Revolutionens tid är här!

Prisad vare babysittern! För några veckor sedan fick Gabriel en av sin mormor och morfar, vilket har varit helt revolutionerande för min vardag här hemma. Sedan invigningen av den så har Gabriel charmat sin mamma och suttit belåten i den medan toabesök, påklädning, matlagning och vikning av tvätt har kunnat utföras utan att behöva ha en klängis i famnen som bara skrikit när han tidigare lagts ned på en filt. Dock ska det sägas att han inte är nöjd varje gång, men under de tillfällen han är det så springer jag oftast runt som en tok för att hinna göra allt som bäst låter sig göras med två händer.

Vårt nästa planerade inköp som jag förutspår kommer bli en succe, det är en bärsele. Gabriel vill oftast bäras upprätt, bröst mot bröst, om han får bestämma och en bärsele har därför potential att bli en riktig hit. Både för honom och mig. Han får bli buren och vara nära och jag får båda händerna fria. Vi kommer alltså att stå som vinnare båda två OM Gabriel gillar den vill säga. Det är ju en chansning man dessvärre tvingas göra med alla bebisprylar - kommer han att gilla det eller inte? That's the question!

En sak som Gabriel nuförtiden gillar, som han tidigare protesterade vilt emot, det är skötbordet. Nu lyser han oftast upp som en sol och kan oftast ligga där och jollra länge innan han markerar för oss att han vill upp. Så om han nu inledningsvis inte skulle uppskatta bärselen, så ska man nog inte ge upp och placera den längst in i garderoben för det. Rätt som det är så kanske bärselen, likt skötbordet, blir en favorit istället. Who knows?

Knows...knowledge...insikt...vetskap
Ja, något som vi nu har vetskap om det är att vårt drömhus faktiskt finns därute. Vi har sett det. I måndags. Och nu ser vi det varje gång vi blundar. Jobbigt. För den allmänna visningen är inte än på flera dagar. Först då vet vi om våra drömmar kommer att uppfyllas eller gå i kras. Och det där med att vänta, det är verkligen ingen lätt sysselsättning alltså! Jag försöker allt jag kan att hålla mig ifrån att inte hoppas för mycket, att ha en sån där cool "jaja, blir det vårt så blir det vårt, vi får avvakta och se"-inställning. Fast det är redan kört. När vi gick runt i huset så kändes det som att detta är huset med stort H som vi sökt efter och här vill jag bo med mina grabbar så länge jag lever typ. Behöver jag säga att det kommer bli sjukt tungt om budgivningen skenar iväg så mycket att vi måste släppa huset åt någon annan? Blir det så, så återkommer jag inte förrän i sommar då sol och värme kanske har lyckats plåstra om såren lite iallafall. Why, oh why kunde inte visningen vara idag för? Då skulle jag iallafall slippa att ligga i denna sträckbänk så himla länge. It hurts!

Oups! Jag som trodde att klockan stod still i drömmarnas land, men icke. Om en och en kvart ska jag befinna mig på BVC med Gabriel för hans tvåmånaderskontroll. Bäst att sätta fart här hemma. Vår son har inte tajming som sin starkaste egenskap förstår ni och i kombination med min obotliga tidsoptimism utgör vi inget starkt team ihop när det gäller att vara i god tid någonstans. Och det var ju just det vår BVC-sköterska så noga uttryckte önskemål om sist. "Var här i god tid så vi hinner med att väga och mäta innan Gabriel får komma in till läkarn..."

Lycka till Emma. Go get ready now!

//Emma

Att vara närvarande...

Den senaste tiden har Gabriel börjat le och prata en himla massa
och det är verkligen en helt fantastisk känsla att uppleva de stunderna!
Kärlek är ordet! Obeskrivlig sådan.

Motsatsordet till frånvaro är närvaro och den senaste tidens frånvaro härifrån har sin orsak i att jag istället har valt att vara närvarande för Gabriel. De senaste veckorna har han krävt, eller snarare behövt (jag tycker krävt är ett så negativt ord att använda när det gäller ett så litet barn) mycket uppmärksamhet då han har haft det kämpigt med både magknip och en envis förkylning. Så det har varit magdroppar hit, koksaltdroppar dit och så ett evigt masserande av magen. Dessutom har längden på hans sömn mellan matningarna på natten varierat från natt till natt nu den senaste veckan, till skillnad från innan då han fick ett mål mat när jag gick och la mig och sedan bara vaknade en gång för ett nytt på natten. Och tro mig när jag säger att en sådan liten förändring räcker för att ens egen rytm ska rubbas och leda till att man vandrar runt med grus i ögonen på dagarna. Men jag kan gärna ta en hel grushög i ögonen för Gabriels skull, för han är verkligen det bästa som har hänt mig. Jag ska ärligt erkänna att jag flera gånger har vaknat på nätterna när han har börjat knorra av hunger och tänkt "Låt mig va! Låt mig sova!", men när jag sedan sitter där i nattmörkret och ammar honom och möter hans stora ögon som tittar på mig så ångrar jag mig genast och känner att det är värt varje förlorad timme av sömn så länge jag får gå upp och se hans blick. Han är verkligen värd all min närvaro. Både nätter och dar. Därför är inte bloggen som ni förstår helt högprioriterad längre, men heller inte bortprioriterad. Inlägg kommer att komma när tid, ork och framförallt lust till det infinner sig. Men Gabriel går som ni förstår först. Idag, imorgon och alla andra dagar därefter.

//Emma

Därför är jag och Emma inte gifta!

Matchdräkten redo! Ikväll väntar Champions League…

Äntligen har han blivit ”karl för sin kilt” och kan fylla upp den fantastiska matchbodyn! Kommer bli en helkväll där vi alla tre sitter i Unitedtröjor och ser på när fransoserna mals ner på Drömmarnas teater. Äntligen kan han använda sina Unitedkläder. Nu börjar livet på allvar för parveln. Näven i vädret – nu kör vi!

Kanske kan vara med i en framtida variant av Hooligans. Fast det kanske man inte behöver efter 20 år som fotbollsproffs i United?

Dags att inventera Uniteds Supportershop...

Pengarna kommer rulla...

Antar jag.

Hade tvättstugan för ett tag sen. Då slogs jag av tanken, kan man torktumla för varmt!? Japp. Fick svaret en timme senare. Brände mig på lakanen när jag tog ut dem. Berättade för Emma. Ödmjuka Emma bara garvade åt mig. Skiten fick ligga kvar i påsen, det var ju hur varmt som helst. Där låg dem. Ett par timmar. Sen fick jag ge mig den på att vika ihop sakerna. Första gick bra, men den som låg under var fortsatt skitvarm. Ni tycker jag är en mes. 

Emma övertygades i alla fall och undrade vad jag sysslat med när jag ställt torktumlaren. Kunde inte ge henne ett bra svar.

Faan, skulle frågat den finske sängexperten Lakanen innan jag gav mig på det här. Överkurs.

Hatten av för Gabriel, han fiser och käkar samtidigt. Han har kommit lång i utvecklingen.

Med mina mått mätt…

Inledde med att jubla över den gemensamma Unitedkvällen som stundar. Det var nära att den inte blev av. Häromdagen så fyllde jag maskin efter maskin. Tvättade så händerna frätte sönder. Nåväl, högen krympte allt eftersom. Fast vad hittade jag i botten? Jo – Emmas Unitedtröja!?!? Vad gjorde den där? Långt ner, bortglömd, ensam, påtvingad massa andra tröjors smuts och jäkelstyg. Vad trött jag blir! Inte undra på att Uniteds form är dalande. Emmas fel.

Och för er som funderat - det är precis därför vi inte är gifta ännu. Jag och Emma. Hon är inte riktigt med på vår gemensamma prioriteringslista.

Som jag skrivit.

Skulle vara bror duktig när jag var på ICA sist. Jajemen! Köpte (medvetet) min första ekologiska produkt. Ketchup. Spatserade stolt mot kassan och ketchupflaskan låg högst upp i korgen och glänste. Sken ordentligt och visade vilken god medmänniska jag är. Som värnar om naturen!

Trodde jag skulle känna så hela dagen. Men inte det. När jag passerat kassan insåg jag att jag blivit rånad.

Bättre för miljön? Bullshit.

Det bästa måste vara att inte käka ketchup alls.

Emma tjoade från vardagsrummet i helgen som gick. ”Hämta den och diska”, var de solklara direktiven. Jag löpte (läs lufsade) in i vardagsrummet slet åt mig koppen och hällde ut massa kaffe på golvet. Vicechefen tyckte jag var klantig – hur kan jag vara det? Det man tar till sig äter/dricker man upp. Således måste det väl varit Emma som var boven i dramat?

Eller?

Solklart kaffemissbruk.

När Emma ändå är i skottlinjen. Vem faan tvättar strumpor en söndag – på vilodagen!?

Emma.

Jag vankade av och ann i lägenheten innan jag tog mig samman för att ta tvätten. Vid det tillfället var jag lyckligt ovetandes om dess innehåll. Jag öppnade luckan. Det vällde ut strumpor. Sablar. Järnspikar. Det är som att svära i kyrkan. Man fyller inte upp en tvättmaskin med strumpor en söndag.

Färdigdiskuterat?

Jag fick göra det bästa av läget. Stackars mig. Jag tog var sin strumpa och insåg att man på så vis kan synliggöra hierarkin här i familjen. Störst går absolut inte först, utan snarare braksist. Chefen till vänster och sedan i fallande ordning, skulle man väl kunna säga! 

Kikade ett program igår, sista minuten eller en i minuten, tror jag det heter. Handlade om Förlossningen, ehhh… i västerås? Skit sam. Där kommenterade jag en som klippte navelsträngen. Då frågade Emma mig hur det var, alltså hur det kändes att klippa navelsträngen. Min första tanke som jag även delgav henne var att det är som att klippa en grynkorv.

Grynkorv? Var det så jäkla bra beskrivet. Funderade en kort stund. Ja, eller som att klippa en ballong. Fast det kom lite blod också…

De klockrena ”på pricken”-svaren flödade.

Men hur skulle jag beskrivit det då?

Har gjort en deal med Gabriel. Han följer den till punkt och pricka. Bajsa när du ligger hos mamma. Sååå skönt att vi har den samförståelsen för varandra! Så fort jag lämnar över till Emma så kommer det en brakare. Do you give a shit? Ho ho ho… Kryddat med lite David-humor.

Har aldrig sagt och kommer aldrig säga att den är bra, rolig eller på annat sätt positiv. =)

Det är fortsatt frustrerande att leta hus. Jakten pågår, men vi börjar väl inse att tålamod är enormt viktigt, men för jävla tråkigt…

Lillskiten börjar få attityd. Känns tryggt för en gammal man som mig. Ha någon som skyddar mig när det blåser snåla vindar! Inte skulle ni väl våga möta en sån här tuffing på 58cm och 4350g i en mörk gränd!?

Precis. Jag förstår er.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

                                  En stor dos kärlek!



Mys med mamma...



Glädje på jobbet...



Trött som stryk...



Glad som stryk...



Vårlängtan och träning med barnvagnen...

Vad hände med det fina vädret undrar jag? Jag hade ju beställt barmark och fågelkvitter, inte mer snö. Det brukar ju i och för sig alltid komma några bakslag med snö varje år innan våren kommer på riktigt, jag vet ju det, men ärligt talat så börjar det bli pretty boring att behöva slaska och halka runt med barnvagnen varje dag. Det vore så gott att kunna gå på lite vissa dagar, ta ut stegen och gå med lite fart. Träningsmänniskan Emma börjar få lite (läs ganska mycket) abstinens nu förstår ni. So bring it on, ge mig lite barmark!

Snön gör ju onekligen barnvagnspromenaden till ett träningspass också, fast ett rätt
tråkigt sådant. Det är liksom bara jobbigt och segt, utan att vara njutbart på något sätt. Ja, typ som försäsongens första distanslöpningar. De passen är varken roliga eller njutbara, men man gör dem ändå med någon form av förhoppning om att "det blir bättre snart" som drivkraft. 

Igår hade jag och Gabriel ett sådant träningspass med barnvagnen. Eller ja, JAG hade det. Gabriel sov. Igår förmiddag tog vi nämligen bussen till min mormor och morfar som bor längst upp på Norrmalm. Vi var där nästan hela dagen och blev bjudna på både våfflor och lunch och däremellan bara myste vi. Men men, sen skulle vi som sagt hem och utomhus föll snön kraftigt från himlen. Roligt? Nej. 

Nåväl, jag började iallafall gå nedåt stan. Min taktik var att ta bussen några hållplatser bort från mormor och morfar och att Gabriel på den biten skulle hinna somna och därmed minska risken för att han börjar gallskrika på bussen. Och visst somnade han, men då hade jag redan kommit så långt att tjurskalle-Emma gjorde entre och började peppra hjärnan med kommentarer: 

"Har jag ändå gått såhär långt kan jag likagärna gå hela vägen!" 

"Promenad är bra för dig, så gå nu! Vik dig inte!"

"Grabben älskar ju att åka vagn. Du ser ju, han somnar direkt. Varför ska du ta bussen och riskera att väcka honom?"

"Nu går du bara. Tänk inte så jäkla mö!"

Ja, ni kanske skrattar och i så fall bjuder jag på det, men så lät de inre samtalet i mitt huvud och det fick mig att gå hela vägen till stan. Tjurskalle-Emma var nära på att göra så att jag gick hela vägen från stan till Byttorp också:

"Så jäkla onödigt att betala för att åka den sista biten. Du har ju redan tagit dig mer än halvvägs. Var inte så jäkla bekväm nu. Kör på!"

Men någonstans i höjd med Högskolan började jag istället höra stämman från mini-David i huvudet:

"Pressa nu inte dig själv Emma. Du kanske behöver lyssna mer på din kropp och vila mer för att må bättre. Ta inte ut dig i onödan."

Det var de råden David hade gett mig dagen innan när jag beklagat mig över att jag kände mig helt slut, förkyld och trött som jag var. Och efter en stunds ordkrig mellan tjurskalle-Emma och mini-David i mitt huvud vann till slut mini-David. Jag tog bussen. 

Och mini-David segertåg fortsätter. För idag har jag och Gabriel låst in oss i lägenheten och ska bara chilla i soffan hela dagen. För mycket riktigt så tog jag nog ut mig lite väl mycket igår. Jag känner det i kroppen. Den är trött. But hey! Jag fick ju mig ett träningspass och grabben fick ju iallafall sova hela vägen hem. Men även om det sägs att man försöka glädjas även åt "det lilla", så tycker jag fortfarande att det bra gärna får bli vår nu alltså...

//Emma

Tack!

Ända sedan jag och David träffades så har vårt val av fritidsintresse gjort att vi alltid har omgetts av väldigt mycket människor. Varje gång vi har klivit in i en handbollshall så har vi känt oss hemma. Inte så mycket på grund lokalen i sig, utan främst tack vare att så många nära vänner och bekanta återfinns där. Det har liksom med åren blivit en trygghet att va i hallen för där finns alltid någon som är pigg på att tjöta lite och som frågar hur man mår. För som lagidrottare lär man sig ofta tidigt att det finns en poäng med att visa intresse och ta hand om varandra. En person som inte mår väl presterar sällan bra och i en idrott där det krävs att alla drar sitt strå till stacken för att kunna nå gemensamt uppsatta mål finns det onekligen en vinst i att investera lite av sin tid åt varann. What goes around comes around...

Hur som, när jag blev gravid så var det inte utan att jag var lite rädd att jag skullr tappa denna gemenskap och känna mig ensam. Jag menar, här har jag under de senaste åren lagt 3-5 kvällar i veckan på träning och därtill flängt hela Västra Götaland runt på helgerna för att spela matcher och sen helt plötsligt: Nothing! Bara jag och mig själv på kvällarna. Ja, och min växande mage också såklart! Den skulle jag ju iallafall ha sällskap av. Tack och lov för det!

Vad jag iallafall vill och försöker komma fram till med detta svamleri är att jag hade såå fel. Det visade sig att min rädsla för att känna mig ensam var helt obefogad. Istället har jag känt mig rikare än någonsin förr på vänner. Från den dagen jag och David berättade att vi skulle bli tre och därefter startade bloggen så har vi mött ett oväntat stort stöd ifrån ett oväntat stort antal människor. Ni är så otroligt många som har gett oss så mycket kärlek och omtanke att vi har svårt att förstå att vi är värda hälften av det. Jag blir fortfarande alldeles varm i hjärtat när jag exempelvis tänker på alla sms vi fick dagarna innan Gabriel föddes med lyckoönskningar inför förlossningen. Och nu, när vi äntligen har han här hos oss, så känns det verkligen att ni delar vår glädje med oss. Er omtanke har varit så äkta och så ärlig att det har varit omöjligt att inte bli berörd. Tack käraste ni!

Denna tröja kan ses som en illustration till det jag försöker få sagt. Den är stickad av Pia Larsson - en kvinna som varken jag eller David har några egentliga band till. Hennes kusinbarn Hanna är en av spelarna i det lag David tränar och David brukar lite skämtsamt kalla Pia för "lagets trognaste supporter". Längre än så sträcker sig inte banden. Ändå har Pia på sin lediga tid valt att sticka en tröja till Gabriel. "Jag hade ändå lite garn över och tyckte det var kul" som hon själv uttryckte det. Men för oss betydde det mer. Ja, för oss kändes bara det faktum att hon tänkte på Gabriel stort. Lillgrabben är inte ens sex veckor gammal och har redan en omgivning runt omkring sig som bryr sig så mycket om honom. Vad mer finns  det att önska sig som förälder? Mer än att ens barn ska känna sig älskat och omtyckt?

Så tack Pia och tack alla ni som bryr er och låter oss förstå och känna det. Ni är fantastiska!

//Emma

My boy got hiccups...

För ungefär tre månader sedan, när Gabriel låg i magen och kallades för Liten, så hände det ofta att jag kunde känna hur han hickade därinne. Minst en gång om dagen, ibland flera, yttrade sig detta genom att jag kände rytmiska "rörelser", typ som om något tickade, i magen. De flesta gånger var hickningarna så kraftiga att de även gick att känna med handen om man la den på magen, vilket fascinerade både mig och David. Tillsammans drog vi lite skämtsamt slutsatsen att vår Liten antingen var väldigt glupsk och att hickan sattes igång av att han åt för ivrigt eller så blev kolsyran från alla otaliga flaskor med julmust som jag drack helt enkelt för mycket att hantera för Tiny. Hur som, även fast modershjärtat ibland tyckte lite synd om Liten som låg därinne helt ensam i mörkret med sin hicka, så måste jag säga att den ändå alltid gav mig en mysig och varm känsla. På ett vis bidrog hickningarna att det liksom kändes lite mer konkret att det faktiskt låg en levande liten bebis i min mage. En känsla och tanke som annars kändes väldigt svårsmält.

Nu, ett par månader senare, så sitter jag här med vår Liten i knät och varje gång han får hicka så påminns jag om tiden då han låg i magen och om det band vi har till varandra - min son och jag.

Såhär ser det ut när Gabriel hickar idag. Som ni ser är han inte jätteförtjust i det, iallafall inte när hickan är envis och vägrar släppa som den var idag.

Notera att Gabriel nyttjar varje tillfälle som ges till att träna släggan här hemma. Jag tror han tänker såhär:

"Om jag ändå måste ligga här med en boring (ja, Gabbe tänker ibland på engelska också) hicka kan jag lika gärna göra något vettigt av tiden..."

//Emma

Från bajs till fruktsallad!

Som vanligt krånglade internet igår kväll. Så inlägget är inte från idag. Därav att det kan bli "konstigt" på vägen...

-----

Från bajs till fruktsallad. Låter rätt krämigt.

Det är en rätt komplex känsla jag försöker beskriva. Först står man och torkar bajs, en minut senare står man i köket och fixar en fruktsallad… Ja, givetvis har man snudd på sanerat händer emellanåt.

Fast den där känslan sitter ändå där liksom. Det känns inte för bra alltså. Fast likväl står jag där med ett leende och provsmakar glatt lite då och då.

På en minut har jag gått från att arbeta med utgifterna till att producera inkomster. För att inte få in för mycket på detalj.

På jobbet hänger det tavlor på alla som jobbar. Någon/några, icke nämnda, har satt upp en läcker bild på "The Hoff, David Hasselhoff, i bar överkropp. Det gick någon dag innan en liten kille kom fram och sa:

"David, är det du på bilden??"

Ha ha! Jag tar det som en komplimang!

Man är bra jävla dålig ibland.

Stod i köket för ett par dagar sedan, skulle tända lampan över bordet. Vad fasen, den fungerade inte!? Vad händer? Vad är det för fel på den?? Det var ju inte längesedan den gick sönder och jag fick skruva bort en trasig glödlampa. Denna irritation eller frustration, var jag inte sen att yttra.

Högljutt.

Skulle jag behöva fixa den igen? Otekniska jag.

Jag stod där och mumlade och kände hur irritationen steg. Då löste Emma problemet åt mig:

”David, du satte aldrig i någon ny glödlampa förra gången. Du tog bara bort den trasiga…”

Man är bra jävla dålig ibland.

Dock ska det inte ta bort det fantastiska att jag ens ansträngde mig och än mer lyckades med att skruva loss den. Det var ju inte hjärnkirurgi direkt, kanske någon elak människa tänker nu.

Fast där har ni fel. För mig var det hjärnkirurgi.

Ibland så är livet som pappa helt underbart. Allt utom solen skiner och det mesta är på topp. Ibland är det skrik och jäkelskap så man blir knäpp. Fast hur frustrerad, trött och lättpåverkad man än blir så kan den där lille solstrålen alltid få mig att må bra. Eller vem kan motstå det här leendet?

För några dagar sedan så var jag och fixade mitt nya pass. Nu skulle jag slutligen bli Herr David Gunnarsson Payani. Hade med mig lappen där det stod att mitt tidigare namn är David Gunnarsson Gunnarsson, det skulle ju styrka att jag är jag. Jag stod snällt och väntade tills det var min tur.

”48” kom upp och jag klev fram. Jag berättade om mitt ärende och jag fick ta ett kort, fingeravtryck och längd. Sedan var det ju en tvångstanke jag hade, att fråga om de ville se ”intyget” jag fått från Skatteverket…

”Nej tack, det behövs inte, ditt gamla pass är ju bara någon månad gammalt.”

”Jaha, okej, trodde jag var tvungen att visa det. Men det gör kanske inget för de har skrivit fel på intyget”, sa jag.

”Jaså? Vad är det för fel?”

”Det står att jag heter Gunnarsson Gunnarsson i efternamn”, varpå hon i passansökningsluckan börjar asgarva och undrar hur korkad man får vara att tro att någon heter Gunnarsson Gunnarsson i efternamn!?!

Precis!

Tack!

Sååå skönt att få sin känsla besvarad av någon på ”andra sidan”… Gjorde min dag. Genast spelade det längre inte någon roll att man ser ut som en åsneröv på det nya passet.

Hon gjorde min dag. Sweet!

Man skulle rent krasst kunna säga att hon gjorde min dag från bajs till fruktsallad.

Imorgon, Lördag, så kommer Skövdegänget ner på besök. Gabriels farmor, gammelmoster och gammelmorfar kommer på besök. Det var ett litet tag sedan och alla säger att det hänt så mycket med honom. Jag märker det inte själv, jo om jag kollar och jämför kort, men inte annars. Då tänker man inte på det. Tydligen. Inte jag i alla fall!

Ibland undrar jag om det där gravidbeteendet kommer tillbaka till Emma emellanåt… Hon gick och beklagade sig över att ryggen gjorde ont.

”Förstår att det är jobbigt”, sa jag lite omtänksamt…

”Nej, det gör du fasen inte!!!” Fick jag till svar. (Notis: Svaret är censurerat)

Nähepp, då gör jag väl inte det. Här försöker man vara lite tillmötesgående. Tänkte skriva att det ses säkert som okej eftersom hon är gravid, men så är ju inte fallet. Min ängel är ju ammandes, är det rättfärdigat och likställt?? Har inte försonats riktigt med mina känslor kring vad jag tycker om det.

Är inte helt övertygad, som sagt.

Var en rätt tung träning idag. Eller träningen i sig var bra, men lämnade idag besked om att jag ska ta klivet tillbaka. Försöka landa i verkligheten, ja min nya, för handbollen har varit min tidigare verklighet. Nu finns det andra faktorer som spelar in. Fast varför är det alltid så överjävligt svårt att säga det? Det är tungt inombords och när man väl sagt det så undrar man vad fasen man gjort… Det är ett underbart gäng jag tränar just nu, det är hur lätt som helst, för sällan är det man går därifrån utan ett leende! Därför är det riktigt jobbigt. Eller var. Nu är det sagt. Nästa lag jag tränar ska jag vara så elak emot, så jag får sparken. Då slipper man tänka på allt sånt här. =)

Urk. Nu började jag tänka på livet efter säsongen. Kommer givetvis att bli jättebra, men inte läge att ta det just nu. Det är tungt som fasen. De 21 kamelerna betyder mycket för mig. Så är det.

Och tro fasen det. 3 år. 36 månader. 32 träningsmånader. 144 träningsveckor. Nästan 600 aktiviteter/träningar/matcher, över 1200 träningstimmar... 

Vi kan varandra ganska bra.

Äh. Det här var tungt. Förlorad inspiration till att skriva vidare. Går och lägger mig.

Natti.

Note to self!

Nästa gång du rekommenderas att spruta in något (typ koksaltdroppar) ur en pimpett i näsan på din son överväg noggrant följande: 

Det kan finnas en poäng med att offra en av pimpetterna i förpackningen för att testa hur hårt du bör trycka för att "duschen" ska bli tillräckligt kraftig för att uppnå effekt utan att den blir FÖR kraftig så att den på mindre tid än en sekund fyller hela din sons mun med koksaltlösning och snor. Jag säger inte att det KAN bli så. Jag VET...

//Emma

Skatteverket har gjort det igen. Vad då? Fel...

Gabriel, Gabinho eller Krabatic… Oavsett namn så är han idag en månad gammal. När hände det? Och vad fasen hände där emellan? Ska inte försöka mig på att reda ut det, för den tiden är bara en grå dimma fylld av anpassningsförsök! Verkligen inte lätt, men förbannat roligt! Ska lära honom allt jag kan…

…Det tar väl 1-2 veckor till. Vad händer sen?

Fick mitt första brev adresserat till David Gunnarsson Payani. Transportstyrelsen. Jaha, fixa nytt körkort. Åkte dit, satte mig i en sardinburk, brände av tre kort, gick till luckan, körde det trista klassiska skämtet att jag inte blir bättre på bild (förvisso inget skämt, fick en faktura, betalade, inväntar nytt körkort.

Imorgon ska det nya passet fixas.

Kostar säkert gratis.

Cirkus skatteverket har fortsatt sitt uppträdande. Precis när jag trodde att jag började få koll på vad jag egentligen heter så rör dem till det ytterligare. Att det ska vara så himla svårt…

Tidigare namn: David Gunnarsson Gunnarsson…

Vad är det för rötägg som jobbar där eller? Det kan jag iof svara på eftersom hans namn står på pappret. Men som god medborgare röjer jag inte hans namn. Fast man undrar ju hur svårt det kan vara. Står att jag ska ta med lappen för att styrka mina namnuppgifter. Fint att det står fel på lappen.

Som om historien i sig inte är krånglig nog.

Vad faan. Som ungdomar idag säger: Orka!

Tommy (Emmas pappa) ville förresten att Gabriel skulle heta Chester. Gillar tanken… Man… Chester… Inte dumt. Fast det låter som en hund… Eller butler.

Fast nog om småsaker. Nu ska ni få tycka lite synd om mig. Sablar vad förkyld jag är. Riktigt klen. Näsan och ögonen rinner mest hela tiden. Perfekt att jobba med barn, för där finns inte så mycket bakterier… =)

Min räddning? Vicks Blue…

Psykologiskt?

Klart det är.

Skulle det nu bli så att Gabriel mot all förmodan skippar handbollen så visade han för ett tag sen upp oanade talanger. Han ska provspela för huvudrollen i uppföljaren till Zoolander. Han har posen och blicken. Den banan borde ligga som öppen för honom!

Fast å andra sidan. Han borde ju kunna ligga i med handbollen tills han är 35 eller nåt. Tills dess kanske en fortsättning av den filmen fått sig ett manus. Då gör han ju farsan nöjd.

Efter alla vändor med skatteverket borde han visa sin tacksamhet och börja lira handboll. Annars döper jag om honom igen. Till Chester.

På tal om strul med skatteverket och sånt. Här ska ni få en historia som är ännu värre. Den kanske inte återberättas hundraprocentigt, men ska försöka landa så nära som möjligt! Emma har en vän som numera är bosatt i Norge, med sin gubbe. Båda föräldrarna är svenska medborgare. De fick barn och födde barnet i Norge. De åkte till den svenska ambassaden för att ansöka om ett svenskt pass till barnet. På pappret de då fick stod barnets personnummer XX-11-71. Då visar det sig att barnet ses som en invandrare då det är fött utomlands och då plussas det på 60 dagar. Så barnet är fött den 71:e November!!???!!!

Vilket jävla skämt.

Så när är du född XXXXX?

Den 71:e November…

Så ofantligt dumt. Hejja Sverige! Här krånglar vi inte till det i onödan!

Nej då.

Something is rotten in the swedish skatteverk system.

Skulle det nu skita sig med både skådespelarkarriären och handbollen så är hans liv fortsatt planerat. En plan C. Han ska då börja jobba som tavla.

Eller som tv-reklam.

Den där för... Är det mjukost? Kaviar?? Skit samma...

"That`s the way..."

Nu vet ni vilken jag menar.

Jag höll förresten Gabriel tidigare idag. Det har jag inte utnyttjat tidigare. Jisses så Emma fick jobba… Lyx! Hämta det, gör det, plocka i ordning det, släng det, flytta den och så vidare. Vilken betjänt hon var åt mig! Vardags lyx så det står härliga till!

Gud vad hon har drivit med mig i en månad.

Chester is my name. Emma´s butler in service.

Som den hemmakarl jag varit, eller i alla fall betett mig som så har jag upptäckt ett nytt underverk! Vanish! Vilken grej!! Vanish – fläckborttagning. Lysande när man har ett barn som levererar big times eller själv är klantig och spiller i parti och minut. Rekommenderas å det varmaste till mina kollegor i samma sits.

Försök inte ljuga, varken för mig eller er själva. Jag vet att ni finns där ute…

Såg ”I rymden finns inga känslor”. Vilken underbar film! Mycket humor samt ett smart sätt att lyfta problematiken med asberger. Klart sevärd! Ja, det var Emma som valde den. Mina filmval blir sällan bra.

Gabriel växer förresten så det knakar. Ja, i blöjan i alla fall… Snart dags att hoppa upp en storlek.

Han börjar bli stor nu. Inte utan att man börjar stressa upp sig. Fast mycket positivt finns! På videon kan alla världstränare, scouter och agenter spana in hur han aktivt tränar med högerbenet samt lite försiktigt vevar igång vänstersläggan! Ni vet hur ni når mig. Öppen för att skriva förtidskontrakt.

När jag blev pappa så trodde jag det fanns många områden som skulle sluka pengar. Så är det. Men döm av min förvåning när jag märkte vad det var som kostade mest! Var det barnvagn? Blöjor? Inte då. Amningsilägg. Fattar inte hur många min kära drottning förbrukar på en dag. Ett fantastiskt antal i omlopp hur som! Det finns i varenda vrå… och behå…

Typ.

Nämnde jag att jag var förkyld? Ett ytterligare läropeng är att Vicks Blue är tvättbara. Dock tappar de ca 25-40% i storlek, om man kör en snabbtvätt på 40 grader. Fast det fungerar. Dock vet jag inget om eftersmaken…

Jag har förstått och accepterat att jag någonstans kommer vara tvungen att plocka undan efter och dela mat åt Gabriel. Det kan jag köpa. Fast var, i vilken osynlig regel, står det att man måste göra det åt sin ”inte-längre-gravida” sambo?! Det är Emma jag plockar upp ris och makaroner efter, det är åt Emma jag skär upp ex. falukorv för att bitarna är för stora och inte går att äta när man bara har en arm.

Vad fasen gnäller hon över?!

De är ju två och har fyra armar till hjälps. Själv ser jag inte problemet. Inte mer än mitt problem.

Det är nog att Emma understår sig att utnyttja min fantastiska goda vilja och snällhet. Något som straffar sig en dag.

Den dagen då jag sitter med Gabriel i knäet. En hel dag. Då ska hon få jobba. Som bilden visar så har Gabriel en viss tendensa att kunna bli helt slut efter en redig portion bröstmjölk. Småbarnsmatkoma, jag vet inte om det är forskat så mycket i ämnet, men det är nog ett stadie som vår underbara som hamnar i lite då och då när morsan levererat en tvårätters av högsta klass! 

Hur som. En dag. Då är det min tur.

Aaarrrrgh! Min på Vicks börjar ta slut. Bara så att ni vet.

Igår, eller om det var ett par dagar sedan när vi skulle lägga oss, så låg Emma och ammade Gabriel. Hon låg på min sida, men omtänksam som hon är sa hon att jag gärna fick knö mig ner så länge. Jag stirrade i mörkret och såg att det var typ 3cm över. Tack för den. Och vilken kroppsdel skulle få plats på 3 cm???

Nu är ni snuskiga.

Lägg av.

Jag tänkte mer på en tå.

I övrigt så letar vi hus för fulla muggar! Två visningar inbokade… Då känns det som ett mellanting av de både hade varit det mest optimala. Vi får se vad som händer när vi ser husen in real life. Hur mycket man får och är villig att kompromissa. Ett hus är större och ligger i närheten av där vi bor nu. Det är dock dyrt och behöver renoveras ganska mycket. Det andra är ett mindre hus, ligger en bra bit ifrån där vi bor nu. Billigare än det första, men kan vara för litet och i ett inte allt för lockande område…

Eller så letar vi vidare helt enkelt.

I väntan på… Ja… Jag vet inte vad, men i väntan så står lägenheten stilla. Det händer inte mycket i den och jag tror både jag och Emma bygger upp en känsla mer inriktad på att flytta.

Dammråttorna trivs lika bra som Skatteverket är rötna… =)

Visste ni förresten att Gabriel börjat prata? Det har han... Fast... Jaaa... Med gossedjur. Och "prata" var en överdrift, men han ger ifrån läten som inte är gnäll, bajsljud eller gallskrik. Nåväl, här har man slitit hårt och så är det första han connectar med ett gossedjur som brorsan köpte Landvetter/Heathrow... Snacka missräkning!

David Payani Gunnnarsson
David Gunnarsson Payani
David Gunnarsson Gunnarsson
David... Äh vad fasen...

...Jag signar ut.

God natt.