Ända sedan jag och David träffades så har vårt val av fritidsintresse gjort att vi alltid har omgetts av väldigt mycket människor. Varje gång vi har klivit in i en handbollshall så har vi känt oss hemma. Inte så mycket på grund lokalen i sig, utan främst tack vare att så många nära vänner och bekanta återfinns där. Det har liksom med åren blivit en trygghet att va i hallen för där finns alltid någon som är pigg på att tjöta lite och som frågar hur man mår. För som lagidrottare lär man sig ofta tidigt att det finns en poäng med att visa intresse och ta hand om varandra. En person som inte mår väl presterar sällan bra och i en idrott där det krävs att alla drar sitt strå till stacken för att kunna nå gemensamt uppsatta mål finns det onekligen en vinst i att investera lite av sin tid åt varann. What goes around comes around...
Hur som, när jag blev gravid så var det inte utan att jag var lite rädd att jag skullr tappa denna gemenskap och känna mig ensam. Jag menar, här har jag under de senaste åren lagt 3-5 kvällar i veckan på träning och därtill flängt hela Västra Götaland runt på helgerna för att spela matcher och sen helt plötsligt: Nothing! Bara jag och mig själv på kvällarna. Ja, och min växande mage också såklart! Den skulle jag ju iallafall ha sällskap av. Tack och lov för det!
Vad jag iallafall vill och försöker komma fram till med detta svamleri är att jag hade såå fel. Det visade sig att min rädsla för att känna mig ensam var helt obefogad. Istället har jag känt mig rikare än någonsin förr på vänner. Från den dagen jag och David berättade att vi skulle bli tre och därefter startade bloggen så har vi mött ett oväntat stort stöd ifrån ett oväntat stort antal människor. Ni är så otroligt många som har gett oss så mycket kärlek och omtanke att vi har svårt att förstå att vi är värda hälften av det. Jag blir fortfarande alldeles varm i hjärtat när jag exempelvis tänker på alla sms vi fick dagarna innan Gabriel föddes med lyckoönskningar inför förlossningen. Och nu, när vi äntligen har han här hos oss, så känns det verkligen att ni delar vår glädje med oss. Er omtanke har varit så äkta och så ärlig att det har varit omöjligt att inte bli berörd. Tack käraste ni!
Denna tröja kan ses som en illustration till det jag försöker få sagt. Den är stickad av Pia Larsson - en kvinna som varken jag eller David har några egentliga band till. Hennes kusinbarn Hanna är en av spelarna i det lag David tränar och David brukar lite skämtsamt kalla Pia för "lagets trognaste supporter". Längre än så sträcker sig inte banden. Ändå har Pia på sin lediga tid valt att sticka en tröja till Gabriel. "Jag hade ändå lite garn över och tyckte det var kul" som hon själv uttryckte det. Men för oss betydde det mer. Ja, för oss kändes bara det faktum att hon tänkte på Gabriel stort. Lillgrabben är inte ens sex veckor gammal och har redan en omgivning runt omkring sig som bryr sig så mycket om honom. Vad mer finns det att önska sig som förälder? Mer än att ens barn ska känna sig älskat och omtyckt?
Så tack Pia och tack alla ni som bryr er och låter oss förstå och känna det. Ni är fantastiska!
//Emma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar