"David! Vi har glömt dopklänningen!"

Ja, precis så lät det i trapphuset här hemma på Byttorp igår. Klockan var tio i ett. Jag stod längst ner med babysitter, vagn och skötväska i händerna och David hade Gabriel i famnen och skulle precis låsa dörren. Klockan ett skulle vi befinna oss vid Sjöbokyrkan, Gabriel skulle döpas klockan två och vi höll på att glömma dopklänningen! Ain't it lovely!? Jag vågar nästan sätta en slant på att det var en småbarnsförälder som myntade uttrycket "det man inte har i huvudet får man ha i benen". Kanske finns förklaringen till vår tankspriddhet i att vi i stunden var stressade och lite smått nervösa, att David var kanonförkyld och gick runt i samma bubbla som han befunnit sig i under tre dar eller att min hjärna var helt överkokt då jag kände att allt hängde på mig? Who knows and who cares? Där stod vi iallafall och befann oss ruggigt nära en krissituation vilken vi i sista stund lyckades manövrera oss ur. Tack och lov kom vi på att vi hade glömt klänningen medan vi fortfarande befann oss hemma. Väl i bilen klämde jag lättad ur mig "det hade varit fint om vi hade glömt klänningen du!" varpå David svarade att "det hade la inte gjort så mycket, då hade han fått döpas i Unitedkläderna..." (vilka vi förövrigt hade med som extrakläder då de enligt David är de finaste kläderna vi har efter den skjortan vi hade valt att klä Gabriel i efter dopet). Jojo, det hade sett ut det! Uniteds hemmaställ som dopklädsel...

"Vi döper dig till Gabriel i Faderns, Sonens och den heliga fotbollens namn. Amen!"

Som sagt. Tack och lov kom vi på att vi hade glömt klänningen medan vi fortfarande befann oss hemma.

Hur som helst. Vi kom till församlingshemmet fem minuter sena, vilket i sig kändes som en seger bara det. Varken jag eller David är kända för att vara ute i god tid och sedan Gabriel kom till jorden har vi inte direkt blivit bättre på den punkten. Det enda som har ändrat sig är att vi nu kan skylla allt på Gabriel den stackarn. Vid församlingshemmet mötte vi iallafall upp våra familjer, vilka vi satte i arbete med att koka kaffe och duka iordning det sista medan Elin och Tomas (våra syskon som vi valt att ha som gudföräldrar till Gabriel) fick följa med oss in i kyrkan. David traska fortfarande runt i sin bubbla och jag som kände mig smått stressad över att behöva tänka för två förvandlades till boss-Emma och försökte arbeta upp David till att göra saker i något som skulle kunna liknas vid normaltempo, men det gick sådär. Han ska iallfall ha en stor eloge för att han var snabb med att langa fram en "rap-handduk" åt mig att ha på axeln när jag bad honom om det, för jag skojjar inte när jag säger att vi knappt han placera den där innan Gabriel bjöd på en riktig kaskadspya som kladda ner både handduken, min höft och hela golvet. Vår son - ett riktigt charmtroll alltså!

(Faktum är att David ska egentligen ha en eloge för hela dagen. Min käre sambo, han kan va bra ynklig i onödan ibland när han är förkyld om nu jag får säga mitt. Men så dåligt som han faktiskt har mått denna gången, det har jag nog inte sett honom göra någongång. Så att han ens orkade bita ihop så som han gjorde under dagen och genomföra den så väl, det var inte illa det. Jag skriver detta med små bokstäver för man ska inte ge han för mycket cred, han blir så jobbigt märkvärdig då! =)...)

Gästerna anlände. Vi gick fram och placerade oss vid dopfunten. Gabriel sov gott. Kantorn började spela introt till första psalmen. Gabriel vaknade, surläppen åkte fram (ja, vår son har börjat puta ut hela underläppen vid minsta missnöje nu för tiden) men inget gråt. Nej, han var riktigt tapper nästan hela ceremonin igenom ända fram till prästen lyfte honom upp i luften för att välkomna honom framför gästerna. Då fick han nog. Tröttheten och hungern kom ikapp honom plus att han var tokvarm efter att ha blivit buren så länge. Lägg också till alla nya intryck så har du receptet på en förgörande kombination av negativa påverkansfaktorer för en tremånaders kille. Men han tog sig igenom det lilla som var kvar av ceremonin, protesterade lite mot korten som gästerna ville ta på honom vid dopfunten efteråt, grät hela vägen till församlingshemmet där han blev avklädd till att bara ha en linnebody på sig och fick mat och sedan så var han i fas igen. Han var med andra ord hur duktig som helst (om du nu väljer att fråga oss).

Skämt åsido, Gabriels dopdag blev precis så underbar som vi önskade att den skulle bli. Vi upplevde dagen tillsammans med närmre femtio stycken av våra nära och kära. Vissa av er kanske tycker att antalet låter stort, men det var precis så vi ville ha det jag och David. Ända sedan det blev offentligt att vi väntade barn så har vi upplevt ett massivt stöd från vår omgivning. Den värmen och kärleken blev inte direkt mindre efter att Gabriel fötts, utan tvärtom. Därför kändes det både naturligt och viktigt att få uppleva vår sons dopdag tillsammans med alla dessa vackra människor. Det känns stort för oss att Gabriel kommer att få växa upp i en så kärleksfull omgivning. Det är för oss en gåva större än någon annan och av den orsaken undanbad vi oss alla presenter å Gabriels vägnar och skrev i inbjudan att dem som ändå önskade ge en gåva fick göra det i pengaform i den sparbössa vi avsåg ställa fram på dopdagen. Det enda vi hade som önskemål, det var våra gästers närvaro och att de skrev varsin hälsning till Gabriel på de lappar som vi skickade med i inbjudningarna. Hälsningar som sedan kommer att sättas in i ett dopalbum tillsammans med alla foton ifrån dagen.

Och tro mig när jag säger att det var en ytterst känslosam stund att sedan, på kvällen, läsa igenom allas ord till vår son tillsammans med David. Återigen blev det så konkret vilken kärlek Gabriel kommer att omges av under hans uppväxt. Ja, både jag och David känner oss helt överväldigade av det. Vi liksom tappar orden och vet inte hur vi ska formulera oss för att beskriva hur otroligt lyckliga det gör oss att ha så många fina människor runt omkring oss. Det är liksom större än vad vi klarar av att ta in. Det enda vi kan säga är tack. Ett ord som känns tafatt och otillräckligt i sammanhanget. Men det är det enda ord vi får fram.

Tack!