Tankar från soffan...

Mitt under min servering av Gabriels måltid hojtar David på mig från datarummet: "Foppa lägger av med hockeyn". 

Jag har en massa åsikter om den nyheten, varav samtliga kan sammanfattas med ett enda ord: Äntligen! 

Jag vet inte i hur många månader, ja år till och med, som det har gått att läsa om Foppas jäkla fotproblem på text-tv. "Foppa tillbaks i träning med landslaget" följs av "Foten höll inte" och "Foppa tvingas till rehab". Två veckor senare: "Foten känns bättre - Foppa gör comeback". Om och om igen har man kunnat läsa dessa nyheter. Händelseutvecklingen är densamma varje gång. Foten går sönder, foten känns "bättre", Foppa ska göra comeback, foten håller inte osv. Hur många comebacks kan en idrottsman/kvinna göra egentligen undrar jag? Jag tycker knappt att han ens hinner va borta tillräckligt länge för att kalla det comeback när han kliver på isen igen. Kanske foten skulle hålla om han va borta lite längre någongång? Who knows? 

Det enda vi riktigt vet är att vi nog aldrig får ett svar på den frågan. För nu ska han sluta i Colorado. Två matcher hann han göra. Förlust i båda. Är det foten som spökar igen mån tro eller behöver vår gamle Foppa va i ett vinnarlag för att glömma smärtan tro?
På text-tv står det iallafall att han denna gång även uppges ge upp sin karriär. Vi får väl se hur det blir med det. Något säger mig sista ordet om Foppas hockeykarriär inte är skrivet ännu. Följetongen lär fortsätta. Det är min känsla iallafall, men jag hoppas jag har fel...

Förstå mig rätt, jag tycker synd om alla skadedrabbade idrottare som tvingas kämpa med rehab om och om igen för att kunna utöva den idrott de älskar. Men som 37-åring, med så många fina meriter med sig i bagaget som Foppa har, så kanske det hade varit läge att lägga skridskorna på hyllan för ett tag sen kan jag tycka. Men att sluta på topp är uppenbarligen inte alltid så lätt som det låter sig sägas. Iallafall inte om man heter Peter Forsberg...

//Emma