Allt är lagom & normalt!

Det är normalt.

Lagom och normalt. Två ord som räddar många människors jobb och skinn… Hade besök i måndags av en kvinna som skulle ”undersöka” Gabriel. Vi hade bunkrat upp med frågor i massor.

99% fick svaret ”Det är normalt” eller ”Gör det lagom ofta”.

Det kan ha varit så att det är den absoluta sanningen på våra frågor men vad hände med de traditionsenliga svaren ”Ja” och ”Nej”? I vissa fall avskyr man dem, men just vid det här tillfället ville jag inte i alla lägen att det skulle finnas en gråzon.

Som till exempel så låter det som att Gabriel är väldigt förkyld vilket försvårar vid amningen, då han har svårt att hitta rytmen ihop med andningen. Jag har varit nervös för detta men hela tiden försökt hålla mig kall för att avvakta ”undersökningen” som var i måndags.

All min oro besvarades med att det är normalt. ”Förmodligen är luftrören ganska smala, men det är normalt…”

Helvetes jävla skit! Jag ville åka till akuten direkt! Grabben har ju andnöd! Eller det låter ju så i alla fall. Men hon satt där, lugnt i vår soffa och konstaterade att allt är normalt och lagom.

Fast det kanske hör till? Att vara så där förbenat orolig över allt nu i början. Minsta lilla avvikande ljud eller rörelse så är det något på tok och man blir halvnervös! Fast…

…det kanske är normalt?

Idag var vi på Knalleland med Gabriel, i jakten på amnings bh:s… Mmmm… Gabriel somnade och lämnade mig där alldeles ensam. Tack för den. Det är ju egentligen för hans skull vi är där och så har han mage att somna!?

Emma stod i provhytten och två äldre(?) damer kom fram för att småprata lite:

”Hur gammal är den här lille krabaten då? 3-4 veckor?”

”Nej, 1,5 ungefär” svarade jag snällt.

”Oj, och ni är redan ute och shoppar?”

”Brås på sin mamma… Det ska börjas i tid.”

Ett litet tantskratt. Sen gick dem.

Vad är ett tantskratt? Kan inte riktigt förklara det.

Hur som. Emma fann det hon skulle även om en dos osäkerhet infann sig i vanlig ordning. Glatt traskade vi ut till bilen. Gabriel stensov och klarade av sitt första besök utanför trerummaren på bästa sätt! Femstjärnigt om jag får säga det själv.

Nöjda och lättade över att det gått så bra, skulle vi åka till en närliggande Thairesturang som har Drive-thuru… Vilken jävla bluff. Läser på skylten på väg in att det endast är för förbeställningar samt dagens lunch. Emma hoppade ur bilen och kilade fram för att läsa menyn. Nåt lät gott, så hon hoppade in och vi fortsatte fram. En ung kille öppnade luckan och jag sa att vi ville ha två dagens. Det tar ca. 15min sa han. Va faan. 15 min? De tror väl inte på fullaste allvar att någon vill stå i den där luckan i 15 min och vänta på mat?? Man vill ju att det ska vara lite chop-chop! Tempo!

Så… Den logiska lösningen jag valde var att…

1. Bli irriterad.

2. Åka därifrån.

3. Fundera över vart vi skulle istället.

4. Åkte till ett annat Thaiställe som ligger 10-12min därifrån.

5. Tappade säkert en halvtimme totalt.

Men det var av ren princip.

Varför ska de ha en sån dumlucka? Det stället vi åkte till har knappast mat. Men det gick fort. Inga dumluckor heller, för de inser väl hur korkat det är. Eller misslyckat om man inte är det gyllene M:et.

Skit sam.

Mat fick vi. Hem åkte vi. Mätta blev vi. Typ.

Sen hamnade vi i matkoma. *SMACK!* Den slog oss brutalt. Men vi hade gett oss den på att använda barnvagnen för första gången. Så det var bara att bita ihop och traska ner i källaren. Fixa, fixa. Upp – hämta Gabriel och Emma. Uuuut. Skönt. Frisk luft och solen sken. Vilken underbar dag! Och smått fantastiskt att herr och fru ”Vi gör det sen” faktiskt fick tummen ur.

Det var nästan så man fick klaustrofobi här hemma. Behövde komma ut. Kände samma på BB. Det var klaustrofobiskt. Två låååånga dagar. Idag kom räkningen. Vad faan. Måste man betala för att ligga över där? Bra info av dem. Det missade dem visst. En sak är säker. Det är inte för sängarna man betalar i alla fall. Ska skaffa ett intyg av kiropraktorn som jag inte går till.

300 spänn. Plus de där 450 i parkeringsböter. Plus 200kr i parkeringsavgift efter parkeringbötern. Dyr weekend.

Hur som. Klaustrofobi i hemmet. Jag ville ut och i min iver över detta så glömde åsneröven (Läs David) att ta på sig ordentliga skor. Japp, på med joggingskor och ut i 3 dm slask. Var dyngsur innan jag hunnit sätta ner foten. Sprang jag upp och bytte? Icke. Det var ju redan för sent! Meningslöst. Nu var vi ju på väg.

Konstig känsla det där.  

Efter fem minuter frågade Emma om jag ville styra kosan. Japp. Sagt och gjort. Vi halviranier blir sällan kaptener så när jag nu blivit det så skulle jag inte stiga därifrån. Jag erbjöd Emma att ta över en gång. Nej, svarade hon. Jag var inte sen med att styrka hennes beslut.

”Du ska ju vara hemma ett år, så du lär ju hinna köra ändå…”

Kände mig som Schumacher måste känt sig förr, fast jag hade lite mer värdefullt gods än en Ferrari.

Barn är rätt så fascinerande. När Gabriel blir så där heligt irriterad och skriker, gråter så det står härliga till. Då finns det två saker som (tillfälligt) lugnar. Ställa mig framför TV-hyllan och visa elefanterna vi har där. Eller gå till hallen och ställa mig med Gabriel mot jackorna. Fråga mig inte varför, men det lugnar honom för stunden. Trodde jag var ett större geni när jag hittat de här superställena.

Icke.

”Det är ju DU som blir lugn när du står där!” sa Emma.

Tack för den. Fast det kanske stämmer?

Är det normalt!?