Förlossningstankar, cykelont och hormoner på kvällskvisten...

Idag har vi en långsam dag här hemma. David sitter och pluggar inför sitt sista seminarium på högskolan imorgon och jag, ja vad gör egentligen jag? Jo, jag sitter här och lyssnar på musik och drömmer om nya möbler eller ett hus. Vi är så trötta på vår lägenhet som är inredd med en massa IKEA-möbler som vi egentligen "växt ur" sedan några år tillbaka. Allt känns så gammalt och det matchar liksom inte våra liv nu, där allt som väntar oss är så nytt. Allra helst önskar både jag och David att vi fann ett hus som vi kunde flytta till, men det är dessvärre inte gjort i en handvändning. Så nu står vi inför beslutet att byta ut lite möbler här hemma för att trivas bättre NU, eller spara pengarna för att kunna köpa nytt när vi flyttar SEN. It's a tough choice, I tell you! Hur mycket vi än vrider och vänder på det så blir vi inte nått klokare av dessa grubblerier. Det bästa är kanske att inte tänka alls?

Och apropå att inte tänka alls, så är det lite av min taktik inför förlossningen - att inte tänka på den. Igår, när vi var på Mödravårdscentralen, så frågade vår barnmorska både mig och David om vad vi hade för tankar om förlossningen och jag kände inte att jag egentligen hade något vettigt svar att ge henne. Jag har nämligen inte funderat så mycket på den av den enkla orsaken att jag känner att det inte tjänar någonting till. Vad jag än tänker och skapar för bilder om den och hur mycket jag än läser på om förlossningsförlopp och liknande så finns det inga som helst garantier för att den kommer bli någonting i närheten av det. Det blir som det blir. För är det någonting livet har lärt mig så är det att det finns vissa saker som jag måste acceptera att jag inte kan påverka och förlossningen känns definitivt som en sådan. Så jag tänker försöka möta den med den öppna inställningen att de sköterskor och läkare som arbetar där proffs och att de helt enkelt får vägleda mig igenom förlossningen. Det finns nämligen inte en chans i världen att jag skulle kunna förbereda mig på hur det hela kommer att bli, eftersom det inte finns en förlossning som sker som är den andra lik.

God grant me the serenity
to accept the things I cannot change
courage to change the things I can
and wisdom to know the difference.

The Serenity Prayer by Reinhold Niebuhr

I övrigt så frågade barnmorskan som vanligt hur jag mår och det mina vänner är en lurig fråga att svara på som gravid. Hade någon frågat mig hur jag mår idag och jag inte hade vetat att jag var gravid så hade jag svarat att jag inte mår piss. Jag är trött, mår illa och känner mig inte som jag ska i kroppen. Jag lyckas inte få ro att somna om nätterna utan klockan hinner bli både två och halv tre innan jag slocknar. På dagarna kan jag ha massor av energi ena stunden, för att i nästa andetag bara känna hur all ork rinner av mig så att jag tvingas att lägga mig och vila en stund. Jag har "cykelont" till och från i tid och otid som det känns och för er som undrar vad "cykelont" är så är det en smärta som bara kan liknas vid den du får om du trillar med cykeln och slår i ramen med benen på vardera sida. Har ni upplevt det så vet ni vad cykelont är för något. Ja, sammanfattningsvis så skulle jag iallafall svara att läget inte är helt hundra nu för tiden alltså. Men eftersom jag nu är gravid, så räknas ju allt det här som normalt så när barnmorskan frågar hur jag mår så sitter jag där mitt emot henne och säger att: "Jodå, det går la upp och ner, men det är la bra..." För som gravid så verkar det vara så att man mår bra om man mår som jag gör. Försäkringskassan konstaterade det redan för några månader sedan när de nekade mig havandeskapspenning för att "jag mådde bra" och igår när barnmorskan gjorde en sammanfattning av min graviditet som sen ska med upp till förlossningen, så klassade hon den som "normal". Så även om jag är trött, mår illa, inte kan sova och har cykelont så mår jag bra, för jag är gravid! Och även om det ibland känns lite knas och svårt att se på det så, så måste jag nog säga att det synsättet underlättar det för mig att ta mig igenom vissa dagar. Som gravid får man acceptera läget helt enkelt...

Annars har det varit en del känslor och tankar att smälta det sista som ni nog förstått, vilket som sagt inte alltid varit så enkelt att tackla. I de stunderna så är det så otroligt skönt att veta att man inte ensam. Att David finns och har funnits där för mig i ur och skur betyder obeskrivligt mycket. Han är verkligen mitt allt, den karln! Men att ha vänner som er, som stöttar och ger oss sådan värme dagligen, det känns stort ska ni veta. Igår till exempel, så var David iväg på träning och jag låg hemma i soffan med mina egna tankar och kände mig väl sådär måttligt på humör kan jag säga. Då får jag tre helt fantastiska sms från tre fin fina vänner inom intervallet av en timma, och som jag skrev som svar till en av dem så kunde inte tajmingen ha varit bättre. De träffade verkligen "spot on" just vid ett tillfälle då det behövdes som mest och jag känner verkligen sån tacksamhet över att ha så många fina människor runt omkring oss som bryr sig så.

Alla jäkla hormoner i min kropp gjorde iallafall att jag började storgråta när jag jag läste de fina orden och när jag väl var i balans igen så sa jag till David, som hade hunnit komma hem under tiden, att: "Åh, jag känner mig verkligen så otroligt rik!" Och eftersom jag vet att David förstod att det uttalandet grundade sig i en glädje över att vi välsignats med så fina vänner, så var jag inte helt beredd på det svar jag fick:

"Rik är väl det sista du är! Du ska ju för fan va mammaledig snart..."

That's my honey! Haha...på två sekunder fick han ner mig på jorden igen. Att vi kan ha rätt tuff jargong oss emellan är ju ingen nyhet direkt, men ibland skulle man ju vilja tro att det finns tillfällen som borde vara fredade från sådana kommentarer....men icke det inte! Inte i vårt förhållande iallafall. Men så är det ju också det som har kommit att bli "vi" och därför kan jag ju inte förneka att jag inte gillar det. Det är liksom jag och Davva, vi två (som snart blir tre)...hur kan jag inte älska allt som har med det att göra?

//Emma