Name the snake!

Alldeles nyss så damp posten ner här hemma. Två brev var till mig. Ett var från lärarförbundet. Medlemsavgiften, a-kassan och tidningen Förskolan skall betalas. 320 kronor i månaden. Check! Räkningar är väl ändå det roligaste? De kan verkligen förgylla vilken dag som helst! Men men, att vara med i facket och betala a-kassan är ändå ett val jag har gjort och jag vet att det finns många som tycker att det är onödigt. Och visst, fram till den dagen något händer så kanske det känns som pengar i sjön, men jag tänker då inte riskera att en dag behöva stå och vara efterklok och tänka "jag skulle varit med i facket" eller "varför gick jag aldrig med i a-kassan". Jag ser det istället som en form av personlig försäkring och då känns de där 320 riksdalerna i slutändan pretty god damn worth it, if you ask me...

Det andra brevet vet jag inte vad jag tycker om. Det var en inbjudan till en återförening med min gamla klass, 9C på Särlaskolan. Tydligen är det nu 10 år sedan som vi sa bye bye till varandra och jag kan faktiskt inte säga att jag en enda gång har saknat min tid på högstadiet, snarare tvärtom. Frågan är då, ska jag gå på min återträff? Svar: Nej! Det hade kanske varit roligt att träffa alla gamla polare, men samtidigt känner jag inget som helst behov av det. Jag tror stenhårt på att människor möts och skiljs åt av en orsak och det faktum att jag inte en enda gång under de senaste 10 åren har varit i kontakt med någon utav dem känns som ett ganska så tydligt tecken på att vi inte längre är en del av varandras liv. Vi var det, men är inte det längre. Vi har gått vidare. JAG har gått vidare.

En rolig notis dock är att det på klasslistan som följde med brevet finns namn på tre personer som jag inte har en blekaste aning om vilka de är. Nog för att jag "missade" några lektionstimmar, men det finns väl ingen möjlighet att jag kan ha missat tre personer i min egen klass. Jag som alltid älskat att lära känna nya människor. Haha...jag hoppas iallafall innerligt att det inte är så. Det vore ju riktigt uselt av mig i så fal! Nä, istället så hävdar jag att det helt enkelt måste ha blivit något fel, precis på samma sätt som det har blivit fel när de på samma klasslista har döpt om min vän Andreas Fagerström till Mattias.

Nog om det nu. I morse sov jag till klockan 12. Det är svårt att få det att kännas okej trots att jag inte kunde somna förrän två inatt och därefter vaknade varje gång kroppen signalerade att den behövde vända på sig. Jag vet, jag är gravid. Jag behöver vila. Jag behöver lyssna på kroppen. But still, det är ändå så jäkla svårt att låta sig göra det. Jag kör gärna på ändå och det är väl just av den orsaken som David igår förbjöd mig att ställa klockan tills idag. Han tyckte väl att jag flängt runt mer än jag bör här i lägenheten de senaste dagarna och är det en sak jag har lärt mig så är det att lyssna när David väl ställer ned foten. Det gör han endast när det verkligen behövs, och jag tänker då inte bjuda han på möjligheten att få säga "vad var det jag sa?" sen.
No way! Så därför har jag inte gjort nått vettigt av dagen än.

 

Det var inte utan att hjärtat klappade lite extra när jag
upptäckte att jag missat hänga upp dessa små pyttesockar
till vår Liten.


Annat har det som sagt varit tidigare i veckan. Trots att ork egentligen inte har funnits så har jag städat, tvättat och sorterat här hemma i lägenheten. Tanken på att Liten kan komma när som helst får mig helt enkelt att känna mig pressad att fixa klart vissa saker innan. Dumt kanske, men så är det iallafall. Och vissa av dessa saker känns ju onekligen lite roligare att fixa med än andra. Att tvätta Litens kläder kändes ju definitivt roligare än att tvätta våra lakan.

( By the way, fick precis ett sms av min tränare från förra året. "Du kan dricka öl ikväll. A-lagsmatchen imorgon lördag blir inte av då utan flyttas fram." Gött att veta att jag fortfarande tillhör a-laget iallafall, trots att jag missat varenda träning under hela hösten. Jag måste verkligen gjort intryck förra året! *fniss* )

 

Det kändes INTE okej att
behöva gå upp och tvätta
igår. Stort buuu för det!
Notera gärna "Rudolf-näsan".
Very sexy indeed...



Hur som helst, till skillnad från idag så fick jag då inte någon sovmorgon igår. Klockan ringde halv åtta eftersom jag bokat tid i tvättstugan klockan åtta. Huuur kul kändes det efter en röten natt tror ni? Inte så roligt direkt. Snacka om kalldusch, eller käftsmäll om du hellre vill använda det uttrycket. Tack och lov har jag iallafall aldrig upplevt känslan av en käftsmäll, men skulle väl kunna säga att det kändes som att få en stenhård boll i ansiktet att behöva gå upp igår. 

Fast i och för sig, nu när jag tänker lite närmre på det, så skulle en boll i ansiktet kunna vara en ganska så njutbar känsla just nu. All denna handboll på TV:n får ju mig inte att sakna sporten, träningen och matcherna mindre direkt. Och en dag som januaridag som denna, när solen lyser och man med god vilja kan ana lite barmark här och var så känns det i hela kroppen. Nu har träningsabstinensen liksom nått så långt att jag kommer på mig själv med att sitta och dagdrömma om löpning till och med. Hur gick det till egentligen? It's a mystery!

En annan sak som jag bara måste kommentera innan jag drar mig tillbaks härifrån för att laga lite mat, det är vår nya kamrat här i lägenheten. Som David själv berättade för er, så har han fallit pladask för en megaorm som låg och hypnotiserade honom på en hylla i en leksaksaffär förra veckan. Vi var på jakt efter en ettårspresent till min väns son, men mitt och Davids fokus blev helt osynkroniserat efter det att ormen spänt ögonen i David och väst fram "köp mig, köööööp mig..." Allt jag ville var att hitta något fint till Melvin, allt David ville var att göra sig fin inför ormen. Han (ja, David alltså) blev som en femtonårig flicka som upplever vad hon tror är kärlek för första gången. "Men se bara hur den tittar på mig, den säger ju med hela sin kropp: Daaavid" och "Tänk bara så den skulle göra sig därhemma..." och "Kan du ärligt säga att den inte är heelt underbar. Den är ju skiiiitcool ju! Emma...du...ärligt alltså...erkänn...erkänn..."

Och vem var jag att neka honom att få köpa ormen efter att ha sett hans bönanade, trånande ögon? Så efter att ha hittat en fin present till Melvin så åkte vi hem. Jag, David och ormen.

Och mina vänner, det är ingen liten kamrat som flyttat in hos oss. Kolla själva. Ormjäkeln tar upp en hel tresitssoffa själv ju. Och precis som att inte det vore nog, så har ormen och Davids relation börjat påverka vår. Tidigare i veckan höll jag som sagt på att tvätta och städa som en galning här hemma och av bara farten hade jag då lagt en hög med lakan i spjälsängen, i vilken ormen också håller till och detta upprörde min käre sambo något oerhört. Det var först när vi gick och la oss som han upptäckte att lite av ormens huvud hade hamnat under högen med lakan och hans kommentarer lät sig inte dröjas utan kom omedelbart. "Vad är det här? Har du begravt min kompis? Fanns det verkligen ingen annanstans du kunde lagt högen? Vart finns din respekt Emma?" Bla...bla...bla... Jag fråga om jag skulle gå upp och flytta på högen (så att jag slapp höra gnället) men fick som svar: "Nä nä, låt du den ligga där. För all del. Ormen känner sig säkert jättevälkommen, men låt du den ligga där..." Buhu, synd om den liksom...

Jag gick upp. Orkade inte lyssna på tjötet. Klockan var 00.49.

Idag är det fredag. Efter en sväng förbi Hestrahallen ikväll så blir det förhoppningsvis lite fredagsmys här hemma. Vi borde kanske bjuda ut ormen till vardagsrummet, tända ljusen i vår mexikanska stenugn och sedan sjunga "We shall overcome" tillsammans. Jag, David, Liten i magen och så ormen. Jag vet en som hade gillat det...

Kom förresten på att vår nya kamrat inte kan gå runt och bara kallas för ormen. Han behöver ju ha ett namn såklart. Så härmed uppmanar jag alla våra läsare att gnugga geniknölarna och komma med lite namnförslag. Name the snake!

Tackar!

//Emma