Vågar du inte?

Idag kändes det som "dagen efter" när jag vaknade. Huvudet sprängde och jag kände mig tung i kroppen på ett sätt som skulle kunna ha sin förklaring i att kvällen före blev sen på ett dansgolv någonstans i stan. Dessutom hade jag en smått olustig känsla i magen. Vad hände egentligen igår? Jag har ett svagt minne, men jag hoppas nästan att det var en dröm. Jag måste kolla mobilen för att se om det stämmer. Ja, det gjorde det. Skit också. Vad tänkte jag på egentligen? Där fanns den. Bilden som jag dessutom skickade till en vän för att verkligen bekräfta att jag gjorde det! Nu finns det ingen återvändo. Vad har jag gjort?

Bekräftelse på min anmälan

Det är inte utan att det känns lite smått ångestfyllt alltså. Göteborgsvarvet!?!? Långdistanslöpning!?!? Det är ju liksom inte jag. Inte alls likt hur jag brukar träna. Heller inte i närheten av vad jag egentligen anser som rolig träning. Men jag ska stå mitt kast. Och när det nu ändå har gått såhär tokigt så ska jag fasen göra nästa kast så jäkla bra. Ja, jag ska göra nästa kast till en klockrent utkast över hela plan som är leder till att min lagkamrat gör mål och spikar slutresultatet till en 24-25. Vinst på bortaplan. Givetvis. Finns det liksom någon skönare känsla? Ja, jag ska träna och jag ska f-n ta mig runt det där jäkla varvet på en bättre tid än Peter. Nått annat finns inte. Okej?

Gammal målvakt som man är så hör man ju helt enkelt inte till gruppen som kan titulera sig för sprinters. Vanligtvis brukar det snarare se ut såhär när jag har varit ute och sprungit:

Vinterlöpning som avslutades med intervaller i backe.



Backträning



Men nu ska det bli andra bullar av den här degen. I vinstpotten ligger en grillkväll och jag tänker då inte va den som behöver stå och vända på delikatesserna på grillen. Nej, det ska jag se till att Peter får göra. Förloraren bjuder den andre på grill, så är det sagt. Och nu till frågan som ni alla grubblar på. Varför ska jag, som egentligen inte alls gillar distanslöpning, utsätta mig för detta? Såhär är det:

Min kropp inte alls i form för att lira handboll ännu. Muskler behöver byggas upp och konditionen behöver förbättras. Drastiskt. Jag har därför bestämt mig för att jag inte kommer att börja lira förrän jag i det stora bara har själva handbollsbiten kvar att jobba med. Men så tyckte jag inte att en comeback räckte som mål att sträva emot. Jag ville ha något att bita i. En utmaning. Och så tog jag som vanligt upp mitt grubbleri med David och hoppades på att han skulle komma med goda råd, varpå han föreslår Göteborgsvarvet. Då drog jag i bromsen på en gång. Göteborgsvarvet? Skojar du eller? Va fan, jag som hatar att springa distans. Ska jag då ge mig ut på 2.1 mil? "Ja, men du ville ju ha något att bita i" svarade han och jag fortsatte dra i bromsen. David lyssnade inte utan kom med ett ytterligare förslag: "Och så kan du ju utmana Peter..."

Vadå utmana Peter? Som om det inte vore nog med utmaning att bara ta sig runt?! Tycker du att jag ska tävla också? Som svar får jag: "Vågar du inte?"

Vågar du inte?

David vet allt för väl att om det är något som triggar mig så är de just de orden. Vågar du inte? Två minuter senare var sms:et till Peter skickat. Utmaningen var ett faktum. Och bara för att ni ska förstå hur gärna David gillar att trycka på denna trigger så kan jag berätta att jag på min 18 årsdag fick sätta mig i Davids bil med förbundna ögon och åka så i en och en halv timma tills dess att jag fick kliva ur bilen igen. Först då lyfte han bort ögonbindeln och där stod vi på parkeringen utanför Skara Sommarland och David pekade mot bungyjumpen och sa: "Du har ju snackat om att du vill prova, nu får vi hur kaxig du är, om du verkligen törs..."

Det är min jäkla älskling det. Idag har vi varit tillsammans i nio år. Jag upprepar: NIO ÅR!! Hur gamla är vi egentligen? Jag har alltså hängt ihop med Davva i en tredjedel av mitt liv. Jag har levt hela mitt "vuxna" liv med honom. 17 år var jag när vi träffades. Åren går verkligen galet fort, det är då ett som är säkert. Hur som, vår årsdag firas med att jag sitter här med en kopp kaffe och bloggar medan David kollar Uniteds CL-match i soffan. Mellan Gabriels nattning och avspark han vi iallafall med att äta grekiskt från Restaurang Oliven. Så alla ni romantikpoliser där ute som tycker att detta är ett lojt sätt att fira sin årsdag på, kom tillbaks när ni själva är småbarnsföräldrar. Att ibland nyttja tiden när lillen sover till att göra absolut ingenting vettigt alls, det är bra mycket goare än vilken trerätters som helst. Jag lovart!

Godnatt gott folk!