På första parkett...

I nitton veckor har jag varit osäker. Eller ja, de första veckorna hade jag ju inte någon aning om att jag ens var gravid, men sedan den där dagen i maj då jag gjorde det ett graviditetstest som visade positivt så har jag alltså varit osäker över om detta verkligen kan stämma. Är jag verkligen gravid? Finns det verkligen ett liv som spirar inuti mig? Tänk om testet visade fel? Tänk om den begynnande magen beror på att jag inte tränat på samma sätt som jag brukar de senaste månaderna? Menstruation, det har man väl hört att det kan utebli på grund av stress? Har jag egentligen inte varit lite stressad? Och illamåendet, det kan väl ha sitt ursprung i en uppsjö av olika saker? På grund av denna osäkerhet gjorde jag ytterligare ett graviditetstest bara några veckor efter det första och även det visade ett plus, tecknet för graviditet. Ja, faktum är att David för bara några veckor sedan åkte iväg och köpte ytterligare ett test bara för att verkligen försöka skapa bevis för att graviditeten faktiskt är på riktigt. Jag gissar att han hade tröttnat lite på min ängslighet och givetvis visade också detta test positivt. Jag är gravid. På smällen. Havande. På tjocken. I väntandes tider. Jag har en bulle i ugnen. Jag har en på gräddning. Ja, uttrycken är många…

Ändå var det inte förrän igår, måndagen den sjätte september strax efter klockan åtta, som det faktiskt verkligen blev konkret för mig. Helt plötsligt befann vi oss i ett nedsläckt rum på MVC, på första parkett till förhandsvisningen av resten av våra liv. Surrealismen var ett faktum då barnmorskan slog på skärmen och det visade sig att det verkligen finns någon därinne i min mage. Innan igår har jag som sagt haft väldigt svårt att ta detta till mig, men när jag fick se vår liten på skärmen så fann jag äntligen de bevis jag saknat. Lättnaden går inte att beskriva och det gick heller inte att hejda de tårar som rann utmed min kind. Tänk att jag verkligen är gravid. Såå fantastisk känsla.

Precis som David, så ville heller inte jag slita blicken från skärmen, från det som fascinerade, från det som jag genast blev förälskad i, från vår liten. Men vid ett tillfälle gjorde jag ändå det. Jag ville titta på David. Se honom uppleva. Och bilden som mötte mig sitter fastetsad i minnet nu. Där satt han. Kärleken i mitt liv. Tittandes på en skärm som visade vår liten. Och han var såå lycklig. Euforisk. Hänförd. Fascinerad. Ja, alla varma goa känslor som du någonsin kan komma på, såg ut att rymmas inom honom och det fick mitt hjärta att slå volter. Vilken lycka! Han och jag! Vi två. Äntligen ska vi snart bli tre.

När skärmen väl släcktes ner så kände jag mig som ett barn som nyss fått smak på sin första godisklubba och sedan blivit frånryckt den innan man ens fått äta upp halva. Jag ville liksom ha mer. Smakprovet var ju helt fantastiskt! Ja, min upplevelse av ultraljudet är verkligen helt obeskrivligt i sin storhet. Tveklöst något jag kommer att bära med mig länge. Nu längtar jag bara…

//Emma