Degraderad!

Igår eftermiddag satt jag och min käre sambo och pratade om livet samtidigt som vi såg United göra både ett, två, tre och sedan även ett fjärde mål mot Wigan. Föga chockerande började vi prata handboll och jag bollade lite tankar jag haft om nästa säsong, huruvida jag ska ta upp handbollen igen eller inte. En del av mig skriker högljutt: Självklart! Du älskar handbollen ju! Men sen har det också uppstått en ny sida hos mig sen Gabriel föddes, som inser att det finns ett värde i att inte behöva vara uppbokad fyra dagar i veckan eftersom varje sådant tillfälle innebär tid borta från familjen. Dessa grubblerier delade jag med mig av till David för att höra hans åsikter. Min älskade är nämligen bra på det sättet att han alltid är ärlig och säger vad han tycker även fast det kanske inte alltid är vad jag önskar att höra. Som igår till exempel, då lät det såhär mitt i diskussionen:

Jag: Frågan är bara om det verkligen är värt att boka upp sig genom att börja lira igen. Då försvinner ju tre vardagkvällar, plus att helgerna styrs av hur matcherna ligger....
David: Det kanske bara är bra för oss. Vi vet ju inte hur det är att ses varje dag, hela veckan i månad efter månad. Så har ju vi aldrig haft det under åtta och ett halvt år tillsammans.
Jag: Nä det är sant i och för sig. Men nu när du jobbar i Mölnlycke så blir det verkligen inte mycket tid du och jag får ihop. Du känner ju redan nu att du saknar tid ihop när du pendlar. 
David: Jo, men även om du börjar lira igen så får jag ju iallafall träffa Gabriel. Det är ju det jag vill. Dig får jag en lagom dos av ändå...

Jaha. Jag tackar. Sedan den 14 september 2002 har jag och David varit ett par. Den 28 januari 2011 föddes Gabriel, vi blev tre och *poff* så står man lägst i rang här hemma. 

Och så var det med det. End of discussion.

//Emma

Gick upp som en sol, men hur gick det sen då?

Och så var det söndag morgon igen. Vart tar alla dagar vägen egentligen? Utomhus är det grått och mildväder. Inte helt upplyftande direkt. Eller jo, mildvädret är förresten bra och effekten av det känns riktigt upplyftande när jag tänker på det. Det för oss ett steg närmre fågelkvitter och barmark och det är något jag längtar otroligt mycket efter just nu.

Här i lägenheten har vi myst ner oss i fåtöljen framför nyhetsmorgon. Med "vi" menar jag mig och Gabriel alltså. David ligger i sängen och snarkar fortfarande. För några veckor sedan hade jag gjort detsamma, men nu har jag en son som vaknar tidigt och vill ha  mat. Då är det bara för morsan att dra på sig mysbrallorna och gå upp.

Så här sitter vi nu, jag och Gabriel, och filurar. Morgonmålet är avklarat och Gabriel ligger just nu i mitt knä och tittar upp mot fönstret. Ljus och kontraster fascinerar honom och är han bara mätt och har en ren blöja så kan han ligga och kika upp sådär görlänge. Själv tittar jag mer på honom är på nyhetsmorgon. Han är så vacker och bara åsynen av honom får mig att känna mig rikast i världen. 

SÅ började jag skriva mitt inlägg för fyrtio minuter sedan. Nu ligger Gabriel och äter igen. I bara blöja, men numer invirad i en filt istället för pyjamas. Den blev skitig. Ordagrant. Mina mysbrallor med. Ljuvligt verkligen. Det är ingen underdrift att säga att man får lära sig ta dagen som den kommer när man får barn. Man vet aldrig riktigt vad som kan hända. Inte trodde jag när jag vaknade i morse att jag skulle falla offer för en major poop-accident till exempel...

Men jag tycker fortfarande att Gabriel är vacker och åsynen av honom får mig fortfarande att känna mig rikast i världen. På så vis finns det ändå en trygghet i vardagen. Vissa saker förändras fort, andra förblir lika orubbliga som ett berg. Min kärlek till Gabriel är ett exempel på det sistnämnda och som ett exempel på det förstnämna kan jag berätta att David sover inte längre. Assistans behövdes för att tappa upp ett bad åt vår Krabatic.  

Tidiga söndagsmorgnar. Don't you just love them? Eller?!

//Emma

Förändringar...

Precis som David beskrev i sitt sista inlägg så är det mycket som förändras i samband med att man blir förälder. Att känna sig "fräsch och iordning" känns exempelvis som en utopi nu för tiden. Ja, faktum är denna föreställning om att kunna va "fräsch och iordning" som spädbarnsförälder fick skrotas redan under tiden på BB. Nättrosor, megabindor och bomullsskjortor tillhörande tvätteriet i Alingsås gör inga underverk för självkänslan direkt. Efter att ha grejjat förlossningen så grymt bra, så kände jag mig i och för sig stolt som en tupp i hönsgården. En stolthet som dessutom fördubblades av att jag, tillsammans med min älskade David, nu var förälder åt världens vackraste Gabriel. But still, nättrosorna och megabindorna kändes inte roligare att behöva ha på sig för det.

"Det blir nog bättre när vi kommit hrm och landat lite" tänkte jag, men ack vad fel jag hade! Så mycket tid som jag hade på BB har jag inte haft sen dess. Liten och nyfödd som han var så sov han nästintill hela vistelsen igenom ju. Annat är det nu.

Förr duschade jag typ en gång om dagen, ibland två i och med handbollen. Nu kan det gå dagar emellan varje dusch och när jag väl kommit in i en så slår det aldrig fel utan Gabriel börjar gallskrika direkt med signalen "Maaat! Nuuu!" Då är det svårt att inte bli stressad kan jag säga. Inte bara av den orsaken att han skriker, utan även för att jag vet att om mat dröjer allt för länge efter signalen börjat ljuda så blir inte amningstillfället efteråt så himla mysigt för mig eftersom Gabriel då blir så ivrig så att det känns som att han går en rond mot mitt bröst. Inte helskönt kanske...

Hur som, så där står jag iallafall i duschen och skyndar mig att bli klar och när jag fått på mig hälften av kläderna så börjar det givetvis läcka mjölk. Över mig och över de nya kläderna. Jag vet, det är mammakroppens naturliga reaktion på barnskrik, men det finns tillfällen då denna egenskap som kroppen utrustats med känns föga smickrande. När man precis är nyduschad är ett sånt tillfälle, när man vaknar på natten och har läckt igenom t-shirten ett annat och ett tredje när man råkar blöta ner både Gabriels ansikte och kläder för att han är för ivrig när han ska äta på grund av att morsan dröjt för länge tack vare en dusch... Sammanfattningsvis kan vi säga att detta med att duscha trökigt nog har blivit ett mål att dagligen sträva mot i en tid då jag egentligen behöver vattnets renande egenskap som mest. Tänk om typ CSI-gänget skulle komma och ta sina prover. Jag är helt säker på att de skulle kunna hitta ett imponerande ihopkok av både bröstmjölk, svett, kiss, bajs och spya på min hud och mina kläder. Eller ja, så illa är det ju säkert inte men jag känner mig sådan. Halvsunkig, på snudd till helsunkig men också hellycklig!

By the way, en annan sak som känns som en utopi nu för tiden det är att kunna gå på toaletten och i god ro kunna göra det man vid tillfället önskar göra där. Återigen sätter Gabriels skrik ofta käppar i hjulet också vid toabesök. Prova själv att utföra nr 1 och 2 under stress. Det är inte helt lätt. Efter en snart fyra veckor lång studie finner jag mig befogad att säga att stress vid toabesök kan ha en mycket dålig påverkan på magens välbefinnande. Mmhmm...I know that by experience serrö!

Och när vi ändå pratar förändringar och toabesök så kan jag ju berätta att jag för en månad sen inte trodde att jag skulle kissa samtidigt som jag har Gabriel i famnen. Men det har jag gjort! Både en och två gånger. Why? Jo, för att vår grabb inte gillar att ligga själv, för att han oftast tystnar och låter sig tröstas i famnen och för att jag bara för att minnas hur det var ville testa att kissa utan att höra gallskrik från rummet bredvid.

Nu kanske det låter som att Gabriel gråter och skriker jämt, men det gör han inte. Oftast är han väldigt nöjd och gosig, men som alla så har han lite grejjer som han inte gillar och som han tränar på och blir lite bättre på varje dag. Att ligga själv och att va på skötbordet är två exempel på det. Sen har vårt hjärta haft en del magknip det sista, vilket också framkallat en del skrik. Men vem av oss vill inte vara nära och hur kul tycker vi att det är med magknip egentligen?

Andra grejjer som förändrats är min multitasking-förmåga som solklart blivit mycket bättre det sista. Tänk vad saker som faktiskt funkar att göra med en hand om man är tvungen. Men på ICA Byttorp tyckte de att jag såg ut att vara i behov av fler händer för nör jag var där och stod i kassan med en allt annat än nöjd Gabriel i vagnen så packade en snäll ICA-tant ner alla mina varor. Jag tackade henne så varmt, för just där och då ville jag bara fort ifrån alla pensionärer runt omkring mig (ja, det är väl föräldralediga och pensionärer som handlar vid elvatiden på dagarna) och alla deras jobbiga kommentarer. När Gabriel gråter låter det ibland som att han säger "nääää" och en av pensionärerna hade mage att  luta sig över vagnen och säga "joooo" tillbaka. Hade jag inte varit så trött ifrån natten innan och så fokuserad på att bara ta mig ifrån ICA hade jag helst vela säga några väl valda till gubben, men som kidsen säger: "Orka!"

Att Gabriel är Davids son råder det förresten inga tvivel om. Grabben är inte ens en månad gammal och snarkar redan som en karl. Kolla bara själva!

Nu ska jag försöka äta lite mat och om jag får göra det med en eller två händer återstår att se. Sen tänker vi mysa ner oss en stund i soffan alla tre. Jag, David och Gabriel! Är inte det kärlek att kunna säga de namnen i en och samma mening så säg!?

//Emma

En vanlig natt som småbarnsförälder?!

Det är natt. Gabriel vaknar och är hungrig. Jag tittar på klockan och noterar att han sovit ovanligt länge. Skönt, tänker jag och gör en reflektion över att det nog kanske beror på att han tidigare under dagen/kvällen också hade varit vaken mycket mer än vad han brukar. Dessutom hade han ju velat dricka litervis med bröstmjölk på kvällen, så grabben var väl belåten helt enkelt. Skönt, tänkte jag igen. Men sen mina vänner, sen brakade det loss. Ordagrant dessutom.

Efter att ha blivit väckt av Gabriel lyfte jag rutinmässigt upp honom ur sängen och bar med mig honom ut i köket för att fylla på vatten. Därefter tillbaks till skötbordet. Upp med dragkedjan till pyjamasen, mecka ut benen, av med blöjan, torkelitork, fram med ny blöja och yes...då händer det...Gabriel var tydligen mer kissenödig och kunde absolut inte vänta tills han fått en ny blöja vilket givetvis resulterade i kiss överallt. Jag upprepar: Överallt. Gabriel började givetvis gallskrika. Dels säkerligen för att tiden på skötbordet utökades och sprängde hans "detta-är-godtagbart-gräns" och dels för att kissduschen över honom själv nog inte var så himla kul. Hur som helst så vaknade David och kom upp och städade vid skötbordet, jag gick och ammade.

En stund senare var Gabriel mätt på det ena och jag bar honom till sängen för att fortsätta amma liggandes. La ned honom och *poff* så spyr han rakt ut. Fylld av tacksamhet över att vi varit förutseende och låter Gabriel sova på en frottehandduk hämtade jag snabbt en ny o slängde bort den nerspydda. Fortsatte amma varpå Gabriel kort därpå levererade en riktig "360" (mitt och Davids kodord för en blöja med bajs hela vägen runt if you know what I mean?). Gallskrik igen, för vem vill käka med en sån blöja? Upp ur sängen, ut till skötbordet, av med blöja, torkelitork, på med blöja, tillbaks till sängen, fortsätta amma. När han sen var mätt och belåten la jag honom tillrätta och *poff* så spyr han igen. Bort med även den frottehandduken och fram med en ny. Anmärkningsvärt så kände jag mig fortfarande full av tålamod och kunde faktiskt se en viss
charm i det hela. Jag visste ju att snart skulle jag ju ändå få sova. Trodde jag. Men efter allt detta visade det sig att Gabriel var helt klarvaken. Tack John Blund! Först en halvtimma senare somnade han. Då hade jag varit vaken i närmre tre timmar. Detta var natten till lördag.

Inatt. Natten till söndag. Gabriel vaknade, jag lyfte upp honom ur sängen, bar med han till köket och fyllde på vatten, tillbaks till skötbordet, upp med dragkedjan till pyjamasen, mecka ut benen, av med blöjan, torkelitork, fram med ny blöja och hann tänka den på snudd förbjudna tanken att "detta går ju bra" innan Gabriel även denna natt hinner kissa innan den nya blöjan är på. Av med pyjamasen, på med en ny, torka rent skötbordet med gallskrik som soundtrack och nu sitter jag och ammar. Undra hur resten av denna natt fortsätter?

//Emma

Ps. 1 - Pyjamasar med dragkedja = Bra skit! Pyjamasar med knappar = Dålig skit! Iallafall klockan tre på natten med en hysteriskt sprattlande och skrikande liten kissmaskin framför sig.

Ps. 2 - Sömnlösa nätter eller ej, jag älskar ändå mitt liv just nu!

Sura godisar och gaygala!

Har gjort ett par notiser sedan vi kom hem från BB. Jag vågar mig på att säga att det är några radikala förändringar som skett här i lägenheten.

* Det ligger amningsilägg överallt i lägenheten. Som tur är så är Emma bra på att slänga använda! =) Hade varit lite jobbigt annars.

* Det går cirka två tvättar om dagen. Trots denna enorma ökning så blir min hög med smutstvätt bara högre och högre. Anar vem boven i dramat är.

* Jag skiter i mycket. Saker som tidigare retat gallfeber på mig spelar liksom inte längre någon roll. Man får lite spya på tröjan. Jaja. Då är det så. Bara att gå och byta. Hade det hänt tidigare så hade jag nog svimmat, flytt fältet och bränt tröjan på bål… Överdrift? Nej.  

* Kvällstid är det något som gnäller hela tiden. Jag har inte tinnitus, men orsaken skulle kunna ge mig det.

* Jag har efter 29 år börjat ta disken direkt! För att motverka de där monsterhögarna som tidigare uppstått. DET kära kamrater är personlig utveckling när den är som bäst.

* Emma ”Nu-nu-nu-nu” Olsson, tillika min sambo, visar upp ett fantastiskt tålamod. Både med Gabriel och mig.

* Har jag tidigare glömt saker så är det inget mot nu. Nu är jag senil. Glömde tidigare idag var jag lagt en förbrukad blöja. Den låg på toa. Märkte Emma. =D

Another day in paradise, som herr Phil Collins hade sjungt. Eller det kanske han inte hade gjort. Men hade jag gått i hans skor så hade jag gjort det. Livet just nu är ett paradis.

Mestadels.

Heter det förresten amningsilägg? Hur som… De ligger överallt.

Vad är det för ära man har när man fyller år? ”Ha den äran…” Vadå för ära? Grattis, du blir bara äldre och äldre. När man är liten så betyder det allt, att få bli ett år äldre. Ju äldre man blir desto mindre väsentligt blir det. Undra när det egentligen vänder och snarare blir en belastning? Dör gör vi ju alla.

Som den sanna optimist jag är, har tolkat livet.

Ska passa på att ge alla killar som är småbarnsföräldrar ett tips. Ja, mammor också för den delen. Jag skrev väl igår om det där att känna sig maktlös även om man vet vad som behöver göras. Mr. Problemlösare gav sig för några dagar på sig ett försök att lösa detta. Situationen var den att Emma var i duschen (tror jag), och jag bar runt på ett köttstycke även kallat Gabriel. Han skrek. Jisses Amalia! Har inte våra grannar hört honom inne så har de gjort det nu. Vräkningslappen sitter garanterat på dörren inom en vecka. Så kändes det. Då slog den briljanta idén mig att man kan ju stoppa in ett finger i munnen och lura honom. Det hade jag provat någon gång tidigare.

Helt suverän lösning! Alla dagar utom denna.

Ge mig mat! Det är min son det...

Jag glömde av att jag två sekunder tidigare hade käkat sura bildäck.

Japp. Klyftigt David.

Om han skrek innan så lät han nu som det där flyglarmet som går igång en gång i halvåret. Gabriel gillar inte surt godis.

Även om han själv är som en citron ibland.

Då syftar jag givetvis på att han är den där sista droppen som får livet att kännas fulländat. För hur gött är det inte att dricka ett glas vatten med lite citron i!?! Precis. Så menar jag.

Nu finns det ju säkert barn som älskar sura godisar. Farligt att generalisera. Jädra stereotyper.

Jag och min fantastiska Emma slog våra kloka huvuden samman tidigare ikväll. Vi hade pratat hela dagen om att bada idag med vår lille krabat (Låter nästan som Karabatic, Krabatic kanske ska vara Gabriels artistnamn?)… Ja i alla fall. Vi hade pratat om att bada honom, men inte fått tummen ur. Det blev kväll. Gnäll och skrik kom.

Han kanske uppskattar att få bada?

Vi gjorde i ordning allt. Fyllde baljan med massa ”armbågsljummet vatten” och några droppar badolja. Ska tydligen vara bra för barn. Men jag tar mest i det för att hans hår ser så sköj ut efteråt. Foookus. Ja, vi gjorde i ordning hur som. Emma klädde av honom. Gabriel skrek. Ner i vattnet. Han tystnade. Det var nästan så jag och Emma hjulade av lycka och ansåg oss vara världens bästa föräldrar. Snudd på genier. Fast säg den lycka som varar för evigt.

15 sekunder. Sen jäklar.

Min analys är att han bara samlade luft för att kunna skrika ännu mer därefter! Wow! Grabbhalvan har en pipa som heter duga! Upp ur badet, på med badfilten. Dags att amma. Sagt och gjort. Han blev tyst. Sen slog det oss att han var näck under badfilten. Det hade vi inga bra erfarenheter av.

Avbröt amningen. Läropeng = Gör inte det. På med blöja och en body. Gallskriket var tillbaka. Lovely.

Snabbt skickades han vidare till Emma. Återuppta matintaget.

Tystnad. Lugn. Frid. Gaygala.

Ja vad fasen hände där? Emma satt och ammade, jag hade fixat några mackor. Tog kontrollen, min livskamrat, och började zappa då det var reklam. Efter ett par minuter så satte jag på trean igen. Det gick någon halvdålig Travolta film.

Kan du byta kanal?? Sa min käresta lite småirriterat.

Det är ju du som ser på filmen…

Nej, jag såg på fyran.

Jag bytte kanal.

Det är ju gaygala… sa jag. Kan ha varit något nedlåtande mot Emma, i tonen. Kom lite oväntat att vi skulle se på det. Oväntat så som hennes svar var: 

Japp! Det är massa bra uppträdanden och så har Mona Sahlin fått blommor…

Det sista sagt med glimten i ögat, men ändå. Vad faan. Nu råkade det vara gaygala, men oavsett, finns det någon gala som är intressant? Galaxen… På tal om x. QX Gaygala. Vad står QX för? Queer… någonting. Hur många ord börjar på x??

Jag kan ärligt säga att där går jag bet. Xenonljus… ”X-tra mycket, x-tra allt”, ska sägas med värmländsk dialekt. Pizza reklam kom vi in på nu. Jaja.

Gaygala en lördagkväll.

Det märks väldigt tydligt att det inte är någon fotboll den här helgen.

Så där helt apropå så skulle jag käka en burk makrill tidigare idag. Av någon oförklarlig anledning så kikade jag lite närmare på burken. Noterade då att det var 2.5 års hållbarhet på den från idag. Faan vet när den är paketerad och undra vad det egentligen är i? Tror, vid en närmare tanke, att det är bättre att vara lyckligt ovetandes. Hur som. Jag la tillbaka den i kylskåpsdörren. Får ta den någon dag då jag är så hungrig så jag inte ödslar tid på att läsa på förpackningarna.

Bartömning är för mig något helt annorlunda jämfört med någon som gillar alkohol.

Makrill i tomatsås. Hur gött är inte det? Luktar lite sådär bara… Har Emma informerat mig om. Den där tunga sucken som ska vara en sån där ”David-ska-höra-den-men-ändå-ska-jag-spela-oskyldig”-suck kommer alltid.

Då.

Och när jag äter frukt, främst äpplen och päron. Tuggar tydligen frukt för högljutt.

Ja. Så kan det vara.

Har uppmärksammat nåt här i lägenheten. Det är inte sällan jag hör Emma prata rätt tystlåtet, och eftersom jag hör som en babian på Antarktis så säger jag alltid ”Va?!”

99% av gångerna får jag svaret: Jag pratar inte med dig, jag pratar med Gabriel.

Ja jäklar, vi är tre nu.

Glödlampan - min räddning i mörkret...

Första arbetsveckan avklarad efter Gabriels nedkomst. Har varit lite av en känslomässig berg- och dalbana. Började med en störtdykning för att sedan försiktigt rikta sig uppåt igen! Det underlättar så enormt att jag trivs så bra på jobbet! Allt blir så mycket enklare, även om man saknar den lille bajsmaskinen.

Fintade bort Emma precis. Anade oråd i blöjan. Tog då hand om en trasig lampa i köket. Det är kanske the grej of the day. JAG tog hand om en lampa i köket, och lägenheten har fortfarande inte brunnit ned. Känns riktigt bra, vilken start på helgen!

I veckan kom intyget från högskolan. Filosofie examen - det låter det! Nu är det inlämnat och en sak till kan bockas av från måste-listan. Konstigt att man aldrig hinner klart med den där måste-listan. Där finns det alltid saker att bocka av, kan vara vilka små skitsaker som helst till att ”fixa fram” ett hus.

För nu börjar det suget komma tillbaka, att flytta ifrån vår trea till ett hus. Vill inte ha något stort schabrak då varken jag eller Emma är så där våldsamt intresserade av städning, klippa gräs eller liknande. Här kommer mitt hat-ord ”lagom” faktiskt till användning. Ett lagom stort hus.

Vad är då lagom?

Precis! Där har ni problemet med det där sketna ordet. Ingen vet vad det innebär. Hur ofta kan någon sätta något specifikt istället för ordet lagom?

Sällan. Snudd på aldrig.

Är förresten imponerad av Emma. Ett helt inlägg om Foppa. Vad hände där? =)

På tal om att byta lampor i köket. Eller lampor, en glödlampa. Jag ska ju inte förstora upp det här som om vi renoverat hela köket. Hur som, häromdagen fick jag hjälpa en kollega på jobbet att få i ordning på en projektor. Efter lysande teamwork fungerade den! Då fick jag en sån där konstigt känsla – Det måste varit så här Bill Gates kände sig när han levererade Windows. Jag kände mig som världens tekniska grabb! För att snabbt komma ner på jorden när jag bråkade lite med en barnsäker dörr.

Vi kom inte riktigt överens.

Allt var som vanligt igen.

I tisdags så tog jag klivet ner på handbollsplan igen, efter två veckors frånvaro. Det var en mjukstart och jag orkade inte ens kommentera att de spelade fotboll på träningen. Jag mös mest. Gött att vara där igen. Även om jag känner hur tröttheten spelar mig ett spratt. Nästa lördag kör serien igång igen. Sex matcher kvar. Sen väntar Spanien. Ska ju inte bli dåligt skönt! Tjejerna har varit helt suveräna med att jobba/sälja saker för att få in pengar. 7000 per skalle kostar resan och vi reser gratis. De har betalat in en 500-ing var men den kommer de få tillbaka på ett eller annat sätt. Vi har en hel del pengar på kontot och Newbody säljs för fullt!

På tal om handboll. Söndag har Du möjlighet att se handboll gratis i Boråshallen! Klockan 16.00 möter  Borås HK 84 - IK Cyrus T/S i en toppmatch i DIV 1. Johan Peterson är på besök...

Det här med att ha blivit pappa, det är en situation som är ganska svår emellanåt. Jag är övertygad om att vi har kommit lindrigt undan så här långt. Graviditeten, förlossningen och efterspelet har gått hur smidigt som helst. Emma har mått lite illa, men det har ju bara varit att bita ihop. Allt har gått bra. Nu verkar Gabriel må toppen och han växer planenligt. 3.66 m lång om två år, löd min beräkning. Måste stämma. =) Fast som sagt, det är svårt att vara pappa. Vissa delar i alla fall. Mestadels är han rätt så lugn, men en sväng på kvällen lever han rövare. Det är då jag är hemma. Eftersom jag pendlar så kommer jag hem rätt sent emellanåt då det ofta innefattas en sväng förbi ICA eller till något annat ärende. Träning till exempel. Det blir en kort stund jag träffar Gabriel, vissa dagar är han stentjurig konstant. Det i sig gör väl kanske inget. Inte det som är jobbigt/svårt.

Jag står där helt maktlös. Bröstmjölk det enda som egentligen fungerar. Han skrik skär i hjärtat. Finns nog inte så mycket som gör så ont inombords. Att se sitt barn gråta, veta vad han behöver, men inte kunna hjälpa till.

Tufft. Mentalt.

Nu är det inte så här varje dag, dock! Idag till exempel har varit en helt underbar dag. Vi satt och snackade lite vett och etikett – Jag och Gabriel – och sen bara vi mös. Underbart! Det var till och med så Emma kunde göra sig ett eget mellanmål. Händer inte var dag.

Sa jag förresten att jag inte satt i en ny glödlampa? Nej nej, den ursäkten kan behövas senare ikväll.

Rutin.

Fick min handbollsoverall för ett tag sedan. Beställdes i november 2009 så det har ju inte gått i raketfart. Hur som, så sa han jag fick den av att jag skulle prova den och höra av mig. Jag åkte hem, slängde på överdelen – fungerade klockers. Satte på korvaskinnet. Ja, det var befogat att kalla det så. Satt slimmade. Vad faan, tänkte jag i mitt stilla sinne.

Ringde upp affären, pratade med samma kille.

”Ja, inte för att vara sådan, men jag blev lite överraskad när du hade valt de slimmade byxorna till…”

Jag passar inte i slimmade kläder. Det ska gudarna veta, och det gör de säkert redan. Problemet var att jag bara sa vilket modell jag vill ha, sen hade väl jag inte kollat det så mycket närmare.

Slimmat var det.

Fungerade givetvis inte. Kan ju inte gå och se ut som en svullen falukorv. Nää… Lite självbehärskning. Ringde och sa att jag ville ha ett par andra byxor. Perfekt, tänkte jag. Åkte ner till stan. Bytte byxor. Hem igen. Provade.

Rätt modell, men heeelt fel storlek. Jag litade på hans omdöme och kollade inte storleken på de nya byxorna. Jag vet, får skylla mig själv. Klantigt. Följetången lär fortsätta.

Beställde även en klubbjacka i november 2009. Den ryktas vara på ingång.

Men vem bryr sig om mina klädproblem? Precis. Ingen. Så vi går raskt vidare, eller snarare tillbaka till Gabriel.

Satt i bilen på väg hem till jobbet, pratade med Emma på telefon, varpå hon helt plötsligt avbryter vårt samtal och säger: ”Lyssna här!”

Tystnad råder.

Sen drar Gabriel igång med några snarkningar! Det var inga snarkningar, det var SNARKNINGAR! Damn… Killen snarkar som en fullvuxen man! Skönt att känna att jag gett honom något i arv.

Då syftar jag inte på att vara en man, utan snarkningarna.

Kändes nästan som jag hade på ”vibrationer” på mobilen när han drog timmerstockar. Vilken sköning!



Nej, min mamma och pappa skaffar inte alls
för stora kläder. Se bara på den här lurviga
jackan. Då menar jag inte benen jag ligger på...



Det där med kläder är ruskigt svårt, har jag märkt. Storlekarna varierar enormt och ibland undrar vi själva varför vi köpt vissa kläder. Det känns som år tills att de kommer till användning. Ett himla lotteri och det är inte direkt läge att ta med han för att prova direkt. Kan jag konstatera ganska omgående.

Jag hör ett muller från vardagsrummet.

Läge för att skruva i glödlampan?

Sent tillägg:

Emma: Det var hemskt vad han ligger och trycker mot bröstet...
Jag: Du får väl vända på honom då!
Emma: Ska jag hålla honom upp-och-ner!?!
Jag: Nej, vänd ansiktet mot tv:n...

Tankar från soffan...

Mitt under min servering av Gabriels måltid hojtar David på mig från datarummet: "Foppa lägger av med hockeyn". 

Jag har en massa åsikter om den nyheten, varav samtliga kan sammanfattas med ett enda ord: Äntligen! 

Jag vet inte i hur många månader, ja år till och med, som det har gått att läsa om Foppas jäkla fotproblem på text-tv. "Foppa tillbaks i träning med landslaget" följs av "Foten höll inte" och "Foppa tvingas till rehab". Två veckor senare: "Foten känns bättre - Foppa gör comeback". Om och om igen har man kunnat läsa dessa nyheter. Händelseutvecklingen är densamma varje gång. Foten går sönder, foten känns "bättre", Foppa ska göra comeback, foten håller inte osv. Hur många comebacks kan en idrottsman/kvinna göra egentligen undrar jag? Jag tycker knappt att han ens hinner va borta tillräckligt länge för att kalla det comeback när han kliver på isen igen. Kanske foten skulle hålla om han va borta lite längre någongång? Who knows? 

Det enda vi riktigt vet är att vi nog aldrig får ett svar på den frågan. För nu ska han sluta i Colorado. Två matcher hann han göra. Förlust i båda. Är det foten som spökar igen mån tro eller behöver vår gamle Foppa va i ett vinnarlag för att glömma smärtan tro?
På text-tv står det iallafall att han denna gång även uppges ge upp sin karriär. Vi får väl se hur det blir med det. Något säger mig sista ordet om Foppas hockeykarriär inte är skrivet ännu. Följetongen lär fortsätta. Det är min känsla iallafall, men jag hoppas jag har fel...

Förstå mig rätt, jag tycker synd om alla skadedrabbade idrottare som tvingas kämpa med rehab om och om igen för att kunna utöva den idrott de älskar. Men som 37-åring, med så många fina meriter med sig i bagaget som Foppa har, så kanske det hade varit läge att lägga skridskorna på hyllan för ett tag sen kan jag tycka. Men att sluta på topp är uppenbarligen inte alltid så lätt som det låter sig sägas. Iallafall inte om man heter Peter Forsberg...

//Emma

Hightower junior!

Voine!

Först och främst var det inte våldsamt roligt och kliv upp i morse och se hur Emma och Gabriel låg underbart nedbäddade i sängen. Inte kul alls. Idag skulle jag alltså till jobbet för första gången efter nedsläppet. Nedkomst låter för ordentligt. Kändes jobbigt och rätt tufft.

Kom till jobbet och vips så var man inne i ruljansen igen. Fast de där stunderna då det var lite lugnt så gick tankarna direkt till mina två favoriter. Då blev det blytungt. Samtidigt så lyftes man av alla härliga arbetskamrater som visade ett underbart bemötande - Det är ett gäng goa gubbar och gummor! Då blev man genast på gött humör…

Kan de som borrar i vår trappuppgång vänligen sluta med detta.

Så det var en tung start på dagen men den blev bättre allt eftersom! Skönt! Det var väldigt lugnt med barn också, kan det varit 10st kanske? Mer Sportlov åt folket!

Har för ett bra tag sen satt en påminnelse på min mobil om att det är alla hjärtans dag idag. Den ringde en stund efter att jag kommit hem, sjunkit ner i fåtöljen, bjudits på alla hjärtans dag-fika av Emma. Då förmådde den att påminna mig.

Det tackar jag för.

Eftersom jag inte faller för det där kommersiella påhittet, alla hjärtans dag, så kände jag mig nöjd. Smått stolt. Jag lyckades stå emot alla affärers reklam och Emmas ”David-vänligen-läs-mellan-raderna-när-jag-pratar” samtal. Jag stod emot. Stentuff, iskall och nästan hänsynslös.

Fast nej.

Det blev en kamera för ca 3500. In my face.

Faaaast till mitt försvar så är det något vi pratat om i perioder. Emma lade in en liten stöt om det för ett tag sen, dryga veckan innan. Lär varit planerat. Så det har varit på G. I vanliga fall så hade min kära sambo fått nöja sig med ett linsskydd.

Och jag två veckor på golvet. Men det hade det varit värt!

Fast vi har ett hårt golv. Trä, men det känns som betongen under tränger igenom… =) Vad har jag gjort på golvet, kanske ni undrar? Om inte, så hoppas ner två rader. Annars läs vidare. Jo, det är ju så att Gabinho har legat några gånger på golvet och då har valrossen fått göra sällskap för att lugna det lilla knytet.

Skrev om Foppa i förra inlägget, om jag inte minns fel. Skrev om alla hans meningslösa comebacker. Den nuvarande, eller senaste, varade i två matcher. Det är synd att hans tidigare fantastiska prestationer ska svärtas ner av de här försöken att komma tillbaka. Blir bara patetiskt. Att inse när storhetstiden är förbi är också en skicklighet. Där har han kammat noll kan man säga. Utan att skämmas.

Någon ”anonym” skrev om kisskydd för småbarn och länkade till en sida. Helt suveränt! Percis hur bra som helst! =D Det förtjänas att lyftas fram även här och inte försvinna bort i en kommentar till ett inlägg. Det är ju en fantastisk idé!

Jag bockar och bugar, som ett tack för hjälpen. Du har sparat mig många tvättar! He he he!

Här kan ni se dem: Kisskydd!

Jag är ett matematiskt geni och här besannas min teori om att Gabriel kommer bli ett handbollsproffs. Som Emma tidigare skrev så visade besöket på BVC att han hade växt 3 cm på en vecka.

Det innebär att han på ett år kommer att växa 1m 56cm.

När han är två år så kommer han vara ca. 3m lång. Enligt mina beräkningar. 3.12m + 54 cm han är idag. 3.66m lång.

Vem vill inte ha en 3,66 meters grabb i laget?

Sååå skönt! Nu behöver jag inte oroa mig så mycket mer för det. Skönt. För att vara över tre meter och dansa balett kan inte vara optimalt? Finns inte så långa klubbor – så fjantbandy är ute ur leken.

Kan göra ett undantag och ringa Sir Alex. Kanske kan vara acceptabelt. Förutsatt att jag får lite småprylar att fylla min United-toalett med.

Får sova på saken.

Fast så kanske man inte ska skriva om man är pappa till en två veckor ung son?

På tal om son… man kanske ska ge sig ut och vara lite social. Har hört att han vaknat till liv därute. Faller i koma efter att ha fått mat.

Skönt.

Då vet jag med säkerhet att han är min son.

Första dagen!

Okej, jag erkänner! Det är inte utan att jag har känt mig lite smått nervös inför denna måndag. Idag började nämligen David jobba igen, vilket innebär att idag har jag för första gången varit hemma själv med Gabriel och tack och lov så har dagen gått över förväntan bra. Under helgen så har jag haft en massa tankar om hur det kommer att vara att helt plötsligt stå själv med alla beslut, att själv behöva göra alla "felsökningar" när Gabriel gråter och hur sjûven jag ens ska få i mig frukost utan Davids hjälp att göra iordning den. Men allt detta löste sig. Idag iallafall. Kanske kommer morgondagen se annorlunda ut, men det tar vi då.

David, som med åren lärt sig att läsa mig som en öppen bok, skickade några uppmuntrande ord i morse. De värmde och var nog rätt välbehövliga för jag kände mig allt lite starkare efter jag läst dem. Såklart att vi kommer grejja detta, varför skulle vi inte? Jag vill bara Gabriel så väldigt väl...

Bortsett från en lite skrik och en nerkissad body och filt (...eller var det "kisset" bara svett?! för hur kan man kissa ner hela ryggen utan att bli blöt framtill?), så klarade vi nog dagen rätt så bra jag och Gabriel. Vi grejjade till och med att baxa ut barnvagnen ur lägenheten och ta oss till BVC på Norrby för första besöket där vilket vi känner oss hyfsat nöjda med om vi får säga det själva. Efter att Gabriel blivit avklädd in på bara skinnet, vilket han högljutt uttryckte sin missnöjdhet över, så visade sig att det ändå finns lite krut i boobsen. 210 gram hade grabben gått upp den senaste veckan och sedan födseln hade han växt 3 centimeter, både i längd och huvudomfång. Och eftersom dessa viktkontroller är det enda riktiga kvittot på att amningen fungerar som det ska, så kändes dessa nyheter väldigt goda att höra.

Nu hade jag tänkt berätta lite om gårdagen, om att Gabriel då gjorde sin första debut i en handbollshall och såg Byttorps IF:s herrlag när de mötte HK Guldkroken, men nu vaknade Gabriel och demonstrerar på alla sätt han kan att "nu morsan, nu är det bråttom, för jag är döhungrig!". So I say goodbye! For now at least...

Gabriel var rätt klädd för dagen!

Notis: När David kom hem så sov Gabriel och vi kunde äta tillsammans! Något som är sällsynt. Ironiskt nog så var det kall mat. Varm mat är fortsatt en utopi. Det hade kunnat gå idag, men inte det inte...

Kan Roger Pontare hjälpa mig?

Waynes world.

Waynes coffee.

Wayne Gretsky.

Wayne “cykelsparken” Rooney brädar allt och alla.

I alla fall för en dag. Hur fräckt var inte hans mål? För ett tag sen var han på väg till Shitty, hade röten form, var allmänt småhatad bland supportrarna efter massa uttalanden.

Sen kom idag. 2-1. Rooney.

Allt är som bortblåst. Idrottsvärlden är fantastisk!

Sitter fortfarande och funderar på vad som hände i samtalet med Folkbokföringen. Vilka dårar! Kollade upp det ytterligare och dårarna hade visst rätt. Någonstans på vägen har det blivit fel både för mig och brorsan. Skit samma. Ingen stor grej, mest rolig och lättsam!

Fast krångligt när man får barn.

David Gunnarsson Payani. Blir en omställning!

Sjöng inte han Pontare om någon vind som viskade mitt namn? Eller är jag ute på djupt? Hur som så får de vindarna gärna blåsa rejält just nu! Eftersom jag genomgår en skämtsam identitetskris.

Gabriel sa god natt för en kvart sedan. Japp, på sedvanligt vis… Genom att pinka in sitt revir på min tröja. Finns det suspensoarer till spädbarn? Annars ska jag fixa en.

Det börjar komma någon form av ångest i kroppen känner jag. Snart får man inte dela alla stunder med mina två älsklingar. Nope. 24h om dygnet förvandlas till 15. Varav jag sover 8.

7 kvar.

Ni förstår vart jag vill komma?

Känslan försvinner säkert och man vill så gärna vara med precis hela tiden. Kanske bortsett från the major poops. De sköter Emma så bra så!

Gabinho som hans framtida artistnamn ska vara tappade idag naveln. Ni som har barn vet vad jag pratar om, för övriga finns wikipedia. Sök på ”lost belly button.” Eller navel. Just nu är det bara… Ett ärr. Eller ”hål”. Mitt i all den här röran ska det visst skapas en ”riktig” navel. Vi diskuterade hur det skulle gå till, intressant. Fast vi vet fortfarande inte riktigt vad som är rätt sätt.

Om det nu finns något sånt?

Allt är ju normalt.

Eller lagom.

De svaren är väldigt normala och inte så lagom irriterande!

Gråzon är kass i det här fallet. Svart eller vitt. Ja eller nej. En tydlig antagonist med andra ord. Förstår att ni tror att Emma sitter här bredvid mig och lär halviraniern svåra svenska ord…

Njet! Nicht! No! Det är en utbildad halviranier som sitter framför datorn, och det är inte dåligt. Eftersom de flera utbildade hel- och halviranierna normalt kör spårvagn eller taxi.

Trots att de har hög utbildning. Vad har då det här med Gabriel att göra?

Solklart. Han kommer åka taxi. Någon gång. När pappa inte orkar köra.

Vi hyrde film idag. The blind side. Rätt bra film, väldigt amerikansk. Fast helt okej. En sån där typisk film. Behagligt var det hur som. Kollade med ett öga på filmen och ett på Gabriel.

Det är ögongodis det. Gabriel alltså. Idag hade vi besök från min lilla familj och släkt! Mor, far, morfar och moster var här och hälsade på Gabriel. Så var det. Jag och Emma befann oss i periferin. (Nej, Emma sitter fortfarande inte här)

Kan vara ganska skönt att bli avlastad och få någon annan som fokuserar helt på Gabinho. Emma var nog extra glad eftersom hon fick äta sitt första varma mål mat på två veckor! Gött mos! Nu kan det gå två till innan hon börjar gny. Moster Monica hade fixat maten, en smarrig kyckling… Jaaa… I form. Med ris. *slurp* Borta på två röda. Vi sparade en extra portion till Emma som hon kunde ha imorgon.

Yeah right!

Jag käkade upp den under kvällen. ”Mmmm… Media….” som vi hade på vår vagn när jag tog studenten. För 11 år sen. För h*lvete. 11! Nej, man är inte 18-19 längre. Tur det. För när jag var det så var Emma 14. Hade inte varit kul att sitta med en unge då.

Tappade tråden.

När familjen är här så blir Gabinho ompysslad som sjutton, och det är härligt att se all den kärlek han får! Han lär ju inte bli dåligt bortskämd med kärlek den pöjken! Det gillas av både mor och far. Att han har familj och släkt på båda sidor som bryr sig så otroligt mycket! Det är trygghet det.

Plus att han vet vad han heter. Snart i alla fall.

Imorgon blir det nytt besök av Gabriels mormor och morfar. Frallfrukost och störtlopp… Ja på tv alltså. I soffan får vi nog nöja oss med Gabriels utförsåkning i blöjan. Det räcker. Fast det var inte dit jag ville komma idag! Vill bara säga att det ska bli himla trevligt med besök imorgon! Da`n före da´n…

”När vindarna viskar mitt namn…” Var det inte så? Pontare? Jo för fasen, undra om det inte var så. Eller varför låter det annars bekant?

Dags för kvalitetstid. Jag ska gå in till mina favvisar och börja snarka.

Sen ska jag drömma om… honom… David Payani Gunnarsson.

Mannen som levde i en lögn.  Ha!

Eller så kommer jag att sova som en gris tills Emma börjar putta på mig imorgon då det bara är 15 minuter kvar tills vi får besök! Mer troligt.

Jag ska bara…

Jag ska byta namn!

Ha ha ha, vad ska nu den heltrökiga halviraniern försöka skoja om?

Ja så kanske ni tänker…

Icke.

Det är sant. Jag ska troligtvis byta namn. David Payani Gunnarsson kan snart vara ett minne blott. Det tackar jag folkbokföringen och skatteverket för.

Vi tar det från början.

28/1 kom Gabriel simmandes. Några dagar senare får vi ett brev från skatteverket/folkbokföringen där de vill att vi ska skriva in barnets för- och efternamn. Sagt och gjort.

Gabriel Payani.

Det gick ytterligare några dagar, till idag, närmare bestämt. Ja, då ringer skatteverket/folkbokföringen upp mig.

”Hej, jag ser att ni har fått barn och ansökt om att han ska få namnet Gabriel Payani, stämmer det?”

”Öh, ja precis det stämmer bra det” svarade jag fundersamt.

”Det går tyvärr inte.”

”Vadå går inte?”

”Eftersom du heter Payani i mellannamn så kan ni inte ge ert barn Payani som efternamn…”

”Skojar du eller? Jag heter ju Payani Gunnarsson i efternamn.”

”Nej, enligt folkbokföringen så heter du bara Gunnarsson i efternamn.”

”Jaha, så du menar att Gabriel inte kan heta Payani i efternamn?”

”Inte som det ser ut just nu.”

”Och hur ändrar jag det, är det inte bara för dig att skriva att Payani är ett efternamn och så är det klart sen?”

”Det skulle jag kunna göra men då måste barnet heta Payani Gunnarsson eller då mammans efternamn Olsson.”

”Ehhhhh….”

”Reglerna är sådana att man inte kan dela ett efternamn, förutsatt att det inte är spanskt. De har speciella regler.”

”Ehhhhh….”

”Fast det går att lösa, om jag skickar hem papper där du skriver om dina namn, att Gunnarsson är ditt mellannamn och Payani ditt efternamn.”

”Jaja, men gör det då”

”Ja, fast tänk på att du måste fixa nytt körkort, pass och allt sånt eftersom de inte stämmer då.”

”Ehhhhh….”

Jag ringde morsan.

Var ju tvungen att fråga.

”Vad heter jag egentligen?” Det känns som jag snabbt gick in i en identitetskris light. Jag har hela tiden trott att jag hette David i förnamn (vilket förvisso stämmer) och Payani Gunnarsson i efternamn.

Inte då. Spännande!

Så nu ska jag troligtvis byta namn. David Gunnarsson Payani.

Vem faan heter ett efternamn som mellannamn??

Jopp, jag.

Varför känns det här lite halvolustigt samtidigt som det är rätt roligt på samma gång?

Undra vem jag är. Ovetandes i 29 nästan 30 år.

Snacka om att Gabriel kommer få höra det framöver i livet, om han gnäller om att man inte gör tillräckligt. In your face.

Har lust att hänga ut jubelidioten på andra sidan luren. För det här lät som ett skämt. Men det ska jag inte göra. Har redan skrivit saker som förmodligen blivit för personligt. Det måste det ha varit eftersom någon fjant fick för sig att ringa Borås Tidning där jag skulle bli intervjuad och ifrågasatt kring att hänga ut människor i ”vissa forum”. Det var det dummaste jag varit med om. Efter då samtalet av skatteverket/folkbokföringen idag. Är det förövrigt någon som har åsikter om vad jag skriver så ta det gärna med mig.

Vem f**n ringer tidningen?

Emma gick en vända här i lägenheten med Gabriel. För att lugna ner honom. Jag satt vid datorn och hade min nya arbetsdator som jag fått på jobbet bredvid mig. *Burp* så var den invigt med en härlig barnspya.

Tur att det inte luktar surt än.

Gabinho tog ett bad idag, klart mycket större framgång. Lugnt och städat, jag tror till och med att han börjar gilla det riktigt mycket. Han har simmat fem sekunder av sitt liv. Det räcker.

United – City imorgon. 13.45. Den du!

Men innan dess så ska det dammsugas, duschas och rakas. Fast jag måste hitta häcksaxen som vi inte har först. Så jag kan plöja ner skäggväxten jag dragit på mig. Nu kanske ni tror att jag inte rakat mig på ett halvår, men nej. Skägget växer ut på två röda. Rakar jag mig imorgon så är det stubb söndag och tomtelångt på måndag.

Nästan.

David Gunnarsson Payani.

Lägg av.

Får se vad ett samtal till skatteverket/folkbokföringen av min kära mor kan göra för under. Se upp, *****! Du ligger pyrt till…

Ska bli kul att punga ut 6-700kr till för körkort och pass. Kommer lägligt.

Plötsligt händer det!

I can’t believe it! Jag tittar på min högra hand. Jag tittar på min vänstra hand. Båda är fria!! Ingen Gabriel i någon utav dem. Who would have thought? För några dagar sedan kändes denna stund mycket, mycket avlägsen. ”Men jag lever på hoppet, sa grodan och dök…” och det verkar sant det som trissreklamen på TV utlovar, plötsligt händer det!

Gabriel ligger själv på filten och trivs för första gången.

Just i detta nu så ligger Gabriel själv på en filt på golvet. Det ni! Ja, ni läste helt rätt. Han ligger alltså själv. Som vi har kämpat för att uppnå detta. Vår lille grabb kikade nämligen ut ur magen med ett väldigt stort närhetsbehov. Sedan det där magiska klockslaget 17:04 för två veckor sedan, så kan jag räkna antalet tillfällen då han har klarat av att ligga själv, utan oss bredvid sig, på en hand. Vid ett av de tidigare tillfällena protesterade han genom att kissa ner hela madrassen till spjälsängen och de övriga gångerna har han först lurat oss och sett nöjd ut, för att bara minuterna, ja ibland sekunderna, senare bryta ut i ett sånt där illvrål som kan göra mig både frustrerad, uppgiven och alldeles ”men lilla älskade du, mamma kommer...” på en och samma gång.

Och så har väl livet egentligen varit de senaste veckorna. Upp och ner, med dubbla känslor inför typ allt. Jag kan känna mig orolig en stund, för att i nästa andetag känna mig helt trygg. Jag känner mig uppgiven och frustrerad när det inte går som jag har tänkt mig, men helt otroligt lycklig när jag ser att det i alla fall blev som Gabriel ville. För det är ju liksom det som är viktigast just nu. Gabriels behov. Vilka inte helt sällan krockar med mina behov. Typ äta mat, gå på toa och så vidare. Gabriel är nämligen en liten rackare på att smita före i matkön. Jämt, jämt, jämt när MIN mat är klar, så vill Gabriel ha SIN. Det slår typ aldrig fel. Och vad gör man då som den goda förälder man försöker vara? Jo, man kapitulerar. Låter sonen vinna. Man nöjer sig med att äta sin mat kall senare, bara man får den. Det är det viktiga. I vilken form och konsistens, varm eller kall, det spelar ingen roll längre. De kraven fick man se till att sänka fort. Ja, faktum är att de kraven fick man sänka redan på BB, för sanna mina ord när jag säger att där fanns det ingen höjdarmat. Rostebröd till frulle som inte gick att rosta. Väldigt delikat! Eller inte!! Där bor vi kvinnor, som för första, andra tredje (eller vilken gång i raden) har förlöst ett barn. Vi är hungriga, trötta och helt tömda på energi efter förlossning, efter nätter med oro, blöjbyten och skrikande barn. Och så får vi nått så energifattigt som rostebröd till frulle. Visserligen med fil och flingor och ett ägg om så önskades, but still! Vad hände med att frukosten är dagens viktigaste mål?

Yeah, yeah! Skit samma. Nu ska jag inte fördjupa mig mer i det. Det är väl inte om BB:s frukost ni vill läsa när jag äntligen får tid till att knåpa ihop några rader. Ni vill förstås veta hur allt är, hur jag mår och hur Gabriel mår. Hur David mår, har ni ju redan kunnat ta del av i hans nattmemoarer, men jag lovar att även om hans inlägg är långa så är de bara en återspegling av en liten liten del av den omtumlande resa som det innebär att bli förälder och helt plötsligt (ja, det känns plötsligt även om vi hade nio månader på oss att förbereda oss) ha en två veckors bebis hemma. För det är nämligen så att det går varken att sammanfatta varken alla de känslor eller tankar som rör sig inom en. För inom en så stormar det kan jag säga. Under mina många amningsstunder och när jag gått med Gabriel på armen så har jag funderat lite på vad jag skall skriva i mitt första blogginlägg när jag får tid och varje gång så känner jag mig helt blank. Vad sjûven ska jag skriva? Och hur sjûven ska jag uttrycka mig för att ni ska kunna förstå? Hur ska jag forma mina ord så att de ger en så rättvis bild av verkligheten som möjligt? Med tiden har jag i alla fall insett att det blir omöjligt. Ni får hålla till godo med det som blir helt enkelt. En dag tänker jag mig att jag ska dela med mig av min upplevelse av förlossningen, likaså hur det var att komma hem och helt plötsligt vara helt ansvarig för det lilla liv som låg i mina armar. Men ännu så hittar jag inte orden för det. Jag har nog inte ”bearbetat” de känslorna själv ännu. Jag är för upptagen av att hela tiden bara befinna mig i nuet. För det är där Gabriel är. Han bryr sig inte om igår, inte heller om imorgon. Han bryr sig bara om det som är just precis här och nu. Att han får mat, blir bytt på, får närhet och så vidare. Carpe Diem. Fånga dagen. Det gamla mottot har verkligen fått en ny innebörd nu. Jag som gillar att planera, får nu inse att det bara är att lägga ner. För jag är inte chef längre. Den rollen har Gabriel tagit över och nu har han tydligen vaknat på sin filt därinne i vardagsrummet. Jag hör ett skrik och det där välkända ”grymtandet” som bara innebär en sak. Gabriel är hungrig. Chefen har talat. Over and out!

//Emma

Three-in-a-row!

Sketdatorn, eller snarare internet krånglar som vanligt och jag har fått vänta med att publicera detta. Därför stämmer inte tempus och sånt. Så vet ni, jag börjar inte tappa greppet. Det skrevs i natt.

Det är comhems fel. Inte mitt. Den här gången.

Ytterligare ett nattpass framför datorn. Vet inte om det är så där himla sunt egentligen. Det är ju trots allt bara några dagar kvar till dess att klockan ringer på sedvanlig militär revelj. Kommer bli en chock. Dels så ska jag pallra mig upp så tidigt och göra mig i ordning för att sen sätta mig i bilen och sätta på skidorna till bilen så jag kommer hela vägen till jobbet.

Väl på jobbet ska jag fatta att det är lov. Vad var det vi skulle göra nu igen?

Det märks att man bara varit på jobbet i två veckor, för nu när jag varit hemma lika länge så är det mycket som behöver skakas om i kontoret! Fast samtidigt vet jag att man är inne i det igen efter ett par vändor i trappan och efter några vändor pingis eller biljard.

Pingis eller biljard. Det är väldigt bra att möta barn i det, eftersom man vinner rätt så ofta, vilket ger ego-boosts. Ja, det är så vi skenförlösta (???) får göra när vi inte har barnmorskor och sköterskor som ger oss sånt. Det är rätt intressant det där, ska man ”göra sig till” när man spelar mot barn, eller ska man go for it? Sug på den karamellen ni! För visst måste barn och ungdomar lära sig att torska ibland också? Istället för att låta dem vinna gång efter gång. Eller hur ska man resonera?

Nå`t att lägga ett par minuters tanke på efter det att jag pussat Gabriel god natt. Eller god natt, det har det varit för honom ett tag nu. Endast jag, ugglan David, som åkt tillbaka några år i tiden. Förr gillade jag att sitta upp sent på nätterna och bara vara. Allt var så tyst, mörkt, avkopplande på något vis. Det är det nu med. Mörkt, inte så tyst, men rätt så avkopplande. Den stora skillnaden är väl att jag är dödens trött och kanske borde tänka på refrängen för att mäkta med en intensiv morgondag. Känns som Rom ska byggas på en dag imorgon, läs fredag.

Man är ju inte 28 längre.

De där åtta timmarna är behövliga.

Särskilt efter dagens alla duschar. Har aldrig duschat så mycket som idag, torsdagen den 10/2 2011. Duschdagen.

Problemet är att det är kissduschar. Gabbe-fontän har varit i sitt esse. Och David-blöjpåsättaren har inte levererat. Fråga mig inte hur jag satt på blöjorna idag, men nog har det funnits luckor för kisset att smita ut. Första gången märkte jag det inte förens jag gav Gabriel till Emma. En stor blöt fläck. Tack för den. Jag fick tillbaka Gabriel för att byta. Det gick en liten stund, jag hade fått honom åter i min famn. Kände att det började bli blött på armen. Perkile! Tredje gången misstänkte jag vid ett blöjbyte att det var på g. Tyvärr gick inte synapsen tillräckligt fort.

Något säger mig att det blir en tröjtvätt imorgon. När Rom ändå ska byggas.

Libero – Det känns tryggt.

Så faan heller.

På tal om att tvätta. Jag är enormt lycklig över att vi har en egen tvättmaskin hemma. Jisses Amalia vad man hade fått försöka boka tider annars. Nu när det händer en olycka eller tre, så är det ju rätt smidigt att bara kunna slänga in allt och sen köra det på en gång. Sen att vi inte har någonstans att hänga det är en annan femma.

Men rent blir det.

Alltid nåt.

Idag har det förövrigt gjorts framsteg på skötbordet. Ett helt blöjbyte utan skrik. En applåd till Gabriel! Inte illa. Ni skulle bara höra hur det kan låta…

Rätt skönt att de under oss har två små barn. De har väl förhoppningsvis rätt bra förståelse. Ovanför oss vet jag inte vilka som bor. Inte direkt. Får kika imorgon. Vägg i vägg verkar ju den underbara 60-tals betongen göra sitt jobb, för våra grannar hade ju inte hört nåt. De visste inte ens att Emma var gravid.

Men det kanske jag redan skrivit i ett tidigare inlägg?

Det är inte så att jag läser mina tidigare inlägg och djupanalyserar vad som bör komma här näst. Nix.

Rent krasst skulle man kunna säga att jag freestylar vid tangentbordet. Sällan är det att jag innan känt att: Oj nu har jag mycket på g, dags att skriva!

Nej, det är mer: ”Oj nu har jag ett par minuter över. Eller 60. Nu skriver jag…” Sen att klockan är 00.24 när man börjar läggs inte så stor vikt vid. Det är rätt skönt att sätta sig emellanåt och skriva av sig.

Vill jag minnas rätt så skrev jag massa snälla saker om Emma igår? Det ska jag inte göra två dagar i rad. Hon går redan på moln. Medan jag trampar i lera.

Fast hon förtjänade de fina orden.

Om jag nu skrev några?

Att man har blivit pappa till Gabriel, rättfärdigar det att man är småsenil? Eller är det åldern som tar ut sin rätt? Ja man brukar väl säga så, att åldern tar ut sin rätt?

Då måste åldern ha en jäkla massa rätt gentemot mig.

Har lite kalla kårar inför morgondagen. Ska till ICA och storhandla. DET kära kamrater är ett framsteg som heter duga! Vet inte i hur många år jag och Emma sagt att från måndag, då… Då ska vi storhandla!

Vi har bara lurat oss själva. Gång på gång. Fast nu, nu kan det kanske gå. Vi är illa tvungna att hitta ett sätt som fungerar nu när jag ska börja jobba långa dagar och Emma ska strosa omkring här hemma själv med vår lille son.

Jag tror vi alla kan döda myten om att kvinnor kan göra fler saker på en gång. Lägg ner.

Men friskt vågat, hälften vunnet!

Det är synd bara att det är vi män som får ta hand om den andra hälften bara. He he… För så är det. Det som inte går bra ska den hjälpsamma mannen fixa. Eller i folkmun kanske man snarare säger ”toffeln”. Yepp, that´s me. Jag har nog gjort så pass så att jag kan ställa mig i ledet, sträcka upp och säga att jag är en trasig Foppa-toffel.

På tal om saker som kan relateras till Foppas fötter. Har inte den karln gjort 2340st försök till comeback? Nog för att jag tycker att det är bra att man är målmedveten, men det här börjar ju bli en tragisk följetång.

Ta en Alvedon och gör det bara! Som min chef hade sagt, med sin nuvunna kunskap från förlossningen.

Skämtsamt så brukar man/jag ifrågasätta vad en graviditet/förlossning är jämfört med en man som är förkyld. Min teori går vidare, för under graviditeten och förlossningen finns det mängder med förslag, idéer och metoder för att underlätta det hela, men vad fasen gör man åt en man som är förkyld???

Nej precis.

Frågor på det?

Nej precis. Så är det. Fakta. Ska skicka förslaget till Mythbusters. Där har de något att bita i.

Jag skulle nästan kunna säga vem som vann Top Model 8. Så ja, att ha blivit pappa har sina baksidor. Vilket program. Skandalöst att man spenderat ett par timmar av sitt liv framför dumburken och ett kanske ett av de mest korkade program som finns. Det och Jerry Springer.

Måste vara teater hela skiten. Nog för att USA har mycket folk, varav en klick är rätt rubbade, men att mata ut så många dårar som de gör i de programmet kan väl inte stämma?

Jag vill egentligen inte ha svar på frågan. Det var bara en tanke som for förbi och stal några sekunder av mitt liv och ytterligare några när jag skrev om det här och ytterligare några nu när jag…

Vi lämnar det där. Osagt. Låt det bara vara. Se på Aktuellt istället.

100 spänn på att minst 20% av programtiden kommer att handla om situationen i Egypten samt att 0% kommer att vara glada eller positiva nyheter. Vi matas in av negativa nyheter. Jag skulle vilja föreslå två olika sorters nyhets program:

- ”Nyheter för negativa”
- ”Nyheter för de med hopp”

Just nu finns endast:

  - "Nyheter för dig som vill veta att helvetet brakar loss precis över allt och du kan inte göra ett skit åt det….”

In your face.

För hur många kan ärligt säga att man känner sig upplyft och lycklig efter att ha sett en nyhetssändning!? Man blir inte allmänbildad, man blir ju deprimerad.

Se på sporten istället. Där är det en dos av allt möjligt! Framgångar, vinnare, jubel… Lite skit också, men överkomligt.

Bäst av allt är ändå SVT Text-tv. Världsklass. Se på´t bara! Den enda negativa nyheten är Foppas misslyckade comeback försök.

Då är det inte negativt att han misslyckats, utan att det ens står med. Tecken på nyhetstorka. Det är och har alltid varit yesterdays news. Sen 1994 i alla fall. Känns det som. Kan han inte bara acceptera att han är fullsketen av pengar, vunnit allt och att det kanske är läge att lägga skridskorna på hyllan innan han sabbar hela sitt rykte?

Nu slog det mig.

Tänk om Gabriel börjar med någon sport som jag verkligen avskyr, eller ännu värre, inte någon sport alls. Får man lämna tillbaka honom då?

Värst av sporter vore nog innebandy. Man ska inte hålla på med skolan på sin fritid. Innebandy är en skolidrott. Punkt. VM i innebandy. 2 lag. Snällt räknat.

Fler är med men det blir ju mest genanta siffror. Handbollen är bra mycket bättre, även om jag undrar vad vissa lag gör i ett VM. EM är svårare att vinna än ett VM. Då är det något som inte står rätt till. Där heller. Finns det ens EM i innebandy? Finns det tillräckligt med nationer som inbillar sig att ”Wow, här har vi en sport som inget annat land är bra på. Det ska vi bli först om!”

Nähe, det var bara Sverige.

Skolgympa.

Hobby.

Tidsmissbruk.

Innebandy har många kära namn.

När vi ändå talar idrott, efter två veckor frånvaro så är det back to business för egen del. Nu har jag tagit hand om Emma och Gabriel i två veckor. Nu ska jag se hur vanvårdade kamelerna är efter att jag inte sett om dem.

Fast det är i och för sig lov. Så många är nog borta.

Undra hur vanvårdade de är efter lovet?

Skulle ljuga om jag säger att jag inte längtar till Foo Fighters i juni! Besöka Sthlm ”på riktigt” och Stockholm stadion för att tjoa lite. Bjuda hufvudstaden på min vackra sångröst. Det kommer aldrig att bli sig likt därefter. Dave Grohl kommer rusa därifrån. Fast det kan han å andra sidan inte. För så dyra biljetter som Emma fixade så förväntar jag mig att jag får sitta i hans knä under konserten.

Hans fördel?

Han behöver inte ha tre tröjor i beredskap.

Libero – det känns tryggt.

Stenbord och omtumlande känslor!

Ska börja med att dela med mig av ett tips till alla nyblivna föräldrar och kanske även till dem som varit föräldrar ett tag: Sparka inte i ett stenbord med tån. Det känns. Det låter. Du vinner inte.

Vill du prompt prova på det så gör det inte kvälls- eller nattetid. Gör det när barnet är vaket.

Nu tror jag varken Emma eller Gabriel vaknade när jag sparkade i tån. Så jag sitter istället här och kvider samt tycker ohyggligt synd om mig själv. Får man göra det ibland?

Det är sällsynt numera.

Det finns liksom inte utrymme till att ta hand om sig själv och se efter sina egna behov. Nix. Gabriel is the shit. Ordagrant. Inte för att man tvekar över att låta honom vara the shit, men ibland när man stannar upp en kort stund så känner man att fasen… Det hade varit gött att… Och vad man nu gillar att göra.

Meeeen… Icke. Det får bli någon annan gång. Om sisådär 18 år när man sparkat ut ungen.

Att kika in i Gabriels mörka ögon får mig dock att glömma allt. Vadå ta hand om sig själv? Det är ju det här jag lever för just nu, och jag älskar det val jag gjort. Det var nog dags. Min tur. Eller vår tur snarare.

Alla säger att Emmas mage försvunnit. Det har den. Undra varför ingen säger så till mig? Det är fasen så mycket lättare att bli av med magen som gravid än som skengravid. Inget snack om den saken. Solklart. Så tänk på det om ni går i sådana tankar! Kan nog ses som mitt andra tips för dagen.

Jag är alldeles för generös som delar med mig av mina livserfarenheter.

Onsdagen har gått. Rackarns vilken fart den tog! Åkte ut på ett maraton…

-         Lämna in ansökan om Examen. (Konstigt att man måste ansöka, borde komma per automatik.)

-         Åka till MVC och lämna in… en… jaaa… Bzzzzzz… Sån där sätta nålarna i kroppen-maskin. Den har varit flitigt använd. Nej. Givetvis inte. Har mest samlat damm, det tackar vi för.

-         Köpte en napp.

-         Letade reflex till barnvagn.

-         Lämnade in Elins film i stan.

-         Köpte amningsilägg till ett helt kompani. Kompani Emma.

-         Lämnade in våra filmer i en annan videobutik.

Här måste jag göra en paus. Lite irritation ligger och gror. Det är samma videobutiker, men man kan inte lämna tillbaka filmerna i vilken av dem man vill. Utan endast i den man hyrde ifrån. Fast….

Gud vilket meningslöst i-landsproblem. Vi skiter i det, som Gabriel hade sagt. Nu ska jag fortsätta berätta om min händelserika dag.

-         Åkte till en affär och köpte en allahjärtansdagpresent till Emma. FATTAR NI!? Det är onsdag och den dagen infinner sig inte förens på måndag. Förbannat bra framförhållning.

-         Åkte sedan till affär´n för att handla. Säg så här. Jag var inte ensam om den tanken. En onsdag förmiddag. Hur kunde det vara så många där? Gör folk inget på dagarna? Verkade onekligen inte så.

-         Köpte sura däck till Emma.

-         Köpte en bok till Emma.

Det är visst inte någon kronologisk ordning på allt. Har ni noterat att det är mycket som är till Emma? Bara en notis.

Viktigaste av allt: Jag köpte den tredje delen av Svensson, Svensson till MIG. Den kommer med Aftonbladet.

Eller kommer och kommer. Det är ju inte så att den ligger i av en slump eller kan köpas till för en billig penning, utan det är Gabriels pengar vi spenderar på sånt väsentligt. Gabriel tar vi en annan dag. Den pöjken har redan kostat skjortan. Det hade han redan innan han kom ut.

Självklart var han värd det. Alla dagar i veckan.

Vet inte riktigt varför jag berättade om vad jag gjort idag. Kan ju ses som rätt meningslöst. Kände det själv när jag läste det igen. Meeeen, jag har som princip att inte ta bort något jag skrivit. Så heller inte denna gång. Förlåt att jag så vårdslöst stal några sekunder av era liv.

Är det på måndag det är alla hjärtans dag? Jag gav presenten idag. Just in case...

Ska klappa min sambo lite medhårs. Emma är bra.

Riktigt bra. Som människa, som mamma, som Emma, som min vårdare. All heder till henne som står ut. Inombords värmer det gott att se hur god hand hon har om vår son. Så förbenat omtänksam och tålmodig även om han lever rövare. Måste säga att jag ser upp till henne som förälder. Trots att jag är så enormt mycket äldre, och således bör vara visare. Eller det är jag nog. Oftast. Fast som förälder är Emma fantastiskt bra. Fler barn borde få ha en mamma som henne.

“Come up to meet you, tell you I`m sorry

You don`t know how lovely you are

I had to find you, tell you I need you”

Har väl kanske inget att säga förlåt för. Hade blivit för lösryckt om jag tagit bort det. Så är det.

Enough is enough. Sköterskor och barnmorskor har gett henne tillräckligt med ego-boosts.

Idag tog vi beslutet. Gabriel Payani. Så heter han. Vår ängel. Idag skrevs alla papper på och skickades in. Har väl inte varit så mycket diskussion kring det. Men nu är det klart hur som.

Skönt.

Skickade även in något ihopkrystat till försäkringkassan. Angående min pappaledighet. Varför ska det alltid vara så förbannat svårt att fylla i blanketter? Det fanns till och med ett papper med förklaring vad man skulle skriva. Skönt, tänkte jag inledningsvis. Innan jag märkte att det var skrivet på hebreiska. Eller fackspråk, kanske andra hade sagt. Förmodligen inte en siffra rätt, men vi får se när returen kommer.

Du har besvarat 119 av 120 uppgifter felaktigt. Grattis din åsneröv. Bäst i år.

Kommer stå så. That´s life. Får väl de pengarna lagom till dess att pensionen ska börjas betala ut. Blir en lycklig gamling.

Har ju bara 34 år kvar. Snart.

På måndag drar jobbet igång igen. Känns lite halvjobbigt. Inte jobbet i sig, för jag har underbara arbetskamrater och trivs som en kamel i Saharaöknen. Fast just det där att gå upp så tidigt och åka ifrån mina två änglar. Det känns rätt jobbigt.

Tungt. Riktigt tungt.

Det känns inte som man har hunnit landa i det riktigt än. Man upptäcker nya saker varje dag och känner sig kanske något minimalistiskt mer trygg i sin roll som förälder. Fast det blir många timmar jag kommer vara borta. Blir en prövning.

Å andra sidan vet jag vad som väntar när det är dags att ratta silverräven mot Borås igen.

Coldplay förgyller min natt. Det var längesedan. De har ju precis hur många bra låtar som helst.

”When you try your best, but you don't succeed
When you get what you want, but not what you need
When you feel so tired, but you can't sleep
Stuck in reverse”

Vissa träffar en del jobbiga känslor bättre än andra. Kan man väl milt säga. Fast som sagt, det är väl samtidigt i det man måste hitta styrkan och drivkraften. Kärleken. Lyckan. Framtiden.

“Your skin
Oh yeah, your skin and bones
Turn into something beautiful
And you know,
You know I love you so
You know I love you so”

Nu är det kanske dags att runda av Coldplay liknelserna. Rätt fantastiskt hur texter kan sätta en sådan mening till en känsla. Eller kanske snarare hur en känsla kan skrivas ner i ord så bra, och klinka lite på en gitarr eller ett piano så blir det ett mästarstycke. Weltklasse!

Musik har nog hjälp många vid många olika tillfällen, i lycka, i medgång, motgång, vrede, svek och så vidare.

Men inte fasen hjälpte ens musiken när jag sparkade i stenbordet med tån… Den smärtan har inte satts i ord ännu!

-----

Det är inte alltid lätt att handskas med alla känslor och omställningar som nybliven förälder.

Men den kärleken som finns till min och Emmas underbara Gabriel lär dock aldrig svalna.

Aldrig.

Även om jag tvivlar på mig själv ibland som förälder.

Men som Emma en gång sa i ett annat sammanhang: ”Lös det bara.”

Det kommer jag. One way or another.

Gabriel.

“And the strangest thing
Was waiting for that bell to ring
It was the strangest start”

“I was scared, I was scared
Tired and underprepared
But I wait for you”

“Cause in a bullet-prove vest
With the windows all closed
I'll be doing my best”

“And on and on from the moment I wake,
To the moment I sleep,
I'll be there by your side”



Vår ängel. Vår kärlek. Vår son.

Mitt liv.