Från bajs till fruktsallad!

Som vanligt krånglade internet igår kväll. Så inlägget är inte från idag. Därav att det kan bli "konstigt" på vägen...

-----

Från bajs till fruktsallad. Låter rätt krämigt.

Det är en rätt komplex känsla jag försöker beskriva. Först står man och torkar bajs, en minut senare står man i köket och fixar en fruktsallad… Ja, givetvis har man snudd på sanerat händer emellanåt.

Fast den där känslan sitter ändå där liksom. Det känns inte för bra alltså. Fast likväl står jag där med ett leende och provsmakar glatt lite då och då.

På en minut har jag gått från att arbeta med utgifterna till att producera inkomster. För att inte få in för mycket på detalj.

På jobbet hänger det tavlor på alla som jobbar. Någon/några, icke nämnda, har satt upp en läcker bild på "The Hoff, David Hasselhoff, i bar överkropp. Det gick någon dag innan en liten kille kom fram och sa:

"David, är det du på bilden??"

Ha ha! Jag tar det som en komplimang!

Man är bra jävla dålig ibland.

Stod i köket för ett par dagar sedan, skulle tända lampan över bordet. Vad fasen, den fungerade inte!? Vad händer? Vad är det för fel på den?? Det var ju inte längesedan den gick sönder och jag fick skruva bort en trasig glödlampa. Denna irritation eller frustration, var jag inte sen att yttra.

Högljutt.

Skulle jag behöva fixa den igen? Otekniska jag.

Jag stod där och mumlade och kände hur irritationen steg. Då löste Emma problemet åt mig:

”David, du satte aldrig i någon ny glödlampa förra gången. Du tog bara bort den trasiga…”

Man är bra jävla dålig ibland.

Dock ska det inte ta bort det fantastiska att jag ens ansträngde mig och än mer lyckades med att skruva loss den. Det var ju inte hjärnkirurgi direkt, kanske någon elak människa tänker nu.

Fast där har ni fel. För mig var det hjärnkirurgi.

Ibland så är livet som pappa helt underbart. Allt utom solen skiner och det mesta är på topp. Ibland är det skrik och jäkelskap så man blir knäpp. Fast hur frustrerad, trött och lättpåverkad man än blir så kan den där lille solstrålen alltid få mig att må bra. Eller vem kan motstå det här leendet?

För några dagar sedan så var jag och fixade mitt nya pass. Nu skulle jag slutligen bli Herr David Gunnarsson Payani. Hade med mig lappen där det stod att mitt tidigare namn är David Gunnarsson Gunnarsson, det skulle ju styrka att jag är jag. Jag stod snällt och väntade tills det var min tur.

”48” kom upp och jag klev fram. Jag berättade om mitt ärende och jag fick ta ett kort, fingeravtryck och längd. Sedan var det ju en tvångstanke jag hade, att fråga om de ville se ”intyget” jag fått från Skatteverket…

”Nej tack, det behövs inte, ditt gamla pass är ju bara någon månad gammalt.”

”Jaha, okej, trodde jag var tvungen att visa det. Men det gör kanske inget för de har skrivit fel på intyget”, sa jag.

”Jaså? Vad är det för fel?”

”Det står att jag heter Gunnarsson Gunnarsson i efternamn”, varpå hon i passansökningsluckan börjar asgarva och undrar hur korkad man får vara att tro att någon heter Gunnarsson Gunnarsson i efternamn!?!

Precis!

Tack!

Sååå skönt att få sin känsla besvarad av någon på ”andra sidan”… Gjorde min dag. Genast spelade det längre inte någon roll att man ser ut som en åsneröv på det nya passet.

Hon gjorde min dag. Sweet!

Man skulle rent krasst kunna säga att hon gjorde min dag från bajs till fruktsallad.

Imorgon, Lördag, så kommer Skövdegänget ner på besök. Gabriels farmor, gammelmoster och gammelmorfar kommer på besök. Det var ett litet tag sedan och alla säger att det hänt så mycket med honom. Jag märker det inte själv, jo om jag kollar och jämför kort, men inte annars. Då tänker man inte på det. Tydligen. Inte jag i alla fall!

Ibland undrar jag om det där gravidbeteendet kommer tillbaka till Emma emellanåt… Hon gick och beklagade sig över att ryggen gjorde ont.

”Förstår att det är jobbigt”, sa jag lite omtänksamt…

”Nej, det gör du fasen inte!!!” Fick jag till svar. (Notis: Svaret är censurerat)

Nähepp, då gör jag väl inte det. Här försöker man vara lite tillmötesgående. Tänkte skriva att det ses säkert som okej eftersom hon är gravid, men så är ju inte fallet. Min ängel är ju ammandes, är det rättfärdigat och likställt?? Har inte försonats riktigt med mina känslor kring vad jag tycker om det.

Är inte helt övertygad, som sagt.

Var en rätt tung träning idag. Eller träningen i sig var bra, men lämnade idag besked om att jag ska ta klivet tillbaka. Försöka landa i verkligheten, ja min nya, för handbollen har varit min tidigare verklighet. Nu finns det andra faktorer som spelar in. Fast varför är det alltid så överjävligt svårt att säga det? Det är tungt inombords och när man väl sagt det så undrar man vad fasen man gjort… Det är ett underbart gäng jag tränar just nu, det är hur lätt som helst, för sällan är det man går därifrån utan ett leende! Därför är det riktigt jobbigt. Eller var. Nu är det sagt. Nästa lag jag tränar ska jag vara så elak emot, så jag får sparken. Då slipper man tänka på allt sånt här. =)

Urk. Nu började jag tänka på livet efter säsongen. Kommer givetvis att bli jättebra, men inte läge att ta det just nu. Det är tungt som fasen. De 21 kamelerna betyder mycket för mig. Så är det.

Och tro fasen det. 3 år. 36 månader. 32 träningsmånader. 144 träningsveckor. Nästan 600 aktiviteter/träningar/matcher, över 1200 träningstimmar... 

Vi kan varandra ganska bra.

Äh. Det här var tungt. Förlorad inspiration till att skriva vidare. Går och lägger mig.

Natti.