Imorgon - missbrukat.

Välkommen till bilservice, var god dröj! 90 minuter. De ville att jag skulle vänta 90 minuter på att de skulle serva min bil! På Viared. Hur fasen dödar man 1.5 timme på Viared? Ett stort industrifält! Tack för den. Blev en tre minuters promenad till 7Eleven, köpte en GT och en flaska vatten.

Är det vardagslyx?

Tre minuter tillbaka. En minut tog det att dricka upp vattnet. Tio att läsa tidningen. 17-18 minuter hade jag sedan dödat. Av 90. Sen satt jag där och ugglade som en idiot. Skjut mig, tänkte jag först. Efter att jag börjat grubbla så började jag minnas vad vänner sagt till mig, efter graviditeten så kommer du att älska stunderna då du går och handlar, åker och tankar, slänger soporna. Kanske skulle jag ha uppskattat de övriga cirka 75 minuterna jag fick där, tillsammans med en kaffeautomat?

Ett foto jag tog i Skövde för ett bra tag sedan.
Fick det lämpliga namnet "Tomorrow"!

Det är nog vardagslyx. Inte idag. Men imorgon.

Imorgon. Världens mest missbrukade ord? Ja, jag tror nog det. Tänk så jäkla många gånger man sagt att man ska göra något ”imorgon”, men som aldrig blir gjort. Finns inte någon som sitter och stirrar på skärmen som aldrig sagt så. För skulle man ha sagt det så skulle man inte haft tid att sitta här. Då skulle det istället ha tvättats, städats, gjorts rent fönster, plockats på vinden, tränats, gjorts läxor, snickrats ihop någon IKEA möbel och så vidare…

På tal om IKEA, det fick mig att tänka på det som komma skall, jag och Emma har kikat på datum då vi ska ta oss några shoppingturer. Dels till IKEA men även Ullared, ”dom” har sagt att det finns billiga barnsaker där. ”Dom” kan väl betala också? Nåväl, hur som så får vi med oss trevlig sällskap! Nu är det bara att hoppas att Arne är på G, så det blir lite bra fotboll på TV:n som vi kan spana in medan töserna får VISA-kortet att glöda!

Sister Hazel. Ägna dem en stund. Skönt för öronen!

Vi spanar även på en resa till Manchester i början av November. Som en slump spelar United hemma just den helgen, it´s a sign! ”Dennadära” måste ju skolas in tidigt. Nog för att jag gjorde ett undantag och besökte Emirates, men ska Emma med så måste det ju göras ordentligt! Barnet måste ju få smaka på atmosfären! (Och jag på United-prylarna som finns…)

Vi får se vart vi landar. Ullared är spikat i alla fall! Long time no see, får se hur kaotiskt det är! Är det för jäkligt så får jag leva på det trevliga sällskapet, som sagt!

Det är mindre än halva tiden kvar på graviditeten. Hoppsan! Kanske är bra att Emma tagit tag i det här så vi kommer iväg och handlar i god tid. Min ”dagen innan”-mentalitet kanske inte passar så bra i just det här fallet. Kan nog till och med jag vara benägen att hålla med om. Av två anledningar, en höggravid Emma på IKEA? Kyss mig… Nej tack! He he! Andra anledningen, man vet ju fasen inte när ”dagen innan” är. Ett litet problem!

Är Amanda Jensen Sveriges svar på Pixie Lott? Låter så.

Var tydligen höstmarknad här i stan i helgen som gick. Så sanslöst skönt att helgen var fullspäckad med handboll! Då fanns en ursäkt till att inte gå dit? Går folk ens på marknad längre?  I Borås verkar gemene man göra det. Fast utanför sjuhärads gränser? Går folk på marknad? Undrar också vad knallarna häromkring köper på en marknad? Vad jag minns av marknader så fanns det ballonger, leksaker och godis. Väskor vill jag minnas att det fanns, och fanns det finns säkert en hel del ”made in Taiwan” t-shirts. Borde inte dagens ungdomar komma på ett mer modernt sätt att möta gamla traditioner?

Jag menar, ses i verkligheten, hinns det verkligen med? Herregud, det finns ju MSN och SMS! Hallå, vem ödslar tid på att träffa sina vänner i verkligheten? Vilken bortkastad tid. Då kanske man måste möta någon med ögonen. Ungdomarna idag kanske väljer Blocket eller Tradera istället. Same, same but different?

Dagens Graviditets Dilemma: Sänka sin skengravide sambo med en rak höger. Ja, jag skrev skengravide enbart för att det skulle vara mer synd om mig.

Idag kom det fram, Emma har narrat min goda sida på jobbet. Min (emellanåt) otroligt trevliga sida. I McDonaldskön. När man kör i Drive in:en och pratar med en stolpe.

Stolpen: Välkommen till McDonalds, vad får det lov att vara?

Jag: Två Big Mac & co, tack.

Stolpen: Dricka?

Jag: En Cola, tack. Och en fanta, tack.

Stolpen: Något mer?

Jag: Ja tack, en hamburgare också, tack.

Stolpen: Var det bra så?

Jag: Nej, jag skulle vilja ha en currydip också, tack.

Stolpen: Något mer?

Jag: Nej, tack.

Stolpen: Då blir det X-antal kronor i nästa kassa.

Jag: Okej, tack!

Det är väl inte överdrivet? Åtta tack på en så kort dialog, det är ju till att vara trevlig. Fasen vet vad de hittar på med maten annars! Fast jag skulle inte vilja byta jobb med stolpen. Även om min otroligt trevliga sida skulle passa bra in där! Tänk så otrevlig man skulle kunna vara. Fast Emma är lyckligt lottad som har en så himla artig och trevlig sambo. Kanske inte hela tiden och varje dag men i alla fall i kön till McDonalds. Varje gång.

Det framgick aldrig ur Emmas avslöjande vad arbetskollegan (Vet inte om hon vill ha sitt namn utskrivet här, därav benäms hon som ”arbetskollegan") egentligen tyckte om det hela. Det blir jag väl varse om längre fram i livet. Som om det vore nog med att hon sågat min goda sida på jobbet, nej nej. Fick mig en känga i bilen också. ”Det vore mycket trevligt att träffa ”arbetskollegan” och hennes kille någon gång, de är ungefär lika gamla som dig…” Tack för den! Five-across-the-face, och det som ett led i diskussionen om att jag varit fööör snäll. Undra varför jag inte fortsatte diskussionen om att Emma emellanåt borde få lite av min snälla sida!?

*SMACK!*

Ja, just det. Därför.

Folk skickar sms för att låna pengar, pratar i stolpar för att få mat i ett hus längre bort, anställer andra som ska byta däck på bilen, vi hatar folk som ringer och försöker sälja saker – samtidigt som det egentligen är jättetacksamt då man inte ens behöver leta efter något nödvändigt som gratis kalsonger som kostar 499kr att frakta. Fast kalsongerna är ju gratis. Man skulle ju kunna säga att många människor i Sverige inte förtar sig direkt.

Själv är jag givetvis en hurtbulle.

Eller jag äter i alla fall bullar. Räknas det? Fast imorgon, då…

På tal om bullar och fika, ett tips till er som ska göra massor imorgon istället. När er gubbe/gumma är på taskigt humör och är allmänt grinig, fråga om du ska gå till ICA och köpa en Butterkaka! Högklassigt David-skämt som inte alls fungerar! Välbeprövat. Har gått så långt att jag numera bara behöver fråga om jag måste gå till ICA. Smäller direkt. ”Jävligt roligt, tycker du att det var bra timing på det skämtet eller?” I stil med det har det ju låtit några gånger. Inombords skriker jag: "Jaaaaaaa!" Utåt sett är jag oftast mer lågmäld.

Notis: Det behöver inte vara under graviditet/skengraviditet, men det ger bättre effekt då!

Är fortsatt orolig. Emmas underbara och trevliga humör fortsätter. Känns inte bra. I lördags hade hon ordnat tacos och lite morotsdip till efterrätt. Hur mysigt och gott som helst, Emma hade lyckats krydda köttfärsen på ett lysande sätt! Hon gillar när det brinner i käften (inte verbalt, men kryddmässigt) och jag är en mjukis (inte bara fysiskt utan även psykiskt). Ska inte vara för starkt och inte gärna några nya smaker. Trygghetsmänniskan David var lyrisk över hela måltiden och njöt i soffan till levande ljus. Visst låter det suspekt? ”Det är det som är kärlek, David” kanske någon tänker, Oh, shut up! Efter åtta år så vet jag att något är i görningen. Humörsvängningar, som för tillfället inte svänger, ligger farligt nära till hands!

Nu ska jag smyga ut och se om jag kan få låna soffan en stund…

One down.

Det innebär att det närmar sig slutet på en praktik som jag trivs otroligt bra på! Det är olyckligt, men samtidigt positivt då vi närmar oss examen allt mer. Samt examensarbetet. Känner mig laddad, nu är det bara att bita ihop och köra på, inte så mycket mer att grubbla över! På`t bara!

Emma är just nu i Vårgårda och kollar när gubbarna lirar. Hon var snäll innan och frågade: ”David, jag kan stanna hemma så att vi får en myskväll ihop?” Mitt svar: ”Heeeelll no! Det innebär att jag inte får ligga och dra mig i soffan. Åk du och kika på handboll.” Frågan krävde ett brutalt ärligt svar! Snällt av henne, men nej tack. Just nu är det högprio på egentid i soffläge. Imorgon ska jag upp före tuppjäkeln för att åka till Tibro på VHF läger. Söndag är det en tur till Skara för att spela morgonmatch med kamelerna. Fullspäckat, men underbart!

Fast det skapar inga direkta öppningar för myskvällar, var man reder sig själv… Tydligen. Blir nog således lugna kvällar i helgen.

Vecka 22 pågår för fullt. Måste dock säga att Emmas humör varit oroväckande bra det senaste, bådar inte gott. Borde innebära att en bomb kommer att brisera inom kort! Fast får väl passa på att rida på den här lycko-rus-vågen.

Kanske inte var så klokt att skicka iväg henne till Vårgårda trots allt??

SÄKERT! Klart det var! Solklart!! Har haft några härliga timmar i soffan och hjärndöda program på TV:n.

I det här skedet brukar folk att börja be om ursäkt för att man inte skriver så ofta. Det kommer inte från mig. Be om ursäkt? Ska man be om ursäkt för sin moderna terapi?

Lundyhallen var ett fuskbygge. Tog 8-9 månader att komma fram till det. Skiten rasade, klart att det var något som var fel?!

Är det bara jag som är löjligt trött på politiksnacket? Det är bara att ”suck it up”, fyra år till nästa gång.

Längtar redan till nästa val. Då ska jag rösta på Kalle Anka partiet. Finns det fortfarande? Förlåt, jag kunde inte låta politiken vara!

Det är fyra år mellan varje Fotbolls VM. I vissa fall känns det som en kort tid med fyra år, ibland känns det långt och avlägset.

Trodde inte att det skulle ta så otroligt mycket tid att planera in en cup till Spanien. Jobba in pengar går bra, men tänk om det vore så ”enkelt”. Många timmars annat pill under tiden, vilka dagar ska vi åka, budget, deltagande, när går flyg, vart och varifrån, hur många blir vi, bara sex lag får delta – får vi plats med två lag? Det är bara en krusning på ytan av allt det jobb som görs i det tysta. Fast man lär inte gnälla när det bär av!

Under om P kommer ihåg filmen nästa vecka? Sällskapsresan… Jo vars.

Dagens Graviditets Dilemma: Blir en gravid kvinnas mage plötsligt en angelägenhet för hela omvärlden?

Den skengravides blir det inte.

Äntligen feberfri!

Har varit hemma från jobbet idag med och nu äntligen tycks febern ha försvunnit. Fine by me! För hur tröttsamt är det inte med feber egentligen!?

Igår tog David emot pengar från Ulf och Gösta Larssons minnesfond som uppskattning för hans ledarinsatser och bidrag till klubbens utveckling. Behöver jag säga att jag var stolt?! Han förtjänar verkligen det min sambo. Han som lever och andas handboll 24-7 nästan.

Igår kväll och idag på morgonen har liten i magen varit otroligt aktiv. Det är en häftig känsla. Och nu kan man till och med känna rörelserna om man lägger handen på magen. David provade igår och kände vad jag kände. Absolut en härlig känsla att få dela på upplevelsen.

Imorgon ska jag till Mullsjö på planeringsdagar med jobbet, så det får bli en tidig kväll ikväll. Behöver vara så utvilad jag kan när jag ska umgås med en massa människor jag inte känner i två dagar. Men innan läggdags blir det en stund i soffan med David. Filmen Law abiding city sitter redan i DVD-spelaren, så det är bara att trycka på play nu. Att se på film känns verkligen som en perfekt sysselsättning en regnig kväll som denna.

//Emma

Dagen då jag och Emma blev särbos!

Det var i och för sig inte idag. Utan snarare i tisdags. Ibland går det illa i förhållanden och det är bäst för nåda parter att leva på olika håll. Jag och Emma är numera särbos. Fast inte för att förhållandet är risigt, utan för att handbollssäsongen drog igång i tisdags! Min nästa hellediga helg är 24-26 December. Om jag nu inte lyckas få in ett träningspass däromkring. Jag måste säga att jag tror att det är väldigt viktigt i ett förhållande att man är tillåtande mot sin partner. Emma har många dagar borta med sitt lag och jag med mina kameler. Det har hänt att jag funderat på hur det skulle ha varit om man levde ihop med någon som inte alls delar samma intresse, idrotten i det här fallet. Har svårt att se att någon annan, utan idrottsintresset/förståelsen, skulle acceptera att man är borta 3-6 kvällar varje vecka! Så som våra liv ser ut, just idag i alla fall, så är det skönt att vi har den tillåtande attityden. Vad skulle man ha gjort av alla timmar som man lägger på handbollen om man inte hade den? Så mycket dötid det hade varit!

Helgen då, hur har den varit? Nämnde handboll nyss, och så har det verkligen varit! Fullsketet från första till sista minut. Fast jag har valt det och ångrar absolut inte mina val! Har varit med som lite moraliskt stöd för Mats som haft en gäng tjejer som slitit på Damjunior SM. En svettig grupp med tre elitföreningar, Cyrus och så vi då. En seger och tre förluster. Inte så mycket att orda om egentligen.

Igår, lördag kväll, agerade jag svarttaxi åt min sambo. På tal om svart, jag som är halviranier, måste jag fly fältet nu när SD tagit sig in i riksdagen? Ca. 5%, dvs var tjugonde som röstat har röstat på dem. Grattis Sverige – Bra jobbat!

Nåväl, svarttaxi var det ja. Emma var hos en Oldie but Goldie som firade sin 25års dag i Hultafors stationshus. Blev beordrad dit av chefen. Det hade varit maskerad och det återfanns många härliga ”skådespelare” (som var temat) på plats! Jag iakttog det från bilen när jag satt utanför och väntade. Efter en stund kom E&E, den gravide och party-poopern. Den gravide mådde illa och Party-poopern ville sova av olika anledningar. Party-poopern försökte gång på gång att förklara sig, men jag försökte få sagt att det är helt okej att vara en Party-pooper. Det har jag varit i 29 år!

Dagens Graviditets Dilemma: Be aldrig en gravid kvinna att bjuda på något som hon själv tycker om.

Aldrig någonsin har det uppstått en sådan diskussion om pepparkakor som det gjorde tidigare i veckan. Jag åt tydligen en för stor andel av pepparkakorna. Five-across-the-face hängde i luften! ”Det är ju jag som har köpt dem”, sa jag lite småirriterat. ”Ja det är möjligt, men du köpte dem till MIG! Då är dem bara MINA!” Jaha. Orden gemensamt och vårt suddas sakta ut under graviditeten har jag noterat och ersatt av jag och mitt/mina. Jag mår dåligt, då får du inte göra det. Det är mina kakor, köp dina egna. Funderar på att köpa mig en pall pepparkakor. Ska skriva DAVID stort på varenda förpackning. Tänkte säga på varje pepparkaka, men det vore kanske att gå steget för långt? Så, be inte en gravid kvinna att dela med sig av någon som hon fastnad för. Det är definitivt en no-win-situation!

Till saken hör att jag åt upp pepparkakorna ändå. Jag skulle ju trots allt vara borta hela helgen!

Kom för några timmar sedan hem från Boråshallen. Hade väl mest tänkt åka dit för att avrunda en nördhelg med ytterligare en match. Fast oj så fokus ändrades! I halvtid fick jag den stora äran att ta emot ett stipendium från Ulf och Gösta Larssons minnesfond. För den som inte vet så är släkten Larsson lika mycket handboll som pasta är för italienare. Det ska bara vara så.

Det var ärofylld att få mottaga stipendiet, men aj aj aj. Det här med att hamna i fokus och stå inför 400 pers är inte min grej. Jag som inte gillar födelsedagar eller julafton eftersom man får massa presenter. Den typen av uppmärksamhet är inte min grej, det där med att vara i fokus överlåter jag gärna till andra. Jag jobbar hellre i det tysta. Fast Pia, Ann och Dan Larsson som var utdelare lugnade mig med att säga att de kände likadant. Så där stod vi fyra stycken och bara väntade på att få kliva av.

Jag vet inte riktigt var det kommer ifrån. Den där trivselkänslan av att jobba i det tysta. Har bara inte något behov av uppmärksamhet av handbollsframgångar. Jag glädjs hellre med tjejerna jag tränar - när de når framgång, kollektivt eller individuellt, än att jag själv gör det. Att tjejer jag tränar/tränat lyckas på något plan (inte nödvändigtvis handbollsmässigt) är mer än nog som bekräftelse för mig. Mycket ligger i och kan sammanfattas av ordspråket:

"Våra fingeravtryck försvinner inte från de liv vi rör vid."

Men förstå mig rätt, jag är otroligt glad och stolt över utnämningen! Det är underbart med guldkorn i vardagen och det här var ett för mig! Ett stort tack till alla berörda som jobbar med minnesfonden, mina tränarkollegor, föräldragruppen och kamelerna som sliter varje vecka. NI gör mitt jobb enkelt!

Trodde att överraskningarna var över där, men icke. Vi fyra som stod där skulle bli fem, Hanna som är kapten för laget fick kliva ut till mittcirkeln för att mottaga ett bidrag från minnesfonden till vår Spanienresa! Helt underbart! Det har tjejerna verkligen gjort sig förtjänta av!

Ett stort BU för Emma som visste om att jag skulle få det men inte sa något. Trots att hon vet om min ångest inför sånt här.

Pengarna jag fick går oavkortat till en psykolog och många timmars terapi.

Problematiken kvarstår – tjejnamn finns det massor! Fast det där med killnamn är rätt svårt. Det finns en pytteliten skara med killnamn som vi kan tänka oss, men en hel uppsjö av tjejnamn. Fördelen är att det blir lätt att välja om det blir en tjej! He he. Förslag på killnamn välkomnas!

Vad kallar man förresten barnet i magen? Han? Hon? Henom? Det har blivit “denadära”, som de säger i Lady och Lufsen. Eller vart är det?

Någon mer som sett Berbatovs delikatess? Jisses! 5-stjärnigt. Nu gör han väl inte nåt mer på hela säsongen.

Så otroligt fel jag och Emma har sagt när vi pratat om barnet, idag kom jag på det. För första gången fick jag känna ”denadära” sparka i Emmas mage. Då slog det mig. Inte fasen kan det vara sparkar? Det måste vara vilda armrörelser – Handbollstalangen fostras redan nu! Hög arm! Så måste det varit. ”Kände barnet sparka” – det finns inte. ”Kände barnets grymma armrörelser” – det finns. Operation handbollsteknik har inletts.

Vilken fantastisk känsla det var! Första gången jag verkligen fysiskt kunde känna att det var ett litet liv innan. Jag har sett det på bild innan och förstått på Emmas humör att något måste röra sig där inne. Fast nu togs det till en annan nivå.

Tveklöst. Så galet!

En ny veckas praktik står för dörren! Känns bra, riktigt bra! Utöver det så är det handboll.

Har jag hört.

This ”inlägg” is written in honor of the Partypooper – E.P. Du är en bra människa ändå! Har jag hört. 

Stolt storasyster!

Dessa ord gick att läsa om syrran i morse!

Är hemma från jobbet idag med. Mår något bättre än igår, men fortfarande inte bra. Har varvat soffliggandet med att kika lite handbollssidor på nätet och idag är det en sån där dag då jag verkligen toksaknar handbollen. Det började redan när jag läste tidningen i morse och fann att det skrivits hela två sidor om handbollen i sjuhärad. En del handlade om att det i år är rekordlågt antal lag anmälda för seriespel här i trakterna, vilket i sig inte var något större nyhet för oss som befinner oss i föreningarna och vet hur det sett ut de senaste åren. Den andra delen var en kortare presentation av damlagen i Borås HK 84, Bollebygds AFF och Tostareds IF, varav samtliga kommer att spela i div. 2 i Göteborgsserien i år. Det var rolig läsning av två orsaker. För det första så var det för en gång skull damhandbollen som hamnade i rampljuset, det händer verkligen allt för sällan i Borås Tidning och för det andra så var det kul att läsa Mats Sundlings (tränare för Borås HK 84's damlag) ord om min syster Elin Ohlsson, som han ser som årets profil. Jag förstår verkligen vad han ser i henne. Hon är en grym lagspelare och har absolut utvecklats massor det sista och det är med glädje som jag ska följa henne och laget i år. Om jag är stolt? O ja! Mycket!

Anledningen till att jag toksaknar handbollen så mycket just idag beror nog annars på att all handboll verkligen har dragit igång denna veckan. Både damernas och herrarnas elitserie är igång nu och på Facebook kan man läsa om hur alla gamla handbollspolare har gjort sin första match för året. Davids tjejer hade seriepremiär i tisdags och körde tydligen över sitt motstånd, Byttorps herrar har seriepremiär på söndag. BHK's herrar också. BHK's u-lag på damsidan spelade i Lidköping igår och vann med 33-27. Två av mina goldiesar var med och när jag fick höra det så var det inte utan att jag hade velat vara med i bilen dit upp för att få se dem. Karitha, en annan goldie, gör sin premiär idag. Så ja, man kan säga att handbollssäsongen rullar igång nu. Överallt! Och jag är inte med...

Hur som helst så börjar jag bli grymt sugen på att komma igång och träna igen nu. Illamåendet har ju gjort att jag har dragit mig för det. Tröttheten som jag känner varje dag är givetvis ett resultat av graviditeten, men säkerligen även en konsekvens av att jag är van vid att träna och behöver göra det för att känna mig pigg och välmående. Därför har jag nu äntligen tagit tag i att ordna kort på både Friskis och Svettis och Stadsparksbadet. Jag har nämligen möjligheten att träna gratis på båda ställena som friskvård genom mitt arbete. "Dealen" är att varje anställd får träna fyra gånger i veckan och att man själv får bestämma hur man vill fördela passen mellan de två ställena. Att börja gymma igen (för det är det jag tänker göra på Friskis) känns riktigt gött, men att börja simma känns inte riktigt lika roligt ska jag säga. Det är så fruktansvärt långtråkigt! Eller ja, det är den upplevelsen jag har från tidigare erfarenheter, det kan hända att jag känner annorlunda nu, men njae...jag är tveksam! Okej, att springa är heller inte alltid en favorit. Men då kan jag åtminstone lyssna på musik samtidigt. Det kan man inte när man simmar. Men men, det är iallafall en träningsform som aktiverar hela kroppen och underhåller konditionen relativt bra under graviditeten, plus att jag kan hålla på med det ända fram till beräknad förlossning om det känns bra. Så jag får väl försöka motivera mig med att simningen kommer att underlätta det för mig att komma tillbaks i form sedan.

Apropå förlossning. Som gravid har jag redan fått höra en massa förlossningsberättelser av alla som själv gått igenom detta, men vissa som inte har en aning om hur det egentligen är har tydligen tagit det till sin uppgift att informera mig om vad jag kommer att ställas inför. Två av dem är mina kära lagkamrater Niki och Kenny. Dessa två berättade mycket exalterat om deras bild av en förlossning efter att de fått se ultraljudsbilden under herr-DM i Tibro förra helgen.

Niki och Kenny

Kenny: - Fatta hur du kommer gå sönder! Det kommer bara säga riiitsch!!
Niki: - Aaa...och så kommer du att bajsa ner dig!
Kenny: - Haha...aaa det kommer du! Och så kommer det säga riiitsch!!
Niki: - Vi vill liksom bara förbereda dig så att du vet vad som väntar...

Tack grabbar! Ni är verkligen goa vänner. Ni (tror att ni) vet precis vad en gravid kvinna önskar höra och jag vet precis vilka två jag ska undvika att umgås med de sista två månaderna...

//Emma

D + E = Kärlek!

Sedan den 14 september 2002 har jag och David varit ett par. Det har nu gått åtta år sedan dess och än idag kan jag förundras över att just jag har haft den stora turen att få bli hans livskamrat.

David är en människa som lämnar intryck hos andra, eller jag funderar på om inte avtryck egentligen är ett bättre ord. De tjejer som exempelvis haft David som tränare under åren, vet vad jag menar. Han är omtänksam som få, är otroligt närvarande i möten med andra och ger av sig själv precis hela tiden. Jag har själv stått bredvid och sett och hört hur andra pratar om honom och kan därför vittna om hur betydande min pojkvän är för andra. Och just det gör mig oerhört stolt, eftersom han är just MIN. Det går verkligen utanför min förståelse att just jag har välsignats med hans kärlek. Lycka, rikedom och tacksamhet är bara några känslor av många som ryms inom mig när jag tänker på det. 

När vi träffades var jag bara sjutton år och gick fortfarande på gymnasiet. David hade flyttat till Borås från Skövde och hunnit bo här ett tag. Vi möttes i Hestrahallen. Han var tränare för pojkar födda 90 och jag för flickorna i samma ålder. Han spelade i herrlaget och jag i damlaget. Det blev att vi började prata en del men kom nog aldrig riktigt förbi det där stela artighetspratet förrän jag en dag fick ett sms från David som undrade om vi inte kunde hitta på något nån dag. Jag minns det så väl. Jag satt hemma (som då fortfarande var hemma hos mamma och pappa) i vår röda plyschsoffa. Det var en fredagkväll och pappa stod som vanligt och förberedde mat med hög musik på i köket. Dagen därpå kom David och hämtade mig i sin svarta Golf och vi hyrde film och köpte godis. Innan vi åkte hem till honom var tanken att vi skulle gå ut och äta också, men ingen kände väl egentligen för att sitta på en fin restaurang och riskera att hamna i ett sånt där krystande stelt samtal, så vi hamnade till slut på Mc Donalds. Oerhört romantiskt! Eller kanske inte! Fast på något sätt så har det med tiden visat sig vara rätt synonymt med "oss". Inte på så vis att vi äter mat från Donken jämt, utan att det hela kändes så okomplicerat och opretantiöst.

Hur som helst så fick vi en helt underbar kväll tillsammans. Vi satt uppe och pratade långt inpå småtimmarna och till slut blev jag så trött att jag faktiskt råkade somna i hans soffa och David med all sin omtänksamhet hade inte hjärta att väcka mig, så klockan hann bli sju på morgonen innan jag vaknade. Inte ett dugg pinsamt. Nej, nej! Hmm.... Fast när jag tänkte på det i efterhand så var det egentligen ett av de bästa tecknen jag kunde få på att detta var en kille att satsa på. I det läget jag befann mig i livet just då, så hade jag aldrig kunnat somna hemma hos någon jag träffat så lite som David, om det inte vore för att jag kände absolut total trygghet.

Sen rullade det på. Vi sågs allt mer, pratades vid varje dag, tänkte på varan jämt, började sakna varann när vi inte träffades och till slut fick vi nog båda erkänna oss som ett par och sedan dess har jag varit världens lyckligaste. Ett år efter vi träffats for vi till Paris i en vecka. Det var vår första resa ihop. Jag fick den som överraskningsresa av David när jag fyllde 18 år. Jag fick bara veta att vi skulle vara borta en vecka, vad jag behövde ha med mig och sedan fick jag reda på vart vi skulle först när vi stod på Landvetter då jag öppnade ett paket och fann en bok om Paris i. Sån är han min David. Romantisk som få!

Så detta med att vara hans flickvän, det är stort! Jag älskar honom innerligt och känner mig så otroligt välsignad som fått den stora äran att kunna kalla honom för min. Att David kommer bli en fantastisk pappa framöver, det råder det ingen tvekan om mig. Han är sannerligen en utav de bästa människorna jag någonsin mött.

Notering: Idag har jag varit hemma från jobbet, har mått kasst. David kom nyss innanför dörren och har hyrt med sig tre filmer hem. Han tyckte att vi behövde en myskväll i soffan ihop. Jag kan inte göra annat än att instämma. Han är bästast min sambo. Han vet verkligen hur jag ska muntras upp.

//Emma

4.5 miljoner minuter kärlek! Nästan.

Reality begins. For real. Nu kör vi. Eller jag i alla fall. I söndags landade jag efter en tur till London, spanat fotboll och vandrat en milavandring, eller två. Kändes som sju, men det räknas väl inte? Mycket trevligt sällskap och moder natur var på g!

Varför garvade bartendern på hotellet när jag beställde en Cola och Peter en öl?

En fortsatt olöst gåta.

Sitter och funderar på vad jag fortfarande gör uppe. Varför i helsike jag började skriva ett inlägg. Det innebär normalt att jag lär sitta här en timme till. Tackar hur som Spotify för sällskapet.

Dagens (undvikande) Graviditets Dilemma: Ibland klarar man sig. Emma förväntade sig en avslappnande och behaglig kväll. Jag stod för maten och Emma för avslappningen. Jag gjorde säkert några fel. Fast slapp stora yxan, det blev TV:n som åkte på den. Eller TV:n utbud snarare. ”Jäkla skitprogram på TV, här har man den första lediga kvällen på länge och vill slappna av framför TV:n. Då är det bara skit! Typiskt! Biggest loser ska motverka en konsumtion och samtidigt går Ullared som uppmuntrar till konsumtion. Hur fasen går det ihop?!?!?!” Är glad att jag slapp undan stora Giljotinen idag.

Det är rätt rötet att känna sig otillräcklig. En olustig känsla av maktlöshet eller kanske snarare hjälplöshet.

The Unit fick Emma på lite bättre humör. Bra skit. Som Emma hade sagt.

Vid en närmare eftertanke så hade madame en rätt bra tanke kring konsumtionen. Vet inte om det var så eftertänkt när hon sa det, men det blev väldigt bra.

Praktiken rullar vidare. Om någon vill veta? Förmodligen inte, men skulle nu någon det så vet ni att det gör så hur som. Rullar vidare alltså. Trivs väldigt bra, med både avdelning och handledare. Avslappnat och skönt. Dagen fortsatte med några timmar i Boråshallen. Nya bollar skulle hämtas, pumpas och göras i ordning till tisdagens seriepremiär. En sekretariatskorg skulle visst också med. Nu är jag redo. Får Jocke bara med sjukhuset så är saken biff. Som jag ser det. Ska bli kul att se om tjejerna käkat de två kilona taggtråd som jag ordinerade. Vårgårda kommer på besök. Säger mig inte så mycket. Vi får se vad som händer imorgon. Älskar tjejerna utmaningen?

We`ll see.

Ha ha!

This is England. Jag och Peter hade gått, gått, gått. Skulle vilja påstå att det var lite ekorrhjulskänsla. Kom liksom ingenstans. Covent Garden. Det var det kulturella inslaget på resan, tillsammans med Trafalgar Square. En historisk tillbakablick, som kanske togs bort av alla alkisar som satt och… satt. Hur som, när vi gått två mil så behövde vi en spark i röven, eller humöret behövde det. Då gick vi förbi en bar som hjälpte oss med det. Allt blev genast mycket roligare. Ha ha.

Hysteriskt roligt! Tyckte jag.

Ett stort tack till den finska staden Kankaanpää som gav mig en avslutande seger i ”stadstävlingen” på flyget hem. Hade innan dess torskat i både länder och artister. Revanschen var ett faktum.

Lasange… Lasagne… Hur stavas det? Pastaplattor med köttfärs och beschamel… bechamel… Ja, med en vit sås. Det bjöds det på ikväll i alla fall. Som jag slet. Slet upp förpackningen och slängde in lasan… vad fasen… pastaplattorna med köttfärs och sås i ugnen. Succé. Tack Dafgårds.

För nio minuter sedan passerade klockan midnatt. Det innebär att det nu är tisdag. Tisdagen den 14 september. Dags att "fira" åtta år tillsammans med Emma. Hon sover så sött inne i sovrummet. Får ge henne en godnatt puss och hoppas att den passar in i drömmarnas värld, vart än hon än befinner sig. 8 år. 96 månader. 432 veckor. 3024 dagar. 72576 timmar. 4.354.560 minuter. Nöjer mig där.

Nästan 4.5 miljoner minuter kärlek. Jag är lycklig lottad. Så underbart att få dela all den kärleken med någon mer. Snart i alla fall. Är otroligt glad över åren tillsammans med Emma, det har varit en fantastiskt tid, samt så väntar ytterligare ett gäng år, veckor, dagar, timmar och minuter. Jag, älsklingen och "denadära". Likt alla förhållanden så har det varit upp och ner emellanåt, men aldrig några riktigt djupa dalar, men däremot enormt höga toppar! Jag vet att jag har mina sidor och Emma vet (förhoppningsvis) att hon har sina. Fast vi har lärt oss att leva med dem. Även om vi båda är väl medvetna om att vi retar ihjäl den andre lite då och då. Medvetet eller inte låter jag vara osagt. Skiter egentligen i vilket då vi står fortfarande sida vid sida och min kärlek till Emma är enorm! Så har den alltid varit och så kommer den alltid vara!

Jag vet att jag alltid har en livskamrat att vända mig till när det blåser snåla vindar, jag vet att jag alltid har någon att prata med, jag vet var min bättre hälft är, jag vet var mitt liv är på väg, jag vet att jag hittat rätt, jag vet att tålamod är en dygd, jag vet att jag blir lycklig varje gång jag tänker på Emma, jag vet att jag alltid har någon att vända mig till, jag vet var mitt livs kärlek är. I sängen. Och snarkar.

Jag vet att mitt livs kärlek är förkyld.

Det kan jag leva med. Är lyckligt lottad som får ha henne i mitt liv!

Och snart blir vi två, tre. Hur galet är inte det? Galet underbart!

Älskar dig gumman!

Nu har den där extra timmen gått. Dags att sova. Det är ju seriepremiär imorgon. Får plocka fram och damma av kostymen! Hrm...

Som jag längtat!

Trötters tös, det är jag det!

Helgen som gick spenderade jag uppe i Tibro. I lördags spelade mina goa lagkamrater i Byttorps herrlag DM där och i söndags representeradr syrran och Karitha (en i det underbara "oldies but goldies-gänget") varsitt lag i dam-DM. För att slippa åka till Tibro tur och retur två dar i rad så tog jag, mamma och syrran in på ett hotell i Tibro och fick därigenom en mysig tjejkväll tillsammans. Och hur lyxigt känns det egentligen inte med hotellfrulle? Jag som älskar frukost i allmänhet njuter verkligen av att få ta för mig av ett uppdukat buffebord på
morgonen.

Idag har det varit en sån där måndag som man allra helst bara vill glömma. Hela dagen startade med att jag försov mig och vaknade med panghuvudvärk. Stress för att hinna till bussen och jobbet i tid resulterade i illamående. Verkligen kul. Så det kändes som en ren kamp att ta mig igenom arbetsdagen idag, eftersom jag egentligen allra helst bara kände för att dra något gammalt över mig och gömma mig tills dagen var slut. Och nu äntligen är den det. Ja, slut alltså. Precis som jag!

Over and out!

//Emma

Fredagsmys!

Ytterligare en arbetsvecka är avklarad. En ganska fullspäckad, men rolig sådan. Nu sitter jag ensam i lägenheten, nyduschad och ombytt till de bästa kläderna i hela världen - mysbrallor och en go t-shirt! David är i London med Peter över helgen och jag ska ha en efterlängtad "Emmahemmasjälv-kväll". Ljusen är tända och maten som jag ska äta senare ikväll är redan färdiglagad. Pastasallad med pesto blir det. Dels på grund av att det är enkelt, men främst på grund av att David inte tycker om det och när katten är borta dansar råttorna på bordet ni vet. Som han själv beskrivit så är han inte alltid så förtjust i att testa nya saker, och absolut inte ny mat. Så när han är borta passar jag på att laga den mat som jag gillar och som han inte tycker om eller inte vågar prova.

Egentligen skulle jag ha varit i Korskyrkan ikväll och alla fredagar framöver. Jag hade nämligen tackat ja till att vara ledare för deras ungdomssamling Ettåtti och jag har sannerligen sett fram emot detta hela sommaren sen det blev klart. Men den senaste tiden har jag blivit så väldans trött på kvällarna. Det känns liksom sent när jag släcker lampan vid halv elva. Allt oftare har det hänt att jag går och lägger mig redan efter nio någon gång. Därför tackade jag idag nej till detta ledaruppdrag i höst. Jag tvivlar helt enkelt på att jag kommer grejja det. Ettåtti börjar inte förrän halv åtta och håller på till sena kvällen och vid den tiden är jag som sagt helt slut. Lägg därtill till det faktum att det är just på fredagkvällar. Det gör det hela ännu tyngre. Idag efter jobbet var jag till exempel så trött och sliten efter veckan som gått att jag tvingades ställa in en träff med en vän på grund av att jag mådde botten. Inte kul. Därför vet jag någonstans inuti att det ändå var rätt beslut att avstå ifrån att vara ledare, även fast det känns otroligt tråkigt. Men som jag sa, jag har verkligen längtat innerligt efter att få bli en del av dessa goa ungdomars liv! Fast allt blir uppenbarligen inte alltid som man har tänkt sig. Det vet jag nu...

Nu ska jag iallafall parkera mig i soffan och planen är att förbli där precis hela kvällen. Lite bokläsning, kanske en film. Vi får se. Jag får iallafall min efterlängtade Emmahemmasjälv-kväll och det är det enda viktiga!

//Emma

Nu händer det grejer!

Sakta börjar det sjunka in.

Det där vita på dataskärmen var inte en illusion. Det var min och Emmas framtid – en ljus framtid! Skönt att veta och ha med sig i ryggsäcken.

Var en sväng på stan innan, böcker skulle tillbaka till högskolans bibliotek men störst av allt: Jag röstade för första gången i mitt liv! Inte en dag för sent kanske. Någon nämnde att SD var på väg in i Riksdagen, fy fasen, då fick jag dra mitt strå. Nu eller då, om det nu skulle bli så, så har jag i alla fall gjort mitt och besitter rätten att få gnälla över alla soffliggare. Skönt!

Fast det kostar att rösta. Snubblade in i den lilla valstugan på torget, fullsketet med människor i den lilla stugan. Någon skulle ha mitt körkort, någon skulle ge mig papper, någon annan en penna och en fjärde som hälsade mig välkommen. Trevligt, men överdrivet. Kuvert och lappar i massor fick man, hur går det med ”miljötänket” där? Helrötna allihopa, vem ljuger bäst? För en kort stund påmindes jag om varför jag inte brukar rösta. Vad var det som kostade och hur mycket? Det kostade ett rivsår på läppen. Skulle fukta ett av de hundrafemtioelva kuverten jag fick och då sa det bara ”rrrritchhh”, skar mig. Sved som sjutton på läppen. Smärta. Är jag klen? Ja, har aldrig påstått något annat heller. Det gör obefogat ont att skära sig på papper, noterade jag. Det lär väl dröja 29 år tills nästa gång jag röstar. Då kanske det är Piratpartiet eller Kalle Anka partiet som är på väg in. Då är det dags att styra upp allt.

Bäst på min visit idag var ändå besöket på föreningssparbanken. Dels så lyckades jag få tanta i kassan att byta dosa till Internetbanken. Den gamla dosan retar gallfeber på mig varje gång det är dags att betala räkningar. Stängs av efter varje intryckning. Löjligt irriterande! Sådant får mig att negativt gå igång!
Nu blev det en ny svart pärla. Internetbankens egna Rolls Roys. Det är med glädje jag kommer att sitta och betala räkningarna den 27:e. Eller glädje kanske var att ta i, men jag ska nog klämma fram ett leende i alla fall.

En mycket bra upplevelse, men det bästa var kanske att växla in pengar och få en ”bunt” engelska pund i näven. I helgen stundar London. Gött! Ska rensa stan på United-baby-prylar. ”Det finns inga i London så det går nog snabbt!”, klyftig kommentar som några säkert tänker. ”Oh shut up!” är mitt svar. Vi får se på Söndag. Då ska jag gladeligen redovisa allt nödvändigt jag inhandlat. Givetvis till Emmas störa förtjusning!

Dagens Graviditets Dilemma: Vad har gravida (och kvinnor i allmänhet) emot engelsk fotboll? Vad har det någonsin gjort dem för ont? Sitter och funderar på anledningar men det enda jag kan komma på är att det missats ett avsnitt av Sex and the city, Ullared, Idol eller något annat otroligt givande samhällskritiskt och lärorikt program.

Förlåt då.

Fast Emma är rätt tillåtande. Ska väl sägas. Jag får ha mina stunder. Skönt. Från jan-feb blir det ju i ett rent utbildningsmässigt syfte! Det får bli en härlig familjestund. Quality time, tror jag det kallas hos ”dom” som vet.

Fick farsans "gamla" iPhone. Behöver verkligen en ny telefon. Problemet? Den är (för mig) väldigt high-tec. Får gå en grundkurs hos Emma. Inga knappar. Vad fasen...

Snart kommer rese-sällskapet, eller snart och snart, om ett par timmar. Då ska jag ha hunnit dammsuga, fixat toan, plockat i ordning, packat, duschat och bockat av ”check-listan” som finns här hemma. Himla troligt.

Varför hjälper inte Emma till? ”Nej, jag jobbar till fem.” Hur bra är den anledningen? Egentligen?

Prioriteringar i livet gäller.

Första veckan med praktik avklarad, och oooj så jag vill börja jobba nu. Så otroligt less och ”klar” med högskolan. Nu vill jag börja jobba – for real! Nog är nog.

Men först stundar en Londonresa!

Och sedan ett barn. Tydligen.

På första parkett...

I nitton veckor har jag varit osäker. Eller ja, de första veckorna hade jag ju inte någon aning om att jag ens var gravid, men sedan den där dagen i maj då jag gjorde det ett graviditetstest som visade positivt så har jag alltså varit osäker över om detta verkligen kan stämma. Är jag verkligen gravid? Finns det verkligen ett liv som spirar inuti mig? Tänk om testet visade fel? Tänk om den begynnande magen beror på att jag inte tränat på samma sätt som jag brukar de senaste månaderna? Menstruation, det har man väl hört att det kan utebli på grund av stress? Har jag egentligen inte varit lite stressad? Och illamåendet, det kan väl ha sitt ursprung i en uppsjö av olika saker? På grund av denna osäkerhet gjorde jag ytterligare ett graviditetstest bara några veckor efter det första och även det visade ett plus, tecknet för graviditet. Ja, faktum är att David för bara några veckor sedan åkte iväg och köpte ytterligare ett test bara för att verkligen försöka skapa bevis för att graviditeten faktiskt är på riktigt. Jag gissar att han hade tröttnat lite på min ängslighet och givetvis visade också detta test positivt. Jag är gravid. På smällen. Havande. På tjocken. I väntandes tider. Jag har en bulle i ugnen. Jag har en på gräddning. Ja, uttrycken är många…

Ändå var det inte förrän igår, måndagen den sjätte september strax efter klockan åtta, som det faktiskt verkligen blev konkret för mig. Helt plötsligt befann vi oss i ett nedsläckt rum på MVC, på första parkett till förhandsvisningen av resten av våra liv. Surrealismen var ett faktum då barnmorskan slog på skärmen och det visade sig att det verkligen finns någon därinne i min mage. Innan igår har jag som sagt haft väldigt svårt att ta detta till mig, men när jag fick se vår liten på skärmen så fann jag äntligen de bevis jag saknat. Lättnaden går inte att beskriva och det gick heller inte att hejda de tårar som rann utmed min kind. Tänk att jag verkligen är gravid. Såå fantastisk känsla.

Precis som David, så ville heller inte jag slita blicken från skärmen, från det som fascinerade, från det som jag genast blev förälskad i, från vår liten. Men vid ett tillfälle gjorde jag ändå det. Jag ville titta på David. Se honom uppleva. Och bilden som mötte mig sitter fastetsad i minnet nu. Där satt han. Kärleken i mitt liv. Tittandes på en skärm som visade vår liten. Och han var såå lycklig. Euforisk. Hänförd. Fascinerad. Ja, alla varma goa känslor som du någonsin kan komma på, såg ut att rymmas inom honom och det fick mitt hjärta att slå volter. Vilken lycka! Han och jag! Vi två. Äntligen ska vi snart bli tre.

När skärmen väl släcktes ner så kände jag mig som ett barn som nyss fått smak på sin första godisklubba och sedan blivit frånryckt den innan man ens fått äta upp halva. Jag ville liksom ha mer. Smakprovet var ju helt fantastiskt! Ja, min upplevelse av ultraljudet är verkligen helt obeskrivligt i sin storhet. Tveklöst något jag kommer att bära med mig länge. Nu längtar jag bara…

//Emma

It's in us all!

Woho! Alldeles nyss satt jag och kikade runt lite på olika handbollssidor. Dels för att skjuta lite på städningen här hemma men främst för att stilla den värsta hungern efter sporten. Jag har alltid kikat och läst en massa nätsidor om handboll, men nu (som gravid läktarsittande handbollsmålvakt) gör jag det mer än någonsin förr. I januari 2011 spelar Sveriges herrhandbollslag VM på hemmaplan. Och idag mina vänner, så hittade jag denna fantastiska video inför det mästerskapet.

It's in us all

Ni bara MÅSTE kika in länken! Videon är heelt underbar. Är inte handboll kärlek så säg!? Är inte handboll livet så säg?! Är inte handboll helt enkelt det bästa så säg?! Eller förresten, håll era åsikter för er själva om ni inte instämmer. För inget kan iallafall ändra min inställning! Jag älskar handboll. Punkt slut!

Nu ska jag återgå till städningen här hemma och när det är klart kommer ett litet längre inlägg om det fantastiska jag och David upplevde igår!

//Emma

Så fantastiskt overkligt. Eller ska man säga verkligt!?

Dagen började som vanligt, vi kom upp i rätt så god tid, men vår tidsoptimism straffade oss igen. Vi kom iväg lite sent, träffade Emmas pappa utanför, blev ännu något senare till ultraljudet. Another day in… våra liv. Vi snubblade in på Mödravårdscentralen fem minuter för sent, precis när vi kom in möttes vi av barnmorskan som skulle göra ultraljudet. Flyt. Här hade jag en förställning om att man skulle sitta ner och prata om tillvägagångssätt och sånt. Icke. Det fanns inte en chans att hinna bli nervös, inte ens nagelbitandet började innan vi var i Emmas mage och fick ta del av det lilla livet (Ja, singular). Vilken sjukt fantastisk känsla! Det var helt grymt… Grymt… Fantastiskt. Hittar inte ett ord stort nog. Jag satt helt hänförd och stirrade på en skärm, där man tydligt kunde se hjärnan, hjärtat, huvudet, näsa, mun, armar och händer. Fast det var snabba kast! Det lilla livet var väldigt aktivt så det var snabba kast mellan kroppsdelar och händelser. Eftersom det lilla livet var så aktiv och snabb så blev jag lugn, det kunde ju knappast bli en handbollsmålvakt? En liten parentes. Det var en helt fantastisk känsla. Aldrig någonsin har jag suttit så hänförd av något. Sådan härlig känsla att få se aktiviteterna som pågick och sååå lättad jag (och Emma) blev av att höra att allt såg bra ut där och då. Det var skönt. Riktigt skönt. Ska jag vara ärlig så visste jag knappt om jag skulle skratta eller gråta.

Det är stort.

Dagens (sken)Graviditets Dilemma: Jag tror jag funnit mitt livs nirvana. Kan jag stämpla ut nu? Känner mig klar.

Kan verkligen inte se så många mer tillfällen i livet som kan mäta sig med det jag kände idag. Visst, själva födseln kommer ju givetvis vara speciell. Men jag gillar inte blod. Där har vi ett problem som jag ska försöka lära mig att hantera på de cirka fem månader som återstår av graviditeten.

En rolig notis så här mitt i, Emma kände den första sparken (eller nåt) när vi var och kikade på handboll. Det om något måste väl vara ett tecken på att det lilla livet bara älskar ljudet av klistriga handbollar? Yes!

Vi var på MVC i 30 minuter. 30 minuter har aldrig någonsin gått så snabbt tidigare. Aldrig. Jag skulle kunnat sitta där hela dagen och stirrat på den svart-vita skärmen. Följt det lilla livets alla rörelser. Det var en fantastisk upplevelse. Då slog det mig. En sån jäkla curling-pappa man kommer att bli. Blir inte nådigt. Men då får det vara så. Toffel + Curling = Sant. Det kändes lagom motiverande att åka till praktiken efteråt. Jag ville bara sitta där. Stirra. Le. Förundras. Imponeras. Leva. Se livet. Leva livet. Det gick rakt in i hjärtat. Brutalt hårt. Fast välkomnande.

Nu var det ju på riktigt. ´

Ja, så kändes det. Innan har man nog inte förstått. Eller inte vågat låta sig förstå. Eller inte kunnat. Nu blev det verkligt. Som fasen. Att se hjärtat pulsera, att se hjärtat zoomas in och tydligt kunna urskilja vänster- och höger förmak & kammare. Det var helt sjukt imponerande. Levande.

Barnmorskan: ”Ett barn som är i tjugonde veckan brukar vara mellan 14-20cm. Ert är 20.” YES! Det blir en dyngskytt. Härligt. Nu behöver jag inte grubbla mer.

Nu hade det behövs en pappavårdscentral. Dit hade jag lämnat in ett veto direkt, jag ville kolla längre. 30 min? Nej. Förvisso 30 underbara minuter. Men alldeles för kort tid.

Jag var hänförd. Totalt.

Nu ska jag försöka sova. Blir nog lätt. Himla lätt. För man lär ju inte ligga och fundera, grubbla tills man bli knäpp.

Within My Heart Are Memories.

Pappavårdscentralen, var finns du? Inte i Borås i alla fall.

Bild kommer. Längre fram. Just nu kan jag inte släppa ögonen från bilden.

Notis: Vet inte om alternativet fanns ens, men vi valde att inte ta reda på könet. Det får bli som det blir! Barnet lär bli lika älskat oavsett.

Och jag lär curla lika mycket… oavsett…

Creeds "Lullaby" går het på Spotify just nu när jag sitter här in på småtimmarna och Emma ligger och sover.

"Oh my love... in my arms tight

Every day you give me life

As I drift off to your world

Rest in peaceful sleep..."

Music Maestro!

En utav de bästa kryddorna i livet, det är definitivt musik! Inte ens om jag tränade upp min fantasiförmåga så skulle jag kunna föreställa mig ett liv utan det. Musik betyder på tok för mycket för mig helt enkelt och hela mina dagar är fyllda utav det. Jag väcks av musik på klockradion och när jag väl rest mig upp ur sängen efter att ha snoozat ett hemligt antal gånger så går jag direkt ut till köket och sätter på radion där, alternativt till datorn och sätter på Spotify. När jag låser ytterdörren efter mig är hörlurarna redan på och jag lyssnar på musik hela vägen till jobbet. Har jag öppningen så sätts radion på där också, annars så går det en arbetsdag innan hörlurarna återigen sätts på huvudet då de är dags att åka hem. Är jag själv hemma har jag alltid musik på, men David är inte alltid lika förtjust i det. Så ibland (läs oftast) när jag lagar mat så gör jag det med hörlurar, så att David slipper lyssna. Och just detta att jag lyssnar på musik i hörlurar när jag lagar mat har David genom åren haft stor glädje av. Många är de gånger då han har kommit ut i köket och fullständigt skrämt livet ur mig eftersom jag inte hört han komma. Sällan är det särskilt blida ord som kommer ur min mun då. Och apropå ord som kommer ur munnen, så är det ännu en sak som underhåller honom när jag lyssnar i hörlurarna. Det är nämligen inte helt ovanligt att jag sjunger med i låtar när jag traskar runt här hemma och jag misstänker att ni alla nångång har hört någon som sjunger med samtidigt som denne lyssnar på musik i hörlurar? Ni som gjort det vet i alla fall att det mycket sällan låter särskilt bra. Inte heller i mitt fall. Det låter liksom inte riktigt som jag önskar ens när jag anstränger mig. Men vad gör det om hundra år? Jag kan bjuda på det. Kanske kan det glädja någon? David har i alla fall haft hysteriskt roligt åt det genom åren. ”Originalet är grymt bra annars” brukar han säga till mig… Jag låter han säga så för jag har hunnit höra honom sjunga med i låtar några gånger genom åren och utan att han egentligen vet om det själv så är han en riktig entertainer emellanåt. Som nu, när jag i skrivandets stund hör honom göra ett tappert försök till duett med Uncle Kracker…hihi…I say no more!

Nu har jag dessutom fått ett par nya hörlurar. Ett par WeSC Oboe Streed Earpad. De är precis hur sköna som helst och jag precis hur lycklig som helst. En ny romans har inletts helt enkelt!

By the way, lyssna gärna på Christina Perri – Jar of Hearts. Grym låt!

Idag har det varit en sådan där go lördag som jag längtat efter. Att vakna upp och mötas av världens finaste höstväder när man kikar ut genom fönstret är så fantastiskt ljuvligt. Det är svårt att inte bli på bra humör då. Dagen i övrigt spenderades på andra sidan centralbron, hemma hos Tommie och hans dotter. Pippi Långstrump rullade konstant på TV:n och jag hann se Pippi baka pepparkakor och gå på spunkjakt säkert sex gånger om det ens räcker. Pippi, hon kan allt hon, det är då ett som är säkert. Lika säkert som det faktum att jag hade en toppendag tillsammans med Tommie och hans dotter idag. Tack!

David har varit i Göteborg hela dagen och kom hem som ett barn på julafton tidigare ikväll. Hans tjejer deltar i Kortedala Cup i helgen och hade tydligen presterat sin bästa handboll någonsin under Davids ledning idag och därigenom lyckats ta sig till A-slutspel. Jag som ser hur mycket blod, svett och tårar han faktiskt lägger ner i de lag han tar sig an, vet hur mycket detta betyder för honom. Detta är belöningen som gör mödan värd helt enkelt och jag är otroligt glad för hans och tjejernas skull. Och stolt. För han är min!!

Nu ska jag fixa lite kvällsmat här hemma. David är lyriskt upptagen med att skriva matchreferat från dagen och jag låter han hållas. Han bara är sån att han måste få ur sig saker. En tendens som omöjligt kan ha förbigått er här på bloggen…

Imorgon spelar förresten herrarna träningsmatch mot Borås HK U kl. 12.00 i Hestrahallen. Gissa vem som ska dit?

//Emma

Ett liv som trygghets- och vanemänniska!

Det är jag. Personifierad. Trygghetsmänniska ända ut i fingerspetsarna. Senaste exemplet är från idag då jag var med ett par kamrater från högskolan och käkade Thaibuffé. Testade jag något nytt? Icke. Såg något grönt i maten. Min kvalificerade gissning säger att det kan ha varit broccoli. Relativt nyaccepterat att intaga. Lite halvrebelliskt. Galet. Är mitt beteende fruktansvärt trist och… ja trist? Förmodligen, men vad fasen ska man göra? Passar mig bra.

Det sträcker sig långt utöver maten. Saker ska vara som det brukar, eller snarare där de brukar. Kontrollen till tv:n har sin gjutna plats på fåtöljens armstöd. Emma har försökt att lägga dem på bordet ibland. Icke. Där går gränsen. Text-tv måste alltid vara nära till hands. Tror hushållstjänstekvinnan att hon kan röra om hur mycket hon vill här? Man skulle ju kunna tro att hon bestämmer här. Sant. Förvisso. Men man kan ju alltid låtsas. (Vet att man inte ska börja en mening med ett Men, MEN nu blev det så. Igen.) Det får tydligen skrivas i bloggar utan någon djupare eftertanke på grammatikens alla regler. Säger ”dom” som vet. Glädjer mig då det lär bli tillräcklig dos av det i skolan.

Terapi.

Hur blir man som pappa? En trygghetspappa med rutiner? Tveksamt. Kommer nog bli lite mer snurr på sakerna här hemma har jag förstått av nära vänners tidigare erfarenheter! Lär väl vara prylar över allt, bollar i hela lägenheten, fast det ser jag som positivt. Hellre 235 bollar i lägenheten än en i skogen. Eller vad är det man säger? Känner jag mig själv rätt så antar jag att jag kommer ledsna ganska omgående på att jaga bollar och låta dem vara. Snarare uppmuntra till kaos! Ett bollhav. Låter ju löjligt bra, så vill jag ha det och barnet säger inte emot vilket gör att vi är två mot en. Hushållerskan får ge sig.

Varför hushållerska? Hon kan ju inte ha semester jämt. Curlat i åtta år nu. NU sätter jag ner foten!

Nej, jag vet. Det håller i kanske en kvart till, tills hon läst detta. Då är vi på ruta ett igen. Hon säger, jag gör. Fast det var ju trevligt att leka med tanken i alla fall, att slå sig fri från piskan för en kort stund. Utopi är nog ordet jag söker. Nirvana kanske? Finns några till. Svårdefinierad känsla då jag aldrig fått uppleva den.

Men en dag...

...och i alla fall i en minut.

Dagens (sken)Graviditets Dilemma: Hur fasen får man sin sambo att agera hushållstjänst oftare?

Nu är ju som sagt inte livet så enkelt alla gånger. Om ens någon gång? Emma skrev i sin blogg att jag gått med på att hon skulle skaffa Spotify till mobilen. (Tror jag det var) Vad skulle jag säga? Ett nej? Tjena… Vem hade plockat upp spillrorna från en ledsen gravid kvinna? Förmodligen jag ja, försökte förtränga för en kort sekund att jag är en toffel. I slutändan hade hon ändå fått som hon velat, plus att jag fått städa upp efteråt. Tog fågelvägen kan man väl säga. Sen gör det ju inte så mycket att vi fick sälja bilen, lägenheten och våra prylar. För Emma fick sin vilja igenom och husfriden är räddad. Igen. Borde ju egentligen ses som någon form av lätt överviktigt superhjälte? Inte? Nej nej. Döda den drömmen också. Dödas på löpande band här. Ingen positiv trend direkt.

Tre dagar kvar. Sedan ultraljud. Uj uj, då får vi se vem som har rätt. David vs. Emma. Jag tror på tvillingar och Emma på en. Vi får se. Min magkänsla säger två. Min mage är enorm vilket ger en otroligt stark känsla! Så det borde vara så. Fast vi får se. Något säger mig att det kanske skrivs en rad eller tre om det här sedan.

Nu hojtar hemtjänsten. Mat. Jag gillar den här dagen. Först så diskade hon, sedan dammsögs det och nu mat. Löjligt bra. Snälla väck mig inte.

Tack Tommie för att du kom på besök, det var därför hushållstjänsten vaknade till liv. Jag låtsas som om det var för den goda gärningens skull och en utsliten sambo. Jag vet att så inte är fallet.

Fast jag låtsas.

Påminnelse till den glömske. Läs inläggen med ironiglasögonen på. Jag skriver sanningen, oftast. Min sambo är dock helt underbar och fantastisk, fast det är ju inte lika roligt att skriva om... Kommer snart ett snällt inlägg. Tur att jag har yttrandefriheten att luta mig tillbaka på. Även om det kan tolkas som hets mot folkgrupp ibland. He he. Givetvis med glimten i ögat. =)

Tummen upp för David!

Ni kanske minns att jag berättade att jag skulle ha en inskolning på jobbet där barnen med deras föräldrar aldrig dök upp? Hur kom det sig? Jo, några dagar senare fick vi reda på att de inte längre var intresserade av platsen. Idag skulle jag ha en ny inskolning men inte heller dessa dök upp. Ringde upp dem och möttes av en svarare som lät mig veta att numret inte var i bruk. Tröttsamheten i det liksom! Inge kul. Så i dagsläget har vi två platser över, vilket givetvis aldrig är bra. Vi får la se hur det hela löser sig framöver.

Annars har jag haft en grymt rolig dag på jobbet. Hade öppningen idag och kunde väl i och för sig knappast klassas som vaken förrän kaffet var bryggt och första koppen var intagen. Är fantastiskt trött nu för tiden. Både på morgonen och på kvällen. Egentligen hade jag nog kunnat gå och lägga mig så tidigt som 19-20 och ändå sovit hela natten, hela veckan. Antar att det är graviditeten som tycker att illamåendet inte var nog, utan gärna gör mig lite (eller ursäkta mig, jag menar mycket) trött dessutom. Trist tycker jag. Inte tröttheten i sig, den går ju att åtgärda genom att gå och lägga sig såklart. Utan det tråkiga är att det går ut så mycket över David här hemma. I och med att han är borta på träningar så ofta, så är det egentligen bara på kvällarna efter typ nio som vi ses och då är jag ett vrak och känner mig inte på humör för något. Eftersom han är gjord av guld så försöker han dock snarare att pusha mig till att gå och lägga mig istället för att jag tvingar mig själv till att sitta uppe med honom. Han säger att det inte gör något och jag vet att han menar det, men jag känner mig usel. Jag vill ju umgås med honom. Men jag gissar att det gäller att lyssna på sin kropps signaler nu för tiden. Jag har ju inte bara mig själv att ro om längre...

Många frågar mig om jag fortfarande mår illa och fram till förra veckan så gjorde jag det nästintill varannan dag om inte varje. Men inför helgen när jag skulle åka till Fredrikshamn med grabbarna, så fick jag rådet av en arbetskamrat att köpa åksjukeband som också sägs hjälpa på graviditetsillamående. Det ska tydligen fungera som en form av akupressur där en speciell punkt i handleden stimuleras, vilket leder till minskat illamående. Med ingenting att förlora valde jag att testa detta förslag och sanningen är att jag knappt har mått något illa sedan i fredags. Om detta beror på att banden faktiskt hjälper eller om det är ren skrock har jag ingen aning om, men vem bryr sig om det! Så länge det funkar någorlunda så tänker jag fortsätta köra med det även om det ser löjligt ut med två svettbandsliknande band runt handlederna.

Dagens glädjeämne är i övrigt att jag nu har fått grönt ljus från David till att ordna ett Spotify Premium-konto till mig så att jag kan lyssna på spoten när helst jag önskar. Jag försökte sälja in det som en nödvändighet för mig, vilket han inte köpte. Men han tyckte ändå att det var okej eftersom jag jämt lyssnar på musik när jag är påväg någonstans OCH här hemma med för den delen. Tummen upp för dig David! Du är bra skit, som vi skulle sagt inom handbollen!

Nu ska jag vika lite tvätt innan jag ska bänka mig i soffan för att se Slangen och gubbarna krossa sitt motstånd på fortet. Gillar inte programmet egentligen, men Bengangubbarna är ALLTID underhållning. Så är det med det!

Ha det gött!

//Emma