vill säga att vi vill inte fastna i vårt vanliga sätt att möblera och inte heller i vårt vanliga fega sätt att inreda och färgsätta. Vad gäller färgsättning har vi genom åren haft stora tankar om häftiga färgglada tapeter, men alltid fegat ur och valt typ vitt eller grått eller något liknande. Ni vet, varit sådär svenskt "lagom". Denna gång vill vi istället våga. Likadant känner vi inför vårt sätt att inreda. Vi försöker liksom tänka lite utanför vår egen box och inte fastna i gamla mönster. Och med denna bakgrundsinformation, så måste ni nu förstår varför jag brast ut i ett gapskratt när jag och David, lite för skojs skull, satt och diskuterade tavlor och deras placering en kväll. Såhät lät det då:

David: Men annars kan vi placera dem "liten, liten, stor, liten, liten".

(Jag börjar gapskratta)

David: Vad var det nu då? Var det ett så jäkla dåligt förslag?
Jag: (fortfarande gapskrattandes...) Nä, men asså, du har verkligen bara ett sätt att inreda!
David: Vadå? Vad menar du med det?
Jag: (fortfarande gapskrattandes...) Ja, från start så har vi ju varit överens om att detta huset skulle kännas nytt och så sitter du nu här, glad över att du har kommit på en bra idé utan att inse att det är ditt enda sätt att inreda saker på.
David: Vadå enda sätt att inreda på?
Jag: (forfarande gapskrattandes...) Aaa men redan när vi träffades så inredde du din lägenhet så. Och nu, kolla runt, alla saker som du har ställt iordning i lägenheten har du placerat symmetriskt i precis samma formation.
David: Det har jag la inte?!?!
Jag: Det har du visst!

Diskussion om huruvida jag hade rätt eller inte utbröt och för att sätta punkt för den så gick vi igenom hela lägenheten och David blev mer än överbevisad kan jag säga. När vi kom till badrummet lät det såhär:

Jag: Kolla! Du har till och med placerat schampoflaskorna likadant! Du ställer alltid iordning dem så när du duschar.
David: Jaa, men vet du varför då?
Jag: Nä.
David: Jo, för att när jag har schampo i ögonen så vet jag precis var dom står.
Jag: Men va fan! Kan du inte öppna ögonen och se bara?
David: Inte om jag har schampo i ögonen!
Jag: Men då får du la se till att inte få schampo i ögonen då!
David: Men huuur lätt är det då?

Mmm...vad ska man säga? Min käre sambo har helt enkelt ett kroniskt begär att inreda/strukturera/placera saker symmetriskt. Det är görviktigt för honom. Ställer jag saker på ett sätt, så placerar han om dem när han städar och så placerar jag om dem när jag städar och så kan vi hålla på. Mycket sällan konfronterar vi varann med det. Det har liksom bara blivit en grej vi gör. Så vi får la se vad vi kan enas om gällande huset sedan. Symmetri eller asymmetri? That's the question. 

Livingroom styled by David

Livingroom styled by David
(liten, stor, liten liten...)

Toilet styled by David
(Vad ska jag säga? Här når det symmetriska begäret sin kulm!) 

För alla nyfikna...

Oh my! Här är det att göra må ni tro. Lägenhetsförsäljning, planering inför helrenoveringen av vårt blivande hus, en förkyld pappa som resulterade i en förkyld son som resulterade i en ännu tröttare mamma, vaccinationer, föräldragrupp, bankmöte, möte med försäkringsbolag, besök på en förskola där vi eventuellt tänkt placera Gabriel i kö and so on! Är det såhär det känns att vara vuxen och förälder? I så fall förstår jag alla mammor och pappor där ute som tycker att ens barn bara fördriver sin tid med att göra nonsenssaker. De mammorna och papporna är bittra helt enkelt. Bittra över att inte ha den efterlängtade tiden över till sig själva. Bittra för att de skulle kunna kliva över lik för att själva få ägna sig åt nonsenssaker om så bara för en dag. Ja, så måste det bara vara. Jag själv är dock inte bitter. Snarare görlycklig. Men jag ska ärligt säga att jag hade kunnat betala mycket för en heldag i soffan där jag kände att jag inte behövde göra nått eller bry mig om någon just nu. Men så ser inte livet ut. Här är istället agendan full. Eller ja, egentligen så har jag inte ens en tredjedel så mycket i min agenda nu gentemot hur det tidigare kunde se ut mitt i en handbollssäsong när jag samtidigt pluggade, men den känns vrölfull. Ett besök på BVC kan ibland räcka för att få en dag att kännas fullbokad. Det ni! Who would have thought? Märkligt fenomen det där.

Hur som helst. Förra veckan var mäklaren här med en fotograf och tog kort på lägenheten. Och en lägenhet som skall ut på nätet för försäljning gör sig helt enkelt bäst om den är städad och det mina kära vänner, det har inte vår lägenhet varit sen Gabriel kom så vi hade en del att göra helt enkelt. Och som alltid sen Gabriel kom, så tar allting dubbelt så lång tid att göra eftersom han kräver uppmärksamhet typ jämt. Så för att ändå försöka få städningen till att gå framåt, så drog jag helt enkelt (med en liten suck kan jag erkänna) på mig bärselen och hade honom i den medan jag fortsatte rengöra spisen. Vår "jagälskarnärhetochvillalltidvaramed-son" blev iallafall överlycklig och myste in sig och somnade nöjd på mindre än två minuter. Mindre bekvämt var det för mig. Men vad gör man inte för de små? (...och för att lägenheten skulle bli fin?)

Nu är lägenheten iallafall ute för försäljning! Och alla ni som är nyfikna och känner för att va lite "smyg-stalkers", kan kika in lägenheten HÄR och se hur vi bor nu, för snart är våra HSB-år historia och äntligen kommer vi att äga vårt eget boende. Galet skönt ska det bli!

Bye bye Vindelgatan, bye bye!

En hälfta hälfta. 60/40. Fördel napp.

Arma pojk. Det tycks inte bättre än att Gabriel har ärvt en släng av sin mors beslutsångest. Ni kanske minns att jag berättat att han har hittat tummen och börjat suga på den? Så ligger det till iallafall. Fast han gillar nappen också och vissa dagar är det bara nappen som duger och andra dagar så spottas den ut till fördel för handen/pekfingret/tummen. Han verkar helt enkelt ha svårt för att bestämma sig vilken som är godast.

Men nu, de senaste två dagarna, verkar han ha hittat den perfekta lösningen på detta problem. Han kör helt enkelt med båda. En "hälfta hälfta" so to speak. Eller rättare sagt en 60/40 med fördel napp. Det vill säga att han har nappen i munnen och pekfingret under nappen och på så vis kan han snutta på båda. Smart drag av en tre månader gammal kille, må jag säga. Tänk att redan vara en etablerad problemlösare i så ung ålder. Fortsätter han i den här takten lär han dinera på Nobelmiddagen med celebriteterna inom en snar framtid.Om han har tid över till det vill säga. Jag vet inte hur lätt det är att få semester från bundesliga. Kanske blir det lättare om han väljer Spanien? Ja, detta är definitivt något vi får diskutera vid köksbordet framöver.

1981.

1981. Året det hände. Jag föddes. Inte mycket att marknadsföra årtalet 1981 med. Vad hände mer? Jag gav mig ut på en spännande jakt för att se vad året egentligen hade att erbjuda…

- Ronald Reagan installeras som USA:s 40:e president.

- Årets upplaga av Vasaloppet vinns av Sven-Åke Lundbäck, Sverige, och i mål en timme senare kommer Meeri Bodelid från Sandviken som vinner den nyinrättade damklassen när kvinnor för första gången deltar officiellt i Vasaloppet

- Svenska barnboksförfattarinnan Astrid Lindgren ger ut sagan Ronja rövardotter

- Sveriges riksdag erkänner teckenspråket som dövas första språk i Sverige

- Sverige höjer brevportot till 1:65 SEK.

- Frankrike avskaffar giljotinen

- Björn Borg, Sverige vinner franska öppna tennismästerskapen för sjätte gången. Mats Wilander, Sverige tar juniortiteln

- Bibelkommissionen överlämnar den svenska nyöversättningen av Nya testamentet till Sveriges utbildningsminister

Det hände grejer även för min andra hälft. Som vanligt när Iran berörs så är det mycket positivt…

- Nästan 5 000 personer dödas vid ett jordskalv i Iran

- Flera tusen personer dödas vid en jordbävning i Iran

- Svensk polis stormar Irans Sverige-ambassad som ockuperats av 35 studenter som protesterar mot våldet och avrättningarna i Iran under Rudollah Koomeynis ledning

- Den av 52 personer bestående amerikanska ambassadpersonalen i Teheran, Iran som hållits som gisslan sedan 4 november 1979 (444 dagar) friges.

1981 måste varit ett riktigt sketår. Ja hela det tidiga 80-talet. Det är stora kullar och jag förstår nu varför. Det var inte elen det var fel på, det var händelserna. Eller avsaknaden av händelser. Fast Skövde stod på sig – med den storslagna välkomstskylten: ”Skövde – Händelsernas centrum!”

Jo jag tackar jag. Händelsernas centrum. De insåg väl att det inte riktigt höll. Numera välkomnas man av: Välkommen till Skövde.

Passar bättre.

Emma undrade igår vad jag önskade mig på min stora dag. Svarade henne att alla dagar är mina stora dagar. Livet som en big guy! =) Jag var rätt nöjd med den klämkäcka kommentaren. Emma var det inte. Vad önskar man sig? Sketsvårt. Det var så mycket enklare när man var liten. Då var det bara att börja plita ner – Lego, He-Man, fotbollsbilder, Playmo och så vidare. Nu är det inte riktigt lika lätt.

- Jag önskar mig en dag utan grubbel och tveksamheter!. Kom jag fram till.

Inte ens det fick jag.

Här hade jag ansträngt mig men… Nej.

Såg att Emma skrivit om dopet. Här kommer min version:

- Lucka -

Slut inlägg.

Jag gick i dvala kan man säga. Hade inte någon direkt koll på vad som hände, än mindre varför. Kopplade ihop alla händelser med dopet. Fast jag vet inte riktigt vad jag gjorde där. Det var för Gabriels skull.

Jag var lost in space. Helt slut. Försökte kräma fram några leenden och kommentarer till alla underbara människor som tagit sig dit och ville uppleva dagen tillsammans med Gabriel. Det var inte mycket mer än en fasad. Inombords grät jag.

Män som är förkylda är klena.

Jag är ännu värre. Förmodligen för att jag är ännu klenare. Men jag var där.

Varför, kvarstår dock som fråga. För nu i efterhand verkar det som att både Gabriel och Emma fått sig en släng av min manliga förkylning. Eller man och man, jag är inte så jäkla manlig. Mest gammal numera. Gammal. Toffel. Närmare 40 än 20. This is it. Eller vad är det Jacksons film heter?

Fast nu bryr jag mig inte särskilt mycket om ålder och kalas. Jag gillar inte att bli firad och jag gillar inte uppståndelse vid jul och sånt där. Nej. Jag är som Allan Svensson. Fast tvärt om. Emma är en kvinnlig Allan Svensson. Kanske är därför vi fungerar så bra ihop. Kompletterar varandra.

Eller står ut med varandra. Om man ska vara mer ärlig. Och det är ju bra. Har jag hört. ”Dom” säger det.

I måndags kände jag att det var dags. Dags att bli irriterad. Helgen hade som sagt varit fullsketen med dop och sånt. Jag medger galdeligen att jag medvetet slängt skräp i en papperspåse och slängt i minicontainrarna utanför uppgången där det bara får ligga platspåsar. Jag tar det. Jag gjorde fel. Men döm av min förvåning när det på måndagen ringer på en gubbe som står där med våra papperskassar i näven!

Öppnade jag dörren och tog hand om det?

Icke. I ren frustration så sket jag i att öppna dörren. Han fick snällt gå vidare med dem och slänga dem.

Han måste aktivt letat i soperna efter ett kuvert där våra namn och vår adress stod. Äckligt...

Han har nog förövrigt aldrig haft småbarn omkring sig. Skit i det nu. Gubben fick lite att göra. Jag skapar jobbtillfällen.

Tips till alla i samma situation vad gäller småbarn/husrenovering/pendling:

Nej.

Det kostar. Mer än pengar.

Husrenovering är aldrig lätt och tur att farsgubben går hemma just nu så han kan hålla lite i trådarna. Det hade aldrig fungerat annars! Kan inte se hur jag och Emma skulle ha kunnat fixa det på egen hand. Detsamma gäller dopet, en sablans tur att både mina och Emmas föräldrar kunde finnas där. Annars hade vi nog fått nöja oss med att doppa hans huvud i närmsta damm/vattenpöl. Husrenovering är alltid enorma projekt, och när man har ett jobb som kräver, ett barn som kräver och ett ytterliggare projekt som kräver… Ja då blir det svårt att pussla! Renoveringen kräver mycket tid och nu även försäljningen av befintlig lägenhet.

Undrar ni varför jag inte skrivit på länge?

Svaret har ni nu fått.

Samtidigt är det lite svårt, för alla bitar är så himla roliga! Just nu har handbollen fått stå åt sidan och jag vet ärligt talat inte hur det känns! Det har alltid legat mig nära om hjärtat och nu ska jag vara ifrån det nästan ett år!?

Har sagt det, tagit första kliven, men är fortsatt långt ifrån att lyckas helt ut.

Livet handlar om prioriteringar. Får utvärdera och se om jag gjort rätt. Tids nog. Annars får man omprioritera helt enkelt.

Skrev väl nåt om det här med presenter innan?

Jo, det gjorde jag nog. Skiter i att ta upp det. Det är fortsatt svårt.

United får dock gärna ge mig nåt att jubla åt på söndag.

Fotografering av lägenhet idag = Städa hela lägenheten igår = Fotboll på TV = Frustrerad sambo = Toffel ger vika = Chipspåse i skåpet.

Blev en rätt vass sammanfattning av gårdagen. Idag torsdag, så har mäklaren och en fotograf varit i lägenheten och röjt. Vi trodde att vi lagt bort tillräckligt med personliga ägodelar men icke. Fotografen hade tydliga åsikter. Jag var tyvärr på jobbet, men hade velat höra vad han sa om min United toalett… DÄR är det bara personliga ägodelar! Det här innebar storstädning igår, dammsugning vid 23-tiden och våttorkning (eller vad det nu heter) strax innan 24. Det är nog tur att vi ska flytta, annars hade vi blivit vräkta. 

Som sagt. Sket sig. Även idag.

United – Shalke på TV. Hennes kompromiss var att jag skulle få ta vardagsrummet. (notera: hennes kompromiss) Meeeen, stod jag två minuter för länge och inte arbetade så hörde jag en snörvlig röst från badrummet: Daaaavid, hur går det?

Det går skitbra, sa jag.

Nej, det gör det inte. För jag har ögonen på dig. Var hennes raka och ärliga svar.

Tjenare. Samvetet fick sig en törn. Som tur var, så var United i princip redan klara för the grande finale och ställde upp med ett reservbetonat gäng som vann med 4-1. Jag som köpt en påse chips för att fira kvällens match och fira in att jag snart är närmare 40 än 20.

Nu är jag där.

Chipspåsen ligger fortfarande ensam i skåpet.

Fi faan.

Sitter och känner lukten från köket. Inte från chipsen. Från hasselbackpotatisen. Jisses, hur gött är inte det?

Nu kom tankarna till chipsen igen, visst är det gött om man öppnar påsen innan?

Jag vet inte vad det blir till, ja nu är jag på hasselbacken igen… Men gött ska det bli! Bra present, älskling! Inte att förglömma:

Glädje: Hon hade gjort frulle och köpt en blåbärsmuffin med ett ljus i.

Problem: Hon försov sig så det blev en ”to go”… I bilen. Inte lika mysigt som att suttit till bords med Emma och Gabriel.

Tanken fortfarande lika omtyckt dock.

Men nu är det inte tänkt att det här ska bli nåt jäkla gull-i-gull inlägg. Nej.

Uppryckning!

Fast det börjar ta slut. Tiden alltså. Funderar på vad som hänt sen sist jag skrev och insåg lika fort att det var en halv evighet sedan. Tror nästan att det hette Jugoslavien, öst-/västtyskland och hela det köret. Frågan är om Skåne inte tillhörde Danmark, senast jag skrev ett inlägg?

Så gött med chips. Det förtjänar jag. Jag föddes ju året då Frankrike avskaffade giljotinen och då svensk polis stormade Irans Sverige-ambassad som ockuperats av 35 studenter. Vi snackar ju traumatisk uppväxt! Klart jag behöver tröstäta. Och det har jag gjort… =)

Det galna 1981.

Året då Zlatan, systrarna Kallur, Justin Timberlake, Beyoncé Knowles, Paris Hilton, Leyton Hewitt och jag föddes.

Ödmjukt skulle jag vilja säga att det var jag som slöt cirkeln det året.

Frågor på det?

Så här i slutet så hittade jag nåt jävligt (har dåligt ordförråd) intressant! 1981 föreslog den svenska regeringen att man ska kunna genomföra ett namnbyte under livet om man vill…

Det var väl en himla tur!

Payani Gunnarsson

Gunnarsson Payani

Gunnarsson Gunnarsson

Eller vad var det jag hette nu igen!?

Tur att året 1981 fanns. Det hände ju faktiskt lite bra saker då! Man kanske inte visste det då, men nu, 30 år senare, så visar det sig vara livsavgörande beslut!

1981. Eller MCMLXXXI, som vi bildade personer säger.

En godbit från igår:

Emma hade dock ett supertips när jag dammsög:

"Stäng aldrig av dammsugaren, då kanske dem tror att du tappat ett glas istället för att de ska tro att vi städar lägenheten…”

Ibland är min sambo dum på riktigt. He he!

Ja, för jag har säkert tappat ett glas… i alla rum i lägenheten. Nu snackar vi splitter modell MASSIVE! Hon är skön Emma.

Som sagt, nu förstår ni min önskan av födelsedagspresent av min kära sambo – En dag utan grubbel och tveksamheter!

"David! Vi har glömt dopklänningen!"

Ja, precis så lät det i trapphuset här hemma på Byttorp igår. Klockan var tio i ett. Jag stod längst ner med babysitter, vagn och skötväska i händerna och David hade Gabriel i famnen och skulle precis låsa dörren. Klockan ett skulle vi befinna oss vid Sjöbokyrkan, Gabriel skulle döpas klockan två och vi höll på att glömma dopklänningen! Ain't it lovely!? Jag vågar nästan sätta en slant på att det var en småbarnsförälder som myntade uttrycket "det man inte har i huvudet får man ha i benen". Kanske finns förklaringen till vår tankspriddhet i att vi i stunden var stressade och lite smått nervösa, att David var kanonförkyld och gick runt i samma bubbla som han befunnit sig i under tre dar eller att min hjärna var helt överkokt då jag kände att allt hängde på mig? Who knows and who cares? Där stod vi iallafall och befann oss ruggigt nära en krissituation vilken vi i sista stund lyckades manövrera oss ur. Tack och lov kom vi på att vi hade glömt klänningen medan vi fortfarande befann oss hemma. Väl i bilen klämde jag lättad ur mig "det hade varit fint om vi hade glömt klänningen du!" varpå David svarade att "det hade la inte gjort så mycket, då hade han fått döpas i Unitedkläderna..." (vilka vi förövrigt hade med som extrakläder då de enligt David är de finaste kläderna vi har efter den skjortan vi hade valt att klä Gabriel i efter dopet). Jojo, det hade sett ut det! Uniteds hemmaställ som dopklädsel...

"Vi döper dig till Gabriel i Faderns, Sonens och den heliga fotbollens namn. Amen!"

Som sagt. Tack och lov kom vi på att vi hade glömt klänningen medan vi fortfarande befann oss hemma.

Hur som helst. Vi kom till församlingshemmet fem minuter sena, vilket i sig kändes som en seger bara det. Varken jag eller David är kända för att vara ute i god tid och sedan Gabriel kom till jorden har vi inte direkt blivit bättre på den punkten. Det enda som har ändrat sig är att vi nu kan skylla allt på Gabriel den stackarn. Vid församlingshemmet mötte vi iallafall upp våra familjer, vilka vi satte i arbete med att koka kaffe och duka iordning det sista medan Elin och Tomas (våra syskon som vi valt att ha som gudföräldrar till Gabriel) fick följa med oss in i kyrkan. David traska fortfarande runt i sin bubbla och jag som kände mig smått stressad över att behöva tänka för två förvandlades till boss-Emma och försökte arbeta upp David till att göra saker i något som skulle kunna liknas vid normaltempo, men det gick sådär. Han ska iallfall ha en stor eloge för att han var snabb med att langa fram en "rap-handduk" åt mig att ha på axeln när jag bad honom om det, för jag skojjar inte när jag säger att vi knappt han placera den där innan Gabriel bjöd på en riktig kaskadspya som kladda ner både handduken, min höft och hela golvet. Vår son - ett riktigt charmtroll alltså!

(Faktum är att David ska egentligen ha en eloge för hela dagen. Min käre sambo, han kan va bra ynklig i onödan ibland när han är förkyld om nu jag får säga mitt. Men så dåligt som han faktiskt har mått denna gången, det har jag nog inte sett honom göra någongång. Så att han ens orkade bita ihop så som han gjorde under dagen och genomföra den så väl, det var inte illa det. Jag skriver detta med små bokstäver för man ska inte ge han för mycket cred, han blir så jobbigt märkvärdig då! =)...)

Gästerna anlände. Vi gick fram och placerade oss vid dopfunten. Gabriel sov gott. Kantorn började spela introt till första psalmen. Gabriel vaknade, surläppen åkte fram (ja, vår son har börjat puta ut hela underläppen vid minsta missnöje nu för tiden) men inget gråt. Nej, han var riktigt tapper nästan hela ceremonin igenom ända fram till prästen lyfte honom upp i luften för att välkomna honom framför gästerna. Då fick han nog. Tröttheten och hungern kom ikapp honom plus att han var tokvarm efter att ha blivit buren så länge. Lägg också till alla nya intryck så har du receptet på en förgörande kombination av negativa påverkansfaktorer för en tremånaders kille. Men han tog sig igenom det lilla som var kvar av ceremonin, protesterade lite mot korten som gästerna ville ta på honom vid dopfunten efteråt, grät hela vägen till församlingshemmet där han blev avklädd till att bara ha en linnebody på sig och fick mat och sedan så var han i fas igen. Han var med andra ord hur duktig som helst (om du nu väljer att fråga oss).

Skämt åsido, Gabriels dopdag blev precis så underbar som vi önskade att den skulle bli. Vi upplevde dagen tillsammans med närmre femtio stycken av våra nära och kära. Vissa av er kanske tycker att antalet låter stort, men det var precis så vi ville ha det jag och David. Ända sedan det blev offentligt att vi väntade barn så har vi upplevt ett massivt stöd från vår omgivning. Den värmen och kärleken blev inte direkt mindre efter att Gabriel fötts, utan tvärtom. Därför kändes det både naturligt och viktigt att få uppleva vår sons dopdag tillsammans med alla dessa vackra människor. Det känns stort för oss att Gabriel kommer att få växa upp i en så kärleksfull omgivning. Det är för oss en gåva större än någon annan och av den orsaken undanbad vi oss alla presenter å Gabriels vägnar och skrev i inbjudan att dem som ändå önskade ge en gåva fick göra det i pengaform i den sparbössa vi avsåg ställa fram på dopdagen. Det enda vi hade som önskemål, det var våra gästers närvaro och att de skrev varsin hälsning till Gabriel på de lappar som vi skickade med i inbjudningarna. Hälsningar som sedan kommer att sättas in i ett dopalbum tillsammans med alla foton ifrån dagen.

Och tro mig när jag säger att det var en ytterst känslosam stund att sedan, på kvällen, läsa igenom allas ord till vår son tillsammans med David. Återigen blev det så konkret vilken kärlek Gabriel kommer att omges av under hans uppväxt. Ja, både jag och David känner oss helt överväldigade av det. Vi liksom tappar orden och vet inte hur vi ska formulera oss för att beskriva hur otroligt lyckliga det gör oss att ha så många fina människor runt omkring oss. Det är liksom större än vad vi klarar av att ta in. Det enda vi kan säga är tack. Ett ord som känns tafatt och otillräckligt i sammanhanget. Men det är det enda ord vi får fram.

Tack!

Bilder från Gabriels första påsk

En pratstund med morfar på gräsmattan

Matstund med mormor

Gabriel som sedan födseln alltid ska vara med där det händer har här
slocknat in i babysittern medan mamma njöt av grillad mat hos mormor och morfar.

På påskafton träffade vi mammas Oldies but goldies i Linnéparken och myste.

Matstund ute i det fria.

Här sitter Gabriel och övar low five med tant Emma.

Det var mysigt att sitta i Emmas knä.