Vad hände med det fina vädret undrar jag? Jag hade ju beställt barmark och fågelkvitter, inte mer snö. Det brukar ju i och för sig alltid komma några bakslag med snö varje år innan våren kommer på riktigt, jag vet ju det, men ärligt talat så börjar det bli pretty boring att behöva slaska och halka runt med barnvagnen varje dag. Det vore så gott att kunna gå på lite vissa dagar, ta ut stegen och gå med lite fart. Träningsmänniskan Emma börjar få lite (läs ganska mycket) abstinens nu förstår ni. So bring it on, ge mig lite barmark!
Snön gör ju onekligen barnvagnspromenaden till ett träningspass också, fast ett rätt
tråkigt sådant. Det är liksom bara jobbigt och segt, utan att vara njutbart på något sätt. Ja, typ som försäsongens första distanslöpningar. De passen är varken roliga eller njutbara, men man gör dem ändå med någon form av förhoppning om att "det blir bättre snart" som drivkraft.
Igår hade jag och Gabriel ett sådant träningspass med barnvagnen. Eller ja, JAG hade det. Gabriel sov. Igår förmiddag tog vi nämligen bussen till min mormor och morfar som bor längst upp på Norrmalm. Vi var där nästan hela dagen och blev bjudna på både våfflor och lunch och däremellan bara myste vi. Men men, sen skulle vi som sagt hem och utomhus föll snön kraftigt från himlen. Roligt? Nej.
Nåväl, jag började iallafall gå nedåt stan. Min taktik var att ta bussen några hållplatser bort från mormor och morfar och att Gabriel på den biten skulle hinna somna och därmed minska risken för att han börjar gallskrika på bussen. Och visst somnade han, men då hade jag redan kommit så långt att tjurskalle-Emma gjorde entre och började peppra hjärnan med kommentarer:
"Har jag ändå gått såhär långt kan jag likagärna gå hela vägen!"
"Promenad är bra för dig, så gå nu! Vik dig inte!"
"Grabben älskar ju att åka vagn. Du ser ju, han somnar direkt. Varför ska du ta bussen och riskera att väcka honom?"
"Nu går du bara. Tänk inte så jäkla mö!"
Ja, ni kanske skrattar och i så fall bjuder jag på det, men så lät de inre samtalet i mitt huvud och det fick mig att gå hela vägen till stan. Tjurskalle-Emma var nära på att göra så att jag gick hela vägen från stan till Byttorp också:
"Så jäkla onödigt att betala för att åka den sista biten. Du har ju redan tagit dig mer än halvvägs. Var inte så jäkla bekväm nu. Kör på!"
Men någonstans i höjd med Högskolan började jag istället höra stämman från mini-David i huvudet:
"Pressa nu inte dig själv Emma. Du kanske behöver lyssna mer på din kropp och vila mer för att må bättre. Ta inte ut dig i onödan."
Det var de råden David hade gett mig dagen innan när jag beklagat mig över att jag kände mig helt slut, förkyld och trött som jag var. Och efter en stunds ordkrig mellan tjurskalle-Emma och mini-David i mitt huvud vann till slut mini-David. Jag tog bussen.
Och mini-David segertåg fortsätter. För idag har jag och Gabriel låst in oss i lägenheten och ska bara chilla i soffan hela dagen. För mycket riktigt så tog jag nog ut mig lite väl mycket igår. Jag känner det i kroppen. Den är trött. But hey! Jag fick ju mig ett träningspass och grabben fick ju iallafall sova hela vägen hem. Men även om det sägs att man försöka glädjas även åt "det lilla", så tycker jag fortfarande att det bra gärna får bli vår nu alltså...
//Emma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar