Det händer mycket i fisens liv. En jäkla massa.
Tänkte ta en del. I kort form. Varför? Jo, för klockan är 23.31 och då börjar jag skriva. Måttligt klyfigt. Om jag får säga det själv.
Gabriel har börjat hitta tillfällen då vissa rörelser/ord passar in. "Hej, hej" och "Mamma" kan han säga, "Pappa" är på god väg... Han kopplar ihop att man säger "Hej, hej" när man träffar någon och samtidigt vinkar. Det är underbart! Fast han har inte riktigt koll på att det är till människor (i första hand), utan när han kliver innanför dörren här hemma så vinkar han glatt och ropar hej till micron, dörrarna, hans stol, leksaker, trappan, hans säng och... Ja, mycket mer. Fast den poletten trillar väl ner tids nog den med.
Han ålar fram som sjutton, snacka om att det inte är läge att lämna han utan tillsyn. Kanske man aldrig ska göra med småbarn, men än mindre nu.
Musiken är något som han verkligen uppskattar enormt! Han skrattar glatt och klappar händerna som aldrig förr! Underbart att se den glädjen som lycka man ska avläsa i hans ansikte, i hela kroppen rent av! Leendet går från öra till öra! Guld! Alla dagar i veckan. Hans favoritlåtar är just nu "Skaka rumpa" och "Danza Kuduro", då svänger det lite extra ska ni veta!
Sen är han helt slut. Fått pappas kondis. Sorry, grabben.
Det värmer som sagt underbart gott att se den glädje han utstrålar och hur mycket han tar sig till och lever ut till musiken. Lite dans gillar han också och passar inte det, så slår han gärna på lite byttor och kastruller!
Jag hoppas att musik och dans är något som han vidare i livet uppskattar och hittar mod att våga uttrycka. Önskar att han inte blir som mig. Pojken som förr mer än gärna gick på discon och som så gärna ville dansa, men inte hade modet. Pojken som satt hela kvällen i ett hörn och knaprade lite popcorn istället för att leva ut. När allt pojken innerst inne ville var att hänga på de andra och dansa. Minns hur jag målade upp bilder i skallen hur jag förväntade mig kvällen att bli, och efteråt hur den kunde ha blivit. Fast det var liksom samma visa varje gång och lika ont i hjärtat gjorde det efter varje "misslyckande". Det var svårt för den där lilla knubbisen att försonas med.
Allt jag ville, men inte vågade, var att dansa.
Jag lever med mina minnen, och sår som ingen kan se.
Hoppas nu Gabriel vågar om några år. Får med sig modet och glädjen i det.
Danza Kuduro, Gabriel!
Danza Kuduro.
Man ledsnar på popcorn till slut.
//Pappa
tisdag 20 september 2011
onsdag 14 september 2011
Vågar du inte?
Idag kändes det som "dagen efter" när jag vaknade. Huvudet sprängde och jag kände mig tung i kroppen på ett sätt som skulle kunna ha sin förklaring i att kvällen före blev sen på ett dansgolv någonstans i stan. Dessutom hade jag en smått olustig känsla i magen. Vad hände egentligen igår? Jag har ett svagt minne, men jag hoppas nästan att det var en dröm. Jag måste kolla mobilen för att se om det stämmer. Ja, det gjorde det. Skit också. Vad tänkte jag på egentligen? Där fanns den. Bilden som jag dessutom skickade till en vän för att verkligen bekräfta att jag gjorde det! Nu finns det ingen återvändo. Vad har jag gjort?
 |
| Bekräftelse på min anmälan |
Det är inte utan att det känns lite smått ångestfyllt alltså. Göteborgsvarvet!?!? Långdistanslöpning!?!? Det är ju liksom inte jag. Inte alls likt hur jag brukar träna. Heller inte i närheten av vad jag egentligen anser som rolig träning. Men jag ska stå mitt kast. Och när det nu ändå har gått såhär tokigt så ska jag fasen göra nästa kast så jäkla bra. Ja, jag ska göra nästa kast till en klockrent utkast över hela plan som är leder till att min lagkamrat gör mål och spikar slutresultatet till en 24-25. Vinst på bortaplan. Givetvis. Finns det liksom någon skönare känsla? Ja, jag ska träna och jag ska f-n ta mig runt det där jäkla varvet på en bättre tid än Peter. Nått annat finns inte. Okej?
Gammal målvakt som man är så hör man ju helt enkelt inte till gruppen som kan titulera sig för sprinters. Vanligtvis brukar det snarare se ut såhär när jag har varit ute och sprungit:
 |
| Vinterlöpning som avslutades med intervaller i backe. |
 |
| Backträning |
Men nu ska det bli andra bullar av den här degen. I vinstpotten ligger en grillkväll och jag tänker då inte va den som behöver stå och vända på delikatesserna på grillen. Nej, det ska jag se till att Peter får göra. Förloraren bjuder den andre på grill, så är det sagt. Och nu till frågan som ni alla grubblar på. Varför ska jag, som egentligen inte alls gillar distanslöpning, utsätta mig för detta? Såhär är det:
Min kropp inte alls i form för att lira handboll ännu. Muskler behöver byggas upp och konditionen behöver förbättras. Drastiskt. Jag har därför bestämt mig för att jag inte kommer att börja lira förrän jag i det stora bara har själva handbollsbiten kvar att jobba med. Men så tyckte jag inte att en comeback räckte som mål att sträva emot. Jag ville ha något att bita i. En utmaning. Och så tog jag som vanligt upp mitt grubbleri med David och hoppades på att han skulle komma med goda råd, varpå han föreslår Göteborgsvarvet. Då drog jag i bromsen på en gång. Göteborgsvarvet? Skojar du eller? Va fan, jag som hatar att springa distans. Ska jag då ge mig ut på 2.1 mil? "Ja, men du ville ju ha något att bita i" svarade han och jag fortsatte dra i bromsen. David lyssnade inte utan kom med ett ytterligare förslag: "Och så kan du ju utmana Peter..."
Vadå utmana Peter? Som om det inte vore nog med utmaning att bara ta sig runt?! Tycker du att jag ska tävla också? Som svar får jag: "Vågar du inte?"
Vågar du inte?
David vet allt för väl att om det är något som triggar mig så är de just de orden. Vågar du inte? Två minuter senare var sms:et till Peter skickat. Utmaningen var ett faktum. Och bara för att ni ska förstå hur gärna David gillar att trycka på denna trigger så kan jag berätta att jag på min 18 årsdag fick sätta mig i Davids bil med förbundna ögon och åka så i en och en halv timma tills dess att jag fick kliva ur bilen igen. Först då lyfte han bort ögonbindeln och där stod vi på parkeringen utanför Skara Sommarland och David pekade mot bungyjumpen och sa: "Du har ju snackat om att du vill prova, nu får vi hur kaxig du är, om du verkligen törs..."
Det är min jäkla älskling det. Idag har vi varit tillsammans i nio år. Jag upprepar: NIO ÅR!! Hur gamla är vi egentligen? Jag har alltså hängt ihop med Davva i en tredjedel av mitt liv. Jag har levt hela mitt "vuxna" liv med honom. 17 år var jag när vi träffades. Åren går verkligen galet fort, det är då ett som är säkert. Hur som, vår årsdag firas med att jag sitter här med en kopp kaffe och bloggar medan David kollar Uniteds CL-match i soffan. Mellan Gabriels nattning och avspark han vi iallafall med att äta grekiskt från Restaurang Oliven. Så alla ni romantikpoliser där ute som tycker att detta är ett lojt sätt att fira sin årsdag på, kom tillbaks när ni själva är småbarnsföräldrar. Att ibland nyttja tiden när lillen sover till att göra absolut ingenting vettigt alls, det är bra mycket goare än vilken trerätters som helst. Jag lovart!
Godnatt gott folk!
söndag 11 september 2011
4 av 5 toasters!
Frågan till David ställdes. Vill du gå ut med Gabriel och få honom att sova eller packa upp böcker och ställa upp den i bokhyllan. David valde promenaden. David kom hem rätt så blöt. Why? Jo förstår nu, tio minuter efter att dörren stängdes började det ösregna. Självklart var jag tvungen att dokumentera Davids happyface när han kom tillbaks. Enjoy för all del! =) Kolla särskilt in hans mördarblick i slutet. Galet roligt. =)
onsdag 7 september 2011
Kolsyrat tack!
Ja, ni ser rätt. Visst är det jag som står därute i mörkret på vår altan med sodastreamern. Ni förstår Gabriel fullkomligt avskyr ljudet som uppstår när man sprutar i kolsyran i vattnet. Han blir precis tokrädd varje gång stackarn. Det spelar ingen roll att han har somnat, han vaknar ändå av ljudet och börjar gallskrika. Så vad gör man då när suget efter kolsyrat kommer krypandes? Jodå, man tar med sig sodastreamern ut helt enkelt. Simply as that! Frågor på det?
tisdag 6 september 2011
Hur många Oldies finns det i världen?
Bra fråga. Så svårt är det inte att räkna ut det. Begreppet Oldie är dock inte alla som kan/får bära. Längre fram tänkte jag hjälpa alla som är vid sidan om och inte förstår sig på det här hal-/helsjuka begreppet. =)
Oldiesarna "checkar" väldigt mycket, som exempelvis att ett kaffeintag är gjort på matchdag och sånt. Kan upplevas som oväsentligt, vilket är förståeligt. Jag fick bara en form av deja vu känsla när jag såg på filmen Hur många lingon finns det i världen? I ett tidigt skede av filmen så hoppas de medverkande in i en minibuss, och chaffisen frågar passagerarna om bältet är på. Check! Får hon som svar.
Eller Sääck... Snarare.
Likheterna är slående.
När bussen sedan börjar rulla känns det som Oldies on the road to Åhus. Typ. Helflummigt.
David - Trädgårdsmästaren har levererat. Emma hade missat några högar gräs när hon krattade gräset. (Där kommer jag in som trädgårdsmästare, övervakare). Hur som, gentleman som jag är så släpande jag mig ut för att röja efter Emma. Fyller en "balja" med gräs, går dit det ska dumpas...
Resten behöver jag inte skriva. Inte mer än ett litet tips: Kasta inte gräs när du har motvind.
I suck.
Gabriel fintade bort mig och Emma härom dagen. Vi lekte lite i köket efter en av hans måltider. Rätt som det var spyr han. Rött!! Vad faan är nu detta! Satana, perkile, vad faan ska vi göra? Ambulans?? Helikopter? Tokköra till akuten själv? Hjärtat klappade på rätt bra, kan jag lova.
Sen slog det oss att han precis fått blåbär.
Aningen lättad därefter.
Han har börjat fisa en hel del. Jag har lärt han allt jag kan. Så stolt över grabben. =)
Jag och Emma kikade en film i helgen, det var kolsvart ute och klockan tickade på. Efter filmen var det läggdags och Emma tyckte att hon hörde något utanför. Inte omöjligt då vi bor granne med skogen. Emma ville slå på lampan på baksidan medan hon gömde sig. Sagt och gjort. Hon slog på lampan och jag fejkade att bli skiträdd varpå Emma blir skiträdd. Classic! När hon förstod att jag bara jävlades lite så kom surläppen fram.
Nåt som Gabriel ärvt. Surläppen. Big times.
Var ute och gick, strax under milen, med Gabriel. Efter 1.5 km så hade jag grymme-skoskav på båda fötterna. Vad faan. Helvete. Sån smärta! Att man aldrig lär sig att "mjukstarta" med ett par nya skor. Jag har ju fasen mjukstartat hela mitt liv, nästan, förutom ett par gånger.
De gångerna har resulterat i skoskav.
Har missat det där med att gå in skor.
I 30 år. Snacka oflyt. Klantighet och allt annat nedvärderande man skulle kunna skriva.
Stressade en dag till jobbet. Skulle borsta tänderna då jag insåg att tandkrämen var slut. Drygt. Jag stal lite av Gabriels. Bättre än inget. Den hade en riktigt god smak! Frätte inte sönder käften som min tandkräm gör. Jag har en sån där som verkar superdupersnabbt mot ilningar. Har haft den i drygt 1,5 år. Fungerar inte alls!
Förvisso har jag inga ilningar kvar, men det beror snarare på att jag dragit ur de drabbade tänderna. Samtidigt vill jag inte sluta med den vidriga tandkrämen. För tänk om...
Jäkla psykologi.
När man haft en lång dag på jobbet är det rätt lyxigt att komma hem och mötas av ett bamseleende och mys. Det är då man förstår varför man gör de uppoffringar man gör. En kram och lite mys, sen går man på moln.
Torsdag och Fredag gör det sista jobbet med hantverkare i huset. Inte dåligt skönt vill jag lova! Sen är det bara vi tre här. Sweet! Därefter bör ni bjuda in er själva till att träffa Emma och Gabriel på dagtid. Fritt fram! Några förutsättningar:
- Du tar initiativ.
- Du bestämmer när.
- Du bestämmer vart.
- Du bestämmer vad.
Varför? Min älskling har beslutsångest.
Många tror säkert att jag skojar/överdriver.
För ett par dagar sedan fick jag det här videoklippet till mobilen:
Frågor på det? Emma skulle besluta om vilken kalender som skulle köpas.
Sååå, igorerade du det första gången, här kommer det igen:
- Du tar initiativ.
- Du bestämmer när.
- Du bestämmer vart.
- Du bestämmer vad.
Sen är det fritt fram. Nästan iaf.
Då, kära kamrater. Begreppet Oldie. Ett diffust begrepp som jag ska försöka beskriva för de ovetandes...
En Oldie är en kvinna i cirka 25 års åldern. Du får inte vara blyg och ska tokälska att hänga ut dina närmsta vänner offentligt om denne gör bort sig eller på annat sätt bara förtjänar sig en känga av mindre väsentlig betydelse. Dina kamrater ska av dig överrösas med pikar, vassa kommentarer och leenden. Du ska inte vilja få in nya medlemmar till sällskapet hur lätt som helst, en klar fördel är om du varit del av Byttorps Damelit. Klar fördel! Lite VIP över det hela liksom. Du ska ha en stor dos karaktär, vara en glappkäft (namnstöld), du måste ha ett smeknamn - och nåde dig om du tilltalar en annan medlem vid dennes förnamn. Icke! Endast smeknamn eller efternamn godkänns. När du väl beslutar dig för att prata så ska detta ske med en dialekt som inte har något med sammanhanget att göra - det bara är så att du måste ha en. Punkt. Således ska du vara frispråkig och en paragrafryttare utan dess like. Och vinnarskallen är... Alltså... Har du den inte så blir du överkörd. Verbalt. Totalt. Jämt. När det väl är tävling så är det tävling. Helt orelevant vad det tävlas om/i, du ska bara ha en vilja att vinna. Finns inget annat. Försöker du antyda det blir du överkörd (igen). Vinner du (vilket alltid av alla ska ses som en självklarhet inför varje tävling) så äger du rätten att inom gruppen få påpeka detta för dina kamrater. Tvåhundrafemtioelva gånger i timmen. Typ. Du är kvällens drottning. Förlorar du så ska du inte ta det, du ska leta ursäkter, förklaringar eller fusk. Något som på något vis kan plocka ner dina kamrater en aning från pidestalen. Du ska aldrig acceptera eller ta en förlust, med andra ord. Förlorar du så har nåt blivit fel på vägen. Det bara är så. För att vara en Oldie ska du vara en idéspruta eller en myglare som bara hakar på, säger att saker ska vara på ett visst sätt för att sen göra på ett annat. Oavsett vad kommer du ses som en i gruppen, men myglar du lär du få höra det. En gång. Många gånger. Du ska acceptera att du och ditt Oldies sällskap kan/kommer hålla låda i varje fest. Ni kommer att ta över varje fest. Med interna skämt och snack. Mesdvetet eller inte låter jag vara osagt. Det bara är så. Blir så.
Du ska vara en hejjare på att älta gamla saker och få dem låta som om det var igår det hände. Gamla segrar som du individuellt har tagit är alltid något som kan hävdas som fördelaktigt argument. Även om det inte har med saken att göra. Du ska gärna vara lite tjurskallig, du ska även vara en ledare och höras. Du ska älska vi-känslan som finns i gruppen, även om den är uppbyggd på 99% ironi. Du ska vara väldigt spontan och ha i åtanke att vissa roller redan finns i gruppen. Några slumpmässigt utvalda är en paragrafryttare som alltid är "i luften", en myglare som för allas bästa inte ska få lågt socker, en hypokondriker som inte låter dig röra hennes hår, en PT som lever efter devisen att "jaja, det löser sig la...", en stjärna med ständigt nyrakade ben, en obotlig tidsoptimist som kan spela skjortan av dig på krogen, en historieberättande kvinnlig lekledare som gärna presenterar sig som Johan, en vagabond som ständigt är på resande fot, en ledare med rosa touch som aldrig spar på krutet. Det är en snabb summering av de som finns där. I den där Oldies gruppen. Hur jobbiga och jävliga tjejerna än är...
...så vet du som Oldies-medlem att de alltid finns där.
Även om du inte vill det. =)
Är du utomstående och inte fattar nåt - så är det fullt naturligt. Det är det nog ingen som riktigt gör.
Det bara blir så.
Oldiesarna "checkar" väldigt mycket, som exempelvis att ett kaffeintag är gjort på matchdag och sånt. Kan upplevas som oväsentligt, vilket är förståeligt. Jag fick bara en form av deja vu känsla när jag såg på filmen Hur många lingon finns det i världen? I ett tidigt skede av filmen så hoppas de medverkande in i en minibuss, och chaffisen frågar passagerarna om bältet är på. Check! Får hon som svar.
Eller Sääck... Snarare.
Likheterna är slående.
När bussen sedan börjar rulla känns det som Oldies on the road to Åhus. Typ. Helflummigt.
David - Trädgårdsmästaren har levererat. Emma hade missat några högar gräs när hon krattade gräset. (Där kommer jag in som trädgårdsmästare, övervakare). Hur som, gentleman som jag är så släpande jag mig ut för att röja efter Emma. Fyller en "balja" med gräs, går dit det ska dumpas...
Resten behöver jag inte skriva. Inte mer än ett litet tips: Kasta inte gräs när du har motvind.
I suck.
Gabriel fintade bort mig och Emma härom dagen. Vi lekte lite i köket efter en av hans måltider. Rätt som det var spyr han. Rött!! Vad faan är nu detta! Satana, perkile, vad faan ska vi göra? Ambulans?? Helikopter? Tokköra till akuten själv? Hjärtat klappade på rätt bra, kan jag lova.
Sen slog det oss att han precis fått blåbär.
Aningen lättad därefter.
Han har börjat fisa en hel del. Jag har lärt han allt jag kan. Så stolt över grabben. =)
Jag och Emma kikade en film i helgen, det var kolsvart ute och klockan tickade på. Efter filmen var det läggdags och Emma tyckte att hon hörde något utanför. Inte omöjligt då vi bor granne med skogen. Emma ville slå på lampan på baksidan medan hon gömde sig. Sagt och gjort. Hon slog på lampan och jag fejkade att bli skiträdd varpå Emma blir skiträdd. Classic! När hon förstod att jag bara jävlades lite så kom surläppen fram.
Nåt som Gabriel ärvt. Surläppen. Big times.
Var ute och gick, strax under milen, med Gabriel. Efter 1.5 km så hade jag grymme-skoskav på båda fötterna. Vad faan. Helvete. Sån smärta! Att man aldrig lär sig att "mjukstarta" med ett par nya skor. Jag har ju fasen mjukstartat hela mitt liv, nästan, förutom ett par gånger.
De gångerna har resulterat i skoskav.
Har missat det där med att gå in skor.
I 30 år. Snacka oflyt. Klantighet och allt annat nedvärderande man skulle kunna skriva.
Stressade en dag till jobbet. Skulle borsta tänderna då jag insåg att tandkrämen var slut. Drygt. Jag stal lite av Gabriels. Bättre än inget. Den hade en riktigt god smak! Frätte inte sönder käften som min tandkräm gör. Jag har en sån där som verkar superdupersnabbt mot ilningar. Har haft den i drygt 1,5 år. Fungerar inte alls!
Förvisso har jag inga ilningar kvar, men det beror snarare på att jag dragit ur de drabbade tänderna. Samtidigt vill jag inte sluta med den vidriga tandkrämen. För tänk om...
Jäkla psykologi.
När man haft en lång dag på jobbet är det rätt lyxigt att komma hem och mötas av ett bamseleende och mys. Det är då man förstår varför man gör de uppoffringar man gör. En kram och lite mys, sen går man på moln.
Torsdag och Fredag gör det sista jobbet med hantverkare i huset. Inte dåligt skönt vill jag lova! Sen är det bara vi tre här. Sweet! Därefter bör ni bjuda in er själva till att träffa Emma och Gabriel på dagtid. Fritt fram! Några förutsättningar:
- Du tar initiativ.
- Du bestämmer när.
- Du bestämmer vart.
- Du bestämmer vad.
Varför? Min älskling har beslutsångest.
Många tror säkert att jag skojar/överdriver.
För ett par dagar sedan fick jag det här videoklippet till mobilen:
Frågor på det? Emma skulle besluta om vilken kalender som skulle köpas.
Sååå, igorerade du det första gången, här kommer det igen:
- Du tar initiativ.
- Du bestämmer när.
- Du bestämmer vart.
- Du bestämmer vad.
Sen är det fritt fram. Nästan iaf.
Då, kära kamrater. Begreppet Oldie. Ett diffust begrepp som jag ska försöka beskriva för de ovetandes...
En Oldie är en kvinna i cirka 25 års åldern. Du får inte vara blyg och ska tokälska att hänga ut dina närmsta vänner offentligt om denne gör bort sig eller på annat sätt bara förtjänar sig en känga av mindre väsentlig betydelse. Dina kamrater ska av dig överrösas med pikar, vassa kommentarer och leenden. Du ska inte vilja få in nya medlemmar till sällskapet hur lätt som helst, en klar fördel är om du varit del av Byttorps Damelit. Klar fördel! Lite VIP över det hela liksom. Du ska ha en stor dos karaktär, vara en glappkäft (namnstöld), du måste ha ett smeknamn - och nåde dig om du tilltalar en annan medlem vid dennes förnamn. Icke! Endast smeknamn eller efternamn godkänns. När du väl beslutar dig för att prata så ska detta ske med en dialekt som inte har något med sammanhanget att göra - det bara är så att du måste ha en. Punkt. Således ska du vara frispråkig och en paragrafryttare utan dess like. Och vinnarskallen är... Alltså... Har du den inte så blir du överkörd. Verbalt. Totalt. Jämt. När det väl är tävling så är det tävling. Helt orelevant vad det tävlas om/i, du ska bara ha en vilja att vinna. Finns inget annat. Försöker du antyda det blir du överkörd (igen). Vinner du (vilket alltid av alla ska ses som en självklarhet inför varje tävling) så äger du rätten att inom gruppen få påpeka detta för dina kamrater. Tvåhundrafemtioelva gånger i timmen. Typ. Du är kvällens drottning. Förlorar du så ska du inte ta det, du ska leta ursäkter, förklaringar eller fusk. Något som på något vis kan plocka ner dina kamrater en aning från pidestalen. Du ska aldrig acceptera eller ta en förlust, med andra ord. Förlorar du så har nåt blivit fel på vägen. Det bara är så. För att vara en Oldie ska du vara en idéspruta eller en myglare som bara hakar på, säger att saker ska vara på ett visst sätt för att sen göra på ett annat. Oavsett vad kommer du ses som en i gruppen, men myglar du lär du få höra det. En gång. Många gånger. Du ska acceptera att du och ditt Oldies sällskap kan/kommer hålla låda i varje fest. Ni kommer att ta över varje fest. Med interna skämt och snack. Mesdvetet eller inte låter jag vara osagt. Det bara är så. Blir så.
Du ska vara en hejjare på att älta gamla saker och få dem låta som om det var igår det hände. Gamla segrar som du individuellt har tagit är alltid något som kan hävdas som fördelaktigt argument. Även om det inte har med saken att göra. Du ska gärna vara lite tjurskallig, du ska även vara en ledare och höras. Du ska älska vi-känslan som finns i gruppen, även om den är uppbyggd på 99% ironi. Du ska vara väldigt spontan och ha i åtanke att vissa roller redan finns i gruppen. Några slumpmässigt utvalda är en paragrafryttare som alltid är "i luften", en myglare som för allas bästa inte ska få lågt socker, en hypokondriker som inte låter dig röra hennes hår, en PT som lever efter devisen att "jaja, det löser sig la...", en stjärna med ständigt nyrakade ben, en obotlig tidsoptimist som kan spela skjortan av dig på krogen, en historieberättande kvinnlig lekledare som gärna presenterar sig som Johan, en vagabond som ständigt är på resande fot, en ledare med rosa touch som aldrig spar på krutet. Det är en snabb summering av de som finns där. I den där Oldies gruppen. Hur jobbiga och jävliga tjejerna än är...
...så vet du som Oldies-medlem att de alltid finns där.
Även om du inte vill det. =)
Är du utomstående och inte fattar nåt - så är det fullt naturligt. Det är det nog ingen som riktigt gör.
Det bara blir så.
fredag 2 september 2011
Skövla all skog som finns!
Med basta om jag får be! Jag snorar ihjäl här hemma. Perkile! Hela den lilla del som jag bestod av som var naturvän är numera som bortblåst, såga ner varenda träd som står upp och massproducera näsdukar - En man är förkyld!
Vill inte höra massa tjafs om en graviditet. Det är 9 månader - sen är det över. Förkylning består genom hela livet. More or less.
Jag skulle kunna skriva en novell till min underbara sambos inlägg, men avstår. Inte bara för husefriden utan jag inväntar istället Emmas förkylning. Då kamrater. DÅ ska jag slå till.
Bu fucking hu...
När hon ligger vrålsjuk ska jag be henne vara hemma och vila en dag. Det sa hon faktiskt till mig, min underbara ängel. Problemet var att jag inte förstod att det innebar att diska, tvätta, plocka, ringa samtal...
Bu fucking hu!
Jag kommer tycka så synd om henne. =)
Som det gick att utläsa i Emmas inlägg så var det dock så att jag varit skitförkyld. Nu är det på bättringsvägen. Vi satt och åt. Ja, nyss. För 20min sen. Då diskuterar vi att det är så sablans kallt i huset på natten. Vi har väl aldrig funderat nåt djupare på det, eller varför jag blivit förkyld. Alla barn på jobbet, har ju varit en gångbar ursäkt. Så är det inte kamrater. I samtalet under middagen kom sanning fram. Den brutala och ärliga. Här får ni den, Emma sa:
Nu har jag lagt täcket så även du har...
Så även du har!!!
Förtydligande: Min kära sambo har låtit liggas med dubbla täcken medan jag fått nöja mig med ett jävla påslakan.
Bu fucking hu!
Empati? Tack! Undra varför jag blev sjuk? Offrade mig för min ängel och allt jag fick var häckel. Oj oj. Alea acta est... Tärningen är kastad!
Jag måste få tycka lite synd om mig själv. Ibland.
Nu ska vi visst se lite film. Emma har hyrt tre:
- Fair Game (Jävligt passande, den blir det nog)
- Hur många lingon finns det i världen? (Jag vet ETT stort...)
- Beginners in love (En Emma film...)
Hö hö hö...
Gabriel vill även skicka ett tack till moster Elin för de exemplariska kläderna
som går i linje med hans utbildning!
Did you know that Arsenal lost because they 8-2 much?
Det här med att borta tänderna är en baggis för en sjumånaders grabb!
Avslutningsvis en nyvunnen kärlek - Att gunga!!
Resign!
Alla ni småbarnsföräldrar där ute! Ska vi starta ett upprop ihop mot hantverkare och lastbilar? Hur kul är det att när Gabriel för en gångs skull tar sovmorgon behöva vaka av att klockan ringer på morgonen för att snickarna ska komma halv åtta? Och hur glad blir man när de sedan inte kommer förrän kvart över åtta? För alla er lyckliga som inte behövt uppleva detta så kan jag förklara att det är jäkligt frustrerande. Trust me! Sen Gabriel föddes så finns det nämligen två saker (förutom alla tankar på honom) som upptar nästintill hela ens fokus. "När ska jag hinna äta?" och "Please God, let me sleep!" Därför uppskattar jag inte att behöva ställa klockan längre. Inte alls! Comprende?!
Och angående lastbilar. Är det inte väldigt konstigt att det alltid kommer en åkandes och pyser ut luft sådär som lastbilar gör precis när man lyckats få sitt barn att somna på barnvagnspromenaden? Gabriel har inga problem med några andra trafikljud, men det där pysljudet får honom nästan att hoppa ut ur vagnen. Och sen är det bara att försöka få honom att somna om, vilket han slutligen oftast gör. Och så kommer det en lastbil...
Yeah, yeah. Jag skulle vilja prata vidare lite om mäns förkylningar om det går för sig? I måndags ringde Oskar och under samtalet kom vi in på detta med mäns ynklighet under förkylningar. Och alla kvinnor därute, håll nu i er, för nu skall jag presentera hans teori om orsaken till detta fenomen. Tydligen är det vi som bär skulden till att män blir så ynkliga så fort näsan börjar rinna. Eller som han själv uttryckte det:
Jag tror det beror på alla mammor. Du vet när man är sjuk när man är liten, då blir mamman alltid så beskyddande och tar hand om en, vårdar, tycker synd om en. Typ: "Ja, men lilla du. Självklart kan du få titta på film...." och "Ja, det går bra att du tar en glass...." Och då så lär man sig att det är synd om mig när jag är sjuk och om jag visar det så kan jag bli omhändertagen.
Ja, nu får jag ju erkänna att detta kanske inte var ordagrant hur han sa det, men budskapet var solklart. Det är allt så alla mammor därute som skapat detta problem. Han försökte alltså lägga över det på oss och mellan raderna ville han uttrycka att eftersom vi själva är orsaken till deras ynklighet så äger vi heller inte rätten att klaga på den. Har ni hört så himla dumt?!
Har ni förresten hört att vi har fått en ny inneboende här. Jag kallar honom för WF, mest för att jag inte vet hur man uttalar hans namn. Men det stavas såhär: W-O-R-D-F-E-U-D. Ja, jag vet nog att ni vet vem han är. Jag vet att ni är fler som släppt in honom i era hem.
Wordfeud är alltså ett spel. Alfapet, fast i onlineform. Så här står det om spelet på wordfeud.com:
A free multiplayer word game for iPhone and Android devices. Challenge your friends or play against random opponents. Play at your own pace. Participate in up to 30 games simultaneously.
Vad det inte står är att det är starkt beroendeframkallande och skapar sömnproblem. Inte bara för den som spelar, utan även för dennes partner. Innan man somnar så måste man pussa varann godnatt. Så är det bara. That's the rule. Men numer så känns det som att jag får uppleva ett norrsken varje gång jag vänder mig om för att ge David den där pussen. Mobildisplayen lyser upp hela rummet, vilket är förlåtligt om det vore för att David behövde ställa alarmet inför morgondagen eller nått sånt, men icke.
Emma: Vad gör du eller?
David: Jag spelar mot Atti. Kolla mina bokstäver...
Jaha, välkommen till vår säng Atti. Hoppas du trivs! För all del. Finns det hjärterum...
Det står heller inte på hemsidan att det kan locka fram den dåliga förloraren i folk. Jojo, så är det. Nu ska ni få höra. Ni vet Davva, min kära älskling, Gabriels pappa, fritidspedagogen och handbollstränaren David. Ni vet han som alltid förespråkar att "det sitter bara i huvudet". Igår fick jag reda på att även han faktiskt kan ge vika när det blåser lite för hårt för hans smak. Det var min kära vän Sara Rydberg som berättade att David, när hon ledde med typ 100 poäng och fortfarande hade brickor kvar, hade tryckt "resign" och avslutat spelet. "Revansch!" skrev han, varpå hon frågade varför han gav upp? Då svarade han: "Motvind..." Vad hände med "det sitter bara i huvudet" undrar jag? Moahaha...behöver jag säga att min skadeglädje kom krypandes med en gång när jag hörde detta? Oj oj oj, jag riktigt gottar mig i detta må ni tro. Jag ska ha detta sparat i mina gömmor och var gång när jag känner att han kaxar sig lite väl mycket ska jag använda ordet "resign" som trumf. Jag älskart!
Något annat som jag älskar det är att lyssna på musik sent på kvällen. Så jäkla underbart det är! Jag älskar den sinnesstämning som musiken då försätter mig i. Lite extra vackert blir det alltid när man lämnar en så fin dag bakom sig. Kär i livet? Check!
Avslutningvis måste jag nog ändå ge David lite cred. Som Fågeln Fenix har han på något sätt rest sig ur askan och blivit pånyttfödd som kock, hur förvånande det än kan låta. Jag är mest bara djupt tacksam. Sedan vi flyttade till huset så har vi blivit rediga och börjat planera veckomatsedlar och veckohandlar numer och David har skrällt till ordentligt. Han har både lagat mest, och om jag får säga mitt, också godast mat. Verkligen hur gött som helst! Så på sikt kanske jag kan avgå helt från kökstjänst. Ni vet avsäga mig det helt. Avstå. Resignera. RESIGN.
Godnatt!
Och angående lastbilar. Är det inte väldigt konstigt att det alltid kommer en åkandes och pyser ut luft sådär som lastbilar gör precis när man lyckats få sitt barn att somna på barnvagnspromenaden? Gabriel har inga problem med några andra trafikljud, men det där pysljudet får honom nästan att hoppa ut ur vagnen. Och sen är det bara att försöka få honom att somna om, vilket han slutligen oftast gör. Och så kommer det en lastbil...
Yeah, yeah. Jag skulle vilja prata vidare lite om mäns förkylningar om det går för sig? I måndags ringde Oskar och under samtalet kom vi in på detta med mäns ynklighet under förkylningar. Och alla kvinnor därute, håll nu i er, för nu skall jag presentera hans teori om orsaken till detta fenomen. Tydligen är det vi som bär skulden till att män blir så ynkliga så fort näsan börjar rinna. Eller som han själv uttryckte det:
Jag tror det beror på alla mammor. Du vet när man är sjuk när man är liten, då blir mamman alltid så beskyddande och tar hand om en, vårdar, tycker synd om en. Typ: "Ja, men lilla du. Självklart kan du få titta på film...." och "Ja, det går bra att du tar en glass...." Och då så lär man sig att det är synd om mig när jag är sjuk och om jag visar det så kan jag bli omhändertagen.
Ja, nu får jag ju erkänna att detta kanske inte var ordagrant hur han sa det, men budskapet var solklart. Det är allt så alla mammor därute som skapat detta problem. Han försökte alltså lägga över det på oss och mellan raderna ville han uttrycka att eftersom vi själva är orsaken till deras ynklighet så äger vi heller inte rätten att klaga på den. Har ni hört så himla dumt?!
Har ni förresten hört att vi har fått en ny inneboende här. Jag kallar honom för WF, mest för att jag inte vet hur man uttalar hans namn. Men det stavas såhär: W-O-R-D-F-E-U-D. Ja, jag vet nog att ni vet vem han är. Jag vet att ni är fler som släppt in honom i era hem.
Wordfeud är alltså ett spel. Alfapet, fast i onlineform. Så här står det om spelet på wordfeud.com:
A free multiplayer word game for iPhone and Android devices. Challenge your friends or play against random opponents. Play at your own pace. Participate in up to 30 games simultaneously.
Vad det inte står är att det är starkt beroendeframkallande och skapar sömnproblem. Inte bara för den som spelar, utan även för dennes partner. Innan man somnar så måste man pussa varann godnatt. Så är det bara. That's the rule. Men numer så känns det som att jag får uppleva ett norrsken varje gång jag vänder mig om för att ge David den där pussen. Mobildisplayen lyser upp hela rummet, vilket är förlåtligt om det vore för att David behövde ställa alarmet inför morgondagen eller nått sånt, men icke.
Emma: Vad gör du eller?
David: Jag spelar mot Atti. Kolla mina bokstäver...
Jaha, välkommen till vår säng Atti. Hoppas du trivs! För all del. Finns det hjärterum...
Det står heller inte på hemsidan att det kan locka fram den dåliga förloraren i folk. Jojo, så är det. Nu ska ni få höra. Ni vet Davva, min kära älskling, Gabriels pappa, fritidspedagogen och handbollstränaren David. Ni vet han som alltid förespråkar att "det sitter bara i huvudet". Igår fick jag reda på att även han faktiskt kan ge vika när det blåser lite för hårt för hans smak. Det var min kära vän Sara Rydberg som berättade att David, när hon ledde med typ 100 poäng och fortfarande hade brickor kvar, hade tryckt "resign" och avslutat spelet. "Revansch!" skrev han, varpå hon frågade varför han gav upp? Då svarade han: "Motvind..." Vad hände med "det sitter bara i huvudet" undrar jag? Moahaha...behöver jag säga att min skadeglädje kom krypandes med en gång när jag hörde detta? Oj oj oj, jag riktigt gottar mig i detta må ni tro. Jag ska ha detta sparat i mina gömmor och var gång när jag känner att han kaxar sig lite väl mycket ska jag använda ordet "resign" som trumf. Jag älskart!
Något annat som jag älskar det är att lyssna på musik sent på kvällen. Så jäkla underbart det är! Jag älskar den sinnesstämning som musiken då försätter mig i. Lite extra vackert blir det alltid när man lämnar en så fin dag bakom sig. Kär i livet? Check!
Avslutningvis måste jag nog ändå ge David lite cred. Som Fågeln Fenix har han på något sätt rest sig ur askan och blivit pånyttfödd som kock, hur förvånande det än kan låta. Jag är mest bara djupt tacksam. Sedan vi flyttade till huset så har vi blivit rediga och börjat planera veckomatsedlar och veckohandlar numer och David har skrällt till ordentligt. Han har både lagat mest, och om jag får säga mitt, också godast mat. Verkligen hur gött som helst! Så på sikt kanske jag kan avgå helt från kökstjänst. Ni vet avsäga mig det helt. Avstå. Resignera. RESIGN.
Godnatt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)