D + E = Kärlek!

Sedan den 14 september 2002 har jag och David varit ett par. Det har nu gått åtta år sedan dess och än idag kan jag förundras över att just jag har haft den stora turen att få bli hans livskamrat.

David är en människa som lämnar intryck hos andra, eller jag funderar på om inte avtryck egentligen är ett bättre ord. De tjejer som exempelvis haft David som tränare under åren, vet vad jag menar. Han är omtänksam som få, är otroligt närvarande i möten med andra och ger av sig själv precis hela tiden. Jag har själv stått bredvid och sett och hört hur andra pratar om honom och kan därför vittna om hur betydande min pojkvän är för andra. Och just det gör mig oerhört stolt, eftersom han är just MIN. Det går verkligen utanför min förståelse att just jag har välsignats med hans kärlek. Lycka, rikedom och tacksamhet är bara några känslor av många som ryms inom mig när jag tänker på det. 

När vi träffades var jag bara sjutton år och gick fortfarande på gymnasiet. David hade flyttat till Borås från Skövde och hunnit bo här ett tag. Vi möttes i Hestrahallen. Han var tränare för pojkar födda 90 och jag för flickorna i samma ålder. Han spelade i herrlaget och jag i damlaget. Det blev att vi började prata en del men kom nog aldrig riktigt förbi det där stela artighetspratet förrän jag en dag fick ett sms från David som undrade om vi inte kunde hitta på något nån dag. Jag minns det så väl. Jag satt hemma (som då fortfarande var hemma hos mamma och pappa) i vår röda plyschsoffa. Det var en fredagkväll och pappa stod som vanligt och förberedde mat med hög musik på i köket. Dagen därpå kom David och hämtade mig i sin svarta Golf och vi hyrde film och köpte godis. Innan vi åkte hem till honom var tanken att vi skulle gå ut och äta också, men ingen kände väl egentligen för att sitta på en fin restaurang och riskera att hamna i ett sånt där krystande stelt samtal, så vi hamnade till slut på Mc Donalds. Oerhört romantiskt! Eller kanske inte! Fast på något sätt så har det med tiden visat sig vara rätt synonymt med "oss". Inte på så vis att vi äter mat från Donken jämt, utan att det hela kändes så okomplicerat och opretantiöst.

Hur som helst så fick vi en helt underbar kväll tillsammans. Vi satt uppe och pratade långt inpå småtimmarna och till slut blev jag så trött att jag faktiskt råkade somna i hans soffa och David med all sin omtänksamhet hade inte hjärta att väcka mig, så klockan hann bli sju på morgonen innan jag vaknade. Inte ett dugg pinsamt. Nej, nej! Hmm.... Fast när jag tänkte på det i efterhand så var det egentligen ett av de bästa tecknen jag kunde få på att detta var en kille att satsa på. I det läget jag befann mig i livet just då, så hade jag aldrig kunnat somna hemma hos någon jag träffat så lite som David, om det inte vore för att jag kände absolut total trygghet.

Sen rullade det på. Vi sågs allt mer, pratades vid varje dag, tänkte på varan jämt, började sakna varann när vi inte träffades och till slut fick vi nog båda erkänna oss som ett par och sedan dess har jag varit världens lyckligaste. Ett år efter vi träffats for vi till Paris i en vecka. Det var vår första resa ihop. Jag fick den som överraskningsresa av David när jag fyllde 18 år. Jag fick bara veta att vi skulle vara borta en vecka, vad jag behövde ha med mig och sedan fick jag reda på vart vi skulle först när vi stod på Landvetter då jag öppnade ett paket och fann en bok om Paris i. Sån är han min David. Romantisk som få!

Så detta med att vara hans flickvän, det är stort! Jag älskar honom innerligt och känner mig så otroligt välsignad som fått den stora äran att kunna kalla honom för min. Att David kommer bli en fantastisk pappa framöver, det råder det ingen tvekan om mig. Han är sannerligen en utav de bästa människorna jag någonsin mött.

Notering: Idag har jag varit hemma från jobbet, har mått kasst. David kom nyss innanför dörren och har hyrt med sig tre filmer hem. Han tyckte att vi behövde en myskväll i soffan ihop. Jag kan inte göra annat än att instämma. Han är bästast min sambo. Han vet verkligen hur jag ska muntras upp.

//Emma