Tidigare ikväll träffade jag en vän över en fika på stan. David hade träning fram till klockan åtta, så jag bad honom att hämta mig därefter. Snäll som han är (eller som jag trodde han var...) så gjorde han givetvis det och innan vi åkte hem bestämde vi oss för att passa på att handla. Väl inne på City i Knalleland började jag må kasst och kände att jag bara ville ta mig hem. Så himla roligt vore det inte att behöva spy i affären liksom. Så det kändes gött när vi väl satte oss i bilen. Snart skulle vi äntligen va hemma! Att må illa har ju hört till vanligheterna de sista månaderna, så jag brydde mig inte om att säga något till David om det. Det är som det är och ingen av oss kan påverka det särskilt mycket....trodde jag! När David väl tagit sig igenom Knallelandsrondellen så lyckades han alldeles utmärkt med att påverka mitt illamående, men tro inte att han gjorde det bättre. Nej nej! Istället började han gasa och bromsa in om vartannat och jag fattade ingenting. Vad höll han på med? Till slut kunde jag inte hålla mig, jag var bara tvungen att kommentera körningen.
Emma: Hur fasen kör du egentligen? Tror du att det här är någon jäkla racerbil eller?
David: Men jag försöker bara få ner den där ju ...
Med blicken visar han att han menar en bit snö på biltaket som hänger ned lite över fönsterrutan.
Emma: Men jag mår illa ju!
David: Aaa, men hur coolt är det inte då. Titta bara! Titta! Nu kommer den!
Än en gång bromsar han in och försöker få ner snön.
David: Va fan, kom igen då!
Sen tryckte han på gasen igen, bara för att 100 meter senare bromsa in igen för att se om snön ville samarbeta med honom den gången och så fortsatte han hela Bäckeskogsgatan och hela Alingsåsvägen upp till oss. Samtidigt som jag satt och suckade åt detta bredvid honom valde han istället att prata med snöbiten och försöka övertala den till att åka ner. Vad ska jag säga? Att min älskade sambo ibland beter sig som ett barn? Att han inte bryr sig om mitt illamående? Det första påståendet är definitivt sanningsenligt, men det andra känns lögnaktigt. Såklart att han bryr sig om mig och mitt illamående. Det är nog bara så att detta med att jag mår illa i tid och otid har blivit lite väl mycket "vardag" för oss och David försökte väl bara göra ett av sina berömda, alltid lika vältajmade, moves för att lätta upp stämningen.
Men mellan mig och er, så smygskrattade jag faktiskt lite i bilen även fast jag inför honom var tvungen att försvara min position som "gravid, illamående sambo som inte uppskattar racerkörning och som tycker att han borde lyssna på mig istället för att prata med en snöbit på taket"... Att inför David erkänna att man tycker att han är rolig är som att servera honom sitt lillfinger på ett silverfat och utan att du sen vet hur det gått till så har han plötsligt slukat hela handen och *poff* så finns det inte längre någon stoppknapp utan då är det bara att bereda sig på att möta skämt, på skämt, på skämt. Och vem orkar riktigt med det egentligen... =)
//Emma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar