Stenbord och omtumlande känslor!

Ska börja med att dela med mig av ett tips till alla nyblivna föräldrar och kanske även till dem som varit föräldrar ett tag: Sparka inte i ett stenbord med tån. Det känns. Det låter. Du vinner inte.

Vill du prompt prova på det så gör det inte kvälls- eller nattetid. Gör det när barnet är vaket.

Nu tror jag varken Emma eller Gabriel vaknade när jag sparkade i tån. Så jag sitter istället här och kvider samt tycker ohyggligt synd om mig själv. Får man göra det ibland?

Det är sällsynt numera.

Det finns liksom inte utrymme till att ta hand om sig själv och se efter sina egna behov. Nix. Gabriel is the shit. Ordagrant. Inte för att man tvekar över att låta honom vara the shit, men ibland när man stannar upp en kort stund så känner man att fasen… Det hade varit gött att… Och vad man nu gillar att göra.

Meeeen… Icke. Det får bli någon annan gång. Om sisådär 18 år när man sparkat ut ungen.

Att kika in i Gabriels mörka ögon får mig dock att glömma allt. Vadå ta hand om sig själv? Det är ju det här jag lever för just nu, och jag älskar det val jag gjort. Det var nog dags. Min tur. Eller vår tur snarare.

Alla säger att Emmas mage försvunnit. Det har den. Undra varför ingen säger så till mig? Det är fasen så mycket lättare att bli av med magen som gravid än som skengravid. Inget snack om den saken. Solklart. Så tänk på det om ni går i sådana tankar! Kan nog ses som mitt andra tips för dagen.

Jag är alldeles för generös som delar med mig av mina livserfarenheter.

Onsdagen har gått. Rackarns vilken fart den tog! Åkte ut på ett maraton…

-         Lämna in ansökan om Examen. (Konstigt att man måste ansöka, borde komma per automatik.)

-         Åka till MVC och lämna in… en… jaaa… Bzzzzzz… Sån där sätta nålarna i kroppen-maskin. Den har varit flitigt använd. Nej. Givetvis inte. Har mest samlat damm, det tackar vi för.

-         Köpte en napp.

-         Letade reflex till barnvagn.

-         Lämnade in Elins film i stan.

-         Köpte amningsilägg till ett helt kompani. Kompani Emma.

-         Lämnade in våra filmer i en annan videobutik.

Här måste jag göra en paus. Lite irritation ligger och gror. Det är samma videobutiker, men man kan inte lämna tillbaka filmerna i vilken av dem man vill. Utan endast i den man hyrde ifrån. Fast….

Gud vilket meningslöst i-landsproblem. Vi skiter i det, som Gabriel hade sagt. Nu ska jag fortsätta berätta om min händelserika dag.

-         Åkte till en affär och köpte en allahjärtansdagpresent till Emma. FATTAR NI!? Det är onsdag och den dagen infinner sig inte förens på måndag. Förbannat bra framförhållning.

-         Åkte sedan till affär´n för att handla. Säg så här. Jag var inte ensam om den tanken. En onsdag förmiddag. Hur kunde det vara så många där? Gör folk inget på dagarna? Verkade onekligen inte så.

-         Köpte sura däck till Emma.

-         Köpte en bok till Emma.

Det är visst inte någon kronologisk ordning på allt. Har ni noterat att det är mycket som är till Emma? Bara en notis.

Viktigaste av allt: Jag köpte den tredje delen av Svensson, Svensson till MIG. Den kommer med Aftonbladet.

Eller kommer och kommer. Det är ju inte så att den ligger i av en slump eller kan köpas till för en billig penning, utan det är Gabriels pengar vi spenderar på sånt väsentligt. Gabriel tar vi en annan dag. Den pöjken har redan kostat skjortan. Det hade han redan innan han kom ut.

Självklart var han värd det. Alla dagar i veckan.

Vet inte riktigt varför jag berättade om vad jag gjort idag. Kan ju ses som rätt meningslöst. Kände det själv när jag läste det igen. Meeeen, jag har som princip att inte ta bort något jag skrivit. Så heller inte denna gång. Förlåt att jag så vårdslöst stal några sekunder av era liv.

Är det på måndag det är alla hjärtans dag? Jag gav presenten idag. Just in case...

Ska klappa min sambo lite medhårs. Emma är bra.

Riktigt bra. Som människa, som mamma, som Emma, som min vårdare. All heder till henne som står ut. Inombords värmer det gott att se hur god hand hon har om vår son. Så förbenat omtänksam och tålmodig även om han lever rövare. Måste säga att jag ser upp till henne som förälder. Trots att jag är så enormt mycket äldre, och således bör vara visare. Eller det är jag nog. Oftast. Fast som förälder är Emma fantastiskt bra. Fler barn borde få ha en mamma som henne.

“Come up to meet you, tell you I`m sorry

You don`t know how lovely you are

I had to find you, tell you I need you”

Har väl kanske inget att säga förlåt för. Hade blivit för lösryckt om jag tagit bort det. Så är det.

Enough is enough. Sköterskor och barnmorskor har gett henne tillräckligt med ego-boosts.

Idag tog vi beslutet. Gabriel Payani. Så heter han. Vår ängel. Idag skrevs alla papper på och skickades in. Har väl inte varit så mycket diskussion kring det. Men nu är det klart hur som.

Skönt.

Skickade även in något ihopkrystat till försäkringkassan. Angående min pappaledighet. Varför ska det alltid vara så förbannat svårt att fylla i blanketter? Det fanns till och med ett papper med förklaring vad man skulle skriva. Skönt, tänkte jag inledningsvis. Innan jag märkte att det var skrivet på hebreiska. Eller fackspråk, kanske andra hade sagt. Förmodligen inte en siffra rätt, men vi får se när returen kommer.

Du har besvarat 119 av 120 uppgifter felaktigt. Grattis din åsneröv. Bäst i år.

Kommer stå så. That´s life. Får väl de pengarna lagom till dess att pensionen ska börjas betala ut. Blir en lycklig gamling.

Har ju bara 34 år kvar. Snart.

På måndag drar jobbet igång igen. Känns lite halvjobbigt. Inte jobbet i sig, för jag har underbara arbetskamrater och trivs som en kamel i Saharaöknen. Fast just det där att gå upp så tidigt och åka ifrån mina två änglar. Det känns rätt jobbigt.

Tungt. Riktigt tungt.

Det känns inte som man har hunnit landa i det riktigt än. Man upptäcker nya saker varje dag och känner sig kanske något minimalistiskt mer trygg i sin roll som förälder. Fast det blir många timmar jag kommer vara borta. Blir en prövning.

Å andra sidan vet jag vad som väntar när det är dags att ratta silverräven mot Borås igen.

Coldplay förgyller min natt. Det var längesedan. De har ju precis hur många bra låtar som helst.

”When you try your best, but you don't succeed
When you get what you want, but not what you need
When you feel so tired, but you can't sleep
Stuck in reverse”

Vissa träffar en del jobbiga känslor bättre än andra. Kan man väl milt säga. Fast som sagt, det är väl samtidigt i det man måste hitta styrkan och drivkraften. Kärleken. Lyckan. Framtiden.

“Your skin
Oh yeah, your skin and bones
Turn into something beautiful
And you know,
You know I love you so
You know I love you so”

Nu är det kanske dags att runda av Coldplay liknelserna. Rätt fantastiskt hur texter kan sätta en sådan mening till en känsla. Eller kanske snarare hur en känsla kan skrivas ner i ord så bra, och klinka lite på en gitarr eller ett piano så blir det ett mästarstycke. Weltklasse!

Musik har nog hjälp många vid många olika tillfällen, i lycka, i medgång, motgång, vrede, svek och så vidare.

Men inte fasen hjälpte ens musiken när jag sparkade i stenbordet med tån… Den smärtan har inte satts i ord ännu!

-----

Det är inte alltid lätt att handskas med alla känslor och omställningar som nybliven förälder.

Men den kärleken som finns till min och Emmas underbara Gabriel lär dock aldrig svalna.

Aldrig.

Även om jag tvivlar på mig själv ibland som förälder.

Men som Emma en gång sa i ett annat sammanhang: ”Lös det bara.”

Det kommer jag. One way or another.

Gabriel.

“And the strangest thing
Was waiting for that bell to ring
It was the strangest start”

“I was scared, I was scared
Tired and underprepared
But I wait for you”

“Cause in a bullet-prove vest
With the windows all closed
I'll be doing my best”

“And on and on from the moment I wake,
To the moment I sleep,
I'll be there by your side”



Vår ängel. Vår kärlek. Vår son.

Mitt liv.