Klockradion i fönstret visar 01:10 Det betyder att det redan hunnit bli onsdag även fast det fortfarande känns som om det är tisdag. Min dag har nämligen inte nått sitt slut ännu. Jag sitter på sängkanten i sovrummet med Gabriel i famnen. Min son! Vilka känsla det förresten är att säga eller skriva just de orden. Gabriel, min son! I detta nu har han precis ammats klart och ligger för stunden i mitt knä och halvslumrar. Alldeles strax ska jag försöka lägga han i sängen. Han brukar inte gilla det. Ofta, ja nästintill jämt faktiskt, så vaknar han direkt och börjar gråta. Han vill nämligen vara nära jämt, vår Gabriel. Det är också därför jag kanske har lyst med min frånvaro här på bloggen, inte varit så bra på att svara på sms eller ringa tillbaks till er som varit så fina och hört av er. Gabriel kommer nämligen först nu och få är de stunder då jag har två händer fria. Och när jag så väl har det, då gäller det att passa på att sova, äta eller ta en dusch - tre saker som har blivit helt fundamentala för att orka vidare under dagen och bemöta Gabriel lika kärleksfullt som han är värd varje gång.
Gabriel, vår son! Vilket privilegium det är att få skriva de orden. Tänk att han äntligen är här. Vår Liten (...eller Tiny som vi ofta kallade honom när han låg i magen).
Nu mullrar det här bredvid mig och eftersom David är i rummet intill kan det bara betyda en sak. Gabriel har levererat en "present" till sin mamma.
Tisdagen fortsätter.
//Emma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar