Glödlampan - min räddning i mörkret...

Första arbetsveckan avklarad efter Gabriels nedkomst. Har varit lite av en känslomässig berg- och dalbana. Började med en störtdykning för att sedan försiktigt rikta sig uppåt igen! Det underlättar så enormt att jag trivs så bra på jobbet! Allt blir så mycket enklare, även om man saknar den lille bajsmaskinen.

Fintade bort Emma precis. Anade oråd i blöjan. Tog då hand om en trasig lampa i köket. Det är kanske the grej of the day. JAG tog hand om en lampa i köket, och lägenheten har fortfarande inte brunnit ned. Känns riktigt bra, vilken start på helgen!

I veckan kom intyget från högskolan. Filosofie examen - det låter det! Nu är det inlämnat och en sak till kan bockas av från måste-listan. Konstigt att man aldrig hinner klart med den där måste-listan. Där finns det alltid saker att bocka av, kan vara vilka små skitsaker som helst till att ”fixa fram” ett hus.

För nu börjar det suget komma tillbaka, att flytta ifrån vår trea till ett hus. Vill inte ha något stort schabrak då varken jag eller Emma är så där våldsamt intresserade av städning, klippa gräs eller liknande. Här kommer mitt hat-ord ”lagom” faktiskt till användning. Ett lagom stort hus.

Vad är då lagom?

Precis! Där har ni problemet med det där sketna ordet. Ingen vet vad det innebär. Hur ofta kan någon sätta något specifikt istället för ordet lagom?

Sällan. Snudd på aldrig.

Är förresten imponerad av Emma. Ett helt inlägg om Foppa. Vad hände där? =)

På tal om att byta lampor i köket. Eller lampor, en glödlampa. Jag ska ju inte förstora upp det här som om vi renoverat hela köket. Hur som, häromdagen fick jag hjälpa en kollega på jobbet att få i ordning på en projektor. Efter lysande teamwork fungerade den! Då fick jag en sån där konstigt känsla – Det måste varit så här Bill Gates kände sig när han levererade Windows. Jag kände mig som världens tekniska grabb! För att snabbt komma ner på jorden när jag bråkade lite med en barnsäker dörr.

Vi kom inte riktigt överens.

Allt var som vanligt igen.

I tisdags så tog jag klivet ner på handbollsplan igen, efter två veckors frånvaro. Det var en mjukstart och jag orkade inte ens kommentera att de spelade fotboll på träningen. Jag mös mest. Gött att vara där igen. Även om jag känner hur tröttheten spelar mig ett spratt. Nästa lördag kör serien igång igen. Sex matcher kvar. Sen väntar Spanien. Ska ju inte bli dåligt skönt! Tjejerna har varit helt suveräna med att jobba/sälja saker för att få in pengar. 7000 per skalle kostar resan och vi reser gratis. De har betalat in en 500-ing var men den kommer de få tillbaka på ett eller annat sätt. Vi har en hel del pengar på kontot och Newbody säljs för fullt!

På tal om handboll. Söndag har Du möjlighet att se handboll gratis i Boråshallen! Klockan 16.00 möter  Borås HK 84 - IK Cyrus T/S i en toppmatch i DIV 1. Johan Peterson är på besök...

Det här med att ha blivit pappa, det är en situation som är ganska svår emellanåt. Jag är övertygad om att vi har kommit lindrigt undan så här långt. Graviditeten, förlossningen och efterspelet har gått hur smidigt som helst. Emma har mått lite illa, men det har ju bara varit att bita ihop. Allt har gått bra. Nu verkar Gabriel må toppen och han växer planenligt. 3.66 m lång om två år, löd min beräkning. Måste stämma. =) Fast som sagt, det är svårt att vara pappa. Vissa delar i alla fall. Mestadels är han rätt så lugn, men en sväng på kvällen lever han rövare. Det är då jag är hemma. Eftersom jag pendlar så kommer jag hem rätt sent emellanåt då det ofta innefattas en sväng förbi ICA eller till något annat ärende. Träning till exempel. Det blir en kort stund jag träffar Gabriel, vissa dagar är han stentjurig konstant. Det i sig gör väl kanske inget. Inte det som är jobbigt/svårt.

Jag står där helt maktlös. Bröstmjölk det enda som egentligen fungerar. Han skrik skär i hjärtat. Finns nog inte så mycket som gör så ont inombords. Att se sitt barn gråta, veta vad han behöver, men inte kunna hjälpa till.

Tufft. Mentalt.

Nu är det inte så här varje dag, dock! Idag till exempel har varit en helt underbar dag. Vi satt och snackade lite vett och etikett – Jag och Gabriel – och sen bara vi mös. Underbart! Det var till och med så Emma kunde göra sig ett eget mellanmål. Händer inte var dag.

Sa jag förresten att jag inte satt i en ny glödlampa? Nej nej, den ursäkten kan behövas senare ikväll.

Rutin.

Fick min handbollsoverall för ett tag sedan. Beställdes i november 2009 så det har ju inte gått i raketfart. Hur som, så sa han jag fick den av att jag skulle prova den och höra av mig. Jag åkte hem, slängde på överdelen – fungerade klockers. Satte på korvaskinnet. Ja, det var befogat att kalla det så. Satt slimmade. Vad faan, tänkte jag i mitt stilla sinne.

Ringde upp affären, pratade med samma kille.

”Ja, inte för att vara sådan, men jag blev lite överraskad när du hade valt de slimmade byxorna till…”

Jag passar inte i slimmade kläder. Det ska gudarna veta, och det gör de säkert redan. Problemet var att jag bara sa vilket modell jag vill ha, sen hade väl jag inte kollat det så mycket närmare.

Slimmat var det.

Fungerade givetvis inte. Kan ju inte gå och se ut som en svullen falukorv. Nää… Lite självbehärskning. Ringde och sa att jag ville ha ett par andra byxor. Perfekt, tänkte jag. Åkte ner till stan. Bytte byxor. Hem igen. Provade.

Rätt modell, men heeelt fel storlek. Jag litade på hans omdöme och kollade inte storleken på de nya byxorna. Jag vet, får skylla mig själv. Klantigt. Följetången lär fortsätta.

Beställde även en klubbjacka i november 2009. Den ryktas vara på ingång.

Men vem bryr sig om mina klädproblem? Precis. Ingen. Så vi går raskt vidare, eller snarare tillbaka till Gabriel.

Satt i bilen på väg hem till jobbet, pratade med Emma på telefon, varpå hon helt plötsligt avbryter vårt samtal och säger: ”Lyssna här!”

Tystnad råder.

Sen drar Gabriel igång med några snarkningar! Det var inga snarkningar, det var SNARKNINGAR! Damn… Killen snarkar som en fullvuxen man! Skönt att känna att jag gett honom något i arv.

Då syftar jag inte på att vara en man, utan snarkningarna.

Kändes nästan som jag hade på ”vibrationer” på mobilen när han drog timmerstockar. Vilken sköning!



Nej, min mamma och pappa skaffar inte alls
för stora kläder. Se bara på den här lurviga
jackan. Då menar jag inte benen jag ligger på...



Det där med kläder är ruskigt svårt, har jag märkt. Storlekarna varierar enormt och ibland undrar vi själva varför vi köpt vissa kläder. Det känns som år tills att de kommer till användning. Ett himla lotteri och det är inte direkt läge att ta med han för att prova direkt. Kan jag konstatera ganska omgående.

Jag hör ett muller från vardagsrummet.

Läge för att skruva i glödlampan?

Sent tillägg:

Emma: Det var hemskt vad han ligger och trycker mot bröstet...
Jag: Du får väl vända på honom då!
Emma: Ska jag hålla honom upp-och-ner!?!
Jag: Nej, vänd ansiktet mot tv:n...