1981.

1981. Året det hände. Jag föddes. Inte mycket att marknadsföra årtalet 1981 med. Vad hände mer? Jag gav mig ut på en spännande jakt för att se vad året egentligen hade att erbjuda…

- Ronald Reagan installeras som USA:s 40:e president.

- Årets upplaga av Vasaloppet vinns av Sven-Åke Lundbäck, Sverige, och i mål en timme senare kommer Meeri Bodelid från Sandviken som vinner den nyinrättade damklassen när kvinnor för första gången deltar officiellt i Vasaloppet

- Svenska barnboksförfattarinnan Astrid Lindgren ger ut sagan Ronja rövardotter

- Sveriges riksdag erkänner teckenspråket som dövas första språk i Sverige

- Sverige höjer brevportot till 1:65 SEK.

- Frankrike avskaffar giljotinen

- Björn Borg, Sverige vinner franska öppna tennismästerskapen för sjätte gången. Mats Wilander, Sverige tar juniortiteln

- Bibelkommissionen överlämnar den svenska nyöversättningen av Nya testamentet till Sveriges utbildningsminister

Det hände grejer även för min andra hälft. Som vanligt när Iran berörs så är det mycket positivt…

- Nästan 5 000 personer dödas vid ett jordskalv i Iran

- Flera tusen personer dödas vid en jordbävning i Iran

- Svensk polis stormar Irans Sverige-ambassad som ockuperats av 35 studenter som protesterar mot våldet och avrättningarna i Iran under Rudollah Koomeynis ledning

- Den av 52 personer bestående amerikanska ambassadpersonalen i Teheran, Iran som hållits som gisslan sedan 4 november 1979 (444 dagar) friges.

1981 måste varit ett riktigt sketår. Ja hela det tidiga 80-talet. Det är stora kullar och jag förstår nu varför. Det var inte elen det var fel på, det var händelserna. Eller avsaknaden av händelser. Fast Skövde stod på sig – med den storslagna välkomstskylten: ”Skövde – Händelsernas centrum!”

Jo jag tackar jag. Händelsernas centrum. De insåg väl att det inte riktigt höll. Numera välkomnas man av: Välkommen till Skövde.

Passar bättre.

Emma undrade igår vad jag önskade mig på min stora dag. Svarade henne att alla dagar är mina stora dagar. Livet som en big guy! =) Jag var rätt nöjd med den klämkäcka kommentaren. Emma var det inte. Vad önskar man sig? Sketsvårt. Det var så mycket enklare när man var liten. Då var det bara att börja plita ner – Lego, He-Man, fotbollsbilder, Playmo och så vidare. Nu är det inte riktigt lika lätt.

- Jag önskar mig en dag utan grubbel och tveksamheter!. Kom jag fram till.

Inte ens det fick jag.

Här hade jag ansträngt mig men… Nej.

Såg att Emma skrivit om dopet. Här kommer min version:

- Lucka -

Slut inlägg.

Jag gick i dvala kan man säga. Hade inte någon direkt koll på vad som hände, än mindre varför. Kopplade ihop alla händelser med dopet. Fast jag vet inte riktigt vad jag gjorde där. Det var för Gabriels skull.

Jag var lost in space. Helt slut. Försökte kräma fram några leenden och kommentarer till alla underbara människor som tagit sig dit och ville uppleva dagen tillsammans med Gabriel. Det var inte mycket mer än en fasad. Inombords grät jag.

Män som är förkylda är klena.

Jag är ännu värre. Förmodligen för att jag är ännu klenare. Men jag var där.

Varför, kvarstår dock som fråga. För nu i efterhand verkar det som att både Gabriel och Emma fått sig en släng av min manliga förkylning. Eller man och man, jag är inte så jäkla manlig. Mest gammal numera. Gammal. Toffel. Närmare 40 än 20. This is it. Eller vad är det Jacksons film heter?

Fast nu bryr jag mig inte särskilt mycket om ålder och kalas. Jag gillar inte att bli firad och jag gillar inte uppståndelse vid jul och sånt där. Nej. Jag är som Allan Svensson. Fast tvärt om. Emma är en kvinnlig Allan Svensson. Kanske är därför vi fungerar så bra ihop. Kompletterar varandra.

Eller står ut med varandra. Om man ska vara mer ärlig. Och det är ju bra. Har jag hört. ”Dom” säger det.

I måndags kände jag att det var dags. Dags att bli irriterad. Helgen hade som sagt varit fullsketen med dop och sånt. Jag medger galdeligen att jag medvetet slängt skräp i en papperspåse och slängt i minicontainrarna utanför uppgången där det bara får ligga platspåsar. Jag tar det. Jag gjorde fel. Men döm av min förvåning när det på måndagen ringer på en gubbe som står där med våra papperskassar i näven!

Öppnade jag dörren och tog hand om det?

Icke. I ren frustration så sket jag i att öppna dörren. Han fick snällt gå vidare med dem och slänga dem.

Han måste aktivt letat i soperna efter ett kuvert där våra namn och vår adress stod. Äckligt...

Han har nog förövrigt aldrig haft småbarn omkring sig. Skit i det nu. Gubben fick lite att göra. Jag skapar jobbtillfällen.

Tips till alla i samma situation vad gäller småbarn/husrenovering/pendling:

Nej.

Det kostar. Mer än pengar.

Husrenovering är aldrig lätt och tur att farsgubben går hemma just nu så han kan hålla lite i trådarna. Det hade aldrig fungerat annars! Kan inte se hur jag och Emma skulle ha kunnat fixa det på egen hand. Detsamma gäller dopet, en sablans tur att både mina och Emmas föräldrar kunde finnas där. Annars hade vi nog fått nöja oss med att doppa hans huvud i närmsta damm/vattenpöl. Husrenovering är alltid enorma projekt, och när man har ett jobb som kräver, ett barn som kräver och ett ytterliggare projekt som kräver… Ja då blir det svårt att pussla! Renoveringen kräver mycket tid och nu även försäljningen av befintlig lägenhet.

Undrar ni varför jag inte skrivit på länge?

Svaret har ni nu fått.

Samtidigt är det lite svårt, för alla bitar är så himla roliga! Just nu har handbollen fått stå åt sidan och jag vet ärligt talat inte hur det känns! Det har alltid legat mig nära om hjärtat och nu ska jag vara ifrån det nästan ett år!?

Har sagt det, tagit första kliven, men är fortsatt långt ifrån att lyckas helt ut.

Livet handlar om prioriteringar. Får utvärdera och se om jag gjort rätt. Tids nog. Annars får man omprioritera helt enkelt.

Skrev väl nåt om det här med presenter innan?

Jo, det gjorde jag nog. Skiter i att ta upp det. Det är fortsatt svårt.

United får dock gärna ge mig nåt att jubla åt på söndag.

Fotografering av lägenhet idag = Städa hela lägenheten igår = Fotboll på TV = Frustrerad sambo = Toffel ger vika = Chipspåse i skåpet.

Blev en rätt vass sammanfattning av gårdagen. Idag torsdag, så har mäklaren och en fotograf varit i lägenheten och röjt. Vi trodde att vi lagt bort tillräckligt med personliga ägodelar men icke. Fotografen hade tydliga åsikter. Jag var tyvärr på jobbet, men hade velat höra vad han sa om min United toalett… DÄR är det bara personliga ägodelar! Det här innebar storstädning igår, dammsugning vid 23-tiden och våttorkning (eller vad det nu heter) strax innan 24. Det är nog tur att vi ska flytta, annars hade vi blivit vräkta. 

Som sagt. Sket sig. Även idag.

United – Shalke på TV. Hennes kompromiss var att jag skulle få ta vardagsrummet. (notera: hennes kompromiss) Meeeen, stod jag två minuter för länge och inte arbetade så hörde jag en snörvlig röst från badrummet: Daaaavid, hur går det?

Det går skitbra, sa jag.

Nej, det gör det inte. För jag har ögonen på dig. Var hennes raka och ärliga svar.

Tjenare. Samvetet fick sig en törn. Som tur var, så var United i princip redan klara för the grande finale och ställde upp med ett reservbetonat gäng som vann med 4-1. Jag som köpt en påse chips för att fira kvällens match och fira in att jag snart är närmare 40 än 20.

Nu är jag där.

Chipspåsen ligger fortfarande ensam i skåpet.

Fi faan.

Sitter och känner lukten från köket. Inte från chipsen. Från hasselbackpotatisen. Jisses, hur gött är inte det?

Nu kom tankarna till chipsen igen, visst är det gött om man öppnar påsen innan?

Jag vet inte vad det blir till, ja nu är jag på hasselbacken igen… Men gött ska det bli! Bra present, älskling! Inte att förglömma:

Glädje: Hon hade gjort frulle och köpt en blåbärsmuffin med ett ljus i.

Problem: Hon försov sig så det blev en ”to go”… I bilen. Inte lika mysigt som att suttit till bords med Emma och Gabriel.

Tanken fortfarande lika omtyckt dock.

Men nu är det inte tänkt att det här ska bli nåt jäkla gull-i-gull inlägg. Nej.

Uppryckning!

Fast det börjar ta slut. Tiden alltså. Funderar på vad som hänt sen sist jag skrev och insåg lika fort att det var en halv evighet sedan. Tror nästan att det hette Jugoslavien, öst-/västtyskland och hela det köret. Frågan är om Skåne inte tillhörde Danmark, senast jag skrev ett inlägg?

Så gött med chips. Det förtjänar jag. Jag föddes ju året då Frankrike avskaffade giljotinen och då svensk polis stormade Irans Sverige-ambassad som ockuperats av 35 studenter. Vi snackar ju traumatisk uppväxt! Klart jag behöver tröstäta. Och det har jag gjort… =)

Det galna 1981.

Året då Zlatan, systrarna Kallur, Justin Timberlake, Beyoncé Knowles, Paris Hilton, Leyton Hewitt och jag föddes.

Ödmjukt skulle jag vilja säga att det var jag som slöt cirkeln det året.

Frågor på det?

Så här i slutet så hittade jag nåt jävligt (har dåligt ordförråd) intressant! 1981 föreslog den svenska regeringen att man ska kunna genomföra ett namnbyte under livet om man vill…

Det var väl en himla tur!

Payani Gunnarsson

Gunnarsson Payani

Gunnarsson Gunnarsson

Eller vad var det jag hette nu igen!?

Tur att året 1981 fanns. Det hände ju faktiskt lite bra saker då! Man kanske inte visste det då, men nu, 30 år senare, så visar det sig vara livsavgörande beslut!

1981. Eller MCMLXXXI, som vi bildade personer säger.

En godbit från igår:

Emma hade dock ett supertips när jag dammsög:

"Stäng aldrig av dammsugaren, då kanske dem tror att du tappat ett glas istället för att de ska tro att vi städar lägenheten…”

Ibland är min sambo dum på riktigt. He he!

Ja, för jag har säkert tappat ett glas… i alla rum i lägenheten. Nu snackar vi splitter modell MASSIVE! Hon är skön Emma.

Som sagt, nu förstår ni min önskan av födelsedagspresent av min kära sambo – En dag utan grubbel och tveksamheter!