Resign!

Alla ni småbarnsföräldrar där ute! Ska vi starta ett upprop ihop mot hantverkare och lastbilar? Hur kul är det att när Gabriel för en gångs skull tar sovmorgon behöva vaka av att klockan ringer på morgonen för att snickarna ska komma halv åtta? Och hur glad blir man när de sedan inte kommer förrän kvart över åtta? För alla er lyckliga som inte behövt uppleva detta så kan jag förklara att det är jäkligt frustrerande. Trust me! Sen Gabriel föddes så finns det nämligen två saker (förutom alla tankar på honom) som upptar nästintill hela ens fokus. "När ska jag hinna äta?" och "Please God, let me sleep!" Därför uppskattar jag inte att behöva ställa klockan längre. Inte alls! Comprende?!

Och angående lastbilar. Är det inte väldigt konstigt att det alltid kommer en åkandes och pyser ut luft sådär som lastbilar gör precis när man lyckats få sitt barn att somna på barnvagnspromenaden? Gabriel har inga problem med några andra trafikljud, men det där pysljudet får honom nästan att hoppa ut ur vagnen. Och sen är det bara att försöka få honom att somna om, vilket han slutligen oftast gör. Och så kommer det en lastbil...

Yeah, yeah. Jag skulle vilja prata vidare lite om mäns förkylningar om det går för sig? I måndags ringde Oskar och under samtalet kom vi in på detta med mäns ynklighet under förkylningar. Och alla kvinnor därute, håll nu i er, för nu skall jag presentera hans teori om orsaken till detta fenomen. Tydligen är det vi som bär skulden till att män blir så ynkliga så fort näsan börjar rinna. Eller som han själv uttryckte det:

Jag tror det beror på alla mammor. Du vet när man är sjuk när man är liten, då blir mamman alltid så beskyddande och tar hand om en, vårdar, tycker synd om en. Typ: "Ja, men lilla du. Självklart kan du få titta på film...." och "Ja, det går bra att du tar en glass...." Och då så lär man sig att det är synd om mig när jag är sjuk och om jag visar det så kan jag bli omhändertagen.

Ja, nu får jag ju erkänna att detta kanske inte var ordagrant hur han sa det, men budskapet var solklart. Det är allt så alla mammor därute som skapat detta problem. Han försökte alltså lägga över det på oss och mellan raderna ville han uttrycka att eftersom vi själva är orsaken till deras ynklighet så äger vi heller inte rätten att klaga på den. Har ni hört så himla dumt?!

Har ni förresten hört att vi har fått en ny inneboende här. Jag kallar honom för WF, mest för att jag inte vet hur man uttalar hans namn. Men det stavas såhär: W-O-R-D-F-E-U-D. Ja, jag vet nog att ni vet vem han är. Jag vet att ni är fler som släppt in honom i era hem.

Wordfeud är alltså ett spel. Alfapet, fast i onlineform. Så här står det om spelet på wordfeud.com:

A free multiplayer word game for iPhone and Android devices. Challenge your friends or play against random opponents. Play at your own pace. Participate in up to 30 games simultaneously.

Vad det inte står är att det är starkt beroendeframkallande och skapar sömnproblem. Inte bara för den som spelar, utan även för dennes partner. Innan man somnar så måste man pussa varann godnatt. Så är det bara. That's the rule. Men numer så känns det som att jag får uppleva ett norrsken varje gång jag vänder mig om för att ge David den där pussen. Mobildisplayen lyser upp hela rummet, vilket är förlåtligt om det vore för att David behövde ställa alarmet inför morgondagen eller nått sånt, men icke.

Emma: Vad gör du eller?
David: Jag spelar mot Atti. Kolla mina bokstäver...

Jaha, välkommen till vår säng Atti. Hoppas du trivs! För all del. Finns det hjärterum...
Det står heller inte på hemsidan att det kan locka fram den dåliga förloraren i folk. Jojo, så är det. Nu ska ni få höra. Ni vet Davva, min kära älskling, Gabriels pappa, fritidspedagogen och handbollstränaren David. Ni vet han som alltid förespråkar att "det sitter bara i huvudet". Igår fick jag reda på att även han faktiskt kan ge vika när det blåser lite för hårt för hans smak. Det var min kära vän Sara Rydberg som berättade att David, när hon ledde med typ 100 poäng och fortfarande hade brickor kvar, hade tryckt "resign" och avslutat spelet. "Revansch!" skrev han, varpå hon frågade varför han gav upp? Då svarade han: "Motvind..." Vad hände med "det sitter bara i huvudet" undrar jag? Moahaha...behöver jag säga att min skadeglädje kom krypandes med en gång när jag hörde detta? Oj oj oj, jag riktigt gottar mig i detta må ni tro. Jag ska ha detta sparat i mina gömmor och var gång när jag känner att han kaxar sig lite väl mycket ska jag använda ordet "resign" som trumf. Jag älskart!

Något annat som jag älskar det är att lyssna på musik sent på kvällen. Så jäkla underbart det är! Jag älskar den sinnesstämning som musiken då försätter mig i. Lite extra vackert blir det alltid när man lämnar en så fin dag bakom sig. Kär i livet? Check!

Avslutningvis måste jag nog ändå ge David lite cred. Som Fågeln Fenix har han på något sätt rest sig ur askan och blivit pånyttfödd som kock, hur förvånande det än kan låta. Jag är mest bara djupt tacksam. Sedan vi flyttade till huset så har vi blivit rediga och börjat planera veckomatsedlar och veckohandlar numer och David har skrällt till ordentligt. Han har både lagat mest, och om jag får säga mitt, också godast mat. Verkligen hur gött som helst! Så på sikt kanske jag kan avgå helt från kökstjänst. Ni vet avsäga mig det helt. Avstå. Resignera. RESIGN.

Godnatt!