I can’t believe it! Jag tittar på min högra hand. Jag tittar på min vänstra hand. Båda är fria!! Ingen Gabriel i någon utav dem. Who would have thought? För några dagar sedan kändes denna stund mycket, mycket avlägsen. ”Men jag lever på hoppet, sa grodan och dök…” och det verkar sant det som trissreklamen på TV utlovar, plötsligt händer det!
 |
| Gabriel ligger själv på filten och trivs för första gången. |
Just i detta nu så ligger Gabriel själv på en filt på golvet. Det ni! Ja, ni läste helt rätt. Han ligger alltså själv. Som vi har kämpat för att uppnå detta. Vår lille grabb kikade nämligen ut ur magen med ett väldigt stort närhetsbehov. Sedan det där magiska klockslaget 17:04 för två veckor sedan, så kan jag räkna antalet tillfällen då han har klarat av att ligga själv, utan oss bredvid sig, på en hand. Vid ett av de tidigare tillfällena protesterade han genom att kissa ner hela madrassen till spjälsängen och de övriga gångerna har han först lurat oss och sett nöjd ut, för att bara minuterna, ja ibland sekunderna, senare bryta ut i ett sånt där illvrål som kan göra mig både frustrerad, uppgiven och alldeles ”men lilla älskade du, mamma kommer...” på en och samma gång.
Och så har väl livet egentligen varit de senaste veckorna. Upp och ner, med dubbla känslor inför typ allt. Jag kan känna mig orolig en stund, för att i nästa andetag känna mig helt trygg. Jag känner mig uppgiven och frustrerad när det inte går som jag har tänkt mig, men helt otroligt lycklig när jag ser att det i alla fall blev som Gabriel ville. För det är ju liksom det som är viktigast just nu. Gabriels behov. Vilka inte helt sällan krockar med mina behov. Typ äta mat, gå på toa och så vidare. Gabriel är nämligen en liten rackare på att smita före i matkön. Jämt, jämt, jämt när MIN mat är klar, så vill Gabriel ha SIN. Det slår typ aldrig fel. Och vad gör man då som den goda förälder man försöker vara? Jo, man kapitulerar. Låter sonen vinna. Man nöjer sig med att äta sin mat kall senare, bara man får den. Det är det viktiga. I vilken form och konsistens, varm eller kall, det spelar ingen roll längre. De kraven fick man se till att sänka fort. Ja, faktum är att de kraven fick man sänka redan på BB, för sanna mina ord när jag säger att där fanns det ingen höjdarmat. Rostebröd till frulle som inte gick att rosta. Väldigt delikat! Eller inte!! Där bor vi kvinnor, som för första, andra tredje (eller vilken gång i raden) har förlöst ett barn. Vi är hungriga, trötta och helt tömda på energi efter förlossning, efter nätter med oro, blöjbyten och skrikande barn. Och så får vi nått så energifattigt som rostebröd till frulle. Visserligen med fil och flingor och ett ägg om så önskades, but still! Vad hände med att frukosten är dagens viktigaste mål?
Yeah, yeah! Skit samma. Nu ska jag inte fördjupa mig mer i det. Det är väl inte om BB:s frukost ni vill läsa när jag äntligen får tid till att knåpa ihop några rader. Ni vill förstås veta hur allt är, hur jag mår och hur Gabriel mår. Hur David mår, har ni ju redan kunnat ta del av i hans nattmemoarer, men jag lovar att även om hans inlägg är långa så är de bara en återspegling av en liten liten del av den omtumlande resa som det innebär att bli förälder och helt plötsligt (ja, det känns plötsligt även om vi hade nio månader på oss att förbereda oss) ha en två veckors bebis hemma. För det är nämligen så att det går varken att sammanfatta varken alla de känslor eller tankar som rör sig inom en. För inom en så stormar det kan jag säga. Under mina många amningsstunder och när jag gått med Gabriel på armen så har jag funderat lite på vad jag skall skriva i mitt första blogginlägg när jag får tid och varje gång så känner jag mig helt blank. Vad sjûven ska jag skriva? Och hur sjûven ska jag uttrycka mig för att ni ska kunna förstå? Hur ska jag forma mina ord så att de ger en så rättvis bild av verkligheten som möjligt? Med tiden har jag i alla fall insett att det blir omöjligt. Ni får hålla till godo med det som blir helt enkelt. En dag tänker jag mig att jag ska dela med mig av min upplevelse av förlossningen, likaså hur det var att komma hem och helt plötsligt vara helt ansvarig för det lilla liv som låg i mina armar. Men ännu så hittar jag inte orden för det. Jag har nog inte ”bearbetat” de känslorna själv ännu. Jag är för upptagen av att hela tiden bara befinna mig i nuet. För det är där Gabriel är. Han bryr sig inte om igår, inte heller om imorgon. Han bryr sig bara om det som är just precis här och nu. Att han får mat, blir bytt på, får närhet och så vidare. Carpe Diem. Fånga dagen. Det gamla mottot har verkligen fått en ny innebörd nu. Jag som gillar att planera, får nu inse att det bara är att lägga ner. För jag är inte chef längre. Den rollen har Gabriel tagit över och nu har han tydligen vaknat på sin filt därinne i vardagsrummet. Jag hör ett skrik och det där välkända ”grymtandet” som bara innebär en sak. Gabriel är hungrig. Chefen har talat. Over and out!
//Emma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar