Within my heart are memories: Symmetri eller asymmetri?

Axlarna värker, ryggen värker, armarna värker, benen värker. Allting värker. Också är jag trött. Görtrött. Men allting har en ände och korven den har två. Det kommer bli bra till slut. Lägenheten kommer bli såld och huset kommer med tiden att bli färdigrenoverat och då kanske vi kan pusta ut lite iallafall. Vi lurar åtminstone oss själva till tro det. Det är vår målbild. Jag, David och Gabriel i huset. En lördag. Allt är klart. Ingenting att renovera, ingenting att städa. Bara vi tre. Frid. Och egentligen vet jag att Davva gärna vill lägga till att vi kikar på Premier League tillsammans och det är väl något jag får gå med på om jag vill bevara "frid" som målbild.
Vi har alltså rätt mö att göra om dagarna. Schemat är "fullsketet" som Davva hade sagt. Även om vi inte får tillgång till huset förrän den 1 juni, så är planerandet ändå i full gång. Hur ska vi göra det? Vem gör det? Vad vill vi ha för tapeter? Vilken typ av golv ska vi lägga? Hur ligger vi till i budgeten? And so on. Huvudet går på högvarv 24/7. Från dag 1 så har vi båda iallafall varit ense om att huset ska kännas "nytt". Det vill säga att vi vill inte fastna i vårt vanliga sätt att möblera och inte heller i vårt vanliga fega sätt att inreda och färgsätta. Vad gäller färgsättning har vi genom åren haft stora tankar om häftiga färgglada tapeter, men alltid fegat ur och valt typ vitt eller grått eller något liknande. Ni vet, varit sådär svenskt "lagom". Denna gång vill vi istället våga. Likadant känner vi inför vårt sätt att inreda. Vi försöker liksom tänka lite utanför vår egen box och inte fastna i gamla mönster. Och med denna bakgrundsinformation, så måste ni nu förstår varför jag brast ut i ett gapskratt när jag och David, lite för skojs skull, satt och diskuterade tavlor och deras placering en kväll. Såhät lät det då:

David: Men annars kan vi placera dem "liten, liten, stor, liten, liten".

(Jag börjar gapskratta)

David: Vad var det nu då? Var det ett så jäkla dåligt förslag?
Jag: (fortfarande gapskrattandes...) Nä, men asså, du har verkligen bara ett sätt att inreda!
David: Vadå? Vad menar du med det?
Jag: (fortfarande gapskrattandes...) Ja, från start så har vi ju varit överens om att detta huset skulle kännas nytt och så sitter du nu här, glad över att du har kommit på en bra idé utan att inse att det är ditt enda sätt att inreda saker på.
David: Vadå enda sätt att inreda på?
Jag: (forfarande gapskrattandes...) Aaa men redan när vi träffades så inredde du din lägenhet så. Och nu, kolla runt, alla saker som du har ställt iordning i lägenheten har du placerat symmetriskt i precis samma formation.
David: Det har jag la inte?!?!
Jag: Det har du visst!

Diskussion om huruvida jag hade rätt eller inte utbröt och för att sätta punkt för den så gick vi igenom hela lägenheten och David blev mer än överbevisad kan jag säga. När vi kom till badrummet lät det såhär:

Jag: Kolla! Du har till och med placerat schampoflaskorna likadant! Du ställer alltid iordning dem så när du duschar.
David: Jaa, men vet du varför då?
Jag: Nä.
David: Jo, för att när jag har schampo i ögonen så vet jag precis var dom står.
Jag: Men va fan! Kan du inte öppna ögonen och se bara?
David: Inte om jag har schampo i ögonen!
Jag: Men då får du la se till att inte få schampo i ögonen då!
David: Men huuur lätt är det då?

Mmm...vad ska man säga? Min käre sambo har helt enkelt ett kroniskt begär att inreda/strukturera/placera saker symmetriskt. Det är görviktigt för honom. Ställer jag saker på ett sätt, så placerar han om dem när han städar och så placerar jag om dem när jag städar och så kan vi hålla på. Mycket sällan konfronterar vi varann med det. Det har liksom bara blivit en grej vi gör. Så vi får la se vad vi kan enas om gällande huset sedan. Symmetri eller asymmetri? That's the question.