Dagen då jag och Emma blev särbos!

Det var i och för sig inte idag. Utan snarare i tisdags. Ibland går det illa i förhållanden och det är bäst för nåda parter att leva på olika håll. Jag och Emma är numera särbos. Fast inte för att förhållandet är risigt, utan för att handbollssäsongen drog igång i tisdags! Min nästa hellediga helg är 24-26 December. Om jag nu inte lyckas få in ett träningspass däromkring. Jag måste säga att jag tror att det är väldigt viktigt i ett förhållande att man är tillåtande mot sin partner. Emma har många dagar borta med sitt lag och jag med mina kameler. Det har hänt att jag funderat på hur det skulle ha varit om man levde ihop med någon som inte alls delar samma intresse, idrotten i det här fallet. Har svårt att se att någon annan, utan idrottsintresset/förståelsen, skulle acceptera att man är borta 3-6 kvällar varje vecka! Så som våra liv ser ut, just idag i alla fall, så är det skönt att vi har den tillåtande attityden. Vad skulle man ha gjort av alla timmar som man lägger på handbollen om man inte hade den? Så mycket dötid det hade varit!

Helgen då, hur har den varit? Nämnde handboll nyss, och så har det verkligen varit! Fullsketet från första till sista minut. Fast jag har valt det och ångrar absolut inte mina val! Har varit med som lite moraliskt stöd för Mats som haft en gäng tjejer som slitit på Damjunior SM. En svettig grupp med tre elitföreningar, Cyrus och så vi då. En seger och tre förluster. Inte så mycket att orda om egentligen.

Igår, lördag kväll, agerade jag svarttaxi åt min sambo. På tal om svart, jag som är halviranier, måste jag fly fältet nu när SD tagit sig in i riksdagen? Ca. 5%, dvs var tjugonde som röstat har röstat på dem. Grattis Sverige – Bra jobbat!

Nåväl, svarttaxi var det ja. Emma var hos en Oldie but Goldie som firade sin 25års dag i Hultafors stationshus. Blev beordrad dit av chefen. Det hade varit maskerad och det återfanns många härliga ”skådespelare” (som var temat) på plats! Jag iakttog det från bilen när jag satt utanför och väntade. Efter en stund kom E&E, den gravide och party-poopern. Den gravide mådde illa och Party-poopern ville sova av olika anledningar. Party-poopern försökte gång på gång att förklara sig, men jag försökte få sagt att det är helt okej att vara en Party-pooper. Det har jag varit i 29 år!

Dagens Graviditets Dilemma: Be aldrig en gravid kvinna att bjuda på något som hon själv tycker om.

Aldrig någonsin har det uppstått en sådan diskussion om pepparkakor som det gjorde tidigare i veckan. Jag åt tydligen en för stor andel av pepparkakorna. Five-across-the-face hängde i luften! ”Det är ju jag som har köpt dem”, sa jag lite småirriterat. ”Ja det är möjligt, men du köpte dem till MIG! Då är dem bara MINA!” Jaha. Orden gemensamt och vårt suddas sakta ut under graviditeten har jag noterat och ersatt av jag och mitt/mina. Jag mår dåligt, då får du inte göra det. Det är mina kakor, köp dina egna. Funderar på att köpa mig en pall pepparkakor. Ska skriva DAVID stort på varenda förpackning. Tänkte säga på varje pepparkaka, men det vore kanske att gå steget för långt? Så, be inte en gravid kvinna att dela med sig av någon som hon fastnad för. Det är definitivt en no-win-situation!

Till saken hör att jag åt upp pepparkakorna ändå. Jag skulle ju trots allt vara borta hela helgen!

Kom för några timmar sedan hem från Boråshallen. Hade väl mest tänkt åka dit för att avrunda en nördhelg med ytterligare en match. Fast oj så fokus ändrades! I halvtid fick jag den stora äran att ta emot ett stipendium från Ulf och Gösta Larssons minnesfond. För den som inte vet så är släkten Larsson lika mycket handboll som pasta är för italienare. Det ska bara vara så.

Det var ärofylld att få mottaga stipendiet, men aj aj aj. Det här med att hamna i fokus och stå inför 400 pers är inte min grej. Jag som inte gillar födelsedagar eller julafton eftersom man får massa presenter. Den typen av uppmärksamhet är inte min grej, det där med att vara i fokus överlåter jag gärna till andra. Jag jobbar hellre i det tysta. Fast Pia, Ann och Dan Larsson som var utdelare lugnade mig med att säga att de kände likadant. Så där stod vi fyra stycken och bara väntade på att få kliva av.

Jag vet inte riktigt var det kommer ifrån. Den där trivselkänslan av att jobba i det tysta. Har bara inte något behov av uppmärksamhet av handbollsframgångar. Jag glädjs hellre med tjejerna jag tränar - när de når framgång, kollektivt eller individuellt, än att jag själv gör det. Att tjejer jag tränar/tränat lyckas på något plan (inte nödvändigtvis handbollsmässigt) är mer än nog som bekräftelse för mig. Mycket ligger i och kan sammanfattas av ordspråket:

"Våra fingeravtryck försvinner inte från de liv vi rör vid."

Men förstå mig rätt, jag är otroligt glad och stolt över utnämningen! Det är underbart med guldkorn i vardagen och det här var ett för mig! Ett stort tack till alla berörda som jobbar med minnesfonden, mina tränarkollegor, föräldragruppen och kamelerna som sliter varje vecka. NI gör mitt jobb enkelt!

Trodde att överraskningarna var över där, men icke. Vi fyra som stod där skulle bli fem, Hanna som är kapten för laget fick kliva ut till mittcirkeln för att mottaga ett bidrag från minnesfonden till vår Spanienresa! Helt underbart! Det har tjejerna verkligen gjort sig förtjänta av!

Ett stort BU för Emma som visste om att jag skulle få det men inte sa något. Trots att hon vet om min ångest inför sånt här.

Pengarna jag fick går oavkortat till en psykolog och många timmars terapi.

Problematiken kvarstår – tjejnamn finns det massor! Fast det där med killnamn är rätt svårt. Det finns en pytteliten skara med killnamn som vi kan tänka oss, men en hel uppsjö av tjejnamn. Fördelen är att det blir lätt att välja om det blir en tjej! He he. Förslag på killnamn välkomnas!

Vad kallar man förresten barnet i magen? Han? Hon? Henom? Det har blivit “denadära”, som de säger i Lady och Lufsen. Eller vart är det?

Någon mer som sett Berbatovs delikatess? Jisses! 5-stjärnigt. Nu gör han väl inte nåt mer på hela säsongen.

Så otroligt fel jag och Emma har sagt när vi pratat om barnet, idag kom jag på det. För första gången fick jag känna ”denadära” sparka i Emmas mage. Då slog det mig. Inte fasen kan det vara sparkar? Det måste vara vilda armrörelser – Handbollstalangen fostras redan nu! Hög arm! Så måste det varit. ”Kände barnet sparka” – det finns inte. ”Kände barnets grymma armrörelser” – det finns. Operation handbollsteknik har inletts.

Vilken fantastisk känsla det var! Första gången jag verkligen fysiskt kunde känna att det var ett litet liv innan. Jag har sett det på bild innan och förstått på Emmas humör att något måste röra sig där inne. Fast nu togs det till en annan nivå.

Tveklöst. Så galet!

En ny veckas praktik står för dörren! Känns bra, riktigt bra! Utöver det så är det handboll.

Har jag hört.

This ”inlägg” is written in honor of the Partypooper – E.P. Du är en bra människa ändå! Har jag hört.