Kvalitetstid som förälder?

Måndag. Snart i alla fall. Ca. 10 min kvar.

Någon från BVC ska göra ett hembesök. Lite jobbigt känns det att vi glömde meddela att ringklockan på dörren inte fungerar. Folk har trott att de ringt för att sedan gå därifrån, i tron om att vi inte var där.

Hade varit en snygg början.

Fast inte så passande. Känns som vi har två miljoner livsavgörande frågor. Förmodligen är det inte så, men det känns så. I vilken ända ska man börja?

På tal om ändor så får det mig att tänka på hur många sidor en rund boll har? Fundera på den du… Svaret kommer längre ner!

Gabriel.

Han har verkligen förgyllt vår vardag! Jag ska inte förneka att det varit svårt och förvirrat emellanåt. Det är det fortfarande och lär väl så vara tills jag går i graven. Fast det är härligt med små mysterier, man behöver inte veta allt. Om man inte heter Emma Olsson. Då måste man veta allt. NU! Or else.

När vi kommit hem, försökt fatta att det är dags att börja livet nu. Då kom första gråten. Shit, vad gör vi nu!?

Uteslutningsmetoden fick det bli, och då stod det emellan två saker: Mat – Blöjbyte. Det fungerade och har så gjort sedan dess. Än så länge så är det bara skrik vid dessa tillfällen. Jag vet, det kan bli värre. Jag hade kolik så jag har dragit mitt strå till min mamma och pappas tålamod.

Men finns det något som skär så jäkligt? Att se det lilla livet skrika hysteriskt. Det skär. Djupt och hårt. Jag hade det ruskigt svårt i början för att ta just den biten. Kändes som någon stack en dolk i hjärtat och vred om rätt bra. Blöjbyten kunde jag göra, efter ett tag, när jag blivit varm i kläderna. Nu går det av bara farten. Svårare var det med maten. Hur skulle jag lösa det? Det är enklare när Emma skriker efter mat – då är det bara ringa en pizzeria. Det får Gabriel vänta lite med. Ja, någon vecka till i alla fall.

Sen ska även han den vägen vandra…

Har under mina år som ledare sagt till föräldrar att ge fasen i att curla sina barn. Fast ska jag vara ärlig vet jag inte hur jag ska kunna motstå det själv. När Gabriel tittar upp mellan mat, bajs, blöjbyte så är det (just nu) två stora bruna ögonen som får själen att smälta. Där får man nog försöka hitta något sätt att motstå…

”Fråga mamma…”

Undra om den klassikern fungerar?

Jag kan ärligt säga att jag kommer testa den. Mest som payback. För jag vet att Emma kommer köra den mot mig. Hon som inte kan bestämma om hon ska sätta på vänster eller höger strumpa först. Hur ska hon kunna ta sådana beslut? =D ”Fråga pappa…” Den kommer att komma – åt båda håll.

Fast jag vet att pöjken kommer att ha attityd. Det har han redan. En vecka gammal och kaxigare än vad hans mesiga pappa någonsin varit. Jag frågade om han kunde skippa bajsandet som kräver blöjbyte under matchen som pågick på TV.

Svaret jag fick??

"In your face, old man..."

Ska jag tolka det som ett nej? Bajset kom. Efter fingret.

Funderar även mycket kring hur Gabriel kommer att vara, hur kommer han se ut och kommer även han (likt alla andra) fastna i det mobila samhället? Ja, för mobiler i alla fall. En vecka gammal och har redan tydligt gestikulerat att han vill ha en Iphone…

"Fattar du inte att det är en
mobiltelefon jag vill ha!? Åhhh..."

Trotsålder och mobilkrav. Behöver jag påminna er om att samhällsidealen (kanske inte är rätt ord, men skit samma) börjar gå väldigt långt ner i åldrarna. Jag försöker att prata mycket med Gabriel, om allt som väntar utanför dörren. Vilka faror och möjligheter som döljer sig där. En vecka har gått och han har redan ledsnat på mitt moralsnack. Lägg av. En vecka… Bilden säger allt:

"Åhhh, vad morsan och farsan tjötar!"

Så det är väl bara att inse att man är längst ner i hierarkin i lägenheten. Har väl egentligen aldrig trott något annat men man trodde att det skulle ta lite längre tid innan det skulle uppenbara sig så tydligt. Icke.

Ser inte fram emot de samtal mor och son kommer att ha när högsta hönset ska utses. Varför får jag känslan av att jag kommer vara någon avgörande röst? Nu kanske ni tänker att det är ju lång tid till dess. Näää… Såg ni inte bilderna ovan? Det händer i detta nu. Medan jag skriver så pågår en verbal fight om det ska vara blöjbyte eller mat först.

Nej så allvarligt är det givetvis inte. Mina två änglar ligger så sött inne på sängen i sovrummet och sover. Själv sitter jag här. I den moderna tid vi lever i nu så tror jag att folk kallar det här ”kvalitetstid”.

Bullshit.

Med Emma och Gabriel har jag kvalitetstid. End of story.

Så nu ska jag lägga mig.

Har inte glömt bort er som grubblar! Svaret på frågan om hur många sidor en boll har – Det är givetvis två sidor! En insida och en utsida. Comprende? Så svårt var det…

Såg förresten att det här är det hundrade inlägget. Alltid nåt.

Natti.

"Hush my love now don't you cry
Everything will be all right
Close your eyes and drift in dream
Rest in peaceful sleep"