Degraderad!

Igår eftermiddag satt jag och min käre sambo och pratade om livet samtidigt som vi såg United göra både ett, två, tre och sedan även ett fjärde mål mot Wigan. Föga chockerande började vi prata handboll och jag bollade lite tankar jag haft om nästa säsong, huruvida jag ska ta upp handbollen igen eller inte. En del av mig skriker högljutt: Självklart! Du älskar handbollen ju! Men sen har det också uppstått en ny sida hos mig sen Gabriel föddes, som inser att det finns ett värde i att inte behöva vara uppbokad fyra dagar i veckan eftersom varje sådant tillfälle innebär tid borta från familjen. Dessa grubblerier delade jag med mig av till David för att höra hans åsikter. Min älskade är nämligen bra på det sättet att han alltid är ärlig och säger vad han tycker även fast det kanske inte alltid är vad jag önskar att höra. Som igår till exempel, då lät det såhär mitt i diskussionen:

Jag: Frågan är bara om det verkligen är värt att boka upp sig genom att börja lira igen. Då försvinner ju tre vardagkvällar, plus att helgerna styrs av hur matcherna ligger....
David: Det kanske bara är bra för oss. Vi vet ju inte hur det är att ses varje dag, hela veckan i månad efter månad. Så har ju vi aldrig haft det under åtta och ett halvt år tillsammans.
Jag: Nä det är sant i och för sig. Men nu när du jobbar i Mölnlycke så blir det verkligen inte mycket tid du och jag får ihop. Du känner ju redan nu att du saknar tid ihop när du pendlar. 
David: Jo, men även om du börjar lira igen så får jag ju iallafall träffa Gabriel. Det är ju det jag vill. Dig får jag en lagom dos av ändå...

Jaha. Jag tackar. Sedan den 14 september 2002 har jag och David varit ett par. Den 28 januari 2011 föddes Gabriel, vi blev tre och *poff* så står man lägst i rang här hemma. 

Och så var det med det. End of discussion.

//Emma