"Vi ska bara, vi ska bara..."

...och så gick det med denna helgen precis som alla andra innan dess - den tog slut! Vart tar alla veckor och dagar vägen egentligen? Idag har jag liksom varit gravid i 39 veckor och 2 dagar enligt barnmorskans beräkningar. Jag upprepar, 39 veckor och 2 dagar!!! Helt tokigt! Jag tycker det känns som igår då vi i somras berättade för våra föräldrar att de ska bli mor- och farföräldrar och jag minns att jag upplevde det som en evighet tills vi skulle få träffa vår Liten. Och nu så sitter jag här, lyssnar och sjunger med till Creeds underbara låt Lullaby och försöker inse att det nu endast handlar om dagar innan jag får hålla Liten i mina armar och sjunga den för honom/henne. Vårt förlossningsdatum är beräknat till denna lördag, men Liten kan likväl komma både innan som efter det och det känns verkligen helt ofattbart att vi nu äntligen är så nära.

En massa tankar och känslor härjar iallafall runt inne i mig nu för tiden (och i David också vet jag). Nu det sista är det inte utan att jag har börjat grubbla över hur det hela egentligen kommer att sätta igång för min del. Kommer det att starta med värkar eller kommer vattnet att gå helt utan förvarning och förvandla lägenhetsgolvet till en pool? Kommer det att starta på natten eller i TV-soffan framför handbolls-VM?

(Som en liten parentes vad gäller handbolls-VM så måste jag bara säga att det har varit så jäkla kul att se Sverige spela i detta mästerskap, även om jag lyckades med det makabra konstverket att somna i halvtid under matchen mot Kroatien!!! Tänk vilka oanade effekter en graviditet kan ha på en människa...)

Hur som helst så kan man sammanfatta läget här hemma med att både jag och David toklängtar efter Liten nu. Vi känner oss spända och nervösa samtidigt som vi känner oss lyckliga och förväntansfulla. Snart, snart så är vi tre! Och äntligen börjar allting kännas rätt så "klart" inför Litens ankomst. Jag och David gjorde en deal tidigare i höstas om att vi inte skulle montera ihop eller ställa iordning någonting av Litens saker innan den 1 januari. Liten hade såklart varit välkommen att komma innan dess också, men vår deal gick ut på att vi iallafall inte skulle göra någonting som skulle medverka till att Liten skulle bli sugen på att komma ut år 2010. Hellre en tidig 2011:a än en sen 2010:a tänkte vi och så blev det. Vad vi inte riktigt tänkte på var att David skulle ha fullt upp i skolan nu i början av januari och att övergången till det nya jobbet skulle ta så på hans ork som det har visat sig göra. Så de få stackars handbollslediga kvällarna och helgerna vi haft har istället varit fullspäckade med fix och jox med Litens saker och med att göra lägenheten till en lägenhet för tre istället för två. Men nu, nu ser vi ljuset av tunneln. Det enda som är kvar att göra idag är att packa den där beryktade förlossningsväskan och organisera grejjerna i och runt skötbordet, sen är vi ready to go! Liten har därför blivit tillsagd på skarpen av både mig och David två nätter i rad att han/hon inte får komma riktigt än. "Vi ska bara, vi ska bara..."

Ni är förresten många som har hört av er det sista och undrat hur jag och magen mår och önskat mig och David lycka till inför förlossningen och till er vill jag bara säga ett stort TACK! Det betyder ofantligt mycket för både mig och David att känna att vi har så många runt omkring oss som bryr sig så! Och utifrån en bedömning av Litens bökande dagarna och nätterna i ända, så tror och hoppas vi att Liten mår prima därinne. Han/hon har blivit både större och starkare iallafall, för jäklar vilka kickar Liten får till ibland.
Jag då? Jo, illamåendet kommer väl och går fortfarande men är (peppar, peppar) absolut inte lika konstant som innan. Istället har Mr Halsbränna gjort en storartad entré i vardag. Fruktansvärt ihärdig filur det där och det det enda som tycks råda bot på honom är typ mineralvatten. Och eftersom kolsyran till vår soda streamer är slut så köpte jag en stor Ramlösa igår kväll och som jag njöt av den! När det var dags för mig och David att äta så frågade David vad jag ville ha att dricka varpå jag gav han svaret "jag har redan vatten upphällt, det står till vänster av maten, du kan ta med det". På något vis lyckades han dock missa att se flaskan med Ramlösa som stod bredvid glaset med Ramlösa i, så han trodde att bubblorna i vattnet berodde på att vattnet stått framme så länge så han hällde ut hela glaset och fyllde på det med nytt kranvatten istället. Tack för det älskling! Tror ni att han fick höra det sen eller? "Ååååh, har du hällt ut min Ramlösa!? Det är ju typ det enda som hjälper mot min halsbränna!!" Davids svar efter att han förklarat missförståndet: "Men det finns ju mycket kvar i flaskan iallafall!" Och det hade han rätt i, det fanns faktiskt mycket kvar i flaskan iallafall. Så jag lugnade ner mig, njöt av maten, reste mig för att gå och hämta mer och vad hände då tror ni? Jo, jag lyckades stöta till flaskan som åkte i golvet och ja, det var liksom den Ramlösan det... Frustration!!

I övrigt så känns det som att mitt "cykelont" tilltar i styrka varje dag och Davva garvar åt mig för att jag har börjat vanka fram som en pingvin när jag går. När jag vaknar om nätterna känns det som att varenda finger är stukat. De är svullna, går knappt att böja, värker och jag har svårt att greppa något. Tur nog så ballar fingarna bara ur nattetid iallafall. Det hade varit lite tröttsamt om de varit så på dagtid också. Fast det är inte utan att känslan är liiite, liiite fin och nostalgisk iallafall. Stukade fingrar är handboll för mig och handboll är kärlek. Och när vi ändå diskuterar fingrar så kan jag berätta att toppen på mitt högra ringfinger har stämplat ut sedan några månader tillbaka. Den sover ständigt. Hur normalt känns det liksom?!

Apropå något helt annat så vill jag bara skicka ett tack till alla Davids kameler som hjälpte oss att bära ner allt skräp från vinden i söndags. Jag vill inte ens tänka på hur lång tid det hade tagit mig och David att göra det själva, främst nu när jag har en mage som gör att jag inte kan bära saker normalt längre. Tjejerna bar ner allting på typ en kvart. Smidigt värre!! Och ja, de behövde bara hjälpa oss att bära ned det för trapporna så att David sedan kunde lasta bilen och åka några vändor till Lusharpan. En av kamelerna hade nämligen fått för sig att de inte bara skulle bära ned sakerna utan även bära skräpet till sopstationen. Nog för att David kör hårt med dem, men tro det eller ej...till och med han har en personlig gräns för vad han skulle utsätta er tjejerna för! =)

Efter en vända med skåpbilen till sopstationen återstod det såhär mycket skräp att slänga.

Nä, gott folk! Nu är det nog dags att försöka samla ihop orken till att packa iordning den däringa förlossningsväskan. You never know when you will need it! Så ha det gött allihop och missa nu inte Sveriges match mot Danmark ikväll! Idag ska jag iallafall inte somna, det har jag lovat mig själv!

Peace!