Keep away from fire!

På Lördag är det beräknat nedsläpp. Lördag… LÖRDAG! LÖRDAG!!!

Shit pommes frites! Det är skrämmande nära. Eller skrämmande kanske inte är rätt ord. Känns spännande och skrämmande på samma gång. Känner mig redo, men ändå inte. Hur fasen gör man för att bli redo? Det är en gåta som heter duga… Har ”forskat” lite om det på min arbetsplats. Svaren har varit entydiga, skit i det, ingen idé, man fattar inte förens det är dags ändå. Sagt och gjort.

Jag skiter i det. Det får lösa sig där och därefter…

Har varit stort fokus på barnkläder. Inte bara United-kläder, utan det ska visst finnas andra kläder också.  Vet inte varför, men så ska det vara. Säger ”Dom”. Hur som, minns inte situationen men jag och Emma pratade om barnkläder och började diskutera varför i helskotta det står Keep away from fire. Vad faan. Vad är syftet? Egentligen?? Själv har jag konstant tänkt på att lägga mitt nyfödda barn bredvid en öppen brasa det första jag gör. Korkat! Varför måste det stå så? Någon amerikan som stämt någon och fått ut ett gäng kronor. Dock ett litet frågetecken då sakerna är made in china. Kan innebära 90% kemikalier. Jag skulle till och med kunna misstänka att det gömmer sig en liten kines där i. Fast samtidigt inte. Det är ju barnkläder. Skillnad när jag köper kläder som är stora som ett tvåmannatält. Då får det plats ett halvt släktträd med kineser. Inget ont om kineser. De är ju väldigt praktiska… =)

Imorgon är det dags för semifinalerna i VM. Det är så härligt att läsa om alla som är så jättepositiva till Sveriges chanser mot Frankrike. Ett Frankrike som vunnit OS, EM, VM… Mot ett Sverige som torskade mot Argentina. Utan Kim. Bara en målis (plus en fotbollsmålis). En Carlén som gått halvskadad. Frankrikes tränare sa att de trodde att Sverige skulle bli en tuff nöt. Tror de är rätt nöjda. Förstå mig rätt, jag HOPPAS att Sverige ska vinna, men har väldigt svårt att TRO på det. Realisten i mig har tagit över…

Vore läckert med en VM final på hemmaplan. Med Sverige som ena lag… Danmark i andra. Det ni! Fast nu tror jag på Spanien – Frankrike.

Hur läckert ska det inte bli med lite Foo Fighters och trevligt sällskap i mitten av Juni?? Precis hur grymt som helst! Första besöket i Sthlm för min del, bortsett från alla handbollsrelaterade besök, men de har bara tillbringats i idrottshallar… Inte så bara i och för sig. Ska bli riktigt spännande. Liten får bli i far- eller morföräldrars sällskap. Så nu vet ni det. =)

Everlong. Är den bra eller brutalbra??

Everlong

Sommaren är gjord. På det musikaliska planet.

Vad faan hände i morse? Låste dörren efter mig, studsade lätt ner för trappuppgången, öppnade dörren och fick en jävla käftsmäll av moder natur. Jisses Amalia, med -14,5 grader slog hon mig hänsynslöst!

Inte dåligt fräck den kvinnan.

Heter det trappnedgång när man går ner från lägenheten?

Tips till skengravida. Hyr inte en film med förhoppning om att få ha er gravida kvinna som sällskap. Varför?



Varför inte se på film med gravid?
DÄRFÖR!



Inte första gången. Inte sista gången. Graviditeten sliter på stackars Emma. Filmerna (notera plural) har varit av varierad klass, men aldrig så dåliga att det varit filmer att somna in till! Det här är en vanlig mysdag i vårt gemensamma liv.

Jag älskar Emma. Mycket för att nobody puts my baby in the corner! She puts herself there. Hur?



Kolla frustrationen!

Emma ”David-är-oteknisk” Olsson fick för sig att packa upp vår fåtölj i hallen. Problemet? Hallen är minus två kvadratmeter stor. Eller liten. Kika noga in Emmas ansikte. Frustrationen kryper i kroppen och bedjan efter hjälp har skett. Men icke. Jag hämtade kameran. Såååå underbar befrielse att få knäppa ett kort där Emma ”klant” Olsson satt sig i klistret. INTE jag för en gångs skull. Jag fick bli den halvpersiske riddaren som fick rädda min helförbannade gudinna.

Gött.

På tal om gött. Emma har levererat en äppelpaj. Mmmmm… Blev lite smuldeg över. Ska vi dela på den? frågade Emma. HELL NO! Svarade jag och satte i mig allt.

Gött.

Tacket jag fick? Toalettstädning. Kanske välförtjänt?

Ska förresten se nåt på tv idag. Om svensk maffia. Ska bli intressant att se hur den breder ut sig. Kanske ska köpa mig en Puch dakota och starta THIG. The Half Iranie Gangstas.

Skrämmande?

Nej.

Fast kul.

"Vi ska bara, vi ska bara..."

...och så gick det med denna helgen precis som alla andra innan dess - den tog slut! Vart tar alla veckor och dagar vägen egentligen? Idag har jag liksom varit gravid i 39 veckor och 2 dagar enligt barnmorskans beräkningar. Jag upprepar, 39 veckor och 2 dagar!!! Helt tokigt! Jag tycker det känns som igår då vi i somras berättade för våra föräldrar att de ska bli mor- och farföräldrar och jag minns att jag upplevde det som en evighet tills vi skulle få träffa vår Liten. Och nu så sitter jag här, lyssnar och sjunger med till Creeds underbara låt Lullaby och försöker inse att det nu endast handlar om dagar innan jag får hålla Liten i mina armar och sjunga den för honom/henne. Vårt förlossningsdatum är beräknat till denna lördag, men Liten kan likväl komma både innan som efter det och det känns verkligen helt ofattbart att vi nu äntligen är så nära.

En massa tankar och känslor härjar iallafall runt inne i mig nu för tiden (och i David också vet jag). Nu det sista är det inte utan att jag har börjat grubbla över hur det hela egentligen kommer att sätta igång för min del. Kommer det att starta med värkar eller kommer vattnet att gå helt utan förvarning och förvandla lägenhetsgolvet till en pool? Kommer det att starta på natten eller i TV-soffan framför handbolls-VM?

(Som en liten parentes vad gäller handbolls-VM så måste jag bara säga att det har varit så jäkla kul att se Sverige spela i detta mästerskap, även om jag lyckades med det makabra konstverket att somna i halvtid under matchen mot Kroatien!!! Tänk vilka oanade effekter en graviditet kan ha på en människa...)

Hur som helst så kan man sammanfatta läget här hemma med att både jag och David toklängtar efter Liten nu. Vi känner oss spända och nervösa samtidigt som vi känner oss lyckliga och förväntansfulla. Snart, snart så är vi tre! Och äntligen börjar allting kännas rätt så "klart" inför Litens ankomst. Jag och David gjorde en deal tidigare i höstas om att vi inte skulle montera ihop eller ställa iordning någonting av Litens saker innan den 1 januari. Liten hade såklart varit välkommen att komma innan dess också, men vår deal gick ut på att vi iallafall inte skulle göra någonting som skulle medverka till att Liten skulle bli sugen på att komma ut år 2010. Hellre en tidig 2011:a än en sen 2010:a tänkte vi och så blev det. Vad vi inte riktigt tänkte på var att David skulle ha fullt upp i skolan nu i början av januari och att övergången till det nya jobbet skulle ta så på hans ork som det har visat sig göra. Så de få stackars handbollslediga kvällarna och helgerna vi haft har istället varit fullspäckade med fix och jox med Litens saker och med att göra lägenheten till en lägenhet för tre istället för två. Men nu, nu ser vi ljuset av tunneln. Det enda som är kvar att göra idag är att packa den där beryktade förlossningsväskan och organisera grejjerna i och runt skötbordet, sen är vi ready to go! Liten har därför blivit tillsagd på skarpen av både mig och David två nätter i rad att han/hon inte får komma riktigt än. "Vi ska bara, vi ska bara..."

Ni är förresten många som har hört av er det sista och undrat hur jag och magen mår och önskat mig och David lycka till inför förlossningen och till er vill jag bara säga ett stort TACK! Det betyder ofantligt mycket för både mig och David att känna att vi har så många runt omkring oss som bryr sig så! Och utifrån en bedömning av Litens bökande dagarna och nätterna i ända, så tror och hoppas vi att Liten mår prima därinne. Han/hon har blivit både större och starkare iallafall, för jäklar vilka kickar Liten får till ibland.
Jag då? Jo, illamåendet kommer väl och går fortfarande men är (peppar, peppar) absolut inte lika konstant som innan. Istället har Mr Halsbränna gjort en storartad entré i vardag. Fruktansvärt ihärdig filur det där och det det enda som tycks råda bot på honom är typ mineralvatten. Och eftersom kolsyran till vår soda streamer är slut så köpte jag en stor Ramlösa igår kväll och som jag njöt av den! När det var dags för mig och David att äta så frågade David vad jag ville ha att dricka varpå jag gav han svaret "jag har redan vatten upphällt, det står till vänster av maten, du kan ta med det". På något vis lyckades han dock missa att se flaskan med Ramlösa som stod bredvid glaset med Ramlösa i, så han trodde att bubblorna i vattnet berodde på att vattnet stått framme så länge så han hällde ut hela glaset och fyllde på det med nytt kranvatten istället. Tack för det älskling! Tror ni att han fick höra det sen eller? "Ååååh, har du hällt ut min Ramlösa!? Det är ju typ det enda som hjälper mot min halsbränna!!" Davids svar efter att han förklarat missförståndet: "Men det finns ju mycket kvar i flaskan iallafall!" Och det hade han rätt i, det fanns faktiskt mycket kvar i flaskan iallafall. Så jag lugnade ner mig, njöt av maten, reste mig för att gå och hämta mer och vad hände då tror ni? Jo, jag lyckades stöta till flaskan som åkte i golvet och ja, det var liksom den Ramlösan det... Frustration!!

I övrigt så känns det som att mitt "cykelont" tilltar i styrka varje dag och Davva garvar åt mig för att jag har börjat vanka fram som en pingvin när jag går. När jag vaknar om nätterna känns det som att varenda finger är stukat. De är svullna, går knappt att böja, värker och jag har svårt att greppa något. Tur nog så ballar fingarna bara ur nattetid iallafall. Det hade varit lite tröttsamt om de varit så på dagtid också. Fast det är inte utan att känslan är liiite, liiite fin och nostalgisk iallafall. Stukade fingrar är handboll för mig och handboll är kärlek. Och när vi ändå diskuterar fingrar så kan jag berätta att toppen på mitt högra ringfinger har stämplat ut sedan några månader tillbaka. Den sover ständigt. Hur normalt känns det liksom?!

Apropå något helt annat så vill jag bara skicka ett tack till alla Davids kameler som hjälpte oss att bära ner allt skräp från vinden i söndags. Jag vill inte ens tänka på hur lång tid det hade tagit mig och David att göra det själva, främst nu när jag har en mage som gör att jag inte kan bära saker normalt längre. Tjejerna bar ner allting på typ en kvart. Smidigt värre!! Och ja, de behövde bara hjälpa oss att bära ned det för trapporna så att David sedan kunde lasta bilen och åka några vändor till Lusharpan. En av kamelerna hade nämligen fått för sig att de inte bara skulle bära ned sakerna utan även bära skräpet till sopstationen. Nog för att David kör hårt med dem, men tro det eller ej...till och med han har en personlig gräns för vad han skulle utsätta er tjejerna för! =)

Efter en vända med skåpbilen till sopstationen återstod det såhär mycket skräp att slänga.

Nä, gott folk! Nu är det nog dags att försöka samla ihop orken till att packa iordning den däringa förlossningsväskan. You never know when you will need it! Så ha det gött allihop och missa nu inte Sveriges match mot Danmark ikväll! Idag ska jag iallafall inte somna, det har jag lovat mig själv!

Peace!

Gorillor + Kameler = En skön helg!

Det blev ingen sång framför den mexikanska stenugnen igår och inte heller någon handbollsmatch i Hestrahallen. Kamelernas motståndarlag hade nämligen dragit sig ur serien utan att den informationen nått fram till Borås HK. Bra där! Verkligen...

Tro nu inte att jag och David satt sysslolösa för det. Icke sa Nicke! Jag hade nog lyckats telepatisera över min sinnesstämning till David, för när han kom hem efter jobbet hade han varit och hyrt tre filmer på Hemmakväll. Snacka om att jag blev glad. En lugn hemmakväll var precis vad jag kände för och behövde med för den delen. Vi hann dock bara med att se en av filmerna igår, för resten av kvällen hängde vi med dessa grabbar.

Donkey och Diddy Kong

David fick nämligen Wii-spelet Donkey Kong Country Returns av mamma och pappa i julklapp och eftersom schemat har varit fullspäckat sen dess så har vi inte hunnit med att testa det innan igår. Och som vi fastnade! Klockan hann bli tre på natten innan vi tog oss i kragen och avslutade spelet för att gå in och lägga oss. Efter många timmars spelande lyckades vi iallafall så småningom hitta ett vinnande koncept. David spelade och hade kontrollen, medan jag satt bredvid och kom med tips och ideér och sa saker han som borde tänka på. Typ som en kartläsare i en rallybil eller nått i den stilen. Det funkade iallafall strålande. David är bättre med knapparna och jag är bra på att tjöta, så ingen kan säga att vi inte tog tillvara på våra styrkor.

Och när vi då ändå är inne på styrkor, så finns det en sak som David borde bli bättre på. Nämligen att förmå sig själv att delegera saker vidare ibland. Min käre sambo och jag är ganska lika på den punkten. Vi gör gärna det som måste bli gjort själva av den enkla orsaken att då vet man iallafall att det blir gjort. Ja, hur som helst. Det jag vill få fram är att iallafall att David under den sista tiden faktiskt har blivit något bättre på delegerandet. Imorgon till exempel, då intar han rollen som arbetsgivare för ett gäng barnarbetare (eller kameler om ni hellre önskar att kalla dem för det). Som ni kanske minns så gjorde ju vi en riktigt storstädning av vinden för ett tag sedan och massor med saker står nu kvar däruppe och väntar på att bli slängda. Problemet är att jag inte pallar att bära så mycket saker ned för alla trapporna och David kom då på en strålande lösning. Läs mer om den här!

Resten av denna lördag förväntas bli stillsam. David sitter och kikar på United-matchen och njuter av att hans grabbar i nuläget leder med 4-0. Själv ska jag lägga mig på soffan och vila ögonen en stund innan Sveriges match mot Serbien börjar. Sen blir det la lite gött käk skulle jag kunna tro och därefter lite planering av morgondagens "måsten" innan vi sjunker ned i soffan igen framför en rulle. En perfekt lördagkväll om jag får säga mitt!

//Emma

Name the snake!

Alldeles nyss så damp posten ner här hemma. Två brev var till mig. Ett var från lärarförbundet. Medlemsavgiften, a-kassan och tidningen Förskolan skall betalas. 320 kronor i månaden. Check! Räkningar är väl ändå det roligaste? De kan verkligen förgylla vilken dag som helst! Men men, att vara med i facket och betala a-kassan är ändå ett val jag har gjort och jag vet att det finns många som tycker att det är onödigt. Och visst, fram till den dagen något händer så kanske det känns som pengar i sjön, men jag tänker då inte riskera att en dag behöva stå och vara efterklok och tänka "jag skulle varit med i facket" eller "varför gick jag aldrig med i a-kassan". Jag ser det istället som en form av personlig försäkring och då känns de där 320 riksdalerna i slutändan pretty god damn worth it, if you ask me...

Det andra brevet vet jag inte vad jag tycker om. Det var en inbjudan till en återförening med min gamla klass, 9C på Särlaskolan. Tydligen är det nu 10 år sedan som vi sa bye bye till varandra och jag kan faktiskt inte säga att jag en enda gång har saknat min tid på högstadiet, snarare tvärtom. Frågan är då, ska jag gå på min återträff? Svar: Nej! Det hade kanske varit roligt att träffa alla gamla polare, men samtidigt känner jag inget som helst behov av det. Jag tror stenhårt på att människor möts och skiljs åt av en orsak och det faktum att jag inte en enda gång under de senaste 10 åren har varit i kontakt med någon utav dem känns som ett ganska så tydligt tecken på att vi inte längre är en del av varandras liv. Vi var det, men är inte det längre. Vi har gått vidare. JAG har gått vidare.

En rolig notis dock är att det på klasslistan som följde med brevet finns namn på tre personer som jag inte har en blekaste aning om vilka de är. Nog för att jag "missade" några lektionstimmar, men det finns väl ingen möjlighet att jag kan ha missat tre personer i min egen klass. Jag som alltid älskat att lära känna nya människor. Haha...jag hoppas iallafall innerligt att det inte är så. Det vore ju riktigt uselt av mig i så fal! Nä, istället så hävdar jag att det helt enkelt måste ha blivit något fel, precis på samma sätt som det har blivit fel när de på samma klasslista har döpt om min vän Andreas Fagerström till Mattias.

Nog om det nu. I morse sov jag till klockan 12. Det är svårt att få det att kännas okej trots att jag inte kunde somna förrän två inatt och därefter vaknade varje gång kroppen signalerade att den behövde vända på sig. Jag vet, jag är gravid. Jag behöver vila. Jag behöver lyssna på kroppen. But still, det är ändå så jäkla svårt att låta sig göra det. Jag kör gärna på ändå och det är väl just av den orsaken som David igår förbjöd mig att ställa klockan tills idag. Han tyckte väl att jag flängt runt mer än jag bör här i lägenheten de senaste dagarna och är det en sak jag har lärt mig så är det att lyssna när David väl ställer ned foten. Det gör han endast när det verkligen behövs, och jag tänker då inte bjuda han på möjligheten att få säga "vad var det jag sa?" sen.
No way! Så därför har jag inte gjort nått vettigt av dagen än.

 

Det var inte utan att hjärtat klappade lite extra när jag
upptäckte att jag missat hänga upp dessa små pyttesockar
till vår Liten.


Annat har det som sagt varit tidigare i veckan. Trots att ork egentligen inte har funnits så har jag städat, tvättat och sorterat här hemma i lägenheten. Tanken på att Liten kan komma när som helst får mig helt enkelt att känna mig pressad att fixa klart vissa saker innan. Dumt kanske, men så är det iallafall. Och vissa av dessa saker känns ju onekligen lite roligare att fixa med än andra. Att tvätta Litens kläder kändes ju definitivt roligare än att tvätta våra lakan.

( By the way, fick precis ett sms av min tränare från förra året. "Du kan dricka öl ikväll. A-lagsmatchen imorgon lördag blir inte av då utan flyttas fram." Gött att veta att jag fortfarande tillhör a-laget iallafall, trots att jag missat varenda träning under hela hösten. Jag måste verkligen gjort intryck förra året! *fniss* )

 

Det kändes INTE okej att
behöva gå upp och tvätta
igår. Stort buuu för det!
Notera gärna "Rudolf-näsan".
Very sexy indeed...



Hur som helst, till skillnad från idag så fick jag då inte någon sovmorgon igår. Klockan ringde halv åtta eftersom jag bokat tid i tvättstugan klockan åtta. Huuur kul kändes det efter en röten natt tror ni? Inte så roligt direkt. Snacka om kalldusch, eller käftsmäll om du hellre vill använda det uttrycket. Tack och lov har jag iallafall aldrig upplevt känslan av en käftsmäll, men skulle väl kunna säga att det kändes som att få en stenhård boll i ansiktet att behöva gå upp igår. 

Fast i och för sig, nu när jag tänker lite närmre på det, så skulle en boll i ansiktet kunna vara en ganska så njutbar känsla just nu. All denna handboll på TV:n får ju mig inte att sakna sporten, träningen och matcherna mindre direkt. Och en dag som januaridag som denna, när solen lyser och man med god vilja kan ana lite barmark här och var så känns det i hela kroppen. Nu har träningsabstinensen liksom nått så långt att jag kommer på mig själv med att sitta och dagdrömma om löpning till och med. Hur gick det till egentligen? It's a mystery!

En annan sak som jag bara måste kommentera innan jag drar mig tillbaks härifrån för att laga lite mat, det är vår nya kamrat här i lägenheten. Som David själv berättade för er, så har han fallit pladask för en megaorm som låg och hypnotiserade honom på en hylla i en leksaksaffär förra veckan. Vi var på jakt efter en ettårspresent till min väns son, men mitt och Davids fokus blev helt osynkroniserat efter det att ormen spänt ögonen i David och väst fram "köp mig, köööööp mig..." Allt jag ville var att hitta något fint till Melvin, allt David ville var att göra sig fin inför ormen. Han (ja, David alltså) blev som en femtonårig flicka som upplever vad hon tror är kärlek för första gången. "Men se bara hur den tittar på mig, den säger ju med hela sin kropp: Daaavid" och "Tänk bara så den skulle göra sig därhemma..." och "Kan du ärligt säga att den inte är heelt underbar. Den är ju skiiiitcool ju! Emma...du...ärligt alltså...erkänn...erkänn..."

Och vem var jag att neka honom att få köpa ormen efter att ha sett hans bönanade, trånande ögon? Så efter att ha hittat en fin present till Melvin så åkte vi hem. Jag, David och ormen.

Och mina vänner, det är ingen liten kamrat som flyttat in hos oss. Kolla själva. Ormjäkeln tar upp en hel tresitssoffa själv ju. Och precis som att inte det vore nog, så har ormen och Davids relation börjat påverka vår. Tidigare i veckan höll jag som sagt på att tvätta och städa som en galning här hemma och av bara farten hade jag då lagt en hög med lakan i spjälsängen, i vilken ormen också håller till och detta upprörde min käre sambo något oerhört. Det var först när vi gick och la oss som han upptäckte att lite av ormens huvud hade hamnat under högen med lakan och hans kommentarer lät sig inte dröjas utan kom omedelbart. "Vad är det här? Har du begravt min kompis? Fanns det verkligen ingen annanstans du kunde lagt högen? Vart finns din respekt Emma?" Bla...bla...bla... Jag fråga om jag skulle gå upp och flytta på högen (så att jag slapp höra gnället) men fick som svar: "Nä nä, låt du den ligga där. För all del. Ormen känner sig säkert jättevälkommen, men låt du den ligga där..." Buhu, synd om den liksom...

Jag gick upp. Orkade inte lyssna på tjötet. Klockan var 00.49.

Idag är det fredag. Efter en sväng förbi Hestrahallen ikväll så blir det förhoppningsvis lite fredagsmys här hemma. Vi borde kanske bjuda ut ormen till vardagsrummet, tända ljusen i vår mexikanska stenugn och sedan sjunga "We shall overcome" tillsammans. Jag, David, Liten i magen och så ormen. Jag vet en som hade gillat det...

Kom förresten på att vår nya kamrat inte kan gå runt och bara kallas för ormen. Han behöver ju ha ett namn såklart. Så härmed uppmanar jag alla våra läsare att gnugga geniknölarna och komma med lite namnförslag. Name the snake!

Tackar!

//Emma

Vart var min finska kvinna!?!

Knegandet har börjat! Det känns förbenat bra… Arbetsplatsen är (inledningsvis) helt suverän! På skolan där jag börjat är det en öppen attityd och med en enorm drivkraft och vilja att hela tiden bli bättre. Det gör även väldigt mycket att många av mina nya kollegor är i samma ålder som mig. Något som man inte ska ta för givet i skolvärlden där den äldre generationen fortfarande är stor. Känner att jag har ett stort utbyte och vi har mycket gemensamt. Första dagen blev det en studieresa till en annan friskola, tanken var väl suverän, men eftersom jag inte varit på min arbetsplats så var det svårt att jämföra verksamheterna! Vi fem som jobbar (på två olika fritids) hade dock väldigt trevlig och det var skönt att få lite barnfri tid med dem!

Barnfri tid är något, snart, sällsynt. Fast jag längtar dit. Beräkningen säger 29 Januari vilket är nästa lördag. Återigen så skickar jag ett tack till Engelska fotbollsförbundet som valt att lägga en fjantcup då istället för en ligaomgång. Hur snällt är inte det?

En förvirrad Emma tyckte det var onödigt att köpa två brödsorter för att det är synd att tina in bröd i frysen.

Några har läst meningen två gånger men inte fattat.

Tinar man bröd i frysen?

Kan man inte svara på det så… Jaaa… Hoppas du inte flyttat hemifrån. Eller om så är gjort så hoppas att du inte bor ensam.

Typ.

Emma har fått något dille på att ”de” har sagt att man måste tvätta alla barnkläder innan de används på barnet då de innehåller massa kemikalier. Låter förnuftig i och för sig. Men kan inte ”de” skicka någon som viker tvätt? För vi simmar runt bland barnkläder…

Fast…

90% är ju Unitedkläder så jag ska nog ge fasen i att klaga. Vår lägenhet har aldrig varit snyggare.

Kom igen, den här ormen passar ju huuur bra
som helst i spjälsängen! Värd varendra krona...

Skengravida kan också få sina ”dillen”. Vi var i en barnaffär och jag kände hur jag connectade med en orm. Yepp… En lång, tjock orm som jag tänkte kunde passa i spjälsängen. Den har sketroliga ögon.

Kruxet?

750 spänn för en leksak. Det är oftast den skengravide som köper det till sig själv. En leksaksorm… Jaja, men vad faan, vi connectade ju!?

Var och klippte mig för ett tag sen. Eller klippte och klippte, jag ville att de skulle snagga. Det kanske inte kan kallas klippa. Trodde jag. Jisses.

Klev som vanligt in på damfriseringen och ville se den finska tanten komma stapplandes. Icke.

-         Chhhheeenare, Daniel! En turkisk kvinna mötte upp istället. Inte en finsk pensionär.

-         Hej, hej. David var namnet. Svarade jag löjligt svenskt…

-         Okej, Daniel! Kom och sätt dig.

Vad faan.

Jaja. Bit ihop. Går det åt helsike med frisyren så har den ju växt ut om 30min. Så är det att ha iranskt påbrå.

-         Chyr vill doo chlippa?

-         Ehhh… Ta du 2 eller 3 mm så blir det bra.

-         Va? Nej, nej, nej! Går inte!

-         Nähe? Varför inte då, jag vill ha det…

-         Det är för kooort!

-         Jo men jag vill ha det. 

-         Okej, svarade hon.

Jag sjönk, lite orolig, ner i stolen. Hon fipplade med trimmern och började där bak. Skönt tänkte jag! Men något kändes fel. Det var faan inga 2-3mm hon klippte!

-         Är det inte 5 mm du har nu? Frågade jag.

-         Jo jo, men går inte annars. Inte snyggt. Kan inte låta dig gå ut sån. Men tar lite 2-3 mm i
kanten. Vi chkan inte looota folk gå härifrån med en mössa på huvvet.

Satana perkile! Vart var min finska (något för gamla) prinsessa? Hon hade bara ”joo”:at lite, sen hade det varit klart!

Men inte nu.

Alltså det blev ju rätt bra, men det var ju inte det jag ville ja. Det är som att köpa en gris och komma ut med ett får. Det blir säkert bra, men inte det man ville ha.

Jävla korkad jämförelse/liknelse.

Men den stämmer.

I bilen med David...

Tidigare ikväll träffade jag en vän över en fika på stan. David hade träning fram till klockan åtta, så jag bad honom att hämta mig därefter. Snäll som han är (eller som jag trodde han var...) så gjorde han givetvis det och innan vi åkte hem bestämde vi oss för att passa på att handla. Väl inne på City i Knalleland började jag må kasst och kände att jag bara ville ta mig hem. Så himla roligt vore det inte att behöva spy i affären liksom. Så det kändes gött när vi väl satte oss i bilen. Snart skulle vi äntligen va hemma! Att må illa har ju hört till vanligheterna de sista månaderna, så jag brydde mig inte om att säga något till David om det. Det är som det är och ingen av oss kan påverka det särskilt mycket....trodde jag! När David väl tagit sig igenom Knallelandsrondellen så lyckades han alldeles utmärkt med att påverka mitt illamående, men tro inte att han gjorde det bättre. Nej nej! Istället började han gasa och bromsa in om vartannat och jag fattade ingenting. Vad höll han på med? Till slut kunde jag inte hålla mig, jag var bara tvungen att kommentera körningen.

Emma: Hur fasen kör du egentligen? Tror du att det här är någon jäkla racerbil eller?
David: Men jag försöker bara få ner den där ju ...

Med blicken visar han att han menar en bit snö på biltaket som hänger ned lite över fönsterrutan.

Emma: Men jag mår illa ju!
David: Aaa, men hur coolt är det inte då. Titta bara! Titta! Nu kommer den!

Än en gång bromsar han in och försöker få ner snön.

David: Va fan, kom igen då!

Sen tryckte han på gasen igen, bara för att 100 meter senare bromsa in igen för att se om snön ville samarbeta med honom den gången och så fortsatte han hela Bäckeskogsgatan och hela Alingsåsvägen upp till oss. Samtidigt som jag satt och suckade åt detta bredvid honom valde han istället att prata med snöbiten och försöka övertala den till att åka ner. Vad ska jag säga? Att min älskade sambo ibland beter sig som ett barn? Att han inte bryr sig om mitt illamående? Det första påståendet är definitivt sanningsenligt, men det andra känns lögnaktigt. Såklart att han bryr sig om mig och mitt illamående. Det är nog bara så att detta med att jag mår illa i tid och otid har blivit lite väl mycket "vardag" för oss och David försökte väl bara göra ett av sina berömda, alltid lika vältajmade, moves för att lätta upp stämningen.

Men mellan mig och er, så smygskrattade jag faktiskt lite i bilen även fast jag inför honom var tvungen att försvara min position som "gravid, illamående sambo som inte uppskattar racerkörning och som tycker att han borde lyssna på mig istället för att prata med en snöbit på taket"... Att inför David erkänna att man tycker att han är rolig är som att servera honom sitt lillfinger på ett silverfat och utan att du sen vet hur det gått till så har han plötsligt slukat hela handen och *poff* så finns det inte längre någon stoppknapp utan då är det bara att bereda sig på att möta skämt, på skämt, på skämt. Och vem orkar riktigt med det egentligen... =)

//Emma

Förlossningstankar, cykelont och hormoner på kvällskvisten...

Idag har vi en långsam dag här hemma. David sitter och pluggar inför sitt sista seminarium på högskolan imorgon och jag, ja vad gör egentligen jag? Jo, jag sitter här och lyssnar på musik och drömmer om nya möbler eller ett hus. Vi är så trötta på vår lägenhet som är inredd med en massa IKEA-möbler som vi egentligen "växt ur" sedan några år tillbaka. Allt känns så gammalt och det matchar liksom inte våra liv nu, där allt som väntar oss är så nytt. Allra helst önskar både jag och David att vi fann ett hus som vi kunde flytta till, men det är dessvärre inte gjort i en handvändning. Så nu står vi inför beslutet att byta ut lite möbler här hemma för att trivas bättre NU, eller spara pengarna för att kunna köpa nytt när vi flyttar SEN. It's a tough choice, I tell you! Hur mycket vi än vrider och vänder på det så blir vi inte nått klokare av dessa grubblerier. Det bästa är kanske att inte tänka alls?

Och apropå att inte tänka alls, så är det lite av min taktik inför förlossningen - att inte tänka på den. Igår, när vi var på Mödravårdscentralen, så frågade vår barnmorska både mig och David om vad vi hade för tankar om förlossningen och jag kände inte att jag egentligen hade något vettigt svar att ge henne. Jag har nämligen inte funderat så mycket på den av den enkla orsaken att jag känner att det inte tjänar någonting till. Vad jag än tänker och skapar för bilder om den och hur mycket jag än läser på om förlossningsförlopp och liknande så finns det inga som helst garantier för att den kommer bli någonting i närheten av det. Det blir som det blir. För är det någonting livet har lärt mig så är det att det finns vissa saker som jag måste acceptera att jag inte kan påverka och förlossningen känns definitivt som en sådan. Så jag tänker försöka möta den med den öppna inställningen att de sköterskor och läkare som arbetar där proffs och att de helt enkelt får vägleda mig igenom förlossningen. Det finns nämligen inte en chans i världen att jag skulle kunna förbereda mig på hur det hela kommer att bli, eftersom det inte finns en förlossning som sker som är den andra lik.

God grant me the serenity
to accept the things I cannot change
courage to change the things I can
and wisdom to know the difference.

The Serenity Prayer by Reinhold Niebuhr

I övrigt så frågade barnmorskan som vanligt hur jag mår och det mina vänner är en lurig fråga att svara på som gravid. Hade någon frågat mig hur jag mår idag och jag inte hade vetat att jag var gravid så hade jag svarat att jag inte mår piss. Jag är trött, mår illa och känner mig inte som jag ska i kroppen. Jag lyckas inte få ro att somna om nätterna utan klockan hinner bli både två och halv tre innan jag slocknar. På dagarna kan jag ha massor av energi ena stunden, för att i nästa andetag bara känna hur all ork rinner av mig så att jag tvingas att lägga mig och vila en stund. Jag har "cykelont" till och från i tid och otid som det känns och för er som undrar vad "cykelont" är så är det en smärta som bara kan liknas vid den du får om du trillar med cykeln och slår i ramen med benen på vardera sida. Har ni upplevt det så vet ni vad cykelont är för något. Ja, sammanfattningsvis så skulle jag iallafall svara att läget inte är helt hundra nu för tiden alltså. Men eftersom jag nu är gravid, så räknas ju allt det här som normalt så när barnmorskan frågar hur jag mår så sitter jag där mitt emot henne och säger att: "Jodå, det går la upp och ner, men det är la bra..." För som gravid så verkar det vara så att man mår bra om man mår som jag gör. Försäkringskassan konstaterade det redan för några månader sedan när de nekade mig havandeskapspenning för att "jag mådde bra" och igår när barnmorskan gjorde en sammanfattning av min graviditet som sen ska med upp till förlossningen, så klassade hon den som "normal". Så även om jag är trött, mår illa, inte kan sova och har cykelont så mår jag bra, för jag är gravid! Och även om det ibland känns lite knas och svårt att se på det så, så måste jag nog säga att det synsättet underlättar det för mig att ta mig igenom vissa dagar. Som gravid får man acceptera läget helt enkelt...

Annars har det varit en del känslor och tankar att smälta det sista som ni nog förstått, vilket som sagt inte alltid varit så enkelt att tackla. I de stunderna så är det så otroligt skönt att veta att man inte ensam. Att David finns och har funnits där för mig i ur och skur betyder obeskrivligt mycket. Han är verkligen mitt allt, den karln! Men att ha vänner som er, som stöttar och ger oss sådan värme dagligen, det känns stort ska ni veta. Igår till exempel, så var David iväg på träning och jag låg hemma i soffan med mina egna tankar och kände mig väl sådär måttligt på humör kan jag säga. Då får jag tre helt fantastiska sms från tre fin fina vänner inom intervallet av en timma, och som jag skrev som svar till en av dem så kunde inte tajmingen ha varit bättre. De träffade verkligen "spot on" just vid ett tillfälle då det behövdes som mest och jag känner verkligen sån tacksamhet över att ha så många fina människor runt omkring oss som bryr sig så.

Alla jäkla hormoner i min kropp gjorde iallafall att jag började storgråta när jag jag läste de fina orden och när jag väl var i balans igen så sa jag till David, som hade hunnit komma hem under tiden, att: "Åh, jag känner mig verkligen så otroligt rik!" Och eftersom jag vet att David förstod att det uttalandet grundade sig i en glädje över att vi välsignats med så fina vänner, så var jag inte helt beredd på det svar jag fick:

"Rik är väl det sista du är! Du ska ju för fan va mammaledig snart..."

That's my honey! Haha...på två sekunder fick han ner mig på jorden igen. Att vi kan ha rätt tuff jargong oss emellan är ju ingen nyhet direkt, men ibland skulle man ju vilja tro att det finns tillfällen som borde vara fredade från sådana kommentarer....men icke det inte! Inte i vårt förhållande iallafall. Men så är det ju också det som har kommit att bli "vi" och därför kan jag ju inte förneka att jag inte gillar det. Det är liksom jag och Davva, vi två (som snart blir tre)...hur kan jag inte älska allt som har med det att göra?

//Emma

Att bli...

...Förälder!

Förkärlek
Förväntan
Förberedd
Förtröstan
Förtroende
Förståelse
Förändring
Försäkra
Förlåta
Förvirring
Förverkling
Förstahjälpen
Förhandla
Förbli
Förbifart
Förlika
Förbindelse
Förlita
Förbluffa
Förbryllad
Förundring
Förebygga
Förbättring
Fördelaktigt
Förälskad
Förmå
Fördomsfri
Fördröjning
Föredra
Förevigt
Förenade
Föreningsbarn
Föreställningar
Försening
Förfriskning
Förhandsspekulation
Förhoppning
Förhållande
Förståndig
Förkunskap
Förlossning
Förnuft
Förnyelse
Förpackad
Förutsättning
Förskräckt
Försmak
Förvaring
Förundring
Förstapris
Förvandling
Förökning
Förövrigt...

...FÖR FAAN!

Vi ska bli föräldrar!?!? Vad hände där?




Försättsblad.

Like I haven't already noticed it!

Är det någon mer än jag som har noterat att det känns som att dagarna bara rusar fram nu för tiden? Jag tycker att det känns som om det var igår som jag stod på en gata i Hentorp i Skövde och sa "Gott nytt år!" till David, men i almanackan står det att vi redan nått den 10 januari! Vad hände egentligen? Nu är det liksom bara 19 dagar kvar till dagen då det är beräknat att Liten skall komma. Jag upprepar: 19 dagar!!! Dock så är det ju inte helt ovanligt att framför allt förstagångsföderskor går över tiden och jag skulle inte bli helt förvånad om jag vore en av dem som gjorde det, but still, Liten kan i princip komma när som helst nu. Nu har vi dessutom kommit så långt i graviditeten att vår Liten inte längre skulle räknas som för tidigt född om han/hon skulle vilja komma ut nu, vilket känns otroligt skönt.

Jag vet inte hur jag skall kunna uttrycka eller beskriva alla de känslor och tankar som rör sig i huvudet och kroppen nu för tiden. Å ena sidan längtar jag något sjukt mycket efter att få träffa den lilla krabat som växer inuti min mage, å andra sidan så finns det stunder då jag önskar att det fanns en paus-knapp för graviditeten så att jag kunde stanna upp allt ett tag för att hinna förstå och förbereda mig. För samtidigt som jag vet att vi egentligen är så redo som det går att bli, så är det stundtals riktigt svårt att värja sig emot känslan/tanken: "Kommer jag att räcka till?". Ja, onekligen så det finns en dos sanning i påståendet att det är en känslomässig bergochdalbana att vara gravid.

På hemsidan http://www.growingpeople.se/ går det att vecka för vecka följa vad som händer med barnet, mamman och pappan under graviditeten - om olika känslor, vad som händer i kroppen och hur barnet växer och utvecklas. Förra veckan befann vi oss i vecka 37 och enligt hemsidan är barnets medelkroppslängd 49 cm från hjässa till häl och medelvikten cirka 3000 gram då. Så Liten börjar uppenbarligen bli stor! Like I haven't already noticed it! Att vända sig i sängen om nätterna känns som ett mindre träningspass nu för tiden, för att inte tala om hur bökigt det ibland är att resa sig upp ifrån ett liggande till stående läge. Hur som helst, vidare under fliken vecka 37 så gick det att läsa att det vid denna tidpunkt kunde hända att både den blivande pappan och mamman drömmer mycket, att drömmarna är livliga och att drömmarna många gånger beror på oro och rädsla inför förlossningen. Jag frågade David om det var så för honom, varpå jag möttes av en fnysning och svaret: "Nä, jag sover som en gris om nätterna!". Like I haven't already noticed it! Nog för att vi båda har haft det lite svårt att somna det sista, men kära vänner, tro mig när jag säger att när David väl har somnat, då sover han! Oh my, många är de nätter då jag har fått buffa på honom för att han ligger och snarkar ljudligt medan jag vrider och vänder på mig för att hitta en position som känns tillräckligt skön för att kunna somna i. But I love him! Min Davva!

Förra veckan bjöd iallafall på några riktigt fina stunder. Jag fick äntligen träffa min vän Karitha, more known as KK, på en efterlängtad fika och hann dagen därpå även med en lunch på stan med mina fina kollegor. Dessutom följde jag med David upp till Hestrahallen när hans tjejer skulle träna och gissa vad jag gjorde då? Jo, min längtan efter den runda skönheten blev helt enkelt för stor att hantera, så jag klistrade in fingrarna och tog fram en handboll. Oh dear! Vilken fantastisk efterlängtad och välkänd känsla det gav mig. Jag kände mig liksom "hemma". Ljuvligt!

Veckan avslutades sedan med en examensmiddag för David tillsammans med våra familjer. Kvällen kunde inte ha blivit bättre än den blev. Allt kändes så perfekt och det känns bara löjligt att försöka beskriva hur mycket kvällen betydde för både mig och David. Det var så fint att sitta där vid bordet och se hur dem vi hjärtar mest för trivdes i varandras sällskap. När dessutom Liten började röja runt inne i magen så växte den fina känslan sig ännu större eftersom våra familjer kommer att bli sammanlänkande för alltid sen när Liten väl väljer att kika ut - vilket som sagt kan ske när som helst nu...

Åh, det är verkligen så mycket som händer i livet just nu. David har bara en dag kvar i skolan nu. På torsdag säger han ajöss till Högskolan i Borås och på måndag börjar han sitt nya jobb i Mölnlycke. Och när som helst så kommer dessutom Liten att göra entré utanför magen! Livet är verkligen bra fantastastiskt ändå!

//Emma

Liten + United = Sant!

Jag är glad att jag inte är gravid.

Riktigt glad.

Jisses Amalia vad Emma springer på toa ofta! Heeeeela tiden. Vem får skulden för det? Nej, inte jag den här gången, utan Liten får ta den verbala smällen. Stackar`n.

24 dagar till beräknad nedkomst. Framkomst. Uppkomst. Hitkomst. Vad säger man? Skit samma, det väsentliga var att det bara är 24 dagar kvar.

Bara 24 dagar kvar!?!?!?!?!!! Gaaaaaaahhhhhh!! Och vi som måste fixa femtioelva saker innan dess!!! Hjäääääälp!

Oj förlåt, det var Emmas stress och panik som flikade in. Jag känner mig rätt lugn. Förväntansfull.

Vi ska göra en lista.

Jag hatar listor.

Dels så ser man alla måsten som behöver göras och dels så tar det ofta lång tid innan man betar av allt! Nu har jag 24 dagar på mig. Men Liten har väl fått någon gen som är min och det kanske är segheten? Så vi kanske kan vänta oss en viss försening.

Vi ska tydligen fixa en väska med saker i som man ska ha med sig till förlossningen. Ehhh… Ska visst vara lite godis/choklad i. Vad jag funderar över är om det inte ska vara något med till Liten och Emma också? Är det en väska för skengravida?? Då hade jag blivit rörd. Ja, snudd på tårögd faktiskt.

Namn har jag nog skrivit om hundra gånger här. Fast nu… Nu har vi lyckats att få till några pojknamn och några flicknamn som vi kan välja och vraka av. Namnen vi funderar kring är… Näää… Den karamellen suger vi på ett tag till.

Mindre än två veckor kvar på högskolan (puh!) och tur är det. För nu, kära kamrater är det kokta fläsket slängt i farstun. Bara jag tänker på skiten blir jag trött. Vill inte gå dit. Vill inte göra de meningslösa ”måste”-sakerna jag har kvar.

Jag vill blicka framåt.

17 börjar jag på jobbet och det ska bli helt underbart! Längtar dit!

Hur som, hade en tanke med det slängda köttet i farstun. Har funderat på hur jag ska kunna minimera min tid på skolan. Resultat? Jag skiter i avslutningen. Och det känns så jäkla rätt.

Jag är en (självvald) ensamvarg i skolan och vill förbli så. Jag gör det jag ska och sköter mitt. Låter kanske trist men nu är det så. Det finns så mycket annat som tar min tid vid sidan av skolan. Som ger så mycket mer! Som det känns just nu.

Undra hur Liten kommer se ut? Av någon oförklarlig anledning så ser jag en hårboll framför mig. Eller oförklarligt är det väl kanske inte. Ni skulle ha sett vilken hårboll jag var när jag var liten. He he! Det var en kalufs som heter duga det! Ni ska få se en bild, varsågoda:

 Japp, en bild på mig när jag var ca. 6 månader. Hade nog mer hår än Emma när hon var 3 år... =D Bild på det kanske kommer längre fram!? Jaja, nu har ni sett mig som liten. Ja, jag har varit det jag med. Liten alltså.

Förra veckan var vi hos Barnmorskan, hon kände, klämde och hade det roligt.

Ja sen så undersökte hon Emmas mage också.

He he.

Nej men hon har nog inte fått uppleva det innan med vår Liten. Liten var på G och hon fick jobba för att… Jaa… Göra det hon skulle… Lyssna på hjärtljud bland annat.

Det är en fantastisk känsla för övrigt!

Hjärtat tokrusar, förvisso normalt i den åldern, men förmodligen har Liten ärv min fysik.

Grattis.

Efteråt lyxade vi till det lite och käkade Thaimat. Gött som stryk. Men det var inte det jag ville få sagt även om det är en viktig aspekt. Vi pratade då om Barnmorskans skratt och kommentarer om vår livliga Liten. Emma säger då: ”När Liten kommer så kommer han/hon säkert springa runt som en refug!”

Okej. Jag ser att vissa fortfarande inte fattat poängen.

Detta är en form av refug. För den som
inte hade koll på läget!

Den lär inte röra sig allt för mycket.

Å andra sidan så kan det ju vara så att Liten ärvt min fysik. Då kanske det inte är så fel trots allt!?

Liten har utökat sin klädkammare. Har hittat ett par riktigt läckra grejer! Eller, Emma har hittat. Hon börjar fatta tycke för Unitedprylar. Det är en våt dröm som går i uppfyllelse! Senast in i garderoben är en overall och en väst. Döööläckra givetvis!

Undra om vår Liten blir en shoppaholic? Helt okej om sakerna inhandlas på www.manutd.com!

Liten har förresten få se sin första Unitedmatch på nära håll! En klar seger mot Stoke med 2-1! Den stora favoriten? Rafael! Visades stor glädje när Rafael var på språng... En back... Va fasen... Men jaja, låt gå. Det är ju tack och lov inte en målvakt!

Alltid något.

Hjärtat finns hos United i alla fall. Det var dit jag ville komma. Uppfostran har redan påbörjats.

Det ska börjas i tids sägs det ju...

Årskrönika

År 2010 bjöd onekligen på många händelser som förändrat vår vardag och vårt liv. I januari tog Emma examen som lärare med inriktning mot förskola och förskoleklass och började sedan efter två dagars ledighet att arbeta på en förskola där hon verkligen stormtrivs.

Därefter förflöt både februari och mars månad utan att vi två knappt hann ses. Emma stod vid tillfället i mål i tre olika lag och David hade i vanlig ordning fullt upp med sina kameler. Påsken firade Emma traditionsenligt i Borås medan David, likt övriga år, valt att åka över sundet med sitt lag i jakt på framgång och medaljer i Rödspätte Cup.

I april inleddes "Operation Liten" och glädjen var enorm när vi i maj stod och stirrade på graviditetstestet (eller rättare sagt graviditetstesten eftersom vi inte vågade tro på det första vi gjorde) som visade positivt. Tanken på att vi två skulle vara tre inom några månader kändes både fantastiskt underbart och overkligt på en och samma gång. Ett ny, spännande resa startade

I maj drog även kamelernas försäsongsträning igång, vilken visade sig bli tuffare och ställa högre krav på tjejerna än någonsin tidigare. David hann dessutom med att fylla 29 år och förflyttade sig därmed ett steg närmre den oundvikliga 30 årsdagen.

I juni var det sedan Emmas tur att fylla år och hennes 25:e födelsedag i ordningen firades utomhus hos hennes föräldrar, lyckligvis en dag då vädergudarna var på bra humör för trots svart himmel och kraftig blåst hann även kaffet drickas upp utan att åska och regn bröt ut. Efter den dagen så har inte Emma kunnat klaga på en enda fysisk åkomma utan att David varit snabb med att slänga tillbaks en kommentar att det är sånt man får räkna med efter man fyllt 25 år. Enligt honom innebär åldern att kroppens fysiska förfall har satts i rullning och att glansdagarna numer bör ses som förbi.

Efter juni kom juli och värmen gjorde Emmas illamående outhärdligt. Den inbokade resan till Rom fick ställas in på grund av det och vi åkte istället till Skövde för att få någon form av miljöombyte iallafall. Där åkte Emma på en maginfektion och blev sängliggandes i två dagar och fick dricka vätskeersättning för att inte bli uttorkad. Resultat = 6 kg viktnedgång. Ingen höjdare!

Det var också i juli som David drog till Åhus Beachhandbollsfestival med kamelerna och fick en höjdarvecka med strålande sol och värme. Någon dag senare åkte även Emma ner till Åhus med sina Oldies but Goldies och fick för första gången känna på hur det kändes att stå vid sidan av plan istället för på, vilket var tyngre än anat. Och tro inte att gamlingarna i forna Byttorps Damelit bjöds på någon sol och värme under deras vistelse på beachen inte. Nej, nej! Två mil utanför Åhus började det regna och sedan fortsatte det att ösa ner under hela dagen, toppat med hårda vindar. Men handboll är sköj sägs det!

Sen kom augusti. Emmas storasyster bjöd till bröllop i Sandhult, surströmming serverades i Hofsnäs och David drog till Skövde på träningsläger med sina tjejer. Ett läger som i efterhand fick namnet "Hell Camp". På två och en halv dag genomfördes 10 pass. 1 på fredagen, 5 på lördagen och 4 på söndagen. All heder till de tjejer som deltog och överlevde!

I slutet av augusti började dessutom David sin sista termin innan examen på Högskolan i Borås och Emma följde med herrlaget på en cup i Fredrikshamn och det var där hon insåg vilken otrolig utmaning det skulle bli för henne att inte få lira handboll under den kommande säsongen.

Nervositeten var stor i september då vi tidigt en morgon satt i väntrummet på MVC för att äntligen få se ultraljudet på vår Liten och lika stor kändes sedan lättnaden som vi upplevde när barnmorskan berättade för oss att allt såg bra ut. Vilken fantastiskt upplevelse det var att se vårt blivande barn på skärmen! Absolut en av de häftigaste sakerna vi någonsin upplevt!

Den 14 september är vår årsdag och i år firade vi stolt vårt åttonde år tillsammans. Andra saker som hände i september och som är värda att nämnas är:
...att David äntligen kom iväg på sin efterlängtade fotbollsresa till London med Peter och att Emma samma helg passade på att sova på hotell med sin mamma och syster i samband med DM i Tibro.
...att David hedrades för sina insatser som ledare i Borås HK, och hans kameler fick belöning för deras framgångar, när de fick ta emot ett stipendium från Ulf och Gösta Larssons minnesfond inför stor publik i samband med en match i div. 1 i Boråshallen.
...att vi för första gången kunde känna vår Litens rörelser i Emmas mage.

Oktober är vanligtvis en riktig handbollsmånad. Så också i år. Eller ja, iallafall för en av oss. För Emma innebar månaden istället ett försök till att anpassa sig till en ny livsstil och vardag utan handbollsträningar och matcher. Förberedelserna inför Litens ankomst påbörjades dessutom så smått. Ett besök på IKEA, ett annat på Ullared och hantverkare hemma gjorde inte direkt plånboken gott. Dessutom fick Emma något konstigt sug efter allt som hörde julen till  vilket resulterade i att statistiken på år 2010 års försäljning av clementiner, pepparkakor och julmust i oktober ökade avsevärt på ICA Byttorp i jämförelse med tidigare år.

November kom och David och hans studiekamrater grävde ner sig helt i arbetet med deras C-uppsats. Arbetsansökningar skickades till höger och vänster, vilket ledde till arbetsintervjuer och senare till två olika jobberbjudanden. David valde att tacka ja och skriva på anställningsbevis till en skola i Mölnlycke och det infinner sig en stor lättnad över att ekonomin kommer att vara säkrad framöver. Utöver det så drog även MVC:s föräldrautbildning igång denna månaden, Emma nekades havandeskapspenning av försäkringskassan och vi drog på en mycket välbehövlig hotellweekend i Göteborg.

Det största och skönaste som hände i december var att David fick godkänt på sin C-uppsats. Äntligen kände han att han kunde börja slappna av lite och börja fokusera på det stora som komma skall framöver. Den 10 december gjorde dessutom Emma sin sista dag på jobbet på mycket länge, då hon valt att gå hem i förtid trots nekandet till havandeskapspenning. Äntligen finns det tid till vila och till att ta hand om sig själv.
I övrigt känns hela december månad som en enda lång färdsträcka fram till nyårsafton och till 2011 och nu är vi äntligen där!

År 2011 kommer nämligen bli ett helt fantastiskt år. Om bara några veckor så kommer vi äntligen att ha vår Liten hos oss och ett helt nytt kapitel i vårt liv kommer att starta. Det är med spänning, glädje, förväntan, nervositet, kärlek och en massa andra känslor som vi ser fram emot detta. År 2011 - Vårt år!