tisdag 7 september 2010

Så fantastiskt overkligt. Eller ska man säga verkligt!?

Dagen började som vanligt, vi kom upp i rätt så god tid, men vår tidsoptimism straffade oss igen. Vi kom iväg lite sent, träffade Emmas pappa utanför, blev ännu något senare till ultraljudet. Another day in… våra liv. Vi snubblade in på Mödravårdscentralen fem minuter för sent, precis när vi kom in möttes vi av barnmorskan som skulle göra ultraljudet. Flyt. Här hade jag en förställning om att man skulle sitta ner och prata om tillvägagångssätt och sånt. Icke. Det fanns inte en chans att hinna bli nervös, inte ens nagelbitandet började innan vi var i Emmas mage och fick ta del av det lilla livet (Ja, singular). Vilken sjukt fantastisk känsla! Det var helt grymt… Grymt… Fantastiskt. Hittar inte ett ord stort nog. Jag satt helt hänförd och stirrade på en skärm, där man tydligt kunde se hjärnan, hjärtat, huvudet, näsa, mun, armar och händer. Fast det var snabba kast! Det lilla livet var väldigt aktivt så det var snabba kast mellan kroppsdelar och händelser. Eftersom det lilla livet var så aktiv och snabb så blev jag lugn, det kunde ju knappast bli en handbollsmålvakt? En liten parentes. Det var en helt fantastisk känsla. Aldrig någonsin har jag suttit så hänförd av något. Sådan härlig känsla att få se aktiviteterna som pågick och sååå lättad jag (och Emma) blev av att höra att allt såg bra ut där och då. Det var skönt. Riktigt skönt. Ska jag vara ärlig så visste jag knappt om jag skulle skratta eller gråta.

Det är stort.

Dagens (sken)Graviditets Dilemma: Jag tror jag funnit mitt livs nirvana. Kan jag stämpla ut nu? Känner mig klar.

Kan verkligen inte se så många mer tillfällen i livet som kan mäta sig med det jag kände idag. Visst, själva födseln kommer ju givetvis vara speciell. Men jag gillar inte blod. Där har vi ett problem som jag ska försöka lära mig att hantera på de cirka fem månader som återstår av graviditeten.

En rolig notis så här mitt i, Emma kände den första sparken (eller nåt) när vi var och kikade på handboll. Det om något måste väl vara ett tecken på att det lilla livet bara älskar ljudet av klistriga handbollar? Yes!

Vi var på MVC i 30 minuter. 30 minuter har aldrig någonsin gått så snabbt tidigare. Aldrig. Jag skulle kunnat sitta där hela dagen och stirrat på den svart-vita skärmen. Följt det lilla livets alla rörelser. Det var en fantastisk upplevelse. Då slog det mig. En sån jäkla curling-pappa man kommer att bli. Blir inte nådigt. Men då får det vara så. Toffel + Curling = Sant. Det kändes lagom motiverande att åka till praktiken efteråt. Jag ville bara sitta där. Stirra. Le. Förundras. Imponeras. Leva. Se livet. Leva livet. Det gick rakt in i hjärtat. Brutalt hårt. Fast välkomnande.

Nu var det ju på riktigt. ´

Ja, så kändes det. Innan har man nog inte förstått. Eller inte vågat låta sig förstå. Eller inte kunnat. Nu blev det verkligt. Som fasen. Att se hjärtat pulsera, att se hjärtat zoomas in och tydligt kunna urskilja vänster- och höger förmak & kammare. Det var helt sjukt imponerande. Levande.

Barnmorskan: ”Ett barn som är i tjugonde veckan brukar vara mellan 14-20cm. Ert är 20.” YES! Det blir en dyngskytt. Härligt. Nu behöver jag inte grubbla mer.

Nu hade det behövs en pappavårdscentral. Dit hade jag lämnat in ett veto direkt, jag ville kolla längre. 30 min? Nej. Förvisso 30 underbara minuter. Men alldeles för kort tid.

Jag var hänförd. Totalt.

Nu ska jag försöka sova. Blir nog lätt. Himla lätt. För man lär ju inte ligga och fundera, grubbla tills man bli knäpp.

Within My Heart Are Memories.

Pappavårdscentralen, var finns du? Inte i Borås i alla fall.

Bild kommer. Längre fram. Just nu kan jag inte släppa ögonen från bilden.

Notis: Vet inte om alternativet fanns ens, men vi valde att inte ta reda på könet. Det får bli som det blir! Barnet lär bli lika älskat oavsett.

Och jag lär curla lika mycket… oavsett…

Creeds "Lullaby" går het på Spotify just nu när jag sitter här in på småtimmarna och Emma ligger och sover.

"Oh my love... in my arms tight
Every day you give me life
As I drift off to your world
Rest in peaceful sleep..."

3 kommentarer:

  1. Det är kärlek det david! Är så glad för eran skull!!

    SvaraRadera
  2. magiskt eller hur? helt underbart...vill bara säga passa på och sov nu medan du kan:))))))))))allt det bästa mariJa

    SvaraRadera
  3. Härlig läsning! Grattis...njut av detta...livet kommer aldrig att bli det samma som det hittills varit varje dag är en ny dag med den lille/lilla Kram C

    SvaraRadera