Att vara närvarande...

Den senaste tiden har Gabriel börjat le och prata en himla massa
och det är verkligen en helt fantastisk känsla att uppleva de stunderna!
Kärlek är ordet! Obeskrivlig sådan.

Motsatsordet till frånvaro är närvaro och den senaste tidens frånvaro härifrån har sin orsak i att jag istället har valt att vara närvarande för Gabriel. De senaste veckorna har han krävt, eller snarare behövt (jag tycker krävt är ett så negativt ord att använda när det gäller ett så litet barn) mycket uppmärksamhet då han har haft det kämpigt med både magknip och en envis förkylning. Så det har varit magdroppar hit, koksaltdroppar dit och så ett evigt masserande av magen. Dessutom har längden på hans sömn mellan matningarna på natten varierat från natt till natt nu den senaste veckan, till skillnad från innan då han fick ett mål mat när jag gick och la mig och sedan bara vaknade en gång för ett nytt på natten. Och tro mig när jag säger att en sådan liten förändring räcker för att ens egen rytm ska rubbas och leda till att man vandrar runt med grus i ögonen på dagarna. Men jag kan gärna ta en hel grushög i ögonen för Gabriels skull, för han är verkligen det bästa som har hänt mig. Jag ska ärligt erkänna att jag flera gånger har vaknat på nätterna när han har börjat knorra av hunger och tänkt "Låt mig va! Låt mig sova!", men när jag sedan sitter där i nattmörkret och ammar honom och möter hans stora ögon som tittar på mig så ångrar jag mig genast och känner att det är värt varje förlorad timme av sömn så länge jag får gå upp och se hans blick. Han är verkligen värd all min närvaro. Både nätter och dar. Därför är inte bloggen som ni förstår helt högprioriterad längre, men heller inte bortprioriterad. Inlägg kommer att komma när tid, ork och framförallt lust till det infinner sig. Men Gabriel går som ni förstår först. Idag, imorgon och alla andra dagar därefter.

//Emma