Danza Kuduro, Gabriel!

Det händer mycket i fisens liv. En jäkla massa.

Tänkte ta en del. I kort form. Varför? Jo, för klockan är 23.31 och då börjar jag skriva. Måttligt klyfigt. Om jag får säga det själv.

Gabriel har börjat hitta tillfällen då vissa rörelser/ord passar in. "Hej, hej" och "Mamma" kan han säga, "Pappa" är på god väg... Han kopplar ihop att man säger "Hej, hej" när man träffar någon och samtidigt vinkar. Det är underbart! Fast han har inte riktigt koll på att det är till människor (i första hand), utan när han kliver innanför dörren här hemma så vinkar han glatt och ropar hej till micron, dörrarna, hans stol, leksaker, trappan, hans säng och... Ja, mycket mer. Fast den poletten trillar väl ner tids nog den med.

Han ålar fram som sjutton, snacka om att det inte är läge att lämna han utan tillsyn. Kanske man aldrig ska göra med småbarn, men än mindre nu.

Musiken är något som han verkligen uppskattar enormt! Han skrattar glatt och klappar händerna som aldrig förr! Underbart att se den glädjen som lycka man ska avläsa i hans ansikte, i hela kroppen rent av! Leendet går från öra till öra! Guld! Alla dagar i veckan. Hans favoritlåtar är just nu "Skaka rumpa" och "Danza Kuduro", då svänger det lite extra ska ni veta!

Sen är han helt slut. Fått pappas kondis. Sorry, grabben.

Det värmer som sagt underbart gott att se den glädje han utstrålar och hur mycket han tar sig till och lever ut till musiken. Lite dans gillar han också och passar inte det, så slår han gärna på lite byttor och kastruller!

Jag hoppas att musik och dans är något som han vidare i livet uppskattar och hittar mod att våga uttrycka. Önskar att han inte blir som mig. Pojken som förr mer än gärna gick på discon och som så gärna ville dansa, men inte hade modet. Pojken som satt hela kvällen i ett hörn och knaprade lite popcorn istället för att leva ut. När allt pojken innerst inne ville var att hänga på de andra och dansa. Minns hur jag målade upp bilder i skallen hur jag förväntade mig kvällen att bli, och efteråt hur den kunde ha blivit. Fast det var liksom samma visa varje gång och lika ont i hjärtat gjorde det efter varje "misslyckande". Det var svårt för den där lilla knubbisen att försonas med.

Allt jag ville, men inte vågade, var att dansa.

Jag lever med mina minnen, och sår som ingen kan se.

Hoppas nu Gabriel vågar om några år. Får med sig modet och glädjen i det.

Danza Kuduro, Gabriel!

Danza Kuduro.

Man ledsnar på popcorn till slut.

//Pappa