Precis som David beskrev i sitt sista inlägg så är det mycket som förändras i samband med att man blir förälder. Att känna sig "fräsch och iordning" känns exempelvis som en utopi nu för tiden. Ja, faktum är denna föreställning om att kunna va "fräsch och iordning" som spädbarnsförälder fick skrotas redan under tiden på BB. Nättrosor, megabindor och bomullsskjortor tillhörande tvätteriet i Alingsås gör inga underverk för självkänslan direkt. Efter att ha grejjat förlossningen så grymt bra, så kände jag mig i och för sig stolt som en tupp i hönsgården. En stolthet som dessutom fördubblades av att jag, tillsammans med min älskade David, nu var förälder åt världens vackraste Gabriel. But still, nättrosorna och megabindorna kändes inte roligare att behöva ha på sig för det.
"Det blir nog bättre när vi kommit hrm och landat lite" tänkte jag, men ack vad fel jag hade! Så mycket tid som jag hade på BB har jag inte haft sen dess. Liten och nyfödd som han var så sov han nästintill hela vistelsen igenom ju. Annat är det nu.
Förr duschade jag typ en gång om dagen, ibland två i och med handbollen. Nu kan det gå dagar emellan varje dusch och när jag väl kommit in i en så slår det aldrig fel utan Gabriel börjar gallskrika direkt med signalen "Maaat! Nuuu!" Då är det svårt att inte bli stressad kan jag säga. Inte bara av den orsaken att han skriker, utan även för att jag vet att om mat dröjer allt för länge efter signalen börjat ljuda så blir inte amningstillfället efteråt så himla mysigt för mig eftersom Gabriel då blir så ivrig så att det känns som att han går en rond mot mitt bröst. Inte helskönt kanske...
Hur som, så där står jag iallafall i duschen och skyndar mig att bli klar och när jag fått på mig hälften av kläderna så börjar det givetvis läcka mjölk. Över mig och över de nya kläderna. Jag vet, det är mammakroppens naturliga reaktion på barnskrik, men det finns tillfällen då denna egenskap som kroppen utrustats med känns föga smickrande. När man precis är nyduschad är ett sånt tillfälle, när man vaknar på natten och har läckt igenom t-shirten ett annat och ett tredje när man råkar blöta ner både Gabriels ansikte och kläder för att han är för ivrig när han ska äta på grund av att morsan dröjt för länge tack vare en dusch... Sammanfattningsvis kan vi säga att detta med att duscha trökigt nog har blivit ett mål att dagligen sträva mot i en tid då jag egentligen behöver vattnets renande egenskap som mest. Tänk om typ CSI-gänget skulle komma och ta sina prover. Jag är helt säker på att de skulle kunna hitta ett imponerande ihopkok av både bröstmjölk, svett, kiss, bajs och spya på min hud och mina kläder. Eller ja, så illa är det ju säkert inte men jag känner mig sådan. Halvsunkig, på snudd till helsunkig men också hellycklig!
By the way, en annan sak som känns som en utopi nu för tiden det är att kunna gå på toaletten och i god ro kunna göra det man vid tillfället önskar göra där. Återigen sätter Gabriels skrik ofta käppar i hjulet också vid toabesök. Prova själv att utföra nr 1 och 2 under stress. Det är inte helt lätt. Efter en snart fyra veckor lång studie finner jag mig befogad att säga att stress vid toabesök kan ha en mycket dålig påverkan på magens välbefinnande. Mmhmm...I know that by experience serrö!
Och när vi ändå pratar förändringar och toabesök så kan jag ju berätta att jag för en månad sen inte trodde att jag skulle kissa samtidigt som jag har Gabriel i famnen. Men det har jag gjort! Både en och två gånger. Why? Jo, för att vår grabb inte gillar att ligga själv, för att han oftast tystnar och låter sig tröstas i famnen och för att jag bara för att minnas hur det var ville testa att kissa utan att höra gallskrik från rummet bredvid.
Nu kanske det låter som att Gabriel gråter och skriker jämt, men det gör han inte. Oftast är han väldigt nöjd och gosig, men som alla så har han lite grejjer som han inte gillar och som han tränar på och blir lite bättre på varje dag. Att ligga själv och att va på skötbordet är två exempel på det. Sen har vårt hjärta haft en del magknip det sista, vilket också framkallat en del skrik. Men vem av oss vill inte vara nära och hur kul tycker vi att det är med magknip egentligen?
Andra grejjer som förändrats är min multitasking-förmåga som solklart blivit mycket bättre det sista. Tänk vad saker som faktiskt funkar att göra med en hand om man är tvungen. Men på ICA Byttorp tyckte de att jag såg ut att vara i behov av fler händer för nör jag var där och stod i kassan med en allt annat än nöjd Gabriel i vagnen så packade en snäll ICA-tant ner alla mina varor. Jag tackade henne så varmt, för just där och då ville jag bara fort ifrån alla pensionärer runt omkring mig (ja, det är väl föräldralediga och pensionärer som handlar vid elvatiden på dagarna) och alla deras jobbiga kommentarer. När Gabriel gråter låter det ibland som att han säger "nääää" och en av pensionärerna hade mage att luta sig över vagnen och säga "joooo" tillbaka. Hade jag inte varit så trött ifrån natten innan och så fokuserad på att bara ta mig ifrån ICA hade jag helst vela säga några väl valda till gubben, men som kidsen säger: "Orka!"
Att Gabriel är Davids son råder det förresten inga tvivel om. Grabben är inte ens en månad gammal och snarkar redan som en karl. Kolla bara själva!
Nu ska jag försöka äta lite mat och om jag får göra det med en eller två händer återstår att se. Sen tänker vi mysa ner oss en stund i soffan alla tre. Jag, David och Gabriel! Är inte det kärlek att kunna säga de namnen i en och samma mening så säg!?
//Emma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar