För ungefär tre månader sedan, när Gabriel låg i magen och kallades för Liten, så hände det ofta att jag kunde känna hur han hickade därinne. Minst en gång om dagen, ibland flera, yttrade sig detta genom att jag kände rytmiska "rörelser", typ som om något tickade, i magen. De flesta gånger var hickningarna så kraftiga att de även gick att känna med handen om man la den på magen, vilket fascinerade både mig och David. Tillsammans drog vi lite skämtsamt slutsatsen att vår Liten antingen var väldigt glupsk och att hickan sattes igång av att han åt för ivrigt eller så blev kolsyran från alla otaliga flaskor med julmust som jag drack helt enkelt för mycket att hantera för Tiny. Hur som, även fast modershjärtat ibland tyckte lite synd om Liten som låg därinne helt ensam i mörkret med sin hicka, så måste jag säga att den ändå alltid gav mig en mysig och varm känsla. På ett vis bidrog hickningarna att det liksom kändes lite mer konkret att det faktiskt låg en levande liten bebis i min mage. En känsla och tanke som annars kändes väldigt svårsmält.
Nu, ett par månader senare, så sitter jag här med vår Liten i knät och varje gång han får hicka så påminns jag om tiden då han låg i magen och om det band vi har till varandra - min son och jag.
Såhär ser det ut när Gabriel hickar idag. Som ni ser är han inte jätteförtjust i det, iallafall inte när hickan är envis och vägrar släppa som den var idag.
Notera att Gabriel nyttjar varje tillfälle som ges till att träna släggan här hemma. Jag tror han tänker såhär:
"Om jag ändå måste ligga här med en boring (ja, Gabbe tänker ibland på engelska också) hicka kan jag lika gärna göra något vettigt av tiden..."
//Emma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar